Kategori: Vägen valde mig

Men utan att förlora skärpan i Guds ord kan vi också läsa dem med hoppet om Guds rike som klangbotten. Det är Gudsrikestanken som knyter ihop slutet av kyrkoåret med början. Himmelriket förra söndagen, Konungen som återvänder. Riket som kommer. Så låt bävan ersättas av förväntan och förtröstan.

Dagens text inleder det som kallas för Kyrkotuktstalet i Matteusevangeliet. Smaka på det ordet, Kyrkotukt!

I en kommentar skrev Bo Giertz att det är tveksamt om man i en folkkyrka överhuvud taget kan tala om kyrkotukt. Jag tror att folkkyrkotanken hör till det pittoreska från 1900-talet, som numera i stort sett bara Kyrkomötet numera håller fast vid. Å andra sidan kan jag ibland tycka att just Kyrkomötet skulle må bra av Herrans tukt och förmaning.

Min bakgrund är i Missionskyrkan, och i några sådana församlingar har jag kommit i direktkontakt med problemen att behöva utesluta medlem. Antagligen skulle man kunna översätta erfarenheterna till den gudstjänstfirande församlingen även i Svenska kyrkan och EFS.

Missionskyrkan heter nu Gemensam Framtid. Men i det gamla Missionsförbundet, så sa stadgarna att var och en som bekänner sin tro på Jesus Kristus som Herre och frälsare, må upptagas som medlem, och ingen må uteslutas av annat skäl än att denna bekännelse saknas. Det är bibliskt och generöst. Jesus i centrum. Syndakataloger i all ära, men om vi skulle behöva kvalificera oss för att tillhöra Kristi kropp skulle kyrkan bli bra tom. Om alla tullindrivare och förskingrare, högmodiga, dråpare, klåpare, avundsjuka, själviska, missbrukare eller i något annat avseende moraliskt misslyckade människor, alltså sådana som jag och kanske du, tvingas bort från gemenskapen blir det tomt också i den här kyrkan.
Ingen av oss har förtjänat ett medborgarskap i Guds rike. Det är bara genom tron på att Jesus Kristus på korset faktiskt tog också våra synder på sig, och bytte vår synd mot sin rättfärdighet, som vi av nåd får vara med.
I tacksamhet till Gud får vi sedan var och en arbeta på vår helgelse.

Men jag har sett hur den generösa hållningen, där ribban får ligga på den plats Gud har lagt den, ställer till oreda. Vi människor är människor med svagheter, brister och sjukdomar. Vid några tillfällen har jag varit med om beslut att medlemmar med pedofila böjelser måste skiljas från den kristna gemenskapen för att inte andra människor ska komma till skada. Och det är inte någon lätt sak, vill jag understryka, för jag tror att Kristus dog också för dem som föds med psykisk sjukdom eller genom svåra trauman hamnar i sexualmoralisk förvirring. Jag tror att Jesu blod är så dyrbart att det rymmer förlåtelse UTAN GRÄNSER. Men det är absolut den kristna gemenskapens ansvar att skydda medlemmarna. I synnerhet barnen. Och i det fallet är alla barn allas barn!

Kanske någon mer än jag såg tv-dokumentären ”Pedofilernas natt”. Det finns tillgängligt på SvtPlay någon vecka till. Programmet handlar om hur amerikansk lagstiftning i sin iver att skydda barnen i stället inskränker medborgerliga rättigheter fruktansvärt hårt, så att en 16-årspojke som laddat ner porrbilder på jämnåriga flickor i praktiken har livstids husarrest. Det är en typisk moralpanik, full av hyckleri men helt utan nåd.

I vår kyrka har det denna höst byggts en bättre nödutgång från kyrksalen, i hörnet ut mot gatan. Några beundransvärda bröder har trotsat regnet ett antal lördagar och höjt rampen på utsidan av dörren. Jag visade min trettonåring vad de gjorde. Han skojade och sa att det kan vara bra med en nödutgång från kyrkan, ifall Gud blir arg på någon.

Visst kan Gud bli arg. Han har rätt att vredas. Han körde ut människan ur paradiset. Men Gud bygger inte längre nödutgångar åt oss. I stället har han byggt en nödingång till Guds rike. Ja, faktiskt, det finns bara en nödingång dit, eftersom ingen kan kvalificera sig genom egen rättfärdighet. Den nödingången är Jesu död på korset.

Så nu är vi här, i kyrkan, och den enda vägen in i gemenskapen är korsets väg. Den vägen ger gränslös förlåtelse.

