(H)järnkoll – Sida 10 – Gunnels plats i rymden

Uppgörelsen – Upprättelsen Del 2

Hon frågade aldrig efter mitt körkort. Hon bad inte ens att få titta på det, när jag ville låna hennes bil och ut och köra själv. Detta var år 1964, som vi var klasskamrater och blev utexaminerade arbetsterapeuter. En veckas semester skulle vi unna oss, innan vi gick tillbaka till våra respektive arbetsplatser.

Utanför Härnösand fanns ett litet sinnessjukhus. Där ville jag besöka överläkaren för att fråga vilken sjukdom jag har. För det stod ju på körkortet under mitt foto tydligt, att jag var psykiskt sjuk. Fyrtio år senare frågade jag Inga-Britt, om jag berättat sanningen, varför jag ville köra ensam till Gådeå. Hade jag inget berättat under alla dessa år vi hållit kontakt?

Så blev det dags att ta emot berättelsen för henne om mitt trauma. Hennes trauma var ju synligt. Hon hade en Daf med automatväxel. Det går inte att trampa ur kopplingen med en protes nästan upp till höften. Hennes cancer var bortopererad. Jag bar på en osynlig infektion i själen. Inga-Britt har tjänstgjort som arbetsterapeut på Östra Klinikerna en period – det stora sinnessjukhus, som en gång hette Restad Sjukhus och som jag kunde lite inifrån patientperspektiv.

Inga-Britt har blivit en del i kontexten av min uppgörelse. Bifogar det vackra julkort, som hon gjort för år 2014. Inga-Britt är konstnär och en god lyssnare. En annan god lyssnare och del i min uppgörelse med psykiatrin är Christina. Jag får fråga hur mycket jag vill på sjukdomen bipolär. På min tid år 1956 hette den mano-depressiv psykos (med bindestreck). Så jag fick lov, att citera gårdagens svar:

”Vågor av energi och lust att arbeta dygnet runt” är ingen lust, det är ett tillstånd av vansinne=mani.

Jag underhöll mina kollegor på nätterna, på Neurokirurgen SU/Sahlgrenska, man tycker man är väldigt rolig, när man är manisk. Till slut fick jag tillträde förbjudet, för mig, av en av cheferna.

Att arbeta i maniskt tillstånd gör, att du förlorar din legitimation – men jag var, som tur var, sjukskriven. Mina arbetskamrater behandlade mig, som vanligt, när jag efter sjukskrivningen kom tillbaka till min tjänst.

Min diagnos var klar efter, att med hjälp av sex poliser i min mani, blivit förd till sjukhus.

Mina depressioner, som för de flesta med diagnosen bipolär sjukdom, är ett tillstånd av fullständig och total hjälplöshet, jag äter inte, jag kan inte sköta min egen hygien.

Jag vill inte dö, men jag vill inte leva.

Ovanstående behöver/kan du inte förstå – du kan bara lyssna på vad jag säger och acceptera det.

Det kan jag bara dela med dem, som varit där – i helvetet och i himmelen.

Jag har aldrig känt någon skam över min sjukdom.

Du kan inte heller förstå, hur det är, att få en cancer-diagnos och tro, att du skall dö. Du kan bara lyssna på, hur jag upplevde det. Men min diagnos stämde inte med min upplevelse, men diagnosen var korrekt.

Och livet gick vidare.

Och nyårssmällarna har redan börjat utanför mina fönster.

Christina ”

Generöst av Christina och flera, som låter mig veta hur sjukdomen fungerar.

Utan (H)järnkoll som projekt att ge allmänheten information, så hade jag bara haft teorier!

Uppgörelsen – Upprättelsen

Översta lådan i Bettys byrå gnisslade inte idag, då jag drog ut den. Det obehagliga gnisslet kanske kommer på sommaren vid 28 graders torr värme i matvrån. Betty var en äldre syster till min mormor och född år 1853. Mormor Ida var ingift i Toddestorp och hon hade ett litet privat ålderdomshem i andra ändan av huset. Där bodde äldre brodern August också. Betty hade med allt hon ägde hemifrån det vill säga byrån och några hemvävda förkläden. (Jag vet var det ena av dem finns i socknen. Hon som fick det har berättat det.)

Nu är äntligen byrån min. Den har mellanlandat på ett annat ställe i släkten först efter auktionen år 1982. Innan dess var det stora röjet efter flera generationer.

Det var min idé, att det skulle filmas, när jag drar ut översta byrålådan. Det fattades bilder men inte mitt prat till filmen med samma namn som min bok: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt”.

Det är färdigältat! Det är bara rubriken som fattades till denna bloggpost och beskrivningen av den senare delen. Kopian av min sjukjournal från år 1956 ligger där i byrån. Jag har bara orkat läsa teskedvis. En kort promenad mellan byrån och kökssoffan sen. Historia bakåt i tiden är viktig. Byrån är väl gjord i något uthus i Forsby. Kökssoffan är gjord på en möbelfabrik.

