Elden

En kväll på vårvintern år 2005 – långt innan vintern rasat ut ringde det på dörren och utanför stod två pojkar i 10 – årsåldern. Dom hade inget ärende till mig. Huset var inte mitt och mitt värdpar var inte hemma. Killarna hade bara sett in genom fönstret och sett, att det fanns en julgran kvar. Den ville dom ha! Det var en vacker julgran med hög kvalitet för den barrade inte. Och därför hade den fått stå kvar lite till.

I min barndom hade vi alltid nyhuggen gran eftersom det hörde till julförberedelserna att hugga den och en bonde bjöd på den från sin skog. Den hade blivit utsedd långt i förväg under skogsvandringar.  Det sägs att hjärnan lagrar ljud och dofter tidigt i livet och dom ljuden och dofterna sitter i. Så än idag minns jag ljudet, som blev en bit in i januari, när jag gick förbi en torr gren och barren rasslade ner på tryckta julgransmattan av papper. Sen var det en brun kvist kvar där barren suttit.
 
I januari samlar småpojkar ihop sådana granar på Hönö och tävlar om vem som får ihop flest. Och inte nog med det.  Dom nästan avbarrade granarna skall gömmas för dom konkurrerande pojkarna från andra öar. Sen lär det vara tillåtet att stjäla varandras torra granar – det är visst en sport att hitta varandras gömställe. Nästa steg är att återerövra de granar som blivit stulna och hitta nya gömställen. Spänningen stiger ju närmare Valborgsmässobrasan det blir. Tävlingen går ut på att ha störst och vackrast eld.
 
Håll med om att vi vuxna inte sörjer de förlorade granarna eller sörjer, när elden tar över och bränner upp dom. Det är en vacker syn till och med. Granarna var livlösa och kunde aldrig mer dricka vatten eller slå rot. Vi runt omkring elden fick värme och gemenskap.
 
Det är mycket skräp och fjolårsgräs, som finns med i en brasa. Elden gör ett nyttigt jobb. Vi sörjer inget av det skräp, som brinner upp. På landet hör det nästan till med en trädgårdsbrasa vid påsktid av torra grenar och kvistar. Träden måste klippas ur och skötas.
 
Två små pojkar på Hönö satte igång min tankeverksamhet och fick mig att fråga dom gamle i 90-årsåldern om traditioner. Så många berättelser vi förlorar genom att inte umgås och lyssna på dom äldre!
 
Vi närmar oss pingst och budskapet om elden från himlen.

Hyddan

Det växlar i varmt och kallt väder. Slutet av april hade några så varma dagar, som vi aldrig haft tidigare. Lövsprickningen är tidigare än någonsin och än har inte Kristi Himmelfärdshelgen varit. Jag har ett väldigt stort avstånd till ungdomstiden nu men visst var den skira lövsprickningen ungefär vid pingst förr?
 
Nu regnar det kallt. I datorn finns Bibel 2000, som ett av programmen. Det var redan år 2000, som en tonåring visste finesserna med datorer och CD-skivor och muntrade upp mig till en bättre dator.
– Sen kan du läsa bibeln på datorn, Gunnel!
Jag trodde honom och köpte Bibel 2000 på CD, innan till och med som jag hade någon dator med möjlighet att läsa av CD-skivor.
 
I detta suveräna program med möjligheter att snabbt hitta bibelställen, så finns plats för egna anteckningar i egna mappar. Där bestämde jag mig för att skriva in löften från bibeln, som jag samlat på sen ungdomen. Någon hade påstått att människan har en sådan tendens till oro för framtiden, att det finns ett löfte för varje dag på året. Sagt och gjort. Jag rutade in baksidans vita pärmar i min bibel i tolv spalter och pyttesmå rutor för varje dag och började samla löften.
 
Ja, sen var det ju bara att föra över dessa till datorn. Tyvärr går det inte att föra över deras filformat till nästa och nästa dator. Jag måste börja om. Mina små anteckningar finns inte kvar från år 2000 men min gamla bibel finns.
 

6 maj 2005

Dagens löfte: Ordsp 8:21

    Jag lönar rikt dem som älskar mig

    och fyller deras förråd.

 

"Två små killar kröp ihop under det lilla bord, som jag fått till predikostol. Där låg dom, som i en hydda när jag talade i Britts trädgård.

Sen kom en kille och ropade högt. "Mamma letar efter er!"

