Se människan

Det är Bok & Biblioteksmässa i Göteborg och Svenska Kyrkans monter heter "Se människan" år från år. Dit har jag sökt mig för många år sen när jag var som mest upprörd över http://www. bibelsajten.nu och varje år sen dess också.
 
Det är snart tio år, som jag varit ute i rymden i debatter på kristna sajter. Bibelsajten var den första och där kom det fram, att jag ingenting kunde om teologi och olika bibeltolkningar.
Nästa steg för mig var att söka upp Svenska Missionskyrkans hemsida och debatt på Skutan för att få ställa mina frågor och bli av med min frustration om möjligt.
Som om medlemmar inom Missionskyrkan tolkade och tolkar bibeln på samma sätt!
 
Tio år har gått och jag är inte lika frustrerad längre. Inte ens medlemmar i Pingstkyrkan går att styra in i samma fåra, som pastor Lewi Pethrus en gång i tiden plöjde upp. (Härmed har jag avslöjat, att jag är från landet inte långt från Lewi Pethus hembygd dessutom och kan språket på landet om att plöja och så. Jag kan däremot inte de lärdes språk på latin.)
 
Nu är jag på väg till "Se Människan" för att få lyssna till Ann Heberlein. Hon har systematisk teologi som ämne i vissa sammanhang och i detta sammanhang idag att en människa kan drabbas av en mycket obekväm sjukdom, som förr kallades mano-depressiv.
 
En eloge till Ann Herberlein som berättar öppet vad en psykisk sjukdom kan innebära av obehag.

Dagens löfte

15 september 2003  Dagens löfte: Ps 121:5-8

"Herren bevarar dig, i hans skugga får du vandra, han går vid din sida.  Solen skall inte skada dig om dagen, inte månen om natten.              

Herren bevarar dig från allt ont, från allt som hotar ditt liv.  Herren skall bevara dig i livets alla skiften, nu och för evigt."

En gång när jag var ung läste jag någonstans om människans tendens att oroa sig. Detta vet Skaparen och har gett ett löfte för varje dag i sitt ord. Ungefär så stod det. Spännande! Då var det bara att börja leta efter dom. Sagt och gjort. Jag rutade in baksidorna i min bibel i tolv spalter och trettioen rutor. Det blev smått så smått, att det är svårt att se vissa hänvisningar numera.

Så kom möjligheterna i och med datorn i "Egna anteckningar" i Bibel 2000 programmet. Tyvärr med ett filformat, som inte gick att föra över till nästa dator. Därför är början år 2003 med omstart av egna små anteckningar för varje år på denna dag.

Gårdagen är förbi med min gamla begagnade dator. En ny dator blev det år 2003 och i den står det, att Herren har möjlighet att skydda och bevara just för denna dag. den 15 september.

Morgondagen har vi inte sett och idag hjälper Herren.

Stamtavla

Det är inget roligt att bli missuppfattad. Det blir jag ofta och kallad fundamentalist eller moralist. Så nu vill jag reda ut detta med släkttavla och inte vilken som helst utan Jesu släkttavla enligt Matteus evangelium.
Det finns inga dokument visst från de första århundradena som motsäger att det gäller Josefs släkttavla där och Marias i Lukas evangelium.
 
Det jag vill visa på är, att det för alla tider finns omtalat det mänskliga sveket från Juda mot sin svärdotter Tamar. Det jag vill visa på är, att det kom med en prostituerad i släkten, trots att Israel var utvalda av Gud och inte skulle blanda ihop sig med hednafolken. Rahab blev räddad genom sin tro på Israels Gud och fick sen barn genom Salmon. Det jag vill visa på är, att trots kung Davids äktenskapsbrott mot Gud och Lagen så finns Salomo som son nedtecknad för alltid. Det jag vill visa på är, att till denna släkt bekände sig Gud i himmelen och sände sin son i syndigt kötts gestalt. Att hålla Guds "Lagen" kunde inte rädda människorna. Genom Jesus Kristus kom nåden in.
 
Så kom det ett mail. Hurra!
"Ja du, "horonge" var nog inte roligt att heta. Min gudmor var också "horonge" och fick höra att hon var oäkta. Detta präglade henne under hela hennes liv. Det är klart att man ska veta vem fadern är, men vissa fäder är väldigt fega och kanske klarar man sig utan dem?
 
