Kategori: (H)järnkoll

Förvirrande debatter

I början av 2000-talet bekände jag på nätet, att jag blivit förvirrad genom kristnas debatter. Den dolda agendan syntes inte i bibelsajten för unga. Vuxna kristna passade på att föra sin talan i olika riktningar. Jag blev förvirrad. Det är inte bra. Det kan vara psykisk ohälsa. Psyke och själ är samma ord fast olika språk. Gud och Allah är också samma ord fast på olika språk. Sen gäller riktningen. Ordet psyke associerar till psykiatrin. Ordet själ associerar till själavård.

Min bok: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt” är tryckt på förlaget Recito igen och går att köpa via författaren. (Via Recito bara 3 månader från utgivningen).

I den boken gör jag upp med psykiatrin och min sjukjournal från år 1956. Det är maktmissbruk att stämpla en 20-åring för livet och inte bry sig om konsekvenserna!
”Psykiatrin har misslyckats,” sa en läkare privat häromdagen. Ja, om de bara är ”nej” till de sjuka, som söker hjälp och vård eller medicinering, om det finns plats inom sjukvården eller bältesläggning om patienten blir orolig.

Psyke och själ är samma ord fast olika språk. Ja, men själavården då inom kyrkorna?
Har den lyckats? Kan vi se det genom alla förvirrande debatter mellan de teologiskt utbildade? Varför lade jag mig i som bara är en vanlig medlem och bibelläsare? Varför provocerar jag de, som utbildats till attitydambassadörer inom (H)järnkoll? Får jag inte vara med någonstans i ett ”vi”?

En teolog och pingstpastor berättar på sin blogg, att han lämnar Pingströrelsen. Då kan jag inte vara ”vi” med honom längre heller: ”vi pingstvänner”. Och inte kan jag vara ”vi” med Torsten Åhman heller: ”vi missionare”. Och inte kan jag tillhöra ”den gudstjänstfirande församlingen” i Svenska Kyrkan heller för jag gick ur Svenska Kyrkan i min ungdom. Man tillhör inte två kyrkor/samfund fick jag lära mig.

Vem får jag då vara ”vi” med? Det har kommit en lista till mig med 35 olika frågor för mig att bearbeta. Det är studeranden, som vill underlätta för mig till en föreläsning om psykisk ohälsa. En fråga jag fått tidigare och nu är:

”Identifierar du dig med de psykiskt sjuka?”
Det är en mycket bra fråga för om jag förnekade, att jag var sjuk år 1956, så hade jag varit ändå sjukare och saknat sjukdomsinsikt.

Där är kärnan. Jag fick inte tro då, att det fanns något friskt i mitt psyke utan skulle anamma deras diagnoser, som var för livet. Där pågick kampen, att jag trotsade all deras bältesbehandling och tvångsinjektioner med mitt: ”Detta är inte sjukvård!”
Där är kärnan. Mitt stora intresse är själavård/psykiatri, men jag måste vara politiskt korrekt och dela på mig i psyke och ande. I filmen med samma namn låtsar jag inte om varken Gud eller Allah. Jag klarade det! Alltså är filmen inte sann för jag är upprättad och talar i mitt namn. Det är min historia och i min historia finns Gud och livets ord i bibeln.

Där är kärnan. ”Livets ord” som det var på 80-talet (som liten ursäkt) förstörde förtroendet för kristna inom psykiatrin. Det drabbade oss alla. Det har varit maktmissbruk inte bara från psykiater med sina diagnoser. Det har varit maktmissbruk inom Kyrkan – andligt maktmissbruk som skadat för livet!

Det står i min sjukdomsjournal från år 1956, att jag efter sex veckor fortfarande inte har någon sjukdomsinsikt. Det är felstavat. Det går också att debattera, om jag skall stava rätt i citat eller använda deras felstavning. Jag fick inte tro, att jag var frisk! Undra på att jag får frågan:
”Identifierar du dig med de psykiskt sjuka?”

Nej, det gör jag inte. Jag är upprättad och har fått av mig deras osynliga tvångströja. Äntligen!
Identifierar jag mig med pingstvänner? Nej, det gör jag inte men jag får tillhöra en pingstförsamling och tidigare i livet en missionsförsamling.
Klarar jag av att vara politisk korrekt?

Nej, inte en sekund! Det är dömt att misslyckas. Skall jag sätta mitt ljus under stolen eller bordet, när jag skall föreläsa?

Medicinföreläsning: Hon tror att vildarna skall förändra vården

Mikael Karlendahl: Jag lämnar pingströrelsen

Omöjligt svar

Hur ger jag svar på en sådan fråga varför jag ser fram mot domsöndagen? Hur förklarar jag för den, som ingen referensram har till kyrkohistorien 200 år tillbaka i Sverige, att jag är mer schartauan än pingstvän i själen?

”Må vi då betänka huru få våra dagar äro…”

Det kanske jag berättat redan, att jag inte är tillräckligt musikalisk. Saknar taktsinne. Kan inte klappa i händerna när de skall göras så vida inte en står på podiet i kyrkan och visar tydligt. Lite annorlunda känns det med bibeltexter och musiken där.

