Kategori: Personliga reflektioner

Vem är Eva?

Vem var Bokens Eva? Vem är min boks Eva?
Det märkliga är att ”Boken med de svarta pärmarna” spänner över många tusen år i sin berättelse. Det märkliga är att berättelsen håller oavsett hur många som läst den eller läser den, tolkar eller feltolkar. En viss lära påstår, att det finns inte rätt eller fel. Då har man verkligen suddat bort alla gränser. Vissa påstår att alla i alla tider fick lida av Evas felsteg och därför har alla förlorat paradiset.

Vem var då Eva, som läste och tolkade Gamla Testamentets texter år 2000 så kvivskarpt, att det ser ut som om hennes intelligens är överlägsen alla andras?
– Det(Gamla Testamentet) börjar som bekant med att Eva skapas av Adams revben för att han skall få ha lite sällskap. Sen blir hon skuld till alla världens olyckor och lidanden, därför att hon ätit av Kunskapens träd. Grunden är lagd. Trots att hon hädanefter skall föda sina barn i stor smärta så visar sig vara männen som får barn i GT. Ett otroligt antal män som blir fäder till söner räknas upp, och det är bara pojkar som föds.
Abraham skall lära sig lyda och därför kräver Herren att han skall elda upp sin ende son. Abraham ställer upp på detta, men när han visat sin lydaktighet slipper han fullfölja offret. Herren vet nu att han kan lita på Abrahams absoluta underkastelse.”
Citat ur författaren Eva Mobergs artikel
”Du skall inga andra gudar hava jämte mig”
Ordfront nr 1 år 2000

Denna artikel som kom i samband med att vi fått en ny bibelöversättning har gett mig inspiration att berätta från min horisont. Den troende uppfattar inte bibeltexterna på samma sätt som en kritiker eller ateist. Eva får stå för alla som mött bibeltexterna på ett annat sätt än det jag gjort från barndomen.

Tredje eller fjärde omnämd Eva i min bok har varit barn och blivit vuxen. Hon tog en överdos till slut. Orkade inte med livet längre och respresenterar alla dem, som råkat ut för sexuella övergrepp som barn. Många hamnar i missbruk och kriminalitet och blir trampade på ytterligare. Skammen förökar sig på ett märkligt sätt till skuld och straff utan slut. Spiralen är svår att hejda eller förstå.

Den första Eva, som jag nämner i min bok får stå för alla bra sköterskor inom vården. Mer än en har frågat varför jag inte lämnar mitt eget tråkiga bakom mig. Varför skulle jag inte be om hjälp till slut och sen visa på att det finns hjälp att få?

Så står det på baksidan av min bok

Medicin – Psykiatri

Min bok: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt” hamnade i ett fack, som jag inte alls tänkt mig. Den handlar ju inte om ”Medicin”. Den handlar inte om ”Psykiatri”. Den handlar om en psykisk våldtäkt i 20 års åldern inom sjukvården. Den handlar om min kamp under 50 år att kunna bli kvitt minnena.

I boken finns det allra viktigaste kapitlet om blodets betydelse. Kritiken innan handlade just om att det inte alls borde vara med. ”Folk begriper inte.”
Jasså. Det skulle bli en bra ”Mitt livs novell” kanske?

Så jag fortsätter att blogga om drömmaren, som betytt så mycket i mitt liv. Ramsan är viktig idag mer än någonsin:
”RubenSimonLeviJudaDanNaftaliGadAsserIsaskarSebulonJosefochBenjamin.”
Josef är en viktig förebild till Jesus.