När det gäller hundar, är det väldigt viktigt med stamtavla och är inte den perfekt, betraktas man inte som "rasren". Och då är man en "andra klassens hund" enligt vissa betraktare. Köper du en "rasren" valp, så vet du, på ett ungefär, hur valpen kommer att vara som vuxen. Medan en "gatukorsning" kan bli lite hur som helst.
Men så kan man ju inte betrakta människor! Alla tillhör vi ju människorasen, oavsett vem som är mor eller far till barnet."
 
Hurra!
"Om tio personer lyssnar till vad du säger, så uppfattar dom det sagda på tio olika sätt."  En har fattat poängen och svarat per mail.
Ja, då får jag träna mig på att försöka förklara bättre nästa gång. Om jag får något mer tillfälle att hålla andakt. Så kanske två av tio fattar.
För detta gällde en andakt i somras om att vara Guds barn.
 
Jesus är Guds son en överstepräst lik Melkisedek utan släkt men en mästare på att ha förståelse för våra svagheter. Han är tillbaka i himlen därifrån han kom en gång och ber för oss.
Han är närvarande.

Skam och skuld

En enda pusselbit fick jag för tio år sen. Den plats som är mitt smultronställe var en annan persons skräckplats. Tanken på min hemsocken väcker bara ljusa minnen. Jag längtar dit ofta och njuter av vad jag ser och vad jag minns, när jag är där. Från stora vägen svänger jag till höger och följer årstidernas olika färger med blicken. Sen är det tre kilometer kvar.
Från stora vägen har hon svängt vänster och kommit från andra hållet. Skräcken och minnena från hennes barndom har tydligen tagit strupgrepp varje gång.
Kyrkogården var det enda ställe, som hon for till med blommor.
Kyrkogården har aldrig varit aktuell för mig.  Där har inte funnits en enda släkting. Kyrkan har heller inte varit aktuell för mig, förrän de rev Missionskyrkan mitt i bygatan. När min far dog, så dog den siste medlemmen i församlingen.
 
Det var en aha-upplevelse för tio år sen att gå på kyrkogården och hitta fädernas tro före Gunnar Wennerberg. Om jag inte minns fel, så är det bara fyra gravstenar, som har bibelhänvisningar till framtiden i himlen.
Under Ullas dödsannons för ett år sen stod:
 
"Du omsluter mig på alla sidor
och håller mig i din hand."
 
Om hennes och min hemsocken kunde vara både himmel och helvete på en gång, hur kunde hon då få en tro på Guds kärlek? Det får jag inget svar på. Jag vet bara, att hon absolut inte ville komma till en hemvändardag. Motivering var all mobbning i skolan. Hon rös bara vid tanken på att ha blivit kallad "horonge."
 
Ett barn fick bära sorgen, skulden och skammen av vuxnas lek och en biologisk pappas svek. Den skammen förstörde så många möjligheter för ett barn, som sen blev vuxen. Så många det finns som går och längtar efter upprättelse utan att vi vet om det!
 
Kung David "vänstrade" med den sköna Batseba en gång i tiden och fick veta om sin synd inför Herren genom profeten Natan. Kung David fick uttala staffet själv, som svar på en liknelse om en rik man, som tog den fattige mannens enda får, slaktade och gjorde kalas.
"Dödens är den man som har gjort så."
 
Visst. Döden väntar oss alla. Inget går att få ogjort i det förflutna. Kung David skrev en psalm om Herrens förlåtelse. Nästan 3000 år senare  har Gunnar Wennerberg junior tonsatt Psaltarpsalmen 32.  Einar Ekberg sjöng bland annat den mäktiga sången, när han levde. Sången om Guds förlåtelse har gått från generation till generation.
 
Det var i lördags, som jag var på två olika kyrkogårdar och fotograferade. Igår hämtade jag korten. Ljuset över det förflutna och färgerna är så vackra. Trots allt.
 
"Det var mellan ljuset och mörkret en kamp
dock segrade ljuset……"

Horongen

Tio år har gått sen jag ringde henne och bjöd till en hemvändardag i socknens kyrka. Svaret kom direkt, att det ville hon då visst inte.
– Jag åker till gravarna men inte mer.
Så konstigt. Jag var ju så glad över mitt initiativ och vi hade ju bott grannar, när jag var barn. Hon tackade "nej" definitivt och jag fick hennes motivering hur hemskt det varit i skolan, att bli kallad horonge.
 