Nej, jag skall inte börja med svart huckle för det. Det räcker med svart basker till och från kyrkan. Ja, den är ful. Överläkaren på f.d. Restad Sjukhus gick visst också omkring i svart basker och blev 90 år. Nu är jag där igen. Jag kanske inte är en from gammal kvinna på västkusten, som läser bibeln och begrundar texterna? Det kanske bara är den vanliga otåligheten? Det kanske är stressen över att livet ligger bakom och det viktiga inte är dokumenterat så tydligt, som jag skulle önska?

Så enkelt och romantiskt var och är det inte att vara mamma till tre söner och tre döttrar med ADHD, autism ja, neuropsykiatriska handikapp. Det kom en länk igår av Madelein på Facebook. Vi kan inte byta liv med varandra. Vi kan inte byta diagnoser. Vi kan inte byta tro på livet eller förutsättningar. Vi kan bara fortsätta att berätta för den som vill lyssna. Förlaget som vi har gemensamt heter Recito. Jag fick hennes sista bok i första upplagan. http://www.litenupplaga.se
Där finns min bok igen.
Hennes bok heter: ”Samma djävla ångest” (Slut på förlaget)
Min bok heter: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt”

Så var det sagt. Jag har inte begrundat de föreslagna bibeltexterna för domsöndagen bara varit stressad över att livet som finns nästan är färdiglevt. Här hos mig finns inga tusen sätt att leva kvar. Här finns inget USB-minne ännu med filmen om mitt budskap:

”Hoppas att de psykiskt sjuka får upprättelse och respekt!”

Inspelningen ligger redan bakom. Det fanns och finns en, som trodde på mig och ville satsa! Det finns en, som aldrig sett eller hört mig, som var villig att klippa samman all berättelse. ”Koka ner,” säger de ”till 30 minuter”. Frustrationen lär visst synas i filmen över att jag inte fick bli något. Inte få bli mamma heller.

Kvar är att jag måste vara politiskt korrekt. Det innebär att vara positiv och säga ”JA TILL LIVET” och ändå inte säga ”JA TILL LIVET”. Hur bär sig vår stadsminister åt egentligen? Vi skall vara positiva, arbetsdugliga, delaktiga i samhället med vår insats utan sjukdom eller handikapp! Vi får inte låtsa om vem vi tror på! Ha det för oss själva!

Vem vill ligga samhället till last och vara exkluderad? Vem vill bli ”skammad” som oduglig?
”Du vet väl om att du är värdefull att du är viktig här och nu?”

Jojo. Den sången passar perfekt i kyrkan men är inte politiskt korrekt. I politiken gäller hälsa och höga inkomster.

Känslor

Det är sjukt, att ha nära till sina känslor! Bara så ni vet det.

På 70-talet fanns det två stora fototidningar, som jag följde, som senare slogs ihop. Att det blev fototidningar så mycket berodde på att jag inte kunde koncentrera mig på långa texter på grund av värk men bilder kunde jag ta in. ”Aktuell fotografi” och ”FOTO”, om inte jag minns fel. I en av dem vid den tiden fanns ett fotoreportage från ett mentalsjukhus i USA och från den oroligaste avdelningen. Reportern berättade, att det varit så intressant att arbeta där för patienterna hade så nära till sina känslor.
(Senare kom ett förbud att fotografera psykiskt sjuka patienter för de anhörigas skull. Inte för patienternas. OBS!)

I Sverige skall det vara lagom. I debatter skall inte vara något känslomässigt typ ”Rör inte min kompis”. Tyvärr så överreagerar jag. Jag tar åt mig på grund av egen erfarenhet.

Nu har jag lugnat ner mig. Igen. För vilken gång i ordningen vet jag inte. Men en Roland Spjuth har skrivit en Gästblogg om försoningen, som jag förstod. Den stämmer med min bibelläsning. Jag har ingen egen teologi. Läs vad det gäller HÄR

Det är mycket fyndigt ord ”Försoningsstriden”. Att den skulle blossa upp igen kunde väl ingen ana. Men den finns på Stefan Swärds blogg. Den bloggen följer jag utan att tillhöra Evangeliska Frikyrkan. Eller just därför att jag är så intresserad av varför kristna blir osams så osams, att det uppstod stockholmsbaptister eller örebrobaptister. Som väl är hann jag att fråga en dam på 90 år medan hon levde om hur det gått till i Göteborg med osämjan mellan medlemmarna i Tabernaklet och Saron.

Det är inte lätt att ha nära till sina känslor. Nej, det är inte det samma som temperament. Det är inte det samma som att kunna bli arg även om ilska är känslor. Nej, i fotoreportaget från de allra sjukaste i USA var hans erfarenhet, att de hade nära till skratt eller gråt. Hur sjukt är nu det?

På Skutan f.d. Missionskyrkan och Baptisternas gemensamma ”Bibelsamtal” fick jag ställa mina frågor och fick svar av flera olika pastorer. De svaren har jag kopierat och sparat! Att läsa bibeln är inte det samma som att kunna teologi! Teologi kan vara botten enligt mitt temperament och bedömning. Det är bara det, att jag fick ingen åhörare till min föreläsning i det teologiska bottennappet Om Gud.