Uppgörelsen handlar om vad som är friskt och vad som är sjukt. Där på den punkten har inte jag varit överens med två olika överläkare. Jag har påstått år 1956 på hösten, att jag var frisk och ville hem (alltså inte vara inlåst längre.) Enligt sjukjournalen påstår de, att jag saknar sjukdomsinsikt. Eller har en måttlig sådan. Jag skulle bära på den sjukdom de diagnostiserat mig med så snabbt: Mano depressiv psykos. De skulle följa utvecklingen av den sjukdomen.

Där lade jag tillbaka kopian av sjukjournalen i Bettys gamla byrå. Tacksam över mitt arv. Mormor hade visst mycket humor och de skrattade ofta i det hemmet. Hon och barnen. Morfar var nog lite allvarsam. Tror jag. Genom honom har jag ju fått min prästgen, som hoppade över de manliga barnbarnen. (Sic)

Raskt över till försoningen, som två av tre föreläsare hade var kvinnor den 17 december år 2013. Det som har fastnat hos mig är, att det finns så svåra övergrepp att försoning nästan är omöjlig. Alldeles särskilt om förövaren inte fattar vilka skador som uppstått av övergreppen. Det finns de, som inte fattar och aldrig ber om förlåtelse. Då är processen kvar att glömma allt som varit och gå vidare…

”…såsom vi ock förlåta dem oss skyldiga äro.”

Så enkelt var nu inte det, att kunna skilja på allt som är förlåtet men inte glömt. Hjärnan kan ha ett stort arbetsminne. Många GB.

Återkommer i morgon, tror jag. Det här att bli upprättad genom tro på Kristus kanske blir för svårt att förstå idag. Det är en preposition dessutom, som är felöversatt till svenska i bibeln. 🙂

Julafton år 2014

Det är den julafton då ”Mr Facebook” skannat och satt ihop bilder från året som gått. Det var bara att låta det rulla på med en blandning av gamla foton och nya. Precis så rörigt som jag är. En klarade av att hejda bandet och skriva längre och bra texter själv. Och årets höjdpunkt var ett litet barnbarns födelse för henne. Koncentration.

Hur skulle jag klara det, som varit på två begravningar där hela min barndom och ungdom ja, till och med ålderdom passerar revy? Efter Runes begravning i somras blev det tre bloggar om den kökssoffa, som är min nu. Men köket där den stod sen 20-talet var mor Annas.

Rune var en av grannarna i Norra Björke född år 1926. Det var mitt sätt att säga farväl till hela Norra Björke samtidigt att resa till hans begravning. Min bror Sven var född 1927 och begravningen var i Strängnäs på Sven-dagen den 5 december.

Det är julafton och då skall ”varenda unge vara glad”. Det är så långt från verkligheten, som det kan vara. Jag för min del hade en mamma som måste arbeta ända fram till julaftons kväll. Hon måste göra stora brödbak på förmiddagen för brödet var alltid slut. Nästan. Och där stod jag bredvid hennes baktråg, när hon satte degen och tjatade om att få öppna en julklapp. Bara en. Jag tjatade tills hon inte stod ut längre och visste precis vilken av fastrarnas julklapp, som jag ville öppna. En gav underkläder. Det fanns knappast några pengar, så det var julklappar min mor uppskattade, att vi fick. Den äldsta fastern förstod att ge ett spel.

Tjosan! Det är jag, som är yngst, som kunde tjata mig till en sådan julklapp och få använda den. Äldsta systern har tråkigare minnen att spel var synd enligt vår stränge far, så de fick öppna men inte använda faster Esthers julklapp! Faster i Göteborg var vidsynt. Hon hade lämnat en sträng, frikyrklig miljö år 1902 och var i tjänst hos en sekulariserad judisk familj. Deras inställning till nöjen var annorlunda.

Visst var min far sträng men han var trygg och nykter. Alla har inte haft en så bra uppväxt, som jag har haft. Där kommer nästa foto in från Facebook och Sveriges modigaste föreläsare Anneli Jäderholm till höger i bild. Vi träffades första gången via en helsida i Göteborgs-Posten torsdagen den 22 juli år 2010. Där finns hennes berättelse, som återkommit gång på gång sen dess i olika tidningar eller föredrag. Vi har inga gemensamma minnen. Inte ens från att ha legat i bälte och blivit tvångsvårdade! Våra berättelser skiljer sig åt totalt och vi föreläser inte samtidigt heller.

Hennes berättelse om ångest inför julen är den samma, som jag hörde i mitt arbete på Räddningsmissionen. Då var det inte vanligt ”att gå ut” med hur psykisk sjukdom påverkar vardagen och att en osynlig ångest lamslår. Nu har jag lyssnat lite bättre. Varenda unge är inte glad på julafton! En krypande olust och ångest inför vad som kommer att hända på julafton kunde börja redan i september. Detta oavsett i vilken ålder ”barnet” befann sig. Och sen hade barn själv.

