Av Immanuel Graaf kopia från META 26 10 07
”Du fördrev andra folk men lät våra fäder slå rot, folken kuvade du, men dem lät du växa till.”
(Psaltaren 44:3)
När ett litet ”dem” öppnar Bibelns poesi
Kära vänner, ibland kan en jämförelse mellan bibelöversättningar hjälpa oss att upptäcka något av grundtextens rikedom. Ett fint exempel finns i Psalm 44:3.
Där berättas hur Gud förde Israels förfäder in i landet. Han fördrev folkslagen, men planterade sitt folk. Sedan kommer en formulering som översätts på två olika sätt:
”Du kuvade folken och fördrev dem.”
Eller:
”Folken kuvade du, men dem lät du växa till.”
Hur kan samma hebreiska ord ge så olika översättningar? Vilka fördrevs – och vilka fick breda ut sig?
Nyckeln ligger i det lilla ordet ”dem”, och i ett hebreiskt verb som har grundbetydelsen ”sända, utsträcka”. Det kan användas om att sända bort människor, men också om en växt som skjuter ut sina grenar. Översättaren behöver därför avgöra både vilka ”dem” syftar på och vilken bild författaren använder.
Här hjälper oss den hebreiska poesin.
I Psaltaren möter vi ofta det som kallas parallelism: två rader som speglar varandra. Ibland upprepar den andra raden den första med andra ord. Ibland utvecklar den tanken eller uttrycker en motsats.
Läser vi vår vers på det sättet framträder ett vackert och tydligt mönster:
Folkslagen fördrev du – men våra fäder planterade du.
Folken kuvade du – men våra fäder lät du breda ut sig.
Då hör ”plantera” och ”breda ut sig” samman. Israel liknas vid en växt som Gud planterar och ger utrymme att växa. Den andra raden för vidare bilden från den första.
Detta motsatsförhållande är, som jag läser versen, det starkaste skälet att föredra översättningen ”lät dem breda ut sig”. Poesins form hjälper oss att förstå ordens innebörd.
Den andra läsningen — ”fördrev dem” — är också språkligt möjlig. Och den översättningen ”banished” finner jag i en engelsk översättning av hebreiskan, i en judisk interlinear hebrew-english utgåva.
Och båda passar in i den händelse som psalmen beskriver: folkslagen trängdes undan och Israel fick slå rot. Men de lägger tonvikten på olika delar av skeendet. Att båda passar sammanhanget betyder alltså inte att de återger versens poetiska mönster lika väl.
Det här visar något viktigt om bibelöversättning. Man kan inte alltid välja ett svenskt ord för varje hebreiskt ord och sedan vara färdig. Man behöver också lyssna till sammanhanget, bilderna och samspelet mellan raderna. Även en översättning som står ord för ord under hebreiskan innehåller tolkningsval.
Därför behöver skillnader mellan översättningar inte göra oss oroliga. De kan bli en inbjudan att läsa mer uppmärksamt och förstå mer.
Här får vi se hur en liten grammatisk fråga öppnar en större bild: Gud planterar sitt folk, låter det slå rot och ger det rum att växa. Medan de som var där tidigare måste, underförstått, träda tillbaka.
Den lilla versen i Psalm 44 kan också föra våra tankar till dagens strid om landet. För den troende hör Israels förhållande till landet samman med Bibelns berättelse om Guds löften och trofasthet.
Men berättelsen rymmer fler nyanser än bilden av ett folk som kommer och andra som försvinner. Alla de tidigare invånarna fördrevs inte. Somliga ingick förbund och skonades; andra blev kvar under andra, ibland hårda, villkor.
När vi låter denna berättelse belysa vår egen tid behöver vi därför läsa uppmärksamt. Vi kan inte utan vidare sätta likhetstecken mellan forntidens folk och dagens befolkningar, eller låta en enda psalmvers avgöra alla frågor om gränser, rättigheter och ansvar.
Däremot kan vi bära med oss en viktig tanke: att Israel slår rot behöver inte i sig betyda att varje annan människa måste försvinna. Frågan om Guds löften för oss också till frågan om hur människor ska leva tillsammans — med fred, rättvisa och respekt för varandras liv.
En tro som ser Guds hand i Israels historia behöver också se medmänniskan som står framför oss.
I dag lever också drygt två miljoner araber i Israel, de flesta muslimer, men även kristna och druser – och de åtnjuter fullt medborgarskap och alla rättigheter. Det judiska folkets återvändande till sitt historiska hemland har alltså inte inneburit att alla andra måste lämna landet.
Jag ser i detta återvändande Guds trofasthet mot sina löften. Min övertygelse är samtidigt att denna tro bör förenas med respekt för de andra människor som också har sitt hem där. Att Israel får slå rot och blomstra kan förenas med att dess grannar och medborgare av andra folk också kan leva i trygghet, med rättigheter och framtidshopp.
Men det förutsätter att de lägger ned sin intifada, sin terror och sitt motstånd mot det oundvikliga – mot Guds vilja – och söker samförstånd och samarbete med Israel – för då kommer också den efterlängtade freden med möjligheter till en blomstrande framtid på alla samhälleliga plan för båda parterna.
Det är den fred och det samförstånd vi bör önska och be om. Inte att agitera och hetsa fram hat och förödelse på gator och torg.
”Om araberna lade ner sina vapen idag skulle det bli fred – om Israel lade ner sina vapen idag skulle det inte längre finnas något Israel”
