Det är kväll och jag följer striderna på Gazaremsan. Kanske någon av mina följare behöver en sång?
Det gäller att hålla fast vid vad vi fått inpräntat som barn! Det var därför jag vågade sätta in kartan på Jakobs tolv söners arvedelar! Det är inte Gud som svikit sina löften oavsett om det gått tusentals år. Han har lovat en Frälsare en Räddare. Bekännande kristna vet, att han föddes i Betlehem enligt skrifterna och växte upp i Nasaret. Det var de kända orden som blev så intressanta. ”Dock natt skall inte förbliva där nu ångest råder…”
Trakten utmed havsvägen menade Peter Fjellstedt på slutet av 1800-talet i sina bibelförklaringar, att de var utmed Genesarets sjö. Den sjön räknades också som hav på profeten Jesajas tid. Jesaja 9: 1-7. Då blir det Sebulon och Naftalis land. Det profetiska ordet kan gälla olika tidsepoker. Skapelsens Gud, historiens Gud och Israels Gud är den samme. Hesekiel kap 37:15 – framåt har ju redan gått i uppfyllelse.
Det gäller att hålla fast vid profeternas ord. Jesus är den störste profeten, som uppmanar oss följa tidstecknen och lyfta upp våra ögon.
”Jag vet väl vilka tankar jag har för eder nämligen fridens och inte ofärdens till att ge er en framtid och ett hopp.” Fritt ur minnet
Hissen är trasig! Än sen då? Det är nya hissar i höghuset där jag bor. Det är krångel ofta. Inte ens en av två fungerade, då jag skulle till ”Vardagsrummet” i ett annat höghus – en ekumemisk ”kyrka”, där olika församlingar hjälp åt.
Denna gång gäller det hissen upp till gudstjänstlokalen i församlingen, där jag är medlem. Det är inte vilken söndag som helst utan kyrkoårets mest besökta. Vi behöver få sjunga sångerna i advent! Vi behöver få uppleva stillhet innan jäktet inför julen börjar!
Här sitter jag och är tacksam över uppväxten inom en frikyrka, tacksam över söndagsskolan och alla berättelser ur bibeln, tacksam över ramsan vi fick lära oss över Jakobs alla tolv söner: ”Ruben Simon Levi Juda Dan Naftali Gad Aser Isaskar Sebulon Josef och Benjamin”.
Nu kommer poängen!
Idag skulle jag få läsa ”inledningsorden”, som vi kallar dem. Men jag kan inte gå i trappor! Och hade drömt om att få använda 1917 års översättning av Jesaja kapitel 9: 1-7. De finns där år från år och första söndagen i advent och vi läser!
Här är orden ur 1917 års översättning Jesaja kap 9:1-7:
”Dock, skall icke förbliva, där nu ångest råder. I den förgångna tiden har han låtit Sebulons och Naflalis land vara ringa aktat, men i framtiden skall han låta det komma till ära, trakten utmed Havsvägen, landet på andra sidan Jordan, hedningarnas område.
vers 2. Det folk som vandrar i mörkret, skall se ett stort ljus, Ja, över dem som bo i dödsskuggans land skall ett ljus skina klart. vers 3. Du skall göra folket talrikt, du skall göra dess glädje stor; inför dig skola de glädja sig, såsom man gläjes under skördetiden, såsom man fröjdar sig, när man utskiftar byte.
vers 4 Ty du skall bryta sönder deras bördors ok och deras skuldrors gissel och deras plågares stav likasom i Midjams tid.
vers 5. Och skon som krigaren bar i stridslarmet, och manteln som sölades i blod, allt sådant skall brännas upp och förtäras av eld.
vers 6. Ty ett barn varder oss fött, en son bliver oss given, och på hans skuldror skall herradömet vila; och hans namn skall vara: Underbar i råd,
Väldig Gud. Evig Fader, Fridsfurste.
vers 7. Så skall herradömet vara stort och friden utan ände över Davids tron och över hans rike från nu och till evig tid.
HERREN Sebaots nitälskan skall göra detta.”
Frågan är om detta är lämpligt att läsa om Israel, när kriget rasar i områdena? Varje morgon och kväll följer jag rapporterna via Youtube. Gaza är totalt sönderbombat av Israel. Hamas hade och har underjordiska gångar överallt fulla med vapen. Israel skall plånas ut! Men Israel har lokaliserat stora områden.