Det handlar om avudsjuka från början. Kain blev avundsjuk på sin brors offer, som behagat Gud mer än hans. Josefs bröder blev avundsjuka på hans favoritställning hos fadern och hans drömmar. Avundsjukan ledde nästan till mord. Där kommer blodet in igen. Bitterhet leder till hat och hatet till död. Där kommer profetian in gång på gång om enda medicinen mot avundsjuka, synd i tankesystemet, som i värsta fall leder till mord.
Min berättelse om övergrepp inom sjukvården har inget som helst värde utan kapitlet om blodet. Det är både medicin och psykiatri. Det är både anatomi, fysiologi och teologi.
Detta kommer jag att fortsätta att blogga om eftersom det är aktuellt alldeles särskilt i Svenska Kyrkan. Jag är besviken på biskoparna, som inte svarar Ulla Karlsson med ett ordentligt bibelstudium om blodets betydelse.
Här är mer att läsa om bokens innehåll:

Det är bibelns texter, som gett mig vägledning ut ur besvikelsen

En dag närmare målet

Ja, må du leva. Ja, må du leva. Ja, må du leva uti hundrade år…
Än sen då?
Tre fjärdedelar ligger bakom för min del och jag borde vara inne på slutspurten enligt min favorit Paulus. Jag har aldrig förstått, vad han menar med liknelsen om idrottsmannen. Jo, jag förstår, att bara en vinner segerkransen. Det jag inte förstår är varför inte tvåan och trean blir hyllade av Paulus. De har väl också gjort sitt yttersta för att vinna tävlingen?
Paulus uppmanar Timoteus att tävla som segraren. En dag kanske jag fattar poängen.

Nu gäller det delmålen idag. Jag fattar, att de flesta har full almanacka och till och med timangivelser. Jag lever inte någon annans liv och min almanacka är nästan vit för oktober. Där finns inget förrän 18:e, 19:e och 20:e oktober.

Kan det vara möjligt, att jag skall kunna få träffa och lyssna på Ulla Karlsson den 20:e? En kyrka=församling i Göteborg har tydligen kallat henne att tala. Jag gissar, att Ulla Karlsson skall motivera sin tro och vilja att utmana andra till samtal om det motbjudande i påskpsalmerna. Ett exempel var psalmen ”O, huvud blodigt, sårat…” när hon utmanade de anställda till debatt via Kyrkans tidning.

Oss kvinnor emellan, så är jag också debattglad men blir avstängd då och då. Det är männens revir och låt det vara det då! Jag älskar Josef och vandrar i hans fotspår emellanåt. Kartan finns kvar. Vägen är tydlig den går från hemmet med uppdrag att se hur bröderna mår. Vandringen går via Sikem, som har bytt namn till Sykar och kanske heter något annat nu på Västbanken. Där fanns inte bröderna men de hade varit där och gått vidare. En man gav den upplysningen. Bröderna var inte där de skulle. Jag följer Josef på hans vandring upp mot Dotan. Brödernas avudsjuka och hat växer inom dem ju närmare Josef kommer. Helst ville de döda honom. Det stannade vid att de sålde sin bror som slav till egyptiska köpmän.

Ett så mättat kapitel eller bra vägbeskrivning är svårt att hitta som 1 Mos kap 37. Varför läser inte präster bibeln mera i stället för alla utombibliska ifrågasättanden?
Jakob hade blivit lurad av Laban och fick inte sin kärleks brud Rakel först och som den enda. Nu skulle Jakob luras en gång till av sina egna söner! De tog den förhatlige brodern Josefs livklädnad och doppade i blodet av en bock. Ja, förslaget såg lysande ut att slakta en bock, doppa Josefs livklädnad i blodet och sen visa fadern på resten av Josef.
”Den här har vi hittat. Se efter om det inte är din sons livklädnad.”

”Din son.”
De sa inte till Jakob sin fader ”vår bror”. Och Jakob rev sönder sina kläder och ville med sorg fara ner i dödsriket till sin son.
Visst är detta en motbjudande berättelse om hat, mordlust, lögn och blod! Visst är berättelsen en profetia om far och son!
”Gå och se hur dina bröder har det!”

Och sonen sa: ”Jag är redo.”
Visst är det en motbjudande berättelse om hatet mot Guds son, lögnen och det oskyldiga blodet som rann på Golgata!
Visst är historien om syndabocken, som måste dö motbjudande och manteln som sölades i blod! Vi behöver ingen syndabock, någon att skylla på. Ändå lägger vi skulden på någon annan titt som tätt. Vi har ingen skuld i det som händer! Eller?