”Rör inte min kompis”! Är det fel att känna för Niklas Piensoho och Sofia Camnerin? Är det fel att bli upprörd? Jo, jag ser, att en text skall beröra men jag får inte bli arg, som på denna sega debatt, som följde efter detta vad Niklas Piensoho egentligen sagt.

Jag tillhör sen år 1970 en stor Pingstförsamling, Smyrna i Göteborg men inte på grund av teologin. Från Majornas Missionskyrkan har jag fått en vänlig inbjudan att vara med och fira deras 130 år som församling och att kyrkan redan är 50 år, som byggdes år 1963. De firar nu och jag blev vänligt mottagen, så fort jag kom till Göteborg år 1966.

Hur skulle det vara att läsa Psaltaren i bibeln och kolla deras känslor? Det var sällan lagom. Jo, jag har blivit minst sagt upprörd över hur Sofia Camnerin blivit uppfattad i Stefan Swärds blogg. Jag ser fram mot en försoning. Både med subjekt och objekt.

Den objektiva försoningsläran Del 1 av Olof Edsinger i Bloggen: EFTERKRISTUS.NU

”Ingen vet om det svåra jag sett…”

Detta får bli en ny blogg tack vare dig, som läst någon av mina gamla bloggar:
”Språkförbistring”
Via den bloggen kom jag till Andreas Holmbergs länk Andliga sånger. Sen var associationerna igång. Tack Andreas!

Så fortsätter jag mitt berättande om allt på en gång i vanlig ordning. År 1955 på Göteborgs Sjuksköterskeskola skulle första årskursens elever avsluta med program för de äldre eleverna. På den tiden hade jag gott självförtroende och trodde, att jag kunde sjunga. Så jag fick tillstånd att sjunga:
”Nobody knows…” på dålig engelska.

Det var min favoritsång och kurskamraterna stod ut med övningarna. Vem kunde ana, att jag någon månad senare eller ett par skulle drabbas av diagnosen manodepressiv för livet i alla papper?

Det är lättare kanske att missförstå mina ambitioner nu än att försöka förstå dem? Vad vet jag? Två dagar har gått snart sen jag lämnade en CD till inspelningsstudion på Stiftelsen Gyllenkroken av Charlie Norman kallad ”En salig röra”. Eftersom jag blivit stämplad för livet av en diagnos, så föreslog jag ”Nobody knows” som lite bakgrundsmusik. En liten slinga någonstans kanske till vad jag sett av lidande? Inspelningen av min berättelse hade skett tidigare på före detta Restad Sjukhus avdelning 10 B där de allra sjukaste fanns. Och dit jag kom av en obegriplig anledning frivilligt.

För det är detta projekt som det handlar om för min del. 20 år har gått sen den stora psykiatrireformen då före detta inlåsta patienter från mentalsjukhus plötsligt skulle få eget boende och frihet i olika samhällen och städer. De som har de tyngsta psykiska diagnoserna finns kvar i frihet men i stället finns en övertro på farmaca. Glöm inte deras lidanden! Sopa inte under mattan den mörka historia, som funnits i Sverige, när sjuka kunde få vara inlåsta år efter år utan tillgång till promenader i frisk luft! Jo, det fanns en rastgård med en tre meter hög mur av rött tegel utan fönster att ens titta genom till friheten utanför.

Jo, jag skämtar ofta och är glad. Det syns inte i bloggar kanske men jag tycker själv, att jag varit politiskt korrekt under inspelningen, som inte berättade om honom, som kom från fadern och gick tillbaka till fadern. Det har med himmel att göra. Tydligare än så tänker jag inte vara. JA skall vara JA och NEJ skall vara NEJ enligt honom.

Ärkebiskopen är inte tydlig.

Ingen vet om det svåra jag sett

Kvinnlig ärkebiskop

Vaknade lite omtumlad i tankesystemet. Det var inte lite, som rörde runt i huvudet igår. Så kom den gamla tanken:
”Jag är väl inte klok, som berättade detta? Hur skall jag kunna reda ut detta sen?”

Det var nämligen så att massor av mina minnen från det förflutna skulle berättas inför en kameraman och filmklippare, en ljudtekniker och en projektledare. Jag skulle svara på frågor och berätta men frågorna skulle klippas bort och min berättelse bli kvar. Jo, jag är 77 år och frustrerad över att min historia skall glömmas. Eller att jag glömmer den själv. Ändå mer snopet.

Så jag skulle vara politiskt korrekt i två timmar minst och inte tala om varken Jesus eller Gud. (Plats för skratt, som jag har så nära till!)

Prästen Dag Sandahl har bloggat i vanlig ordning och jag har varit kvinnligt nyfiken och läst. Det har ju hänt revolutionerande saker inom Svenska Kyrkan. Först har jag druckit gott morgonkaffe. Sen ler jag. Han skrev bland annat:

”Lite roliga kommentarer ska vi nog fälla om Dagens Segloras chefredaktör, en fromsint missionsförbundare som uppträder med levande ljus så fromsint puttinuttigt som bara gamla missionsförbundare kan få till det. Han var nöjd med ärkebiskopsvalet. Det förekommer också i media en hel uppsättning andra kommentatorer, som kan misstänkas ha det gemensamt att de inte söndag förmiddag återfinns i församlingens gudstjänst.”