Frågan är om bibelns budskap är lämpligt att läsa? Jag har svårt med höger och vänster. Det hade folket i Nineve också. Då kan jag få hjälp av teo.dr. Peter Fjellstedt den kände bibelläraren på slutet av 1800-talet. Han berättar, att Genesarets sjö räknades som hav. Om då Jesaja profeterar från Galileen, så blir det lättare med den andra sidan väster ut – hedningarnas område.
Än är det inte försent att läsa på i min ålder! EN står för att vi har EN GUD. Tre står för att Fadern, Sonen och den Helige Anden är eniga i allt. Sex står för det mänskliga och sju för det gudomliga (angående färger i olika regnbågar…)
När veckans sju dagar är slut börjar något nytt på den åttonde…
Den som lever får se!
Dagens mannakorn Hebr 12:28
”Då vi alltså får ett rike som inte kan skaka, låt oss vara tacksamma och tjäna Gud efter hans vilja, med vördnad och fruktan.”
”Herre vad tänkte du på när du kallade mig? Menade du att mitt liv skulle vittna om dig? Nog kan du förstå, att en sådan lärjunge som jag inte…”
Där sviker minnet mig av fortsättningen av Dan Inge Olssons sång. Jag skriver alltid spontant utan manus först. Det är min blogg med rätt att redigera. Nu går filmen ”Jesus Revolutionen”. Den passar exakt i tid till när sången var som mest populär i mitt liv att lyssna på. Och på den orsaken år 1972 med Jesusfolket fick jag frågan vad jag hade för utbildning, som blev anställd till ledare för unga inom Räddningsmissionen. Ansvarig föreståndare då var den kände Wiktor Norin, SMF. Bättre chef har jag aldrig haft. Han trodde på mig! Han tog itu med mig! Wiktor lever inte längre.
Meningslöst att ställa honom ansvarig! Jag minns i vart fall, att jag blev omskolad till arbetsterapeut år 1964 och senare kompletterad. Det var rekommendation från näste rektor på Missionsskolan, Lidingö, att jag skulle bli något annat först än det jag ville bli.
”Kan då en moder förgäta sitt barn så att hon icke har förbarmande med sin livsfrukt? Och om hon än kunde förgäta sitt barn, så skulle jag dock icke förgäta dig.” Jes 49:15
Detta gäller Israel men också var och en som tror på HERRENs löften. För hur många löftena än är har de fått sitt ”JA” i Jesus Kristus och sitt ”AMEN”.
Det hände några dygn innan min elevtid blev avslutad med en felaktig diagnos: manodepressiv psykos, som var för livet. Jag hade lånat min rumskamrats kamera utan att fråga först. Det var bråttom att få ett foto på oss två. Han var inte önskvärd. Mamman hade fått barn efter barn utan ansvarig fader. Hon var deprimerad och uttryckte det. Kan detta vara preskriberat? Kan jag glömma vad de i hans ålder nu berättar idag av att vara oönskad och mobbad som fel på alla sätt?
Bilden flimrade förbi på min skärm. Jag vet inte när jag bjudit på den men jag jag mött en man, som ville följa med på mitt livs svåraste resa i skam till före detta Restad Sjukhus. Det har gått tio år sen dess. Han sa inget. Han fick erbjudande att slippa se min berättelse på film en gång till samma dag. Men han ville vara med när nästa kull studenter såg: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt”. Sen dess har jag lyssnat på hans berättelse om att vara oönskad och bli utsatt för mobbning hela barn- och skoltiden.
Jag är nummer sju i en barnaskara och har känt intuitivt, att jag var en för mycket född i svår depressionstid på 30-talet. Men det samtalet gick bra att föra med min mor på hennes ålders höst: ”Ville du egentligen ha mig?”
Livet är en gåva från Gud. Det är bara han som kan sätta igång ett liv och sen ta bort luften en andas. Ingen tänker på undret som sker när barnet drar in sin luft och helst ger från sig ett skrik. Barnets lungor har egna luftblåsor som fylls med luft. Genvägen mellan hjärtats förmak sluts igen av ett undertryck och egna hjärtat tar över hela funktionen. Den fanns förut också som möjlighet. Undret sker under några sekunder utan att synas och navelsträngen klipps.