”Jag har vandrat med Jesus en lång, lång tid och jag är icke trötter ännu.”
Jag behöver en syndabock någon att lägga skulden på.

Psyke och soma

Läkarens skämt har stannat i mitt medvetande trots att det är från utbildningen år 1955.
”Gränsen mellan neuros och psykos går på Götaälvbron.”
I Göteborg var det så beroende på var de olika sjukhusen är placerade i förhållande till Göta älv. Det tål att upprepas. Det tål att samtalas om. Skolios, neuros, psykos, spondylos, arthros o.s.v.
Det gör ont i vart fall!
Bibelns beskrivningar föraktas på grund av vetenskapmännens övermåttan höga kunskaper! Människan har både ande, själ och kropp.

All tankeverksamhet sker som bekant i hjärnan. Kain skulle råda över sin tankeverksamhet (1 Mos 4:6-8), men klarade inte det. Var rädd om hjärtat för därifrån utgår livet! En person som lider av kärlkramp vet hur plötslig information om något sorgligt eller något mycket glädjande fungerar på hjärtat. Att ha psykosomatiska sjukdomar är lägre i status än en tumör i hjärnan, som kan behandlas med neurokirurgi. Olika tankar påverkar hjärtat men bibeln beskrivningar föraktas. Det är bara vetenskap som gäller och all tankeverksamhet sker i hjärnan.

Det kom en dag då jag fick tillräckligt med mod att begära kopia av min sjukjournal från år 1956. Jag har aldrig fattat under dessa 50 år som gått hur läkare kunde skilja på orsak och verkan utan hänsyn till att kropp och psyke påverkar varandra. För min egen del skrev jag ner mina egna upplevelser och jämförde med sjukvårdspersonalens bedömning av mig. Att bli skippad som personal var lika smärtsamt som diagnoserna. Min berättelse är ett försök att visa på att människan har både en kropp och ett psyke men inte minst en ande.

Vad hände? Jo, en gång till blev jag snabbt placerad i ett fack. Denna gång verkade det vara av bibliotekspersonalen. Boken skulle in i ett fack.
Min berättelse handlar inte om varken Medicin eller Psykiatri utan om övergrepp inom det som skulle vara sjukvård.

Nu är det rätt tid att samtala om människan, som Gud har skapat till sin avbild. Vem kan skilja på ande, själ och kropp?

Ann Heberleins frågor varför kroppen är viktigare än själen

Självlevda liv

Någonstans finns det uttrycket i Britt Liljewalls böcker – ”självlevda liv”. Jag vet inte var. Kanske någon kan hjälpa mig?
Igår berättade jag om tre saker på en gång (i vanlig ordning i mitt prat). Här kommer de uppräknade:
Davids kamp mot Goljat
En vacker utblommad maskros med frön för vinden
Underförstått: En vacker falsk lära, som sprids för vinden

Alla har ett självlevt liv. Ingen kan leva livet åt en annan människa. I mitt liv finns mycken ilska – obehärskad eller behärskad. Den som är ute på nätet i debatter skall vara behärskad. Det har inte jag varit. Jag blir arg över villoläror. Igår mötte jag den igen via Facebook. Den låter så underbar:

”Vi är alla ett, vi är all delar av Livet/Kärleken, som är allt som finns, Livet/Kärleken finns inom oss alla, och vi kan alla vara en kanal för Livets Kärleksbudskap. Det finns inget rätt eller fel, inget dömande, ingen brist, Allt är precis som det ska vara.”

Ja, bilden av en utblommad maskros med frö, som sprids för vinden är underbar! Den skall däremot inte vara i reklamen för en bibelskola. Men vem bryr sig vad jag påstår om dubbla budskap?