 

En sådan liten anteckning räcker för att väcka minnen. Det var en Kristi Himmelfärdsdag med picknick ute vid en vik av havet på Hönö. Det var så kallt och regnet hängde i luften. Två små killar råkade passera platsen, där mötet skulle vara och dom kunde inget om gudstjänster. Så när jag skulle få predika ställde dom sig framför bordet och frågade vad jag skulle göra och vad bibeln vad för något. Vi fick vänta in dom och jag berättade. 

 

När jag talat en stund började det smådugga. Lyssnarna satt i gräsbacken och de små pojkarna var inte synliga. Så märkte jag något under duken och bordet och tittade ner. Där hade dom krupit ihop, som i en liten hydda väl skyddade. Och jag blev så glad och kom av mig förstås.

 

Bibeln talar mycket om hyddor. Det är precis vad vi behöver. Någonstans att ta vägen – någonstans där vi kan krypa ihop för att få behålla värmen, när det blir kallt och börjar smådugga.

Bibeln är full av bilder. Idag i min dators suveräna möjlighet att spara små anteckningar från just den 6 maj är löftet, att Herren kan fylla på mitt förråd, när det är tomt. Och det är det ofta.

Vägen valde mig

Det blev en plats kvar på köksgolvet, där vi stod en söndag mina föräldrar, min syster och jag. Vi frågade med en mun, om vi var tvungna att gå med till kyrkan. Det kom ett par tårar i mammas ögon och så sa hon:
– Den dan kommer, då ni ingen kyrka har att gå till.
 
Jag var i 10 årsåldern och förstod inte vad hon sa bara hennes tårar. Jo, jag förstod kärleken också till denna kyrka och till oss. Inom mig fattade jag ett tyst beslut att vara med på den sidan, som mina föräldrar valt.  Vägen till Missionskyrkan var inte lång bara predikningarna. Det var vägen dit, som mina föräldrar lärt mig. Det var den vägen, som valde mig.
 
För så står det redan för 2000 år sen. Vissa höll sig till den vägen. Det var inte vägen mellan Jerusalem och Emmaus, som två lärjungar vandrade på den dagen. Men den dagen var den första och den dagen började kända och okända personer att vandra på den vägen. Dessa uttryck har stått sig i alla tider. De håller.
 
Vägen beskrivs som smal av Jesus och porten trång. Vi bussas inte in i dubbeldäckare minsann utan måste gå en och en. Jesus kallar sig själv för vägen i bestämd form och han påstår sig vara enda vägen att nå Fadern.
 
"Han vet vilken väg jag vandrat," skriver psalmisten. Där är poängen. Han känner mig och vet allt, som ligger bakom och fortsätter att älska mig och leda mig. Ibland dyker han upp som Aslan – lejonet av Juda på min vandring. Ibland som ett oskyldigt litet lamm, som jag följer. Jag har inte valt vägen utan den har valt mig.
Enligt skrifterna.

En plats för dig

 Första dagen i veckan gick dom åt olika håll besvikna, desillutionerade. Bara Kleopas är namngiven och den andre lärjungen kan vara vem som helst. Jag älskar bibeltexten i Lukas kap 24 om vägen till Emmaus och om vandrarna. Det blev en kod till och med.: "den vägen". Inte just sträckan från Jerusalem till Emmaus utan förhållningssättet till Jesus, som levt bland folket, dött på ett kors sida vid sida om två rövare och sen lämnat den grav, som han blev lagd i. Det blev ett talesätt, att vissa höll sig till "den vägen" det vill säga fortsatte vandringen med den uppståndne.
 
Paul Tournier läkare och författare började sitt förord till boken: "En plats för dig" med sin berättelse. Han var 6 år och gick genom en park tillsammans med en hemhjälp, en ung flicka. Han frågade henne: "Kommer vi aldrig mer tillbaka till Place Neuve?"
Samtidigt som han ställde den frågan blev det en plats kvar för alltid i denna park. I denna fråga hade han som barn kommit till insikt, att hans mamma var död. Han skulle kanske inte komma tillbaka till huset, där de bott? Han hade fattat mer än så men kunde inte fatta vidden av att mamma dött och med det hans hem och lekplatser runtomkring. Just där han ställde sin fråga blev det en plats kvar i parken. Pappan dog, när han var några månader gammal.
 
Senare i livet som tonåring gick han på en gata tillsammans med en av familjens vänner. Denne frågade, om han inte skulle bli läkare. Någon trodde på hans framtid. Någon bröt tonåringens ensamhet och känsla av hopplöshet. Det blev en plats kvar just där mannen ställt sin fråga under deras promenad tillsammans. I boken "En plats för dig" berättar läkaren och författaren om människor han mött som sökt en plats för sig och sitt liv. Och om alla dessa som berättat, att det blev en plats kvar på en viss vägsträcka, där de kom till insikt.
 