Plats för skratt igen. För jag har då aldrig varit en fromsint missionsförbundare och detta skamliga beteende, som jag haft från min sida finns nu på film. Jag har protesterat högljutt utan att bli trodd! Jag har skrivit till Medicinalstyrelsen redan i 20 årsåldern och frågat på behandlingen av psykiskt sjuka! Ja, de som har hjärnkoll kan svara vänligt! De kan även fromma missionsförbundare tydligen. Det hör däremot inte till mitt förflutna inom Missionsförbundet.

Mot rektorn på Missionsskolan Lidingö William Bredberg har jag inte betett mig uppkäftigt utan var mild och go och tog emot deras ”nej” till att få utbildning. Jag sa inte emot näste rektor heller, som föreslog mig att utbilda mig till något annat först.

Det borde prästen Dag Sandahl veta, att det finns kvinnor, som inte blivit pastorer och en som klarat att vara politiskt korrekt i två timmar igår.

Ingen vet om det svåra jag sett…

Agenda

Vad håller du på med egentligen?
Frågan ställer jag mig själv gång på gång men mycket värre än så. Inom mig ljuder det ofta:
”Är jag riktigt klok?”
Den frågan har jag fått leva med sen traumat hände.

Så läste jag i TTELA i slutet av augusti om Fånarna på Restad, att det var ju 25 år sen nedläggningen och vi måste gå vidare. Jaha! Där sitter jag framför TV:n och hör något liknande men bara om 20 år. 20 år är mindre än 25 år. Vad var det då som hände för 25 år sen, som vi skall glömma? Jo, runt de åren blev nästan alla fria, som hade varit inlåsta under långa tider på mentalsjukhus. Det var den stora psykiatrireformen. Det är en stor reform beroende på hur den drabbat de inblandade. Var de beslutsfattare eller hade inget att säga till om? Det var avgörande för resultatet.

Frihet vill väl alla ha! Frihet skulle han vilja ha, som varit oskyldigt dömd och avtjänat 20 år inom rättspsykiatrisk klinik. 20 år är en lång tid och plötsligt undrade jag över min egen likgiltighet i gårdagens Agenda. Hur många gånger har vi inte sett hans ansikte och fått följa olika vallningar med polis och personal från rättspsykiatrin?

”Är jag riktigt klok?”
Frågan försvann plötsligt och självkritiken. Det var ju bara tre månader, som jag var inlåst och upplevde all frustration och ilska över behandlingen. Det är inte bara 25 år sen och jag måste gå vidare! Annars är jag neurotisk! Det är över 50 år sen och nu vill jag handla!

Jojo. Som om min lilla futtiga berättelse om tre månader inlåst på Restad Sjukhus skulle behövas? Sture Bergwall har varit inlåst 20 år utan rättslig prövning! Och jag har tittat på nästan likgiltig! Hur har han överlevt?

Nu sökte jag på Google. Nu har jag fattat nytt mod och min ambivalens är lite mindre. Jag skall fortsätta att berätta om skillnaden mellan fångenskap och frihet! Idag skall jag ge bibelhänvisning dessutom till skillnaden mellan att vara född genom köttsligt begär eller genom anden. Ett barn kan aldrig vara oäkta men ett barn kan vara fött utanför äktenskapet. Det är fråga om juridik. Det är fråga om offentlighet. Det är fråga om förbund enligt bibelns beskrivning dessa förkortningar oä i kyrkoböckerna. Termerna är hämtade från bibelns beskrivningar om äkta säng, gissar jag.

Bibelns beskrivning är tydligare än så. Den handlar om att vara född till frihet eller att stanna i träldom.

2 Mosebok
Johannes evangelium kapitel 1 och vers 11 – 14
Galaterbrevet kapitel 4 vers 22 – 24

Parentes – Nils Gabrielsson och Kristian Gidlund

Känd av Gud

Jag är känd av Gud och detta är min trygghet. Jag är ingen kändis däremot och vill inte bli det heller. Mina vänner vet, att jag pratar om många saker på en gång. Hoppar från ämne till ämne utan hänsyn till lyssnaren. Hinner du med?

Detta är en personlig blogg. Det går inte att tvinga in mig i ett fack för då blir jag frustrerad. Är jag utbildad inom sjukvården? Ja. Har jag varit patient? Ja. Måste jag skriva på ett sådant sätt att antingen personal eller patienter känner sig trygga i var jag står?

Där är jag nu ambivalent som från början. Min far var företagare i liten skala och folkpartist. Det var på den tiden Folkpartiet var mer som Kristdemokratena var i början. Eller också var han själv mycket tydlig i sina kristna värderingar, så det politiska partiet passade honom då. Min storebror var lika övertygad socialdemokrat med samma kristna värderingsgrund. Jag hade fullt förtroende för båda och blev politiskt ambivalent från början.