New Age lära om kärlek och att vi alla är ett i Guds kärlekshav är som en vacker maskros. Utblommad sprids frön för vinden och ogräset förökar sig. Bibeln har genomgående en lära om Skapelsens Gud, som älskar sin skapelse och som tog itu med människans fiende, förföraren, åklagaren Satan.
Bibeln har genomgående en lära om Guds son, som tog itu med Satan/Djävulen och vann en evig seger på Golgata över honom.

Den läran skall spridas för vinden! Den kärleken håller i alla väder!
Jag har ett självlevt liv och backar inte på den punkten om Jesus som syndabocken, där min synd är placerad gång på gång.

Jag är fri och lycklig tack vare honom!

Davids kamp mot Goljat

En blogg skall vara skriven spontant sägs det. Det kommer att bli spontant för jag har snappat upp Davids kamp mot Goljat i Stefan Swärds Blogg, som jag följer. Mindre spontant är bilden av en utblommad maskros, där frön sprids för vinden. Där kommer min begåvning fram, att kunna prata om tre saker på en gång och förvilla allt för läsaren/ lyssnaren. Det är ett släktdrag från gamla faster. Hon överskattade sina lyssnare och trodde, att vi fattade, vad hon tänkte på.

Nu tänker jag på ett vackert fotografi av en utblommad maskros i storstadsmiljö. Då är det kanske inte ogräs längre utan har varit en vacker gul blomma. Teologen Rudolf Bultmann från Tyskland kom med liberalteologin för storstadsbor, som inget kan om får på landet.

Herdepojken David kunde sina får och han kunde sina fårs fiender. I sitt smått föraktade arbete lärde han sig tro på Gud. Han tränade tillit och förtröstan. En dag fick han i uppgift av sin far att gå och se hur bröderna hade det. Under 40 dygn hade hans folk och inte bara bröderna varit utsatta för mobbning. Ingen räknade med en oansenlig herdepojk, yngst av alla. David vågade ställa frågan vem det var som smädade Israels Gud. Det var det som frågan gällde!

Det är det som frågan gäller idag. David var bara en förbild till Jesus men en viktig sådan. Det oskyldiga offerlammet i Gamla Testamentet blir herden, som sätter sitt liv på spel mot den väldige fienden Goljat. David fällde honom i Herrens namn. Vem är det, som smädar Israels Gud? Vem tar bort skammen?

(Denna Bloggpost tillägnas Carina Ikonen Nilsson, som klarat av att skriva en bok om ADHD och dyslexi trots sitt dolda handikapp.)

Syndabock

Jag behöver en syndabock! Det är visst fel att tala eller skriva i ”vi”form. Särskilt fel är det av präster från en predikostol påstår ”folket” – folket som inte tror som prästen.
Så min Blogg kan inte börja med: Vi behöver en syndabock! Vilka ”vi” kommer en fråga bums. Tala för dig själv du!

Så där är jag nu med en personlig bekännelse: Jag behöver en syndabock – någon att skylla på! Och jag vet, vad jag talar om efter alla femtio åren. Så länge är det, som jag sökt en syndabock och inte hittat någon, som jag är riktigt nöjd med och som håller måttet.

I början var det rektorn för sjuksköterskeskolan, som var syndabocken. Hon ville bli av med mig som elev! Det höll väldigt många år. Sen blev det överläkaren på sinnessjukhuset, dit jag kom frivilligt som 20 åring. Det var ju han, som satte diagnoserna! Det var ju han, som bar allt ansvar för bältesbehandlingarna och annan inlåsning! Nej, han var alldeles för rar och trevlig, när jag kom. Han dög inte som syndabock så länge. Det fick bli några i personalen på avdelningen som syndabockar. De tänkte inte utan handlade bara efter den slentrian, som pågått i åratal.