Den allra mest gripande berättelse Anneli Jäderholm har gett oss i skrift är skötaren, som efter ett av henne föredrag om bältesläggningar och tvångsvård kom fram till henne med ett löfte:
”Du skall få min bältesnyckel. Jag har bältat många men nu när jag hört dig förstår jag att det var människor.” (Citat fritt ur mitt minne.)

Det är julafton och Mr Facebook har plockat ihop foton från det år som gått. En enda röra i tid. Precis så rörigt, som bara jag kan berätta. Poängen var att minnen från barndomen, ungdomen rusade mot mig på två begravningar och sammanfattat i kökssoffan hemifrån där så många suttit eller sovit i.

Poängen är att jag till slut fick vara med på ett foto bredvid Sveriges modigaste föredragshållare inom (H)järnkoll. Poängen är att vi inte har samma uppväxtförhållanden eller samma ämnen i våra berättelser. Hon är halvgammal och jag är helgammal och stressad.

Jag är stressad över att det inte passar att tala om försoning genom Jesus inom psykiatrin.

Idag är julafton och han är ingen docka i någon vacker krubba. Han lever och hjälper och upprättar de stukade!

Koordination

Igår skrev jag på Facebook på min egen tidslinje:”Tänker att pröva koordinationen, som ändå finns via Facebook, Google o.s.v.
Min tanke år 2010 var att satsa fullt ut på (H)järnkoll. Det är fortfarande mitt intresse med allas lika värde och då upprättelse för de, som behöver detta. Julens stora budskap är, att natt inte skall förbli där ångest råder. Så det är bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret. Ljuset i mitt liv är Jesus Kristus.”

Så blev det natt och jag kan inte sova. Hur skall någon kunna fatta hur jag tänkte i den senaste bloggposten? Skall jag ta bort länken, som jag gav till pensionerade prästen Dag Sandahl angående ämbete? Hur fungerar skanning av alla mina texter? Hur kommer uppställningen till höger till? Mest lästa inlägg?

Mitt i natten snurrar tankarna på kopplingen om Guds välsignelse till alla. Sen avslutade jag med en länk till Dag Sandahl om ämbetet endast för män. Hur tänker jag?

För mig som har facit till mitt eget liv är tankegången tydlig. Jag är kvinna och fick i tonåren en bekräftelse av Gud. Precis som jag önskade och väntade på. Den var så enkel. Jag ville bara få vara med och dela med mig av vad jag fått av trygghet i tron på Gud och hans ord.

Senare fick jag en utmattning och sömnrubbning under min utbildningstid till sjuksköterska. Efter en felaktig diagnostisering och behandling blev det stopp överallt för mig. Kvar var en krossad framtidsdröm. Kvar blev ett virrvarr av andras uppfattningar om mig, som inte stämde med vad Gud sagt genom sitt ord. Där är jag nu och det är natt.

Om prästen Dag Sandahl vill fortsätta hävda sina egna tankegångar om Svenska Kyrkans fel mot vissa, så är det hans sak. Året det blev fel var 1958 och jag själv hade fått ”nej” till en pastorsutbildning. Det har blivit många ”nej” sen dess.

Men Gud har sagt ”ja” till mig.

Tryggare kan ingen vara än Guds lilla barnaskara…

Bilden är från Psalmanackan av Charlotta Folkelind, då systersonen Ruben Lind var lite mer än fem år men inte sex och fick hjälpa till med sina bokstäver. (Klicka på bilden, så syns hans fina bokstäver bättre. Det händer bara en kort period i livet…)

En sliten sång

”Så du vill sjunga en sång med många verser,” sa en av ungdomarna från Smyrnakyrkan. Det var jag, som tog upp provokationen om ny sång och musikstil i gudstjänsten. Detta var på onsdagskvällen i veckan som gick.

På torsdagskvällen blev jag fotograferad i ett stort och viktigt sammanhang i Stiftelsen Gyllenkrokens lokaler, Göteborg tillsammans med en modig kvinna. Det enda vi har gemensamt är Trollhättan, Velanda och Sjuntorp. På de platserna har vi båda varit och har sen helt olika referensramar.

Så nu sjunger en sliten sångvers inom mig:

”En gång som en jagad duva som en sårad hjort jag var

men ett djupt förkrossat hjärta Jesus ej förskjutit har.”

Det sjunger mer inom mig, som är gammalt från bibeln:

”Ohelbar är den skada du fått. Ingen tar sig an dina sår. Men jag Herren vill läka dina sår!”

Det hör ihop allt, som sjunger inom mig!

”Han kommer till sörjande hjärtan och livet får annan gestalt. Han kommer i makt att regera tills Gud uti alla blir allt.”

Det är bra med slitna sånger och en använd bibel. Det Anneli Jäderholm och jag har gemensamt är att vi båda och många andra kämpar mot felaktiga bältesläggningar och tvångssprutor inom psykiatrin.

http://www.no.more.se

I torsdags fick vi tillsammans lyssna på ett väl genomarbetat föredrag en timma av journalisten Linda Weichselbraun mot bältesläggningar inom psykiatrin. Det var IBIS (Intresseföreningen för bipolär sjukdom), som var inbjudare. Och fotograf projektledaren Annica Engström, Stiftelsen Gyllenkroken.