Det blir en plats kvar där något underbart hänt också. Det blir en plats kvar när någon säger något viktigt kanske just under en promenad. Det går att peka ut den platsen långt senare i livet: Här gick vi, när vi delade all besvikelse över det som hänt och plötsligt var vi tre. En främling la sig i samtalet och frågade varför vi såg så sorgsna ut. Som om han inte visst allt förut.
 
När vi den andra lärjungen och jag berättar allt som hänt, så visade han meningen i allt som hänt honom för vår skull. Vid kvällsfikat kanske vi känner igen honom som är vägen, sanningen och livet.

Än sen då?

Snart är påsken över. Än sen då? Gick den spårlöst förbi eller var det underbara dagar i fjällen? Andreas kallar sig påskvän i en av sina Bloggar. Det är en markering, att påsken betyder mycket för honom som rosenianare. Vill jag dessutom veta hur de tror i Svenska Kyrkan, så är det bara att ta fram en gammal psalmbok och läsa texterna. Det fanns en tid, då prästerna var troende (!).
 
Det finns bibeltroende nu också. Det finns några till exempel, som har haft ansvar för att välja ut bibeltexter för varje söndag och helg under kyrkoåret. Det finns tre årgångar. Annandag Påsk är det alltid samma evangelitext föreslagen. Det är min favorittext men sällan hålls gudstjänster med en rejäl utläggning just denna dag.
 
"Vägen valde mig," skriver Dag Hammarsköld i sin bok Vägmärken. Vägen mellan Jerusalem och Emmaus är omkring 11 kilometer. Där gick två lärjungar till Jesus sida vid sida desillutionerade, deprimerade, sorgsna. Då går man inte fort. Då tvärstannar man på steget till och med. Det kom en främling och slöt upp vid deras sida och frågade vad de samtalade om. Det syntes ju utanpå hur ledsna de var. Hur kunde någon ha undgått att veta vad som hänt under påsken i Jerusalem? Var kom denne man ifrån som inte visste något av den grymma korsfästelsen på Golgata? En sådan främling! Han bad dem till och med att berätta vad det var som hänt.
 
Så fick de berätta allt de varit med om tillsammans med Jesus. Plötsligt var allt kaos. Jesus blev gripen och bortförd, fängslad, torterad och sen korsfäst mellan två rövare. Och de hade trott så mycket om framtiden med honom! Vad det så underligt, att de såg sorgsna ut? Då började främlingen tala, när de fått prata till punkt. *
 
Vägens samtal var slut. De var framme i Emmaus och bjöd med honom på lite mat. Dagen hade gått över till kväll och snart skulle mörkret falla snabbt, som det bara gör i de områdena. Han bad bordsbönen och bröt brödet tillsammans med dem. Då kände de igen honom – deras Jesus.
Han försvann för deras blick. Hos dem försvann sorgen också – sorgen att inte ha fattat något av profetiorna.  Allt främlingen berättat om måste ske av lidanden och död för Messias kunde de egentligen men nu föll bitarna på plats. Han var inte bara plågad till döds på ett kors utan också uppstånden från de döda.
 
(* Så gör denne främling vid vår sida fortfarande. Vi får prata till punkt och berätta om besvikelsen. Sen talar han och tröstar och vägleder. Berättelsen finns att läsa i Lukasevangeliets 24:e kapitel)
 

Försoningsstriden

Över tre år har gått sen jag skrev denna blogg och försökte förstå den så kallade försoningsstriden i slutet av 1800-talet. Idag den 4 jan. 2013 ser jag, att jag inget begripit ändå – trots försöken. Så vissa rader har jag suddat ut och låter resten stå kvar:

Igår skrev jag lite om kampen i rymden mellan gott och ont och mellan ljus och mörker. Idag är Påskdagen och kristna över hela världen firar med ett unisont:  "Kristus är uppstånden!" Kampen är över och allt som behöver göras för oss människor är redan gjort på Golgata – ensam av Jesus Guds son. Synden och döden är besegrade.