Barnet jag håller på bilden var inte efterlängtat. Men det var min utbildning som blev avbruten några dygn senare. Jag fick bära ett barn till hans mamma och försökte visa hur fin han var. Det var år 1956 sista dagarna i augusti. Sen kom en sömnrubbning för mig, när jag inte kunde sova varken dag eller natt och skulle vaka. Min elevtid tog slut och jag fick inte fortsätta min utbildning efter behandlingen på Restad Sjukhus.
Det var år 1982 som huset där kistan stod på vinden gick ur släkten från far till son från år 1808 då första paret gifte sig. Tyvärr kunde inte jag vara med på auktionen. När huset var tömt och städat senare ville jag gå från rum till rum och fotografera tapeter, dörrar och tak. På vinden upptäckte jag böckerna i denna kista och fotograferade dem. Sen tog jag med dem till min morbror och frågade om jag kunde få dem.
År 1981 fick vi en provöversättning av Nya Testamentet. Då blev jag så inspirerad av en lite förändring redan i första kapitlet i Matteus. ”…vars mor var Tamar…” i stället för mannen ”som födde med…”. (Bibelstudiet finns på Youtube inspelat 40 år senare år 2021 i rädsla för Corona-epidemin)
Det förvånar mig, att det är så liten eller ingen efterfrågan på bibelstudier. Som jag ser det finns hela historien hopdragen i dessa bibelverser med hänvisning till Gamla Testamentet. Vi klarar oss inte utan Guds ingripande, när tiden var inne. Då sände han sin son till frälsning!
Tio år har gått sen min personliga berättelse från år 1956 blev inspelad på plats. Jag fick så djupa sår och skador av diagnosen och behandlingen på ett mentalsjukhus, att de aldrig kunna läka utan Jesu försoning! Såren har gått upp gång på gång och börjat blöda.
Nu är jag 88 år och har spolat av mycket av besvikelser. Det positiva är att jag under alla år grävt djupare i bibeltexter och fått hjälp att tolka skillnaden mellan att inte kunna glömma och att förlåta helt.
I berättelsens baksida finns inget om henne heller, som går att läsa i min bok som kom ut år 2011. Titel är: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt” och finns fortfarande att köpa via mig.
Hon hade fått förtroendet att skriva en sammanfattning av innehållet i Gamla Testamentet som det blivit översatt i Bibel 2000. Den sammanfattningen finns att läsa i tidningen Ordfront nr 1 år 2000. Hon var dotter till den kände författaren Wilhelm Moberg och hette Eva Moberg. Hur skulle jag kunna skriva om en Eva, som jag inget vet om? Men budet kan jag, som är rubriken i Ordfront:
”Du skall inga andra gudar hava jämte mig”
Min fråga var under den månad jag läste artikeln om och om igen: Varför är det ingen kunnig i bibeln, som ger oss bibelstudier över Gamla Testamentets texter? Hur kan pastorer påstå att det ingen efterfrågan finns på bibelstudier?
För min del som akademiskt oskolad blev det en veckas morgonandakter i Smyrna närradio. Så upprörd var jag! Kassetterna finns kvar men knappast inga bandspelare.
”Vem är Eva, författaren i hennes egen ålder, som nyligen dog och som skrivit mot Gamla Testamentets Gud i en skarp artikel år 2000?”
Nu vet vi, att inte bara i Sverige utan även i USA är kritiken hård mor Israels Gud. ”Mörkrets makter uppenbaras” är en bok skriven av Jonathan Cahn. Författaren går igenom bibelsammanhang om den ondskan, som spridit sig över hela världen.
”Mörkrets furste stiger ner hotande och vred Han rustar sig för visst…”
Kristendom skulle bort och ersättas med ämnet Religionskunskap i våra skolor. Vi skall minsann inte lära oss gamla psalmer utantill längre! Vi skall lära oss om andra folks religioner i dialog! Allas lika värde…
Inför Gud har vi lika värde. HERREN är en och Jesus hans son. Än så länge är det religionsfrihet att tro på det han sagt:
Det fanns en berättelse i byrålådan som blev alldeles för utförlig och intressant en dag. Det var min idé, när det fattades bilder i filmen. ”Pat. är frisk och pigg för övrigt” att jag kunde dra ut översta byrålådan i Bettys gamla byrå över hundra år. Så blev det och gnisslet hörs varje gång. Skillnaden nu är att jag själv bränt min gamla sjukjournal i slasken som haft en kopia där. Den finns inte mer bara på filmen. Nu räcker det! Det var aldrig min mening med fortsatt berättande år efter år. Kvar är en gedigen utredning på min rygg gjord av en duktig ortoped med egen erfarenhet av operation för diskbråck. Han kunde sin egen ryggsmärta! Jag var förvånad första åren hur han kunde veta! Det fick jag berättat av hans sjuksköterska först efter alla avslutade konsultationer.