Där fortsätter jag mitt eget bloggande om min oförmåga att glömma de psykiska övergreppen i min personlighet och inom så kallad sjukvård. Finns det plats för Gud i min berättelse? Hur kan psykiatrin släppa in annat från mellersta östern men inte vilja ha helande genom tro på Jesus?

Anneli Jäderholm berättar offentligt, att när hon var som sjukast var hon Jesus och skulle rädda alla världens barn som lider. Jag för min del är självrättfärdig och tror mig kunna glömma övergreppen inom sinnessjukhusvården i egen kraft.

Jo, det svaret har jag fått som tröst eftersom ”…såsom vi ock förlåta dem oss skyldiga äro,” inte har fungerat i mitt psyke. Egenrättfärdig vill jag inte vara. Så då överlämnar jag hela mig igen och igen åt nåden. Och sjunger sången om försoningsdagen…(tre verser).

Jag skulle så gärna vilja veta hur de andra, som varit med om övergrepp hanterat sina minnen och gått vidare.

Det gällde att skydda samhällets invånare från oss sjuka. Muren var tre meter hög runt rastgården.

Fotograf: Annica Engström i filmen: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt”

Domsöndagen

Idag är det Domsöndagen, när det gäller val av bibeltexter i kyrkoåret. Under några lyckliga år av mitt liv fick jag predika varannan söndag i en liten Missionsförsamling (med Försäkringskassans medgivande. De visste inte, att det innebar ett arbete 🙂 Jag hade mer eller mindre tvingats ge upp och ta emot hel sjukpension 52 år gammal). I den församlingen ville de äldre, att jag skulle följa de föreslagna predikotexterna. Min utbildning är inom sjukvården och inte teologi.

Under den perioden år 1988 till år 1993 pågick det vi kallar för psykiatrireformen. De stora mentalsjukhusen tömdes på sina patienter. Enligt en före detta patient inom ett annat upptagningsområde än NÄL, så var det då Läkemedelsbolagen tog över vården. Det var den mannens formulering. Inte min. Men i mitt eget område gick jag ut med, att jag varit sjuk år 1956. Något så skamligt skulle jag ha tigit med! OBS!

Åter till mitt predikande. Det dröjde inte många söndagar innan jag insåg, att jag inget kan i biblisk historia. Texten var från Johannes kapitel 4 om kvinnan vid Jakobs brunn och ordet ”måste” fanns där i texten. Jesus måste gå den vägen. Det räckte inte längre med min egen bibelläsning eller kunskap från barn och ungdomen.

Så gick det till. Jag kom till insikt om att det fanns en historia bakom när Israels stammar blivit osams och fiender. Den historien har fortsatt med församlingar tyvärr. I vår tid finns beskrivningen att kartan har ritats om. Som jag ser det, är det mest av ekonomiska orsaker. Medlemmar i frikyrkor har inte råd och lust att samla in frivilliga pengar till anställda och byggnader. Vi har ju samma bibel och tolkningarna orsakar inte nya kyrkbyggen, som det gjorde i slutet av 1800-talet.

Var kommer då domsöndagens föreslagna bibeltexter in i Pingströrelsen? Jo, de lyser med sin frånvaro och jag för min personliga del minns hur nyttigt det var, att tvingas arbeta med bibeltexter, som jag inte förstod eller kände något för. Det var och är nyttigt att studera orsak och sammanhang till alla krigen i Gamla Testamentet.

Och i vår tid: Kartan kan ritas om när det gäller frikyrkoförsamlingar. Nya diagnoser på sjukdomar kommer till inom psykiatrin också. Patienter tillhör inte längre Staten. Sjukhusskjortorna tillhör Landstingen men själen som är orolig längtar efter Gud.

Domen skall gå över mitt liv nu om jag fattat bibelns budskap rätt. Annars kommer jag att dömas sen på Domens dag. Idag kan jag ta emot en frikännande dom genom att Jesus tagit på sig all skuld och burit synden upp på ett kors. Idag är Domsöndagen enligt föreslagna bibeltexter. De texterna behövs!

Det är en villolära, att alla kommer till himlen och där blir allt återställt, frid och fröjd. Alla kommer till domens dag men de blir frikända, som tog emot vad Jesus gjort i sin dom över döden och synden här.

Det är upp till var och en att hålla fast vid vad Gud gjort för oss genom Jesus. Idag är domsöndagen och en glädjens dag.

”Han fullgjorde vad vi borde och blev vår rättfärdighet.”

Palestina och Abrahams barn

År 1947 kom Roths Skolatlas No 1 GEOGRAFISK ATLAS ut. På baksidan av den finns en karta PALESTINA med JUDEEN, SAMARIEN och GALILEEN. Precis som vi hade fått lära oss och SYRIEN och TRANJORDAN.

”Vem har hört något sådant, vem har sett något dylikt? Kan då ett land komma till liv på en enda dag, eller kan ett folk födas i ett enda ögonblick, eftersom Sion födde fram sina barn, just då våndan begynte?”