Jag har fått berättelsen om Gud och Jesus med modermjölken men inte träffat generationerna före mina föräldrar. Det var där striden fanns på jorden! Det var där svenskarna var lika nersupna, som dom är idag fast kvaliteten på sprit blivit så mycket bättre och tillgången till pengar så stor. Det går att dölja alkoholmissbruk mycket längre nu för tiden men nöden är inte mindre för det. Så i min släktforskning har det kommit fram vem eller vilka som var nersupna men blev omvända till Gud. Så hette det på den tiden: "omvänd till Gud."  I denna stora väckelse på 1800-talets mitt och senare blev det inte bara nykterhet utan också ett läsande av bibeln. Vanligt folk såg mer än prästerna ibland vad det står i bibeln. Så blev det konflikter och stridigheter vem som tolkade de heliga orden mest rätt.

Farmorsfar hade varit en nersupen man. När han blev upprättad kunde han använda sin begåvning till något konstruktivt. Om jag förstått rätt fanns det brännerier på nästan varje gård och även i prästgårdar. Så när farmorsfar köpt upp böndernas potatis och byggt en stärkelsefabrik, så var han med som byggnadsarbetare att bygga ett Missionshus. När min farfar skulle bli måg hos honom, så var farfar också byggnadsarbetare och var med och byggde en Missionskyrka på samma tomt. En lärofader hette Rosenius och en annan Waldenström. Dom tolkade försoningen med Gud på olika sätt.

Farmor tillhörde EFS, när dom gifte sig och farfar SMF. I deras gemensamma hem hängde en stor tavla i finrummet på C.O. Rosenius och på den andra väggen en stor tavla av P. P Waldenström. Nu finns ingen bibelkunskap kvar knappast eller referensram till objektiv eller subjektiv försoningslära.

Kristus har försonat oss med Gud. Det kan vi hålla fast vid. Vägen är öppen att nå honom.

"Försoningsstriden" med bild på gamla Missionshuset (EFS och C.O.Rosenius som grundare)
och Missionshuset/Missionskyrkan i Hjo, (SMF med s.k. waldenströmare) på samma tomt i Hjo.
Nu är det en församling av de båda.

Blomogram

Så långt är jag med. Den f.d. grannen från landet fick för sig att jag behövde en uppmuntran och valde en blomsteraffär på måfå i Göteborgsområdet betalade i Stockholmsområdet och for hem till sitt. Sen ringde det i min telefon, att det skulle komma ett blomsterbud till mig. Och med min stora livserfarenhet fattade jag ganska snart, att jag måste fotografera denna underbara blombukett.
 
En dag mycket senare visste jag, att det gick att manipulera med ett fotografi. Det skulle bli än starkare som hälsning, om jag valde svart färg runt de ljusa, vackra blommorna. Nu är det ingen måtta på vad jag vet! En ful datoranläggning står i min garderob med stolen utanför och jag kan skicka buketten vidare genom några klick på tagenterna. Rose-Marie som hjälpt mig att komma ut i rymden fick den först och kunde dessutom skriva "Glad Påsk" och sända den i retur till mig.
 
Uppe i rymden lär det kretsa en satelit som lyder och förmedlar olika språk och bilder. Uppe i rymden är det tydligen massor av personer, som flyger till olika platser på jordklotet samtidigt. Ingen filkörning. Ingen fildelning. Ingen hopblandning av begreppen nu…..
I rymden sker möjligheten på något sätt att få kontakt med okända. Enligt bibelns beskrivningar är detta inget omöjligt. En liten människa på jorden får en ingivelse. En annan kan ta emot uppmuntran. Ibland kallas detta bön och förbön.
 
I bibeln är det beskrivet utförligt vad som sker i rymden. Där har skett väldiga drabbningar mellan gott och ont mellan ljus och mörker. Evangelisterna beskriver påskens under på var sitt sätt. Den äldre skriver "medan det ännu var mörkt…." och den unge skriver "innan solen gick upp…."
 
"Det var mellan ljuset och mörkret en strid
dock segrade ljuset till evig tid…."
 
                                                  

Miri

– Vem är Miri?
 
Rose-Marie är dataproffs och har fått ut mig i rymden för 7 år sen. Då satt vi på var sin stol framför min dator. Fast jag skulle minsann klicka själv oasett hur pirrigt det än var. Tyckte hon och då gällde det att få ut min Hemsida brefvet.  Och 2008 blev det dags för Messenger.
– Kan jag få titta i din adressbok?
Ja, självklart och där gällde det vilka som hade hotmailadress. Vilka finesser! Sen var jag ute på Messenger. En dag lyste det grön gubbe och det kom ett meddelande:
– Hej Gunnel!
– Vem är Miri?
 