Nu gäller det sjukvården och mitt fulla förtroende för den från början. Jag var personal och ville förbi det. Sen blev jag patient och fick en chockupplevelse. Nu har det gått närmare 60 år sen dess och jag är ambivalent inte bara politiskt utan även när det gäller sjukvård.

En dag var jag tvungen att tänka ifrån andra hållet än mitt som patient, kränkt och skadad på djupet.

”Gå högre upp!”

Så skrev f.d. överläkaren på Restad Sjukhus till mig och berättade om sin situation med 340 patienter, personal att vara ansvarig över och ja, det var en orimlig arbestbörda. Där är jag nu och kan läsa om hennes långa brev om och om igen hur personalsituationen såg ut då. Där är jag nu ambivalent mellan att själv vara före detta personal och själv vara 20 år och bli patient. Alla patienter låg i bälte på nätterna på den avdelning, som jag fick lära känna år 1956. Det var den oroligaste avdelningen och hade enligt statistik upp till 50 patienter. Jag såg inte alla. Jag såg bara en enda vakande sköterska på natten.

Får jag lov, att berätta min historia? Får jag lov, att tro på en dialog mellan den tidens personal på sinnessjukhus och mig som patient med svåra minnen?

”Gå högre upp!”

Det var inte sjukvård bara eller brist på sjukvård. Det var politik också. Så fick jag en ny backlash, när Tidningen Trollhättan/ELA hade en artikel den 22 augusti, att det ju gått 25 år sen sjukhuset lades ner och att vi bör glömma och gå vidare. Till vad? Vem bestämmer, att det räcker med 25 år för att glömma vad som förekommit inom mentalsjukvården av själsliga övergrepp? Jag följer inte ”Fångarna på fortet”. Undrar bara i mitt stilla sinne vad ett sådant underhållningsprogram kostar och om jag måste vara med att betala? Plötsligt blir jag politiskt intresserad av vart alla pengar tar vägen. Plötsligt får jag intresse för alla projekt och vad de kostar. Vem följer upp alla goda projekt?

Så lever jag mellan stolarna igen där jag fallit gång på gång förut. Jag är utbildad inom sjukvården och har varit patient på båda sidor det vill säga psykiatri å ena sidan och ortopedi/kirurgi å andra. Journalerna är inte jämförbara.

Vad vill jag sagt? Jo, jag är känd av Gud! Där finns min trygghet genom allt. Jag måste gå högre upp! Han vet vilken väg jag vandrat. Han känner mina tankar och ser om jag är stadd på en olycksväg. Han leder mig på rätta vägar för sitt namns skull…
Kanske det blir bibelhänvisningar till kvällen?

Här kommer lite förhandsinformation. Jag har gått högre upp och lyssnat på sjukvårdspersonalen! Jag har lyssnat på patienter – de allra mest stukade, som inte orkade leva längre. Jag har lyssnat på mig själv. Andra har lyssnat på min historia om och om igen och nu spelat in den på plats f.d. Restad Sjukhus avdelning 10 B = ”stormen”. Detta hände den 12 september 2013.

En kille som aldrig sett mig tidigare har klippt ihop, klippt ner en och en halv timmas speltid till 30 minuter. De minuterna har jag fått se tillsammans med honom, projektledaren på Gyllenkroken och Martin, som skött ljudet så perfekt. (En annan Martin min yngre bror är en av huvudpersonerna i filmen genom vad han betytt för mig den gången särskilt.)

”Gå högre upp!”
Det rådet har jag fått i ett annat sammanhang också när jag ramlade mellan stolarna. Då gällde det teologi och motsättningarna mellan ”Bibeln på mina egna villkor” och att ha respekt för summan av Guds ord.

Det är egentligen ett mycket bra råd: Gå högre upp!

Bakom låsta dörrar

19 På kvällen samma dag, den första veckodagen, var lärjungarna samlade bakom låsta dörrar av rädsla för judarna. Då kom Jesus och stod mitt ibland dem och sade: ”Frid vare med er.” 20 När han hade sagt detta visade han dem sina händer och sin sida. Och lärjungarna blev glada när de såg Herren. 21 Jesus sade än en gång till dem: ”Frid vare med er. Som Fadern har sänt mig sänder jag er.” 22 Sedan han sagt detta, andades han på dem och sade: ”Tag emot den helige Ande! 23 Om ni förlåter någon hans synder så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder så är han bunden.”Ur Johannesevangeliet kap 20

Gör ett annat försök idag och vänder på ordningen i denna bloggpost: Bakom låsta dörrar. Det kanske blev alltför långsökt annars med Sebulon – en av de tolv.
Bibelns sammanlagda budskap är, att välsignelsen gått genom en mans kropp till alla människor. Abram hade brutit upp och lämnat ett område vid Kaldeiska Ur fullt av avgudadyrkan. Sen höll han fast vid denne ende Gud och det omöjliga löftet om en son. Jag upprepar detta gång på gång, att få en son med en ung kvinna var inte omöjligt! Så föddes Ismael genom Hagar. Den grenen fick också möjlighet till Guds välsignelse. Men den omöjliga frälsningen från synd går via ett orimligt löfte om en son genom Abrahams hustru Sara, som inte kunde föda barn längre på grund av sin ålder 90 år.
Där divergerar möjligheterna till frälsning/räddning genom tro!