En gravsten får inte vara hur länge som helst, om ingen betalar för platsen. Ulla dog för ett år sen och mamman och två mostrar har samma lilla gravsten och alla tre var runt 30 år. Bäst att fotografera. Mitt emot på grusgången finns hennes mormor och morfars gravsten. Det var ett par föräldrar, som miste tre döttrar på kort tid och så unga. I den sorgen fick de ta emot sitt barnbarn, som blivit över och ingen orkade med.
 
I lördags fotograferade jag nummer 2611:s grav särskilt i mängden av svarta kors med bara nummer  Det var inte på min kyrkogård. Där var inte jag hemma. Min hembygds kyrkogård har säkert många människoöden nergrävda men ingen namnlös i sin tid. Mitt första intresse för bygdens historia kom i och med  hemvändardagen år 1999.  Jag stod på biblioteket och sökte efter Gunnar Wennerberg och fick gåshud. Gunnar Wennerberg juniors far med samma namn kom från Lärkebo. Och jag visste precis var gården ligger. Med andra ord på samma plats som förut en gång.
 
Inte visste jag, att det kan vara så intressant att vandra på en kyrkogård och fotografera. "Farfarsstenen" är en historia i sig, som en gång hade stora delar av bibelns historia inhuggen i sig: Kristus på korset och i ytterkanterna symbolerna för de fyra evangelisterna och symbolerna hämtade från Danielsbokens beskrivning av Jesus. Och så alla namnen på födda och döda före Gunnar Wennerberg senior. Allt detta har vittrat sönder men fanns synligt i min barndom visst.
 
Ättlingar som dog senare bildade en evangelisk frikyrkoförsamling, som jag kom att tillhöra under tonåren. Det är en annan historia. De markerade bara med hänvisning till Uppenbarelseboken med tre bokstäver Upp och några siffror om tron på en uppståndelse efter döden. Samma tro hade Ulla under sitt liv och samma tro har jag.

Walborgs ungar

Igår kväll satt jag och slötittade på TV:n. Jag är i den åldern nu, att jag glömmer vad det är jag skall komma ihåg. Det var ju precis det jag skulle komma ihåg, att titta på dokumentären "Walborgs ungar". Tiden var inne och dokumentären började.
 
Så bra, att det finns barnbarn! Så bra, att en ung människa är tacksam över livet och att inget är självklart. Det är inte självklart att få barn!
Så bra, att jag är gammal nu och inser, att jag måste berätta det jag varit med om.
 
Karin vars yrke var mentalsköterska lånade ut sin bok till mig en gång: "Många hundar är harens död". Den boken var ett manus på en vind i hur många år som helst. Tack vare att någon gjorde ett röj och en entusiastisk hembygdsförenings arbete blev alla mannens handskrivna  anteckningar till en bok. Allt gick att kontrollera med hans sjukjournal från sinnessjukhuset och var helt i överensstämmelse i tiden. Så när som på två tidsuppgifter visst.
 
"Walborgs ungar" kommer i repris. Den dagen kommer jag att sätta min väckarklocka på ringning och se programmet igen.

Vem var 2611?

Det var i grevens tid, som jag kom till kyrkogården. Regnet hängde i luften. Den kraftiga blåsten från igår hade bedarrat. Får man vara så nyfiken och gå på en kyrkogård och undra: ”Vem var det och vem var detta? Var det en man? Eller var det en kvinna?

Eller är detta maximal sekretess inom sjukvården, att bara ange fyra siffror? Kan man dö som ett nummer i ett system?

Ljuset trängde igenom utifrån fälten och lyste upp kyrkogården i ett milt sken mellan de gamla träden. Gräsmattorna var mjuka och regnmättade. Mina skor blev våta direkt. Fotoljuset var perfekt. Snart skulle det vara slut med denna möjlighet att kunna se långt bortom alla svarta kors. Namnlösa döda människor var märkta med nummer i en stor, stor cirkel. Deras överskötare eller överläkare hade normala uppgifter om namn födelsedag och dödsdag. På deras gravstenar fanns till och med färska blommor. Och texten:
Älskad – saknad

Det var i grevens tid jag kom till kyrkogården. Om några år har den nyplanterade häcken runt omkring vuxit upp, blivit tät och kommer inte att släppa igenom något ljus utifrån. Ingen kan längre se vidden.