Jesus talar om hur konfliktlösning ska gå till. Först i enrum, sedan i en mycket begränsad grupp. Bara om inte detta fungerar ska man låta saken bli offentlig i hela församlingen. Det är god själavård, för det ger den skyldige utrymme och tid att skilja mellan synd och skam.
Det är en av vår tids stora problem, både i de kristna sammanhangen och i samhället, att vi blandar ihop skam och syndainsikt.

Församlingstukt, ordet smakar inget vidare! Församlingar har skammat dem som gjort fel. Väckelsekristna församlingar har uteslutit. Svenska kyrkan begravde förr självmördare utanför kyrkogården. Katolska kyrkan stänger ute en stor del av sina medlemmar från nattvarden. Det är sorgligt att se hur många katoliker i en vanligt katolsk mässa som inte kan gå fram till nådens bord.

Carl Olof Rosenius skrev att Bröders gemenskap vilar på förlåtelsens grund. Han menade antagligen systrars gemenskap också. Den kristna gemenskapen vilar på förlåtelsen. Och detta är dagens evangelium.

I ljuset av den Helige ser vi vår egen solkighet. Men om vi inte får hjälp att se det som synd – alltså något som Kristus genom Guds barmhärtighet redan sonat åt oss – och hjälp att ta emot Hans förlåtelse, så omvandlas solkigheten till skam. Det är skammen som får oss att se efter nödutgången, i stället för att ta emot förlåtelsen. Det är skammen som får oss att krympa som människor, och försvaret mot skammen är att ropa: Jag är kränkt!

Ett alternativ är att se på korset, se på Jesu kärlek, och hålla blicken så stadigt fäst på Jesus att jag kan säga: Jag är förlåten!

Men tyngden i texten ligger i den sista versen, som inte är något allmänt löfte om bönesvar.
”Vidare säger jag er: allt vad två av er kommer överens om att be om här på jorden, det skall de få av min himmelske fader. Ty där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem.”

Just nu läser jag den nyutkomna boken Det fredliga riket, av den amerikanska teologen och moralfilosofen Stanley Hauerwas. Det är en inspirerande grundbok i kristen etik. Hauerwas poäng är att det inte går att fragmentisera kristen etik, till exempel dra ut vissa trådar och säga att det här kan man tillämpa i affärslivet, eller andra trådar och säga att det här blir en bra socialetik. En kristen etik värd namnet måste ta sin utgångspunkt i tron att Gud har uppenbarat sig i historien och inkarnerats i Jesus Kristus. Det som nu är Kristi Kropp, kyrkan, är en levande gemenskap som ska leva Kristus. Det är här Guds rike tar form, redan nu. I våra hjärtan, mitt ibland oss.

Det är också här förlåtelsen utan gräns kan bli synlig. Jesu egen anvisning för konfliktlösning är just detta – att vi ska be om hans närvaro, söka hans gemenskap. I det privata samtalet mellan de två som kommit i konflikt. I den lilla gruppens samtal. I församlingen. Om inte Jesus är i centrum där, då blir synd och felsteg, motsättningar och tvister, utlämnat till majoritetsbeslut eller någon annan form av godtycke. Så fungerar inte Gudsriket.

Vi gör så gott vi kan, enligt mänskliga spelregler. Men det är aldrig nog. Jag tänker på Michael Jacksons låt: If you want to make the world a better place, take a look at yourself and change – I´m talking to the man in the mirror.
Men när personen i spegeln gör så gott hon kan, och det ändå inte förslår …

Gud älskade oss medan vi ännu var syndare. Ingen av oss har förtjänat en plats i riket.
Det är verkligen riskabelt att be, eftersom Gud faktiskt hör våra böner. Just därför ska vi be den vanskligaste bönen av alla: Att Jesus Kristus får vara huvud och centrum i församlingen, att den med andra ord får vara en KRISTEN församling. Det är vanskligt, eftersom Gud förvandlar. Det jag inte klarar av, hur strängt jag än talar till spegeln, det finns det kraft till på korset. Vågar vi be om ett liv så nära Jesus, att han helt förvandlar oss?

Om det finns något av tukt och tillrättavisning i dagens text, så må det vara att församling och kyrka inte har beredskap eller böner för ett liv där Kristus är mitt ibland oss. Evangelium är, att hans förlåtelse är gränslös och med den utgångspunkten ska vi lösa våra konflikter.

Vi vet att vi inte är speciellt präktiga. Men på korset hände det stora undret att vi blev förlåtna. Jag önskar att det också kunde bli tydligt synligt för människor utanför den här byggnaden. Tänk om varje dörr stod öppen som en korsmärkt nödingång till verklig förlåtelse.