(1917 års översättning av Jesaja kap 66:8)

I marginalen i den bibel (som är min) står det finstilt ett datum: 14.5 1948

Detta ändrar ingenting på kartan från Illustrerat Bibellexikon. Jerusalem är i den skalan som minsta lilla prick. För snart 2000 år sen dog juden Jesus där för hela världens synder. Ingen kan sudda ut hans presentation av fadern och hans kärlek till sitt folk och till alla.

För två dagar sen satte en attitydambassadör från Göteborg in ett foto på Facebook. Det var en psykiatrivecka i Norrland och i Örnsköldsvik denna dag. Samlingen skulle vara i Elim på eftermiddagen. Vem vet vad Elim står för i dagens publik? Fotot visade en tom lokal och över altartavlan orden: GUD ÄR KÄRLEKEN.

ALLAH och GUD är två olika språk. Bara Gud har en son, som kom ner till jorden för att presentera hans räddningsplan. Vem kan sudda ut den ritningen? Altaret till tabernaklet i öknen skulle vara fyrkantigt och står enligt bibelforskare för att riktningen av budskapet är i alla fyra väderstrecken – åt alla jordens hörn. Offret är ett enda för hela världen och enligt Uppenbarelseboken talar altaret fortfarande. Det är presens om Guds rättfärdiga domar i Uppenbarelseboken kap 16. Utan Jesu blod ges ingen förlåtelse.

(Hebreerbrevet kap 9)

Idag är det ständiga lögner om Israel. Gud talar om i förväg för sina vänner vad som kommer att ske i framtiden. Han talar alltid om i förväg vad som skall ske genom sina profeter och främst genom Jesus hans son.

GUD ÄR KÄRLEKEN

Det fördolda livet

Axel Oskar Henrik Schager föddes i Stockholm år 1870.

”Efter långa inre strider kom han i början av 1890-talet till andlig klarhet. En inåtvänd läggning och dragning till mystiken präglade hans religiositet.”

Så står det att läsa om sångförfattaren Schager i Oskar Lövgrens Psalm & Sång Lexikon. Bland annat. Det är dessa rader som intresserar mig. Sången om försoningsdagen är ju hämtad ur Moseboken. Vad är det som är mystik? Hur skall någon kunna vara med och bygga en kyrka det vill säga en församling utan att läsa ritningen? Varje människa har ett INRE RUM. Där fortsätter mitt bloggande med inblick i mitt inre rum utan att vara politisk korrekt. Det är väl självklart, att vi inget vet om varandra utan en berättelse?

Mina bloggar har handlat om (H)järnkoll och ”Inre rum Gyllenkroken” ibland. År 2011 kom boken:

”Inre rum Stiftelsen Gyllenkroken – ett erfarenhetsbaserat kunskapscenter om psykisk sjukdom, hälsa och ohälsa” Författare Annica Engström och Linda Weichselbraun

I den boken finns bland annat mångas berättelser inifrån. Min berättelse är inte sann, om jag inte får berätta vem som hjälpt mig genom allt. Jag har som alla andra ett inre rum. Där lever jag ett fördolt liv med Kristus. Han vet vem jag är och har rätt uppfattning om mig.

Jag har en relation med Gud, sen jag var barn. Efter det att all min självkänsla blev knäckt på Restad Sjukhus som 20 åring, så har jag hämtat all tröst från bibeln. Min teologi har jag fått genom de gamla läsarsångerna. Min fråga är som sagt hur dessa sånger kan bli omoderna. Är det inte så att samhället har så högt tempo, att det inte finns tid för bibelläsning? Det är inte Satan som frestar en människa längre utan tidstjuvar.

Är det någon idé längre att sjunga om bröstsköldens ädelstenar, när New Age finns? Tänk, att hålla i en sten bara och få kraft! Tänk, att få hjälp att hitta rätt personlig färg! Vad är det som är mystik? Är det inte snarare fråga om brist på kunskap om Guds löften? Det är han, som tittar på regnbågen och minns vad han lovat! Det är han, som bestämde, att det skulle vara tolv olika ädelstenar med de tolv sönernas namn på bröstskölden närmast översteprästens hjärta. För att han skulle komma ihåg var och en med sina olikheter…

Sen står det, att vi har fått en överstepräst, som vet om alla våra svagheter och ber för oss i himlen. Det ena var Då DET. Det andra är NU DET.