Märkligt att jag hittade dit efter 53 år för det är bara en liten gångstig bakom det som en gång var den s.k. stormavdelningen på sinnessjukhuset. Märkligt om minnet sviker mig, att det inte såg ut så då utan var rader av svarta kors med dessa olika nummer på?

Karin var en frisk mentalsköterskeelev den gången år 1956 och jag var en sjuk sjuksköterskeelev. Vi hade varit skolkamrater på realskolan. Skammen att träffas här och blygseln för oss båda finns inte ord för. Båda har rätt till sina känslor och vi jämförde under tiden, som hon levde och vi promenerade. Karin uppmuntrade mig gång på gång att berätta, vad jag upplevt. Hon kunde historien hur det var, innan Hibernalen kom.

En dag hade jag lyckats tjata mig till ”ledsagad permission med vårdare”. Karin hämtade mig på den så kallade stormavdelningen och kunde vägen till kyrkogården och vidare till öppet vatten. Vi var 20 år då. När jag fotograferat färdigt på kyrkogården över 50 år senare, såg jag att den höga muren runt rastgården var öppnad. Jag kunde  promenera in där och minnas stormavdelningens alla sjuka. Jag kunde se bakifrån. Gården var så vacker nu och ljuset var så behagligt. Då gick dom allra sjukaste runt, runt, runt på en begränsad yta efter varandra. I den rundvandringen slapp jag att gå.

Tur att jag är så framåt och är mer än ett nummer.

Om Gud

– Här är Sofias grav!
Så sa hon min klasskamrat från övre tonåren och pekade på en gravsten. Det intresserade inte mig. Jag tyckte inte om denna Sofia.
Tre år har gått. Ingen av oss visste, att detta var vår sista promenad tillsammans. Båda hade vi 70 års levnad bakom oss med olika livserfarenhet på olika platser och i olika sammanhang.  Med facit i hand ser jag nu att det varit fråga om andliga övergrepp i barndomen av den gamla, sjuka, blinda Sofia.
Sofias historia är inte ovanlig. En ung begåvad lärarinna blev kär i den ogifte prästen. Han försmådde henne och den besvikelsen drabbade Gud och hans ord. Så när min klasskamrat var 6 år kunde hon redan läsa. Ja, hon kunde till och med den gamla tyska stilen i bibeln och fick en peng för varje gång, som hon högläste för den gamla.  Det skulle alltid vara från Gamla testamentets grymma krig. Om Gideon när han lade ut sin ull….
Så Karin behöll sin uppfattning om denne grymme Gud hela sitt liv och jag hade inte en chans att göra justeringar. Det finns olika våldtäkter både dem på anden, psyket eller det sexuella.
Jonas Gardell har sina upplevelser av övergrepp och har skrivit boken ”Om Gud”. Det verkar vara samme Gud, som Sofia mötte i sin ungdom eller Ingemar Hedenius en gång i tiden eller Eva Moberg.  En avskyvärd Gud.
När jag läste en teologs positiva recension av Jonas Gardells bok ”Om Gud” och såg orden exeget och teolog om Gardells behandling av Gamla testamentete texter, så fick min tilltro till teologin som fakultet ett kraftigt slag.
Nu vet jag, att teologi kan se ut nästan hur som helst. Detta ändrar ingenting av Guds nåd och trofasthet genom alla tider. Han kan föra människor ut i frihet fortfarande.
”Summan av ditt ord är sanning och dina rättfärdiga domslut är eviga.” Psaltaren 119:160

Miriam

Igår skrev jag om kristna debattsidor, som släckts ner en efter en där jag varit. Debatt är männens revir och kvinnor lyser med sin frånvaro. Jag har varit kvar "to de bitter end" på grund av min envishet: "Jag har rätt. Du har fel."  Nu pågår utvärderingen av dessa nästan tio år av misslyckanden i rymden.
 
