Uppdatering

En av mina vänner ringer mig och föreslår mig material för att bli uppdaterad. Eftersom jag har lätt för att dra förhastade slutsatser tänker jag på hennes kollega som dött. Hon kan inte längre hjälpa till med dessa nödvändiga röj. Och inte jag heller för min bil har gått till skroten och jag kan inte längre vara chaufför till soptippen.
Så blir det, när jag har tendenser till sarkasm och inte tror, att jag behöver bli uppdaterad i min ålder.

Väninnan är två år yngre än jag så därför såg jag inte henne på ett tonårsläger i Skaraborg. Ramsan vi sjöng kommer jag ihåg däremot:
”HåCe har ett litet torp Lakenäs är dess namsre…”
Hon anser däremot att hon känt mig sen den tiden. När hon var utbildad arbetsterapeut fick jag hennes telefonnummer, för då var jag i beroendeställning och letade bostad i Göteborg. Jag hade äntligen kommit in på den utbildningen också år 1963. Där är poängen. Hon är alltid före mig i uppdatering inom facket. Jag är underlägsen ständigt, som mer patient känslomässigt än personal. Det har med komplex att göra inför de friska, arbetsföra. Å andra sidan är det jag, som formulerat vad en arbetsterapeut står för:

En arbetsterapeut tar vara på det som är kvar och gör det bästa av det.

Vi har varit kollegor med andra ord inom psykiatrin. I går hade hon färdigt en så tung kasse med material för min uppdatering, att hennes man måste vara med och bära. Det är inte lätt, att se glad och tacksam ut alltid. En ny kasse med brôte att sortera! Som om inte jag har många egna tunga kassar för sortering!

Det visade sig vid första sorteringen vara ett mycket intressant material. Samma dag ringde min syster från Stockholm, att hon hittat annonsen i DN om utställningen på Kulturhuset från och med måndag och under veckan.
De som arbetat med utställningen i Göteborg kallas projektledare. Det är en annan bra titel för att inte tala om Attitydambassadör, om man går fortsättningskursen år 2012.

Gå gärna och besök denna utställning i Stockholm under några dagar om Bättre vård inom psykiatrin och mindre tvång. Det är inte tillåtet längre att fotografera psykiskt sjuka för de anhörigas skull. Men jag finns där på ett ungdomsporträtt ett par veckor innan jag fick min sömnrubbning år 1956. Det syns inte, att jag är sjuk!
(Ta itu med alla fördomar! Det går att bli frisk, om man får sova ostört, mörkt och tyst. Var inte så snabba med diagnoser för livet eller att placera människor inom vissa fack!)

Jag tror att utställningen är se och tänkvärd på Kulturhuset i Stockholm för jag får ju vara med. Mitt stora, stora barnsliga JAG.