Kvar är bibelversen jag fick av min konfirmationslärare Arthur Hesslefors som tonåring:
”Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ.”
Samme konfirmationslärare som senare var sjukhuspräst på Restad Sjukhus, Vänersborg. Det var helt frivilligt jag sökte upp honom, när jag som 20-åring blev sjuk.
Människan har en kropp. Människan har ett psyke. Det finns en ande i vilken en kan komma i kontakt med Gud och Jesus. Nej, ordet treenig står inte i bibeln men orden upprepas, att vi har möjlighet att födas på nytt genom att tro på den Gud har sänt Jesus Kristus – hans enfödde son.
Detta var min lust att få berätta om vad som står i bibeln och som räddat mig genom hela, långa livet. Jag är inte bara räddad enligt översättningen i B2000. Jag är frälst!
Denna frälsning gäller nu och sen om jag håller fast vid tron på Jesus och allt han gjort för alla och mig.
Hon ringde först efter en månad. Inte som hon lovat efter några dagar. Det gick inte att ringa, sa hon. Hon hade gråtit. Så satte hon igång en saklig kritik – en genomgång av min berättelse i boken. Det tog inte mesta tiden av samtalet utan allt som står på baksidan och inte gick att hitta något om.
”Jag har letat och letat och läst om, men hittar inget!”.
Hon lever inte längre men var kurskamrat år 1963 -1964 i längsta delen av utbildning till arbetsterapeut. Utbildningen var lång före och den var efter 1964 för att bli legitimerad. År 1987 var mitt svåraste år. Min far dog, föräldrahemmet såldes och jag var tvungen ta emot hel sjukpension 52 år gammal. Där kommer rubriken in: Kavat men klen.
Anna-Maria gick vid min sida på en promenad och frågade rakt på sak, när allt hänt samtidigt: ”Och vad tänker du syssla med nu då?” Är det så sjukpensionering fungerar? En slutar arbeta och sysslar med något annat precis som att sjukdomen inte hindrat arbete? Så jag blev ställd men svarade:
”Jag har en bok i huvudet!”
Arton år senare 2015 fick jag den berättelsen som en film på ett USB-minne i band. Jag kunde sätta det runt halsen och hade fått ner mitt trauma från år 1956 från hjärnan till ett USB-minne att visa en publik från olika delar av världen på Stora Teatern i Göteborg. Det var en filmfestival. Filmer och berättelser på olika trauman inom psykiatrin – skador av vården.
Än sen då? Än tidigare då? Ortopeden frågade vänligt år 1987 hur jag mådde vid mitt besök. Mitt svar då kom:
”Gråten sitter inte i halsen. Den sitter mellan L4 och L5.”
Den sitter fortfarande där efter alla år och är kanske ett inklämt diskbråck. Det är inte manodepressiv psykos! Och nu är jag inte kavat längre utan bara klen. Och visar baksidan av berättelsen/boken.
På Facebook har jag sett två stiliga killar barnbarn till den Gunnel som dog, när hennes andra barn var född. En dag satte en okänd från min hembygd in en länk på filmen: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt” i Facebook på Vänersborgs tråd, att vi som bott där inte glömmer. Framför allt glömmer en inte Restad Sjukhus eller Källshagens Sjukhus. Det blev ett genomslag för filmen och jag själv kunde sätta in foto på bästa sköterskan och hennes man som gamla. Astrid och Åke hade gått igenom manus till min bok år 2010. Fick jag lov att berätta allt hemskt? Detta foto i den tråden gjorde, att jag fick kontakt med Astrids två barnbarn och Gunnels två döttrar.
Det är en solskenshistoria som inte gick att berätta innan jag mött dem på Facebook!
”Vem är Gunnel, 27 år, som dog när hon fött sitt andra barn?”
Vem är Eva som skrev med så vässad penna mot Gamla Testamentets Gud år 2000 i tidningen Ordfront?
Jag älskar bibeln och har ett gott förhållande till den. Jag är förstår jag en överlevare av psykiatrisk vård, som heter något på engelska, som jag inte kan ännu.