Det första jag insett är ett systemskifte från öppen debatt till egen Blogg. Det andra jag lärt mig är det lilla ordet "Här" men det är alldeles försvårt för mig ännu. Då måste man kunna ett annat språk först, som förkortas HTML och skriva rätt bokstäver och tecken före och efter detta "Här".
Sen är det bara att klicka på detta "Här" tills man kommer till rätt utläggning av det man inte kan utlägga själv. Alla behöver stöd i sina tankegångar av föregångare. Eller visa på hur fel den andre tänkt. Det tredje jag lärt mig är, att om jag skriver fel på en bokstav eller ett tecken, så kommer detta fram och blir synligt för alla.
 
Jo, jag har lärt mig mer än så. Tjejer är inte välkomna i debatter bland män. Män talar och kvinnor pratar bara. Det är en sanning, som är snart 2000 år gammal och är beskriven av Lukas läkaren  en av evangelisterna i Nya Testamentet. Det tjugofjärde kapitlet börjar med denna märkliga skillnad mellan manligt och kvinnligt. Ändå var kvinnornas information livsviktig!
 
Kan då en Blogg få heta vad som helst och varför. Ej tjej var ledsen över hur hon blivit behandlad i kristna debatter och efterlyste andra tjejer med orden. "Tjejer var är ni?" Adressen till hennes Blogg finns i hennes namn i frimodiga debatter. Monica skriver inte anonymt om sin tro på Jesus.
Från Monicas Blogg kunde jag klicka vidare och kom till Miriam i Vassen.
 
En bild säger mer än 1000 ord sägs det. Men då gäller det att kunna bibelberättelserna också för att kunna se hur fyndigt vald Miriams namn på sin Blogg är:
 
Jag blev så glad och uppmuntrad. Mirjam behövdes för flera tusen år sen i en hotfull situation och Miriam behövs idag. Herrens namn är fortfarande JAG ÄR.

Fia med knuff

Ett par av mina vänner berättade om en period, då de spelade "Fia med knuff" ibland på kvällarna. Det går ju bra att spela som par även om det är bättre med fyra deltagare. De två spelade tills det inte var roligt längre. De blev så osams till slut. Det var bara ett spel men det gick att provocera varandra också i tur och otur och skratt och kommentarer.
 
"Vi fick sluta!"
 
Det är långt mellan mina Bloggar men nu ringer orden så aktuella: "Fia med knuff". Men det är ju bara ett spel för barn! Kan vuxna sitta på kvällar och spela ett så enkelt tärningsspel och se något nöje i att knuffa ut varandras pjäser? För min del fattar jag inte nöjet…..
 
Tio år har gått ute i rymden i möten med många okända. När jag tänker tillbaka på alla mina debatter i kristna sajter känns det lite som "Fia med knuff".
– Ställer du upp och spelar med mig? Kan vi vara två eller skall vi vara fyra?
 
Var fanns nöjet i att knuffa ut andras pjäser – tankar? Det var ju precis det vi gjorde. "Detta är min färg och mina pjäser. Hoppas att jag har tur och kommer ut på plan fort. En sexa och dubbelslag." Tur eller otur i början. En förlorare. En vinnare. Eller tre förlorare.
 
Det har gått tio år snart. Då trodde jag, att det skulle bli ett nöje, att få möta unga människor, som inget kan om kristen tro. Då trodde jag, att det skulle bli roligt att som gammal få dela med mig av min kunskap. Men det blev ett spel. Var och en skötte sina tankar och jag mina. Det gällde, att komma ut snabbt på plan – ha lite tur i de första slagen. Det blev mest "Fia med knuff."  Jag är ingen bra vinnare i spel och lite bättre som förlorare , tror jag. Efter förlusten är det ju bara att konstatera: "Det var ju bara ett spel!"
 
Tio år har gått nästan ute i rymden. Unga människor tycker visst, att det är roligt att provocera kristna, för vi blir så arga. Jag tar åt mig direkt och kan berätta, att detta har jag läst om i en teologisk doktorsavhandling: "Bibeln på mina egna villkor – En studie av medierade kontakter med bibeln med särskilt avseende på ungdomar och Internet."
 
Den ena kristna sajten efter den andra har släckt ner sina debattmöjligheter. Av möjligheten att få samtala om innehållet i bibeln blev det mest "Fia med knuff". Den mest verbale och envise tycktes vinna. Ateist eller kristen eller andra variationer mot varandra.
 