Åren har gått och jag har arbetat under tiden och tänkt på annat än att söka en syndabock. I vissa tider – livskriser av större format – så har sökandet tagit ny fart. Nu är det riktigt intressant, när vänner hjälper till och kommer med förslag. Kan det inte till slut vara politikerna, som är syndabockarna undrar jag? Det är ju ändå jag själv, som kommit längst i mitt sökande. Politikerna bestämde, att folk som blev arga och oregerliga måste låsas in! (Jag tänker då på Ester Henning en inlåst konstnär under nästan hela sitt liv.) Det fanns gott om arbetskraft att bygga det ena stora sinnessjukhushet efter det andra runt om i Sverige i början av 1900-talet. Det var allas ansvar ekonomiskt att driva dessa. Staten hade ansvaret. Ingen skugga över staten för alla övergrepp på medborgare. En dag kom de ekonomiska kalkylerna. Det kostar staten för mycket att ha så många inlåsta och landstingen och kommunerna…

Snart är det dags för ett föredrag i ämnet ”Skamliga sjukdomar och mindre skamliga” och jag får inte skuldbelägga den psykiatriska personalen, som eventuellt kommer för att lyssna på min berättelse. Där sitter jag i en rävsax. Ingen vill vara den skyldige och förresten är ju de ansvariga döda sen länge. Varför är det då så känsligt? Varför får inte jag berätta min berättelse? Varför är det så få, som vill köpa min bok:
”Pat. är frisk och pigg för övrigt”?

Tacka vet jag prästerna. De kan verkligen vara mina syndabockar, som inte sagt det som de borde. För visst är det deras skyldighet, att ta itu med övergrepp, försvara den kränkta/kränkte? Visst borde präster stå på den svagas/svages sida?

Fåfängligheters fåfänglighet att jaga en syndabock eller två! Det är sent men inte försent att lära känna honom bättre, som klarar att vara allas syndabock. Det var inte hans fel något men han tog på sig allt. Skyll på mig var hans ordlösa budskap. Han var tyst likt ett lamm som slaktas. Hans uppgift förvrängdes, förtalades och kommer att förvrängas och förtalas. Han blev gjord till synd och förbannelse på ett kors – en påle.

Det räckte inte med en syndabock som förbild till Jesu gärning i liv, död och uppståndelse i Gamla Testamentet. Det behövdes två syndabockar enligt 3 Mos kap 16. Jesus har två uppgifter att dö för synden och att bära bort synden från syndaren till en onåbar plats i öknen.

Jag behöver en syndabock någon att skylla på! Jag fick lära känna Jesus, som dog för mina synder och bär bort dem till en plats dit de inte går att nå igen. Det här är mer än teologi och exegetik. Det är verklighet.

Det står mer att läsa i en tidigare Blogg om detta

Öronmärkta pengar

Trappan upp till Naturhistoriska museet i Göteborg går inte i ett. Det byter riktning men är ändå ingen serpentinväg. Nu har jag glömt hur många steg det var att sega sig uppför. Upp kom jag i vart fall därför att jag måste se en utställning med namnet:
Psykets historia under 4000 år

Det var mer eller mindre en order från en pensionerad arbetsterapeut och lärare inom psykiatrin. Så halkade jag in liksom på ett bananskal i Inre rum. Och det har bara gått ett år sen dess. Så fort hinner jag verkligen inte att fatta vad detta gäller! Och nu tycks projekttiden vara slut snart. Det skall komma ut en bok om Inre rum med deadline idag. Ja, så mycket engelska begriper jag, att manus måste vara inne på tryckeriet i tid men inte i otid. Det är sista dagen idag för redaktörerna på Inre rum. Det var fråga om en projekttid med öronmärkta pengar från regeringen till att börja med. Det gällde att informera allmänheten om psykiska sjukdomar och neuropsyiatriska handikapp.
Nej, jag hinner verkligen inte med! Först skulle jag lära mig vad det innebar att vara ambassadör! Jag hinner ju inte ens fatta det förrän tiden är ute!