Där fortsätter min historia vid år 1957. Alla mina drömmar om att bli något var raserade. Jag kunde ingenting längre trots att min storebror trott, att det vore bra att passa på att ta körkort. Visst! En strålande idé men sen kom det inget körkort från Länsstyrelsen, därför att jag varit intagen tre månader på ett mentalsjukhus. Visserligen ökänt men ändå. Kunde jag inte ens köra bil, fast jag blivit godkänd i andra uppkörningen?
Livet bara rullade på ändå. Jag måste söka arbete och fick arbete på ett barnhem. Varför det fanns barn där vet jag inte. Barnen var rara och en liten flicka lärde jag sjunga:
”Tror du små blommor bedja till Gud? Fastän du ej förnimmer ett ljud Dock upp till rymden från ängen skön Stiger så sakta blommornas bön. Gör du som blomman beder till Gud…” Där sviker minnet men inte av flickan. När jag sjungit den så många gånger i tvättrummet innan det blev tandborstning, så ville hon sjunga den alldeles själv och visa att hon kunde hela sången.
Sommaren försvann och det närmade sig höst och ett år sen mitt trauma. Då kom skräcken för den sjukdom de diagnostiserat mig med. Skräcken för deras behandlingar blev värre än diagnosen natt efter natt. Ingen hade berättat vad sjukdomen innebar som jag skulle ha för livet. Den var och är för livet. Ingen följer upp och ifrågasätter rätt eller fel. Så jag fick en sömnrubbning igen. Efter en tid ville jag hem för att söka frivilligt. Jag ville vara innanför deras dörrar om något otrevligt skulle hända. Jag var över 21 nu och myndig att skriva på ett papper själv om frivillighet – fri att söka hjälp där de krossat all självkänsla.
Innan detta obehag kom hade jag varit ute och promenerat för att lära mig området. Jag kom till en stor äng utan friskt gräs. Där stod en ensam, övergiven talarstol. Det gick en ilning genom min kropp. Så många tältmöten som jag varit på. Tänk, att få vittna om Jesus! Då hör jag högt och argt rop från en man. Han undrade om jag inte sett skylten om att det var ett skjutfält med skjutbana. Jag hade bara sett den tomma talarstolen och en vacker stig tvärsöver ängen. (En kort repetition av alla mina minnen. År 1958 blev det än värre fara att gå över männens domäner.)
Detta får räcka för denna morgon. Jag sträckläste doktorsavhandlingen: ”Vänskap- värden – vandel Avvikelser och återhämtningsstrategier hos Göteborgs första generation av ungdomsnarkomaner”.
Förra rubriken var ironisk med ”JAG och Gud”. Åren har gått. Åtta står för något nytt. Åttaåtta kanske jag får uppleva. Nu är det GUD som JAG ÄR som har presenterat sig för mig. Jag å min sida har räknat upp allt jag inte kan.
Och busken brinner där vi två möttes en gång.
P.S. 2025 06 16
Det är morgon igen efter en lång natt. Jag kollar ”Statistiken” för bloggen och läser ett gammalt inlägg elva år tillbaka och min besvikelse över männens egna revir att blogga och förkunna ordet från Gud: ”Stefan Swärd ryter till igen” men som kvinna fanns ingen chans att bli insläppt i samtalet om tolkningsföreträde.
Jo, jag minns hur envis jag var att vilja få vara men men bli överhoppad konsekvent. Ett av mina försök löd:
”Fräs till du Stefan Swärd! Denna din blogg har betytt mycket för mig teologiskt och akademiskt oskolad. Varför då stanna upp när någon vill samtala om försoningen praktiskt och personligt? Ingen idag begriper det språket om att vara försonad genom Jesu blod. Då måste vi alla bekännande kristna läsa på och lära in Gamla Testamentets berättelser utan affekt, att jag har rätt bibeltolkning. Jag uppskattar Seth Erlandssons bibelundervisning sen år 1999. Var fanns alla bibeltroende när SKU (Svenska Kyrkans Unga) gick ut stenhårt med obiblisk ”bibelsajten” och nu satsas millioner av skattepengar till att undervisa Svenska Kyrkans personal i RFSU:s lära? Var finns bibelstudier i alla olika kyrkor om vad ett förbund innebär?” Fortsätt att fräsa till men stanna inte, när vi andra inte fattar olika tolkningsmodeller! Jag gillar Torsten Åhman och han vågade gå emot det osunda inom Livets Ords lära i tidningen Dagen. Han vågade ifrågasätta alla påstådda helanden! Försoning och helande i Jesu sår står det mycket om i bibeln och skall ske här och nu. Helvetet i framtiden vet vi inte mycket om utan Jesu försoning.” Ingen kommentar
Det är natt. Vet inte varför sömnen sviker mig. Vet inte varför tankarna går hit och dit över tiden som varit. Lika bra att gå upp och fortsätta berätta minnen. ”Lovsång är inte någon musikstil eller trend,” sa den unga pastorn.
