Walborgs ungar

Igår kväll satt jag och slötittade på TV:n. Jag är i den åldern nu, att jag glömmer vad det är jag skall komma ihåg. Det var ju precis det jag skulle komma ihåg, att titta på dokumentären "Walborgs ungar". Tiden var inne och dokumentären började.
 
Så bra, att det finns barnbarn! Så bra, att en ung människa är tacksam över livet och att inget är självklart. Det är inte självklart att få barn!
Så bra, att jag är gammal nu och inser, att jag måste berätta det jag varit med om.
 
Karin vars yrke var mentalsköterska lånade ut sin bok till mig en gång: "Många hundar är harens död". Den boken var ett manus på en vind i hur många år som helst. Tack vare att någon gjorde ett röj och en entusiastisk hembygdsförenings arbete blev alla mannens handskrivna  anteckningar till en bok. Allt gick att kontrollera med hans sjukjournal från sinnessjukhuset och var helt i överensstämmelse i tiden. Så när som på två tidsuppgifter visst.
 
"Walborgs ungar" kommer i repris. Den dagen kommer jag att sätta min väckarklocka på ringning och se programmet igen.

Vem var 2611?

Det var i grevens tid, som jag kom till kyrkogården. Regnet hängde i luften. Den kraftiga blåsten från igår hade bedarrat. Får man vara så nyfiken och gå på en kyrkogård och undra: ”Vem var det och vem var detta? Var det en man? Eller var det en kvinna?

Eller är detta maximal sekretess inom sjukvården, att bara ange fyra siffror? Kan man dö som ett nummer i ett system?

Ljuset trängde igenom utifrån fälten och lyste upp kyrkogården i ett milt sken mellan de gamla träden. Gräsmattorna var mjuka och regnmättade. Mina skor blev våta direkt. Fotoljuset var perfekt. Snart skulle det vara slut med denna möjlighet att kunna se långt bortom alla svarta kors. Namnlösa döda människor var märkta med nummer i en stor, stor cirkel. Deras överskötare eller överläkare hade normala uppgifter om namn födelsedag och dödsdag. På deras gravstenar fanns till och med färska blommor. Och texten:
Älskad – saknad

Det var i grevens tid jag kom till kyrkogården. Om några år har den nyplanterade häcken runt omkring vuxit upp, blivit tät och kommer inte att släppa igenom något ljus utifrån. Ingen kan längre se vidden.

Märkligt att jag hittade dit efter 53 år för det är bara en liten gångstig bakom det som en gång var den s.k. stormavdelningen på sinnessjukhuset. Märkligt om minnet sviker mig, att det inte såg ut så då utan var rader av svarta kors med dessa olika nummer på?

Karin var en frisk mentalsköterskeelev den gången år 1956 och jag var en sjuk sjuksköterskeelev. Vi hade varit skolkamrater på realskolan. Skammen att träffas här och blygseln för oss båda finns inte ord för. Båda har rätt till sina känslor och vi jämförde under tiden, som hon levde och vi promenerade. Karin uppmuntrade mig gång på gång att berätta, vad jag upplevt. Hon kunde historien hur det var, innan Hibernalen kom.

En dag hade jag lyckats tjata mig till ”ledsagad permission med vårdare”. Karin hämtade mig på den så kallade stormavdelningen och kunde vägen till kyrkogården och vidare till öppet vatten. Vi var 20 år då. När jag fotograferat färdigt på kyrkogården över 50 år senare, såg jag att den höga muren runt rastgården var öppnad. Jag kunde  promenera in där och minnas stormavdelningens alla sjuka. Jag kunde se bakifrån. Gården var så vacker nu och ljuset var så behagligt. Då gick dom allra sjukaste runt, runt, runt på en begränsad yta efter varandra. I den rundvandringen slapp jag att gå.

Tur att jag är så framåt och är mer än ett nummer.

Miriam

Igår skrev jag om kristna debattsidor, som släckts ner en efter en där jag varit. Debatt är männens revir och kvinnor lyser med sin frånvaro. Jag har varit kvar "to de bitter end" på grund av min envishet: "Jag har rätt. Du har fel."  Nu pågår utvärderingen av dessa nästan tio år av misslyckanden i rymden.
 
Det första jag insett är ett systemskifte från öppen debatt till egen Blogg. Det andra jag lärt mig är det lilla ordet "Här" men det är alldeles försvårt för mig ännu. Då måste man kunna ett annat språk först, som förkortas HTML och skriva rätt bokstäver och tecken före och efter detta "Här".
Sen är det bara att klicka på detta "Här" tills man kommer till rätt utläggning av det man inte kan utlägga själv. Alla behöver stöd i sina tankegångar av föregångare. Eller visa på hur fel den andre tänkt. Det tredje jag lärt mig är, att om jag skriver fel på en bokstav eller ett tecken, så kommer detta fram och blir synligt för alla.
 