Dit du icke vill

Bok & Biblioteksmässan är över för i år. Som sagt. Orden ringde i mina öron innan:

”Dit du icke vill”

Ja, jag vet, att det är en känd boktitel. Författaren är Ulla Isaksson och jag har inte läst boken. Det är inte många böcker, som jag läst. Att gå på bokmässan är absolut inte något för mig. Men så har jag fått fribiljett flera år och vill vara artig. Bokmässan är inget för en ljudkänslig. Överallt är det mikrofoner och högtalare för talarna. Överallt talar nästan alla samtidigt även publiken. Fribiljetten har gällt även för torsdag med fackfolket. Då är det mindre med folk…

Sen hittade jag ett annat trix. Det var att studera Svenska Kyrkans bilaga till hela programmet. Den heter ”Se människan” precis som deras stora scen. Den är stor i förhållande till alla små, öppna scener. Den som vill vara säker om en sittplats bör gå på programmet, som är innan det man vill lyssna på och sen sitta kvar. Ett trix som jag lärde mig, det var år 2011, när jag själv skulle tala för min bok och Annika Östberg var i dialog om sin bok:

Ögonblick som förändrar livet

Allt hör ihop med allt. Nu är det natt och jag kan inte sova. Det blev ord för mycket på Facebook igår. Som någon kunde hindra på sin plats. Det var ett inlägg för mycket från min sida med fel tonfall. Vi skall vara positiva. Och det är inte jag. Det är lite New Age över allt positivt tänkande, tycker nog jag:

”Om alla bestämde sig för att tänka positivt, så skulle det inga krig bli!”

Det var programförklaringen, som jag fick för många år sen. Men nu är det krig och jag är kritisk och eftertänksam. Skulle jag haft en mjukare framtoning? Skulle jag tigit i stället och inte gått ut med min berättelse om psykiatrisk vård på 50-talet?

Det blev ett ord förmycket igår. Därför är jag vaken och fortsätter att orda. Det är inte bara jag som ordar. Det gjorde mannen också den 10:e oktober, när jag förde den dagen på tal…

”…psykiatrireformen? Menar du när läkemedelsbolagen tog över vården?”

Allt hör ihop med allt och jag har ordat igen om min egen bok på Bok & Biblioteksmässan: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt”. Den fick fin kritik av mina vänner då den kom ut år 2011 första lilla upplagan på Recito Förlag AB. Om jag bara inte hade skrivit om blodet. Kunde jag inte ta bort det kapitlet? Ingen skulle fatta sammanhanget. Kritiken fick jag gång på gång, när boken var ett manus bara. Kritiken fortsatte. Jag borde dela på berättelsen från Restad Sjukhus år 1956 och mitt predikande om blodet.

Jojo. Sjukvården vill inte höra talas om blod! Märker ingen hur ologiskt detta är? Psykiatrin inom sjukvården vill inte höra talas om själen! Märker ingen hur ologiskt detta är? Vi skall ha (H)järnkoll men inget veta om själens längtan efter försoning med Gud! Jag är inte politiskt korrekt. Obekväm med andra ord och har ordat för mycket. Därför kan inte jag sova och ordar igen.

Dit du icke vill. Det är ord från bibeln. Jesus berättade för sin lärjunge Petrus, att tiderna skulle ändra sig. Som ung gick han dit han ville. En dag skulle han bli förd, omgjordad och ledd ”dit du icke vill”. Jesus visste vad han talade om. Alla skrifter talar om honom, att det fanns inget annat sätt att rädda oss på än att ge sitt liv – sitt blod. Joh. ev. kap 21:15 – 19

Dit du icke vill. Orden ringde inom mig. Jag ville inte gå på Bok & Biblioteksmässan i år heller men skulle motivera under tio minuter varför jag skrivit boken om platsen, dit jag inte ville komma.

Gunnel Bergstrand

https://www.google.se/url?sa=t&source=web&rct=j&ei=dzI8VPhV4dXKA_bngcAN&url=http://www.youtube.com/watch%3Fv%3DndMTX2_GNi4&ved=0CBoQtwIwAA&usg=AFQjCNHJoSH8HXOgE2BGhbth6J_A-9f0Zg&sig2=yjBsNa6–GH8HrUYRy9JVA

Den platsen ledde mig sen vidare till kunskap om försoning genom blodet – försoning med mig själv, försoning med mina minnen. Fotot därifrån är taget den femte september år 2009 med ryggen åt mitt trauma. Längst bort på gatan kommer det tre personen, som går mot mig. För mig betyder det mycket med min referensram till bibeltexter och sammanhang. Ande, själ och kropp kan få besök av fadern, sonen och den helige anden.

Mitt val är gjort… Del 2

”Om man anser att Svenska Kyrkan är som samfund, så tillhör man inte två,” ungefär så uttryckte distriktsföreståndare Raneskog sig i undervisningen för oss unga år 1954 inom Missionsförbundet. Mitt val var lätt. Alltså gick jag ur Svenska Kyrkan. Jag hade aldrig bett, att få bli medlem där. Medlemskap eller lärjungaskap det är frågan.