En dag skulle jag få ett provnummer av tidningen Budbäraren. En budbärare vet jag vad det är. Så kom tidningen och i den låg en liten lapp från en annan Gunnel, att hon träffade mig på 70-talet. I tidningen fanns en artikel skriven av henne som pastor:
”Jag har Asperger”

Att vara en Asperger är inte som att vara en Bergstrand. Nej, Asperger är tydligen inget efternamn. Det är tydligen ett syndrom. Latin? Jag kunde ingenting. Absolut ingenting om hur det kan vara att ha ett handikapp av den sorten… Gunnel har skrivit en bok till och med om hur det verkar i vardagen bland människor. Kommunikationen måste vara tydlig. Det går inte med tvetydligheter och inte bra med ironi.

Jaha. Och jag som dribblar med orden så ofta och är självironisk och ironisk. Det är dags att lyssna på hur andra kan uppfatta eller missuppfatta. Jag kunde heller ingenting om hur de har det i vardagen, som lever med ADHD. Det var en okänd värld, som öppnade sig, när jag läste boken:
Jag föredrar att kalla mig Impulsiv

Det finns en tidigare Blogg med namnet Ambassadör. Den har jag läst om och där fick jag en positiv bekräftelse av Sofia Lilly Jönsson. Hon hade sett och kom ihåg.

Om nu tiden har gått ut snart för ett av regeringens projekt att utbilda ambassadörer, så finns Guds den högstes projekt kvar att vilja utbilda budbärare av hans goda vilja om frid på jorden, där nu ångest råder.

Min frid ger jag er, sa Jesus, inte som världen ger. Var inte oroliga!

Här finns Bloggen Ambassadör

Vem sjunger vad och varför?

Det är fråga om ekonomi nu i kyrkorna uppenbart eller illa dolt. Det går inte att ha så många kyrkor längre! Vi måste tänka om! Det kostar en lön till prästen/pastorn och en musiker. Det kostar dubbelt till i olika avgifter dessutom. Vi har inte råd, att reparera alla dessa byggnader och underhålla heller. Då är det en fördel med gamla Missionskyrkor och kapell med tunna väggar på torpargrund. Där kostar det bara rivningen och den värdefulla tomten finns kvar att sälja. För nästan alla har ju bil och kan resa till nästa kyrka…

Det kanske inte är så lätt med ett nytänkande. Kan vi inte slå oss samman som tror på Gud och låta alla tänka själva? Så mycket lättare det skulle bli då med ekonomin och allt stort och mäktigt behöver ju inte ske bara i Stockholm?

Här sitter jag i utkanten av Göteborg eller har hamnat utanför till och med och väntar på en bok av Sofia Lilly Jönsson, som jag mött i rymden och som skriver så bra om Kyrkan. Varför går inte någon biskop in på hennes Blogg ”Fjärde väggen” och plockar poäng? Jag har hittat många.

Den tidigare gällde Ulla Karlssons SOS. Varför inte ta bort allt motbjudande om försoningsoffret, blödande på ett kors? Så lätt det hade varit för en biskop var som i Sverige att gå in och besvara och motivera varför någon eller några håller fast vid läran om Jesus? Han är den ende syndabock, som vi behöver att skylla på! Han är fortfarande den ende som vi kan lägga skulden på!

Denna gång gäller det varför en kyrkokör skall försvinna. Det är inte bara i Stockholm sådant händer. Finns det inget att sjunga om längre?

Läs mera här och tänk efter vem vi sjunger om och varför.

Integritet och tystnadsplikt

Det kan diskuteras vem som har vad. Jag har efter många års bearbetning och vånda beslutat att berätta min berättelse från år 1956. Hur skyddar jag då min integritet? Förlaget Recito AB, som tryckt boken och marknadsför den som ”Liten upplaga” under en viss tid visar mig en försäljningsstatistik. Alla osålda exemplar måste jag köpa själv sen.
Vilka dessa tre är, som köpt boken ingår tydligen i deras tystnadsplikt. Köparen har rätt till integritet.

Vilken målgrupp har jag då tänkt mig för mitt budskap? Jag har fått många raka, ärliga frågor om vad jag vill med min nakna berättelse. Är jag revanschlysten? Är jag bitter och vill klippa till någon som redan är tyngd av frågorna och situationen inom psykiatrin? Vart vill jag komma? Är det synd om mig?