”Jag hade min identitet i musiken och kunde aldrig bli nöjd med min spelning! Kraven blev större och större. Nu har jag min identitet i Kristus,” sa den unge teologen i en predikan för unga.
Så fick jag en länk med sång från Björngårdsvillan i Göteborg av Choralerna på 70-talet av en god vän. Lyssna på Camilla Bengmark gift Brandström i sången om Jesus!
Musikalitet kan ärvas och finnas i en hel släkt. Tro kan påverka men inte ärvas. Fallenhet för ett yrke kan ärvas men inte en kallelse till Guds rike och lovsång i själen. Solisten är släkt med musikern och teologen och farfar/mormorsfarfar var pingstpredikant. Jag för min del har inget gjort för att få ett bibelintresse i arv ända sen slutet av 1700-talet.
Jag ältar inte utan gräver djupare och djupare under Andens ledning i bibeltexter.
Nu är det lovsång mitt i natten. Min identitet sitter inte i en yrkesuniform från 50-talet. Min identitet är i Kristus. (Tack Joel McInnes för din predikan den gången). Jesus har försonat mig med ett svårt trauma i 20-årsåldern. Han har gett mig en rätt diagnos. Det sjukvården misslyckades med totalt.
Jag är en syndare värd att dö för på ett kors för Guds älskade son Jesus Kristus.
Så kom lovsången mitt i natten! Jag är frälst. Jag är räddad undan döden.
Det är normalt att vara tonåring. Det är normalt att kastas hit och dit i känslor. Det är normalt att vara påfrestande för föräldrar och omgivningen. Det är normalt att undra: ”Vem är jag?”
Det är inte normalt att förbli en tonåring. Jag läser om en bok på morgonen som Jonas Dagson skrivit och citerar:
”Nytt bokfynd: Jen Wilken skriver om Bibelstudiemetodik – inte bara för kvinnor. I en recension av boken skriver recensenten: ”Wilkin identifierar två viktiga problem bland kristna resurser för kvinnor: De tenderar att vara känsloskrivna och människocentrerade. Alltför ofta går kvinnor till Skriften och frågar inte ”Vem är Gud? ” men ”Vem är jag? ” Den senare frågan har visserligen sin plats, men som Wilkin invänder, ”Varje studie av Bibeln som försöker etablera vår identitet utan att först proklamera Guds identitet kommer att ge partiell och begränsad hjälp. ” Slut citat
Där fortsätter min egen berättelse om eget bibelläsande. Det var år 1958 och jag drömde om en fin bibel i mjukt skinn. Men den var dyr. På min födelsedag blev det så att fem äldre syskon och en moster skickade brev med en femtiolapp var som gratulation. Så lättvindigt men generöst. Det var precis vad en bibel kostade som jag önskade.
Men små, små bokstäver och med bläck är det citerat den vers jag stavade på ständigt längst ner i ett hörn på ett försättsblad. Glöm det som har varit och se framåt! Totalt orimligt för min del som bara ältade det som hänt mig!
Jes 43:18-19 ”Tänken icke på vad förut har varit akten icke på vad fordom har skett. Se jag vill göra något nytt säger HERREN.”
Tonårstiden var förbi och jag var 23 år på väg att utbildas till arbetsterapeut. Till och med det hade Herren hjälpt mig fram till! När alla mina planer på att bli sjuksköterska var spolierade, så måste jag skola om mig. Andra visste, att en kan få vägledning i bibeln. Jag var kränkt och missmodig och visste att det ordet inte finns i bibeln – arbetsterapeut som min syster föreslagit. Så läste jag från Gamla Testamentet något kapitel och något från nya. En dag kom jag till 2 Mosebok 31. Frågan för mig var om jag skulle söka till Stenbyskolan och alla slöjdkurserna där. På 50-talets slut var det ett krav i utbildningen. Här står orden ”…alla slags slöjdskicklighet…”. Det räckte för mig. I min läsning i Nya Testamentet hade jag kommit till ”…tänk på dem som är fångna som ni vore deras medfångar.”