Där går denna räddning genom låsta dörrar till slut till skräckslagna lärjungar!
Jesus går fortfarande genom låsta dörrar med sin frid, som övergår allt förstånd! Det är min poäng med den gamla, tragiska historien om Restad Sjukhus, tvångsvård, bälte för alla på den avdelningen som jag kom till. Bälte varje natt och tvångssprutor för den som ifrågasatte!
Jesus fanns där bakom låsta dörrar, innan jag kom dit och visste hur de sjuka led!

Detta är bibelns sammanlagda budskap, att Gud steg ner och berättade för Mose, att han sett fångenskapen och lidandet. Tiden var inne för en befrielse! Mose var en av alla människor, som inte klarat av att behärska sitt temperament! Inget gick att få ogjort! Då presenterade sig Gud för honom i öknen med sitt namn: JAG ÄR DEN JAG ÄR och Mose fick presentera sig med vem han var, som inget kunde. De två fick ett möte. De två fick en relation och ett samarbete till befrielse för ett helt folk!

Den vägen går välsignelsen genom tro och lydnad. Inte hipp som happ. Frälsningen kommer genom judarna, sa Jesus långt senare. Varför det inte blev genom Josef utan just Juda stam är intressant. Gud väljer ut vem han vill utan förtjänst. Och mörker skall inte förbli där nu ångest råder, står det i profetian om Sebulons land och Naftalis trakten utmed havsvägen…

Så här kopplar jag mina associationer till boken:
En mentalsköterskas berättelse BAKOM LÅSTA DÖRRAR på femtiotalets mentalsjukhus
skriven av Inga-Lill Strand

Det verkar som att personalen inom mentalsjukvården också är rädda och har all anledning att vara på sin vakt. Blandningen av sprit och tabletter är livsfarlig för alla! Blandningarna blir fler och fler, värre och värre. Skräcken i vårt samhälle ökar.

Så alla bakom låsta dörrar behöver få besök av honom, som går genom låsta dörrar och säger sitt: ”Frid vare med er.”
Som jag ser det. Varje människa har fått sitt liv att ansvara för inom Guds löften.

Karta tolv078Löfteslandet för tolv stammar

Zebulon

Eftersom jag har ”gått ut” som det heter, så tänker jag fortsätta att vara ute. Det var en svår vånda eftersom min historia är så gammal. De flesta vänner, som jag fått senare har ju inget vetat.
Men så dog första klasskamraten från realskolan enligt vad jag vet från Trollhättan. Nu för tiden är 70 år inte ett långt liv. Hon var klassens geni men blev bara vanlig sköterska på Restad Sjukhus/Östra Klinikerna. Då gick jag ut igen och igen men bara i Trollhättan. Det är skillnad på att gå ut i Göteborg, som är så stort. Det var harmligt.

Det var i den vevan, som jag mötte Zebulon. Han var också frimodig och gick ut. Sen blev det lite stopp och vi träffades igen på Gyllenkroken. Jag gick dit och åt matfrisk som jag är och bekväm. Sen finns det mer att gå ut med än att man har erfarenhet av psykisk ohälsa. Det hade alla, som fick gå kursen och utbilda sig till attitydambassadör inom (H)järnkoll. Jag gick dessutom ut med att jag har erfarenhet av Gud och Jesus och bibeln. Då kan det bli kris och bränna till riktigt ordentligt. Det passar inte inom psykiatrin!

Zebulon ingår i de tolv sönerna till Jakob i bibeln. Tolv är ett förbundstal. Så jag är trygg i mitt berättande. Jag har till och med blivit uppmuntrad att fortsätta att berätta. Carina är en annan från den kursen, som vill veta mer men inte om makten i kyrkan.

Och nu tänker jag röra runt i grytan. Jag kan bara min historia och där är det fråga om läkares makt att få ställa diagnos och sen få ha rätten att vårda för den sjukdomen och hålla mig inlåst som patient. Ja, det är en förfärligt gammal historia! Men 100 år inom sinnessjukhusvården i Sverige skall inte glömmas! Det är New Age falska evangelium att vara positiv bara och gå vidare!
”Vi måste glömma och gå vidare,” läste jag i TTELA och så planerades lekar i kulverten enligt modell av ”Fångarna på fortet” –> Fånarna på Restad.

Då fick jag ett nytt backlash!

Två psykiater har rätt att ställa en diagnos och har sen har rätten att vårda med mediciner och inlåsning. Det är helt OK, om de bara lyssnar på vad patienten berättar först.
Två teologer har rätt att ställa diagnos också med all sin kunskap bara de lyssnar på människan det gäller först. Det finns maktmissbruk och övergrepp inom olika områden i vårt samhälle. Min uppfattning är, att det inget farligt är att backa och lyssna till den det gäller inom både psykiatrin och teologin.