Så nu vet jag, att Miri är "sol" och var möter man solen om inte i rymden? Rose-Marie har presenterat sig själv här som en vän jag mött på denna jorden och Miri gav mig det första skrattet, när jag var som argast ute i rymden i en kristen bibelsajt.
– Du tror väl inte att detta är din djungel, skrev hon.
 
Jojo. Det var ju precis det jag trott, att jag kunde bibeltolkning och att min tolkning var den rätta. Av 32 olika ämnen borde väl en avdelning få vara min specialitet: "Bibeltolkning".
Icke sa Nicke. "sol" kom in som en virvelvind om våren och vände upp och ner på alla mina begrepp. När vi rykit ihop som allra värst föreslog jag att grälen skulle kunna fortsätta per mail och inte vara offentliga.
 
Nu är Miri en av mina vänner ute i rymden och nere på jorden. "sol" berättade en dröm offentligt och den drömmen fortsatte vi att byta tankar ikring privat. Sen fortsatte drömmandet.
 
Miri skriver på engelska här och det kan inte jag. IRL skulle jag vilja träffa henne och hennes familj.

Hönan och lammet

Ibland skulle jag vilja ha bevis. Det står som det står i bibeln i bokstäver. Jag skulle vilja se det med egna ögon! Som hönan samlar in sina ungar under vingarna, så gör Herren. Detta enligt psalmisten. År efter år står det där och jag vet inte hur det går till trots att jag är från landet.Mor Anna var född på en bondgård och det ingick i hennes arbete som ung att sköta höns och kor. Hon fick frågan en dag, när hon var gammal och hade perspektiv på tillvaron:

– Har du sett, hur det ser det ut, när det är fara och hönan samlar in kycklingarna under vingarna?

Det var inte var dag hon hade textutläggning! Min fråga gällde Psaltaren 57:1
”Ja, under dina vingars skugga vill jag ta min tillflykt, till dess att det onda är förbi.”
Då blev det liv i gester och rösten:
– O, ja! Hönan sträcker på sig och blir så stor, kacklar högljutt och flaxar med vingarna.
Precis det skulle jag vilja ha bevis för! Jag skulle vilja se, när vettskrämda kycklingar rusar in och tar plats under hönans vingar. Och upplever lugn och ro i mörkret och värmen.

Jesus önskade en gång att få samla Jerusalems invånare under sina vingars beskydd. Men dom ville inte.

Min mormor var riktig bondmora, som arbetade flitigt. Men inte på söndagar. Inte mer än det nödvändiga. I kistan på vinden fanns hennes slitna sångbok: ”Sånger till Lammets lof”.
En enda gång mötte jag henne. Hon satt i sin säng och bjöd på platta, runda mintkarameller vita eller skära. Då var jag 5 år och vem Lammet är måste jag ta reda på själv många, många år senare.

I min barndoms kyrka finns ett litet lamm snidat i trä och förgyllt i guld allra högst upp på altaret nära taket. Bredvid finns en segerfana. Den stora altartavlan föreställer Jesus fastspikad på korset och två kvinnor står nedanför Golgata. Dom fattar säkert ingenting av vad som händer deras Mästare.

Bibeln sista bok beskriver ett lamm, som ser ut att ha varit slaktat. Bibelns första bok beskriver ett lamm, som blev slaktat och vars blod ströks på dörrposten till skydd från döden.
Johannes Döparen beskrev Jesus som Guds lamm, som tar bort världens synd. Bibelns bildspråk talar om att vara trygg under Herrens vingar. Det profetiska språket talar om ett lamm, som måste slaktas. Bibeln berättar om ett lamm, som vunnit seger. För vår skull.

Mormors sångbok hette: ”Sånger till Lammets lof”. Den bibelkunskap, som dom fått, sjöng dom vers efter vers.

Dagens tankenöt

Idag har undertecknad skapat denna plats för min vän Gunnel. Hon vill inte gärna detta, men jag vill……därför detta försök !  Tycker att hon ska dela några av sina tankar med oss andra ute i "cyperspace". Gunnel är en mycket kunnig och humoristisk kvinna som också har en pedagogisk ådra när det gäller att undervisa om och i Guds Ord. Är en stor debattör med gedigen kunskap och får ofta förtroendet att hålla andakter i närradion. Har också en egen hemsida som innehåller mycket läsvärt och tänkvärt.
Välkomna att titta hit då och då, hälsar Rose-Marie som ber, tror och hoppas att jag fortfarande är en vän till Gunnel.