Så klart att mina minnen av bältesläggningar och tvångsinjektioner från år 1956 inte försvann fast kurserna på Stenebyskolan passade mig perfekt! Mitt bibelläsande fortsatte egotrippat efter bibelverser som passade min situation. Jag tog åt mig precis allt som gällde de kända bibliska personernas upplevelser. ”Du sammanvävde mig i min moders liv.” ”Jag är med dig!” ”Jag vill lära dig och undervisa dig om den väg du skall vandra. Jag vill giva dig råd och låta mitt öga vaka över dig.” Fritt ur minnet. Jag och Gud som erkände mig. Flera som sagt ”nej” till mig på olika sätt hade svårt att väga upp tröst från Gud. Det tog närmare 30 år. Då kunde jag förklara för en god vän i Räddningsmissionen:
Gud har sagt ”Ja” till mig!
Hon skrattade till men jag hade fått hel sjukpension och var bara 52 år gammal. Inte lätt att förstå någons tvivel på eget värde och kallelse.
Kan någon förstå ett så segt, gammalt ältande av en tre månade lång vistelse på Restad Sjukhus år 1956? ”Varför lämnar du inte detta bakom dig?” Ständig fråga från dem, som inte orkade höra något av skadan. Jag kunde bli en evig tonåring, som bara brottas med frågan ”vem är jag och varför?”
Gud lät mig hållas i min bibelläsning om bekräftelse. Tids nog har jag fått lära mig att alltid fråga först till vem är bibeltexten ställd?
Så har inte jag läst min bibel. K G Hammar sa i stridens hetta runt år 2000, att vissa har bibeln som en Gud. Jag har bibelns ende Gud och en relation till honom som är barnslig. Jag har en relation.
Nu skall du får veta ”vägen, sanningen och ?”. Sanningen är den, att jag bör avsluta bloggandet i min höga ålder. Sanningen är den, att jag inte minns ett dugg av senaste bloggen. Sanningen är den, att jag faktiskt kommer ihåg, att jag varnat. Om tekniken krånglar blir jag nervös. WordPress har ingen representant i Sverige. Det ramsystem jag valde från början tyckte jag bättre om. Sen början år 1990 har jag köpt antivirusprogram av Norton. Det skall inte behövas längre påstår en del, för det är inbyggt i någon brandvägg. Ja, då är det dum envishet, att jag vill veta hur många ”spårare” jag har. Vad är det för skillnad mellan spårare och sökmotorer?
I veckan fick jag kontakt med en kvinna i Norrland var nu gränsen går. Det var roligt för mig, för hon är proffs yrkesmässigt! Här sitter ja´ med mina komplex, att inte kunna stava ens. ”Synonym” skrev någon ”är det ord man tar till när man inte kan stava till det man först tänkte på.”. Vi två har träffat varandra en enda gång, då jag tänkte ge upp och gå hem. Oavsett det intressanta programmet! Hon tog tag i mig och ville prata lite om skam.
Så fanns det bara två platser kvar vid ett bord där Dorothy och Lucy satt från USA. De ville jag prata med! ”Kan du engelska,” frågade jag den okända damen. Försynt skickade hon över ett litet personkort. Där läste jag: ”Översättare, psykoterapeut…” Ja, det gjorde ju inget. Det var en sådan hjälp jag behövde just då.
”Är det jag som skall skämmas?”
Den meningen är från år 2006, när jag skrivit offentligt och berättat om traumatiska händelser år 1956. ”Jag gick ut” som det heter och det hade även de två damerna från USA gjort från ungefär samma ålder 17 år eller 19 år och jag var 20 år den gången. Men att skämma ut sjukvården som jag gjorde var inte bra! Eller som de gjort på liknande sätt i USA.
År 2015 när vi blev sittande vid samma bord på Stora Teatern i Göteborg en kort stund gick över. Kvar är minnet av gemensamma ruskiga händelser. Kvar är vi två som bor i Sverige utan språkförbistring. Vi har samma språk om du undrar…
Så nu kommer poängen med våra föräldrar som lärde oss vägen till Guds hus.
Gunnels plats i rymden 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.