Jo, jag har lärt mig mer än så. Tjejer är inte välkomna i debatter bland män. Män talar och kvinnor pratar bara. Det är en sanning, som är snart 2000 år gammal och är beskriven av Lukas läkaren  en av evangelisterna i Nya Testamentet. Det tjugofjärde kapitlet börjar med denna märkliga skillnad mellan manligt och kvinnligt. Ändå var kvinnornas information livsviktig!
 
Kan då en Blogg få heta vad som helst och varför. Ej tjej var ledsen över hur hon blivit behandlad i kristna debatter och efterlyste andra tjejer med orden. "Tjejer var är ni?" Adressen till hennes Blogg finns i hennes namn i frimodiga debatter. Monica skriver inte anonymt om sin tro på Jesus.
Från Monicas Blogg kunde jag klicka vidare och kom till Miriam i Vassen.
 
En bild säger mer än 1000 ord sägs det. Men då gäller det att kunna bibelberättelserna också för att kunna se hur fyndigt vald Miriams namn på sin Blogg är:
 
Jag blev så glad och uppmuntrad. Mirjam behövdes för flera tusen år sen i en hotfull situation och Miriam behövs idag. Herrens namn är fortfarande JAG ÄR.

Fia med knuff

Ett par av mina vänner berättade om en period, då de spelade "Fia med knuff" ibland på kvällarna. Det går ju bra att spela som par även om det är bättre med fyra deltagare. De två spelade tills det inte var roligt längre. De blev så osams till slut. Det var bara ett spel men det gick att provocera varandra också i tur och otur och skratt och kommentarer.
 
"Vi fick sluta!"
 
Det är långt mellan mina Bloggar men nu ringer orden så aktuella: "Fia med knuff". Men det är ju bara ett spel för barn! Kan vuxna sitta på kvällar och spela ett så enkelt tärningsspel och se något nöje i att knuffa ut varandras pjäser? För min del fattar jag inte nöjet…..
 
Tio år har gått ute i rymden i möten med många okända. När jag tänker tillbaka på alla mina debatter i kristna sajter känns det lite som "Fia med knuff".
– Ställer du upp och spelar med mig? Kan vi vara två eller skall vi vara fyra?
 
Var fanns nöjet i att knuffa ut andras pjäser – tankar? Det var ju precis det vi gjorde. "Detta är min färg och mina pjäser. Hoppas att jag har tur och kommer ut på plan fort. En sexa och dubbelslag." Tur eller otur i början. En förlorare. En vinnare. Eller tre förlorare.
 
Det har gått tio år snart. Då trodde jag, att det skulle bli ett nöje, att få möta unga människor, som inget kan om kristen tro. Då trodde jag, att det skulle bli roligt att som gammal få dela med mig av min kunskap. Men det blev ett spel. Var och en skötte sina tankar och jag mina. Det gällde, att komma ut snabbt på plan – ha lite tur i de första slagen. Det blev mest "Fia med knuff."  Jag är ingen bra vinnare i spel och lite bättre som förlorare , tror jag. Efter förlusten är det ju bara att konstatera: "Det var ju bara ett spel!"
 
Tio år har gått nästan ute i rymden. Unga människor tycker visst, att det är roligt att provocera kristna, för vi blir så arga. Jag tar åt mig direkt och kan berätta, att detta har jag läst om i en teologisk doktorsavhandling: "Bibeln på mina egna villkor – En studie av medierade kontakter med bibeln med särskilt avseende på ungdomar och Internet."
 
Den ena kristna sajten efter den andra har släckt ner sina debattmöjligheter. Av möjligheten att få samtala om innehållet i bibeln blev det mest "Fia med knuff". Den mest verbale och envise tycktes vinna. Ateist eller kristen eller andra variationer mot varandra.
 
"Vi fick sluta."
Det var inte roligt längre. Webmaster gick sällan in och styrde upp debatten. Var finns apologeterna? Kristna sajter släcker ner sina möjligheter till debatt med icke troende. I stället kom möjligheten att skriva Blogg.  Där är jag min egen Webmaster och fortsätter att tro på Gud, Jesus, den helige Ande och bibeln.

Utvald

I min hemsida brefvet.com är poängen, att det kom ett brev och en fråga från Bolla till brodern Sven efter år 1808. Innan dess bodde inte Bolla just i det huset, som finns på bilden i min presentation.  Innan dess behövde de två syskonen inte brevväxla utan bodde på samma gård.
 
Det har hunnit komma och gå flera generationen sen dess och frågan är:  Vems är brevet nu?
Det är många som läst det och tummat på det under årens lopp. Det var Britt Liljewall fil.dr i historia och agrarhistoria, som gjorde mig uppmärksam på brevens värde. Britt Liljewall hade efterlyst brevväxlingar från 1800-talet i en tidning. (Senare kom Liljewalls bok:  "Ack att du vore här"  !800-talets folkliga brevkultur.)
 
De få breven, som jag kunde visa hade legat i min byrålåda olästa under minst