Själavård är ett vackert begrepp. Den skall ske inom stängda dörrar.
Psykiatri sker ofta inom stängda dörrar men skulle behöva insyn och framför allt kunskap om Guds kärlek. Psykiskt sjuka skulle behöva upprättelse! Nej, jag skall inte blanda in politik men det är politik också. De högsta roffar åt sig högre och högre löner.

”Det skall löna sig att arbeta.”

Självklart! Det skall löna sig att vara frisk! Är det så svårt att fatta, att det ingen självklarhet är att få vara frisk? Det finns utredningar på det också att de som har höga löner är mindre sjukskrivna. Kan det finnas ett samband?

Jo, jag tänker fortsätt att vara ute. Det är skön luft på hösten.

En fånig dröm

Här kommer den sista akten i mitt lidandets historia. Publiken är liten och sparsmakad. Föreställningen kostar inget. Den är gratis. Så varsågod, Zebulon och Gunilla!

Jag drömde, att vi var i den undantagsstuga, som finns på gården, där min mor var född. På golvet satt en liten puckelryggig mamma med tre små barn runt sig. Det var morgon och jag var inte klädd och kom inte åt att gå till tvättrummet. För vid ytterdörren satt Niklas Piensoho på golvet vit i ansiktet och lutade sig mot dörren. Där var så trångt, att inte lilla dörren till tvättrummet gick att komma åt. Jag var generad över att inte vara tvättad och klädd.
Jag tittade ut genom fönstret åt trädgården till. Där var ett nybyggt magasin, som inte var målat ännu. Min syster ägde allt plus husen från år 1885 och tidigare i närheten. Jag tänkte, att jag skulle kunna hjälpa henne att måla men det skulle jag inte låtsa om.

Sen vaknade jag för länge sen. Minst 10 år sen och drömmar kan man låna ut men får inte tolka. Struntprat! Min ”drömkompis” såg rätt tolkning direkt och hutade åt mig.

Igår kom akten. Det heter så. Jag trodde, att det var ett ärende men det är en akt. Sista akten i mitt lidandes historia. Sen skall jag vara med i ”Fånarna på Restad” med mina stolleprov – leken med de lärde i teologi. Det handlar om försoningen. Är den subjektiv eller objektiv?

Tänk, att detta var sant! I min akt långt ner i någon källare i en låda svår att hitta på Landsarkivet står det tydligt hur stämplad jag blev för livet som 20 åring med en sinnessjukdom! Ja, Barbro Westerholm kunde mycket som läkare och fick uppdrag i Medicinalstyrelsen. (Det var repris på ”Min sanning” igår kväll på TV med henne.) Mina brev dit skall vara diariförda från år 1956. Det tänker jag inte tala om nu som ”Min sanning”.

Det hette sinnessjukdom på den tiden. Det har inget med sinnesro att göra eller någon sinnesrobön. Det har inget med en glad eller sorgsen, trött själ att göra. Det är fråga om makt att bestämma över andra. Maktmissbruk.

Jag fortsätter att vara glad. Och ledsen ibland. Det kan väl inte vara sjukt?

P.S. Jo, om man lånat ut en dröm i en grupp, så får andra bara göra den till sin – bara låna. Sen är den min igen och bara jag har facit till mitt liv. Vill jag kan jag berätta vad som utlöste drömmen. Detta är så uppenbart, om man vet att drömmen lånar personer, som står för något och överdriver det. K visste hur gärna jag vill predika men dörren ut i frihet var blockerad av en predikant! ”Får du inte predika, Gunnel,” sa hon. Jag ville bli mamma och få barn och drömmen överdriver min ryggskada till en förkrymt, puckelryggig mamma med tre barn. Jag ville vara välklädd och redo för dagens uppgifter men kom inte åt tvättrummet. Jag ville inte vara instängd. Jag ville inte vara på undantag(sstuga)! D.S.

Öronmärkt

Denna bloggpost är endast för pastorer! Manliga pastorer. Frikyrkopastorer i synnerhet. Är ni med ni, som kan fikonspråket?
Här är ett citat från en av pastorernas bloggar, som jag följer:

”Därtill kanhända Piensoho är av den ullen att han inte eftersträvar den rakhet som du efterfrågar? Många kristna, och i ingen mindre mån pastorer och ledare är sådana. De fungerar såsom de alltid vill ha någon extra utgång möjlig, och vill inte vara tydliga. Tydlighet tycks skrämma dem.”

Ja, det som är ute på nätet är offentligt och får citeras. Jag skall dessutom berätta, att pastorer kan vara raka.
Så fick jag frågan, när jag var 29 år vacker och trevlig, varför jag inte var gift. Jag svarade som det var, att jag ville bli missionär och det fick gå före.
Följdfrågan kom omedelbart:
– Varför blev du inte det då?
– Jag kom inte in på Missionsskolan.
– Varför kom du inte in?
– Det kan jag inte svara på. Fattar inte varför.
– Har du varit sjuk?
– Ja.
– Jasså! Då är det därför.

Så enkelt med en rak kommunikation och äntligen fattade jag halvsanningarna från rektorn och näste rektor på Missionsskolan. Jag har varit på Restad! Synnerligen obekvämt att vara kvinna med denna prästgen i arvet! Inte nog med det. Jag är stolt över mitt farsarv också en alnsticka, som han i sin tur ärvt av sin far 60 cm lång. En biblisk aln är bara 50 centimeter. Bäddat för teologiska samtal bara det.