"Vi fick sluta."
Det var inte roligt längre. Webmaster gick sällan in och styrde upp debatten. Var finns apologeterna? Kristna sajter släcker ner sina möjligheter till debatt med icke troende. I stället kom möjligheten att skriva Blogg.  Där är jag min egen Webmaster och fortsätter att tro på Gud, Jesus, den helige Ande och bibeln.

Utvald

I min hemsida brefvet.com är poängen, att det kom ett brev och en fråga från Bolla till brodern Sven efter år 1808. Innan dess bodde inte Bolla just i det huset, som finns på bilden i min presentation.  Innan dess behövde de två syskonen inte brevväxla utan bodde på samma gård.
 
Det har hunnit komma och gå flera generationen sen dess och frågan är:  Vems är brevet nu?
Det är många som läst det och tummat på det under årens lopp. Det var Britt Liljewall fil.dr i historia och agrarhistoria, som gjorde mig uppmärksam på brevens värde. Britt Liljewall hade efterlyst brevväxlingar från 1800-talet i en tidning. (Senare kom Liljewalls bok:  "Ack att du vore här"  !800-talets folkliga brevkultur.)
 
De få breven, som jag kunde visa hade legat i min byrålåda olästa under minst 10 års tid. Jag hade varit för lat för att försöka förstå handstilen. Eller hade jag varit likgiltig för historien? Min morfar hade tydligen varit rädd om breven och hans far före honom och så klart morfars farmor ooh morfars farfar, som ömsom var mottagare.
 
Än sen då? Hur kunde brevet från år 1823 bli mitt? Varför just jag av alla ättlingar?
Jag kan inte se någon annan förklaring än den, att jag visade så stort intresse för arvet. Det finns olika sorters arv. En låda med religös litteratur på en auktion kostar inte mycket. Om en bibel är mycket gammal och välbevarad i utseende kan den få ett antikvitetsvärde. Det skulle Annas gamla psalmbok ha fått, om inte någon fifflat över den till en annan låda än där den låg först. Kan man köpa Guds ord för pengar? Att Anna var född på 1700-talet innebär ju inte att psalmboken är från 1700-talet?
 
Nåväl i de gamla breven fanns en fråga om "dessa profeter som går i gårdarna".  Vilka var de? Frågan intresserade Bolla Svensdotter i början av 1800-talet och har intresserat mig. Kanske till och med så mycket, att jag en dag blev utvald av min 90 åriga moster till ägarinna av de gamla breven?
 
Och nu idag är jag intresserad av ordet "utvald" och varför. Kan det vara så att det handlar om en kommunikation mellan en brevskrivare och en brevmottagare – ett intresse för brevets budskap mellan de två.
 
"Få är utvalda", skrev aposteln Paulus. Kan de vara så att "få" visar intresse för det budskap, som är skrivet genom profeterna och sen apostlarna?

Vems är brevet?

Vems är brevet?
Den frågan fanns en gång i en tidningstext och intresserade mig. Hur länge är det mitt, som skrivit det? Vem tillhör det sen? Adressaten som inte fått det ännu eller tillhör det Postverket under resans gång? Om jag ångrar innehållet kan jag då återkalla det och hävda, att det är mitt med mig som tydlig avsändare?
 
Det kom ett öppnat brev till mig med en tejpbit över och en stämpel, att brevet var öppnat. Hur skulle jag tolka den informationen och varför var det uppsprättat och av vem? Förklaringen kom inuti brevets text, att så här har en del barn det, när de vill skriva brev till en förälder, som sitter i fängelse. Deras brev blir öppnade och synade.
 
Vems är brevet till Annika Östberg? Hur länge är det mitt och skall det komma i retur? Var stannar det och blir uppsprättat och synat? Hur länge får det ligga, innan hon får det? Än sen då? Är det hennes sedan eller kan någon personal söka igenom allt när som helst? Vems är tankarna i brevet från mig? Vem läser dom och förstår eller missförstår?
 
Det finns en Gud, som läser alla tankar som i en uppslagen bok. En del uppfattar det som ett hot. Andra upplever detta som en trygghet. Det finns en, som uppfattar mig på ett rätt och kärleksfullt sätt. Det finns en, som rättar till mina böner, när jag inte vet hur jag skall be ens.
 
Så älskade Gud världen, att han sände sin enfödde son.
Vem är adressaten och när kommer brevet och breven fram? Vem läser? Vem kan säga, att jag har inget "brev" fått?