Nu har jag äntligen fått den fråga, som jag längtat efter: ”Vem är kyrkan?” och uppmaningen: ”Berätta” fast det var jag, som ville lyssna. Det var hon, Anneli Jäderholm, som skulle berätta om Jesus och existentiella frågor i fredags. Det var tillsammans med teologen och exegeten Ola Sigurdsen i Domkyrkans församlingsvåning i Göteborg. (Till höger i spalten över länkar finns Anneli Jäderholms hemsida för mer information)

Äntligen kanske det kommer att lossna och vi får till ett samtal mer än på Facebook!
Kan det vara, som jag tjatar om i alla sammanhang, att det fattas bibelkunskap? Är det inte så att alla kränkta människor längtar efter upprättelse men inte vet hur det skall gå till att få den?
”Psykiatrin har misslyckats!” Så sa en läkare och lade till att hon själv aldrig skulle orka arbeta inom den vården. Av tusen sjukhusplatser, som försvann genom psykiatrireformen, återstår visst ett hundra. Förklaringen är, att vi fått så bra mediciner. Tro det den som vill och har erfarenhet.

Mitt val är gjort. Jag valde bort den stora sjukvården som arbetsplats och gick ut i tomma intet utan fast anställning och lön. Det hette i slutet av 60-talet, att man gick ut i tro. Min tro var slut efter ett år. Sen måste jag ha lite mer bibelkunskap och gick på bibelskola.

Efter 20 år inom Räddningsmissionens ramar fick jag veta av en pastor/psykoterapeut, att jag måste vara hjälpt själv, innan jag kan hjälpa andra (underförstått utslagna). Det var så dags men jag fick skylla mig själv. Det är inget strongt i det, att bära på ett trauma år efter år ensam, bita ihop och gå vidare.

Så det är bara att leta bland mina bloggar om tabernaklet i öknen beskrivet i bibeln. Där står det i detalj om hur en människa skall kunna bli upprättad och försonad med Gud. Det står inget om att en kränkt människa skall ta på sig en offerroll. Det står inget om skådespel heller. Israels folk lydde Gud och utförde ritualerna och tjänsterna under 40 år i öknen utan att fatta den djupaste innebörden och det profetiska i upprepandet. Jesus är den syndabock vi behöver. Bara han orkade bära all världens synd upp på skammens påle. Han blev utskämd som en rövare och ogärningsman. De spottade på honom och hånade och slog på hans väg till korset.

Upprättelsen i mitt liv har gått den vägen genom alla berättelser i Gamla Testamentet. Varför då bli stigmatiserad av några verser och sen förkasta hela Jesu försoninggärning?
Han kan upprätta fullständigt! Män och kvinnor får samma försoningsgrund (av silver) att stå på sida vid sida. Psykiatern med all sin teoretiska kunskap är inte högre än den stukade patienten i ett tempel för Gud! Varje enskild människas kropp är tänkt till ett tempel åt Gud tillsammans med andra.

Så enkelt är det med teologi och psykiatri.

Kvalificerat struntprat

Det gäller visst att ha en bra rubrik om någon skall läsa eller lyssna. Det finns trix med andra ord. Ibland måste det få handla om struntprat för att dölja irritationerna. Då är det en fördel att kunna stava rätt till att börja med. Skall det inte vara ett ”s”, som jag vill ha i ordet? Jag hade avväpnat mina motståndare i debatterna mer än en gång med mitt ”kvalificerat struntprat”. Annika ledsnade på detta obildade och jag fick en vänlig upplysning om hur det skall stavas. I så fall.

Jag håller på med samtalsterapi av den enklare sorten nu. Det är en ny dator, som skall få mig att fatta det mest enkla på jorden. Eller i himlen där hans arbetsverkstad ligger och snurrar. Just nu kommer jag inte ihåg hela ordförrådet från hans sida. Mest är det ”Försök igen”. Ja, det låter ju vänligt. Men för mig är detta en tolkningsfråga. Det är skrivna ord utan röst. Jag kan inte följa ögon eller gester. Jag kan tolka fel och tappa balansen. Bli irriterad. Det är det, som denna samtalsterapi går ut på. Jag skall lära mig lugn. Inte brusa upp. Inte ge upp. För det är ju andra gången minst, som jag ligger i hårdträning.

Vad är friskt och vad är sjukt? Det närmar sig Bok & Biblioteksmässan i Göteborg. Det känns som att jag skall försvara en avhandling mot flera opponenter under tio minuter på Recito Förlag. Väl att jag går i denna samtalsterapi med nya datorn. ”Försök igen” eller för det första ”Fel lösenord”. Problemet är bara att datorn och jag har olika uppfattning om vem jag är. Av andra har jag fattat att datorn är mer intelligent. Bara det kan irritera. Kan jag inte få tro, att jag är samma Gunnel Bergstrand på två olika konton?

Precis så är det i verkligheten också. Jag har varit sjuk men blivit frisk. Jag är svårt rörelsehindrad men känner mig frisk. ”Försök igen”. Träna, träna, träna. Gärna Vättern runt på cykel. ”Fel lösenord” ”Det går inte att göra så”. Ja, det sista är väl den längsta meningen i vår samtalsterapi datorn och min. Jag är lugn. Än så länge.

Det finns vissa saker man inte skall sopa under mattan och glömma. Det är vikten av det första mötet mellan människor och särskilt mellan en sjuk och en frisk. Därför känns det som att jag skall försvara en avhandling, som tagit mig över 50 år att skriva. Jag var tjatig då. Jag är tjatig nu med mitt:

”Man gör inte så mot en patient!”