Nej.

Det är under många år, som jag längtat efter en dialog mellan vårdare och vårdad. Nyss har jag lärt mig nya ord som ”brukare” och ”självmedicinering”. Kvällspressen frossade i fördömande nyss över dem som behöver sin medicin. Okunskap i ämnet drabbar alla. Den artikeln drabbade redan mobbade människor.

Nu är det som det är. Min berättelse är utgiven. Innan dess bad jag om att få berätta den en gång till i min hemstad och satte rubriken själv:
”Skamliga sjukdomar och mindre skamliga”
Det skulle vara en underrubrik också. Den satte en diakonissa och föredraget skall vara i Svenska Kyrkans regi.
”Om att leva med en psykiatrisk diagnos”

Snart är det ett år sen jag blev inbjuden att delta i en kurs/utbildning av attitydambassadörer i Inre rums regi. De två kursdagarna kommer jag inte att glömma på grund av alla deltagarnas egna berättelser som ”brukare” av den psykiatrika vården. (Jag är brukare av den ortopediska vården som en jämförelse då).

Gissar att vi var 12 pers på de första kursdagarna och alla var där för att sen kunna gå ut i samhället och informera om hur det är att leva med ett neuropsykiatriskt handikapp eller en psykiatrisk sjukdom. Att kunna ett ord som ”panikångest” är inte det samma som att kunna något om hur sjukdomen styr vardagen minsann.

OK. Jag är frispråkig och har alltid varit. När det gäller tystnadsplikt, så frågar jag först den det berör: ”Får jag lov, att berätta detta?”

Får jag lov, att berätta min egen historia även om andra blir illa berörda? Kan jag trösta någon enda, som vet vad detta gäller och hur ont det gjorde?

Läs mera här

Försoningens mellanrum

Detta är titeln på Sofia Camnerins doktorsavhandling från år 2008. Den titeln lånar jag och på grund av min envishet tog jag mig igenom hela boken utan att fatta. Det var titeln, som intresserade mig och ämnet. En dag skall Sofia Camnerin transformera ner sina teologiska kunskaper till min nivå.

Det vi är överens om är svårigheten med teori kopplat till verklighet. Bibeln säger, att vi skall förlåta, som vår fader förlåtit oss. Jesus visar detta tydligt i sin liknelse om att vara skyldig ett obetalbart belopp men få det efterskänkt. Vilken lättnad! Och sen i nästa stund gå ut och kräva vännen på en struntsumma.

Det är bättre att studera liknelsen som den står än genom min tolkning. Matt kap 18:15 –

Har Gud rätt, att efterskänka Annika Östberg hennes skuld? Skall vi svenskar diskutera om detta är rätt eller fel och bli lika stenhårda, som de tycks vara i USA? Kan något bli ogjort av flytten till USA över huvud taget? Kan en som tagit emot första injektionen av narkotika och fastnat på det backa i tiden och få bli kvitt några konsekvenser av den sprutan?

Allt hör ihop med allt. Vi har det samhälle vi förtjänar. Vi är alla mer eller mindre egotrippade och vill inte anpassa oss till varandra. Eller?
Vad har detta med förra bloggen att göra om tvångsvård och bältesläggningar? Det enklaste är att blunda och inte se alla unga tjejer, som vill vara trådsmala och se bra ut men är fulla av ångest inuti. Det är inte sjukvård, att lägga dem med deras ångest i spännbälten. (Se Anneli Jäderholms Hemsida överlevnadskonstnär till höger.Där finns länk till Aktuellt kl 21 härom kvällen.)

Det var heller inte sjukvård, att lägga mig i bälte som 20-åring, när jag bara var så dödstrött. Där kommer försoningens mellanrum in. Gud har haft ett otroligt stort tålamod med denna ordentliga Gunnel Bergstrand, som inte gör några fel.

Bara inte kan glömma! Bara behöver försoning med Gud och medmänniskor och mig själv genom Jesus Kristus.