I torsdags hade jag med min fars tumstock och Heikki, som skulle öppna ”stormavdelningen” för mig, projektledaren och Martin såg, att den var modell äldre. Här kommer poängen! Jag är fri men ändå bunden! Jag är en öronmärkt slav kvar i hans tjänst. Muren är öppnad utifrån numera. Den är tre meter hög i rött tegel. Jag har mätt den två gånger med min fars tumstock!

Här är poängen. Jag var öronmärkt redan före Restad och hade med sången om Jesus in bland de allra sjukaste, som sällan eller aldrig kom därifrån utan fick vandra runt, runt, runt nära väggarna. Personalen ledsnade på alla söndagsskolesånger och frågade efter Evert Taube. (De sångerna sjungs som allsång visst i min församling på sommaren.)

Här är poängen. Egypten står för träldom. Abraham fick en profetisk uppenbarelse om sin avkommas träldomstid, när han var i dvala och ett sen…
Det som står i bibeln står kvar fortfarande oavsett en otydlig predikan i somras. Det är bara att läsa på och predika frihet för de fångna! Välsignelsen gick både till Ismaels avkomma och Isaks men frälsningen kommer bara genom ett omöjligt löfte för människan från Gud. Den unga kvinnan skall föda en son -jungfrun skall föda en son…teologer kan debattera hur mycket som helst om det omöjliga eller det möjliga för Gud.

”Du skall ge honom namnet Jesus, ty han skall frälsa sitt folk från deras synder.”

Här är poängen. Jag har syndat och varit bitter och elak mot dem, som höll mig inlåst! Jag är fri från tvångströjan av diagnoser men ändå en öronmärkt slav, som går tillbaka frivilligt och kollar läget. Eftersom muren var tre meter hög hade inte personalen behövt vara så fruktansvärt rädda, när jag snodde nyckelknippan och kilade ut på rastgården. Dörrarna kunde gott varit öppna med tillgång till lite frisk luft! Jag bara skrattade åt eländet en stund den gången år 1956!

Idag finns precis samma rädsla, som personalen hade då att göra fel. Bälte är ingen lösning! Höga murar är ingen lösning! Och trösklar då in i en församlingsgemenskap – hur skall de se ut? Var skall vi sjunga och om vem?

Få se om någon pastor begriper denna bloggpost. Det skall bli intressant.

Fånarna på Restad – vilka är de?

År 1964 for vi två färdiga arbetsterapeuter på en veckas semester norr över. På Läckö slott fanns eller finns fortfarande en träställning med målade figurer från grevetiden. Där kunde man stoppa in huvudet från andra sidan och låta sig fotograferas. Så lätt var det att komma i en annan tidsålder med andra kläder, andra roller! Så lätt att få fåna sig lite! Som kurskamrater visste vi inte mycket om varandras trauman. Hennes var synligt efter en stor amputation av ena benet. Mitt var osynligt tills 50 år senare, då hon borde få läsa mitt manus, innan boken kom ut.

Inga-Britt arbetade redan på Östra Klinikerna i Vänersborg som arbetsterapeut. Sjukhuset hade bytt namn, men jag gick inte på ”den lätte”, som göteborgare säger, när någon låter sig luras. Jag teg och bad bara att få låna hennes bil. Äntligen hade ju jag fått ett efterlängtat körkort och ville köra själv min egen väg. Nej, jag fånade mig inte! Jag hade bara kollat upp med en av de bästa sköterskorna på Restad vart överläkaren tagit vägen. Henne ville jag ha tag på! Henne ville jag fråga vilken sjukdom jag bar på och varför detta skulle stå på körkortet under mitt namn.

”Det är inte möjligt att arbeta utan personligt ansvar.”

Så vem är fånarna på Restad egentligen? En annan läkare hade ändrat på alla mediciner på hennes patienter under hennes semester. En överskötare hade rasat, när hon ville ha bort inhägnader på en rastgård. Lite skvaller bara varför hon flyttat till Norrland.
”Empati med patienter men inte sympati.” Hon lärde mig i vart fall vid mitt besök på Gådeå Sjukhus, att jag kunde skriva till Länsstyrelsen och begära en dubblett av mitt körkort. Sen slapp jag se och visa andra som legitimering, att jag har psykisk ohälsa. Diagnosen var ju redan satt, när hon och jag träffades på Restad. Den var för livet.

Obegripligt. Men fånarna finns överallt och vem hade formulerat brevet till mig, där det stod:

”Oaktat den sjukdom ni lider av kan ni betros med körkort.”

Projektledaren i ”En annan tid” vill få en punkt för min historia. Den sätter jag igen och igen. Hur skall vi få ett mjukare klimat i samhället om var och en skall vara herre över sin stackare?

Byt gärna namn på stället men det är dialog som fattas!
”Sanningen fruktar inte dialog, därför att sanning aldrig kan skadas av dialog.”

Fånarna vem077Byt gärna namn men mig lurar de inte…