En patient är alltid i underläge och kan inte skaka av sig sin sjukdom eller trötthet. På 50-talet som min historia gäller skulle den diagnos, som man fick då gälla för hela livet. Diagnosen lämnades till högre instanser. Journaler skall visst sparas i minst tio år. Inte så på Restad Sjukhus – ett sinnesjukhus, som inte fick bättre rykte av att byta namn. Det gäller hela Sverige. Där var det för evigt enligt det svar jag fick år 1962. För då var jag ledsen. Det är normalt. Det går inte att jämställa med en depression. Det är inte sjukt att vara glad heller för den delen.

Snart är det val och det går att personrösta. Om någon har de psykiskt sjuka eller alla utförsäkrade på sin agenda är jag villig att byta parti. Ett samhälle blir precis så bra som vi är mot de ofödda, barnen eller de svaga. Efter valet gäller det att hitta rätt lösenord för att få vara med och påverka.

Vart vill du komma?

Förord till andra upplagan av boken:
”Pat. är frisk och pigg för övrigt”

År 1987 var jag bara 52 år och tvingades ta emot hel sjukpension på grund av en svår ryggsjukdom. År 1988 fick jag äntligen bli ”pastor” utan lön med försäkringskassans: ”OK då” i en liten församling. Det var åren 1988 – 1993 och under den perioden ”tömdes” alla landets mentalsjukhus på sina sjuka f.d. inlåsta patienter. De som år efter år blivit så kränkta av inlåsning, medicinering och ibland eller ofta bältesbehandling skulle plötsligt ha eget boende ute i samhället. I det sammanhanget berättade jag, att jag är ett ögonvittne till alla dessa kränkningar och har varit utsatt för dem som 20-åring under några månader på värsta stället. Då blev min skam offentliggjord.

Citat ur Schizofreniförbundets hemsida:
Under 1980-talet började man öppna mentalsjukhusen allt mer. Man inrättade multiprofessionella team, vilket innebar att personal med olika kompetenser läkare, sjuksköterskor, skötare, psykologer, kuratorer m fl självständigt skulle ha hand om all psykiatri inom ett geografiskt område med högst 100.000 invånare. Stöd skulle ges i öppen vård framförallt till långtidssjuka. Tyvärr gjordes väldigt lite åt den slutna vården, som förblev en förvaringsplats för långtidssjuka.

År 2008 blev jag inbjuden till mina kurskamraters 50 års jubileum från Göteborgs Sjuksköterskeskola. Samtidigt var mitt manus klart till denna bok. Jag fick då frågan:
”Vart vill du komma?”

Den frågan följer mig fortfarande. Detta trots att jag orkade fullfölja manus och låta boken tryckas år 2011. Två år har gått sen dess. Projektledaren Annica Engström på Gyllenkroken, Göteborg erbjöd mig ett studiebesök på gamla Restad Sjukhus numera Restad Gård. Detta var i samband med utställningen ”En annan tid”, som invigdes i Brinkåsens psykiatriska och rättpsykiatriska samlingslokal. Jag önskade få bli guide för 50-talets vård. Jag önskade inte att få sätta en punkt för min gamla historia. Jag önskar få börja om igen med en ny satsning och drömmer om att få nå unga människor under utbildning inom psykiatri, psykologi och socialvård.
Tack Henrik och Heikki på Restad Gård, som gjorde det möjligt för mig att komma in på avdelning 10 B och minnas. Tack Annica för att du filmade min berättelse dessutom den 12 september. Tack Martin för att du tog upp ljudet så noga. Tack Dan, du som var och är villig och kunnig att klippa ner allt mitt berättande. Du gav mig en fin historia att titta på till slut.
Kanske händer det under resans gång att någon stukad liten patient kan få upprättelse? Precis det är det som jag vill med denna bok.

Västra Frölunda den 9 november 2013″
Slut citat

Frågan från min kurskamrat år 1955 men ställd över 50 år senare följer mig fortfarande.
Vart vill jag komma?
Projektet (H)järnkoll är snart över och det skall bli en sammanfattning i bokform. De psykiskt sjuka eller de med nedsatt funktionsförmåga har berättat för allmänheten hur det är att leva med psykisk ohälsa. Vi har fått ett ansikte på många olika diagnoser. Men jag då? Varför har jag gått ut och vill fortsätta att ge information om ett så gammalt trauma som det från år 1956?

Just därför att jag bekänner mig som kristen och tror att människan är mer än psyke och kropp…

Just därför att jag bekänner mig som kristen och tror att bibelns information om att människans kropp är som ett tempel åt den helige Ande…

Just därför att jag bekänner mig som kristen och tror på bibelns undervisning om att ett tillsammans med andra kristna, så blir vi ett tempel åt Gud…

Enligt bibelns undervisning om ritningen till tabernaklet i öknen, så bygger HERREN fortfarande sin kyrka på ORDET från Gud.

Pat. är frisk och pigg för övrigt Förlag: Liten upplaga

Boken finns att köpa via författaren.