Läs mera om boken här och hur den går att beställa

Det kom en dag för snart 4 år sen då jag inte stod ut med dessa minnen längre, som flöt upp vid senaste livskrisen. Det var tvunget, att gå till botten med alla deras diagnoser och bildligt talat få av deras tvångströja. Boken handlar om allt utom försoningens mellanrum på 50 år. I det mellanrummet har den helige Ande samtalet vänligt men bestämt med mig om min synd (…lite avundsjuka bara som Kain också bar på och inte rådde på.)

Tvångsvård och bältesspänning

Igår kl 21 i TV:s Aktuellt fick vi se och höra Anneli Jäderholm berätta om sina upplevelser av tvångsvård och bältesspänning. Vi fick se en arm full av ärr från någon annan och höra om unga flickors ångest och självdestruktiva beteende. (Följ Annelis berättelse i den länk, som finns till höger.)

Ett inlägg är skrivet till min förra Blogg kopplat till narkomani, fängelse och brott. Ångest och panikångest är ett fängelse av annat slag, skriver hon.

Nu har min bok kommit ut och jag sträckläste den på egen risk. Manus är testat på över 50 professionella innan dess och jag har blivit hindrad många gånger att berätta. Nu gick det inte längre att hindra mig. Min bok river upp andras sår. Tyvärr eller så bra då. Det finns nämligen läkedom att få i Jesu sår.

Ja, jag är intresserad av Annika Östbergs historia! Den går parallellt med min historia från mitten av 60-talet bland missbrukare. I början trodde jag, att det var väldigt enkelt att en missbrukare och kriminell lämnade sig åt Gud och sen gick ut i frihet från begär och laster. Så enkelt var det inte och då sökte jag mig till en bibelskola. Han som var prickig av sprutor i armvecken hängde med utan att jag vill det. Hon, narkomanen, hängde med sen därför att han var på bibelskolan. Och jag kom aldrig från deras problem eller mina. I min ryggsäck fanns också material till bitterhet och fall. I min ryggsäck fanns också svarta minnen och oförsonlighet.

I Mikael Karlendals Blogg har jag gjort inlägg angående arvsynden. Bland debattörerna finns flera på kristna sajter, som vet precis hur andra kristna skall uppföra sig. Alldeles särskilt då en församlings pastorer.
Den helige Ande pekade en dag på texten om Kain och Herrens samtal med honom.
1 Mos 4:3-9
Det är väl ändå första texten där ordet ”synden” finns? Skyller jag på Kain, när jag insett, att synden börjar i mitt tankesystem och inte i pastorns? Jag var avundsjuk på de friska under många år. Jag var och är avundsjuk på de som har pengar. Det går inte att skylla min avundsjuka på pastorn! Det går heller aldrig att backa i tiden och välja den hälsa andra fått. Jag har ansvar för hur jag hanterar min tid här på jorden och vilka beslut jag fattar.

En del har visat i skrift, att de är avundsjuka på Annika Östberg därför att hon fått så mycket av uppmärksamhet. Nu finns avundsjukan på att hon kan tjäna pengar på sin historia. Nej, polismördare skall hatas resten av livet! Sen kvittar det, att hon bara var narkoman och prostituerad.

Vi får precis det samhälle vi förtjänar utan kännedom om Gud och hans försoningsplan genom Jesus Kristus. Bibeln upplyser mig om att jag förtjänat döden oavsett min präktighet. Nu blir det ingen fällande dom för dem som är i Jesus Kristus. Han tog på sig skulden och domen i mitt ställe.

Visst! Jag är minnesgod men han blåser bort de mörka molnen. Och kommer det ett åskväder, så är det bara att invänta hans båge i skyn efteråt.
Det är värt att studera Guds upprepade förbund genom alla tider. Det gäller alla. Mitt liv har inte varit tragiskt. Skadorna jag fick av bältesspänningen som 20-åring har tvingat mig till självkännedom. Är jag oförsonlig eller behöver jag också förlåtelse för andra fel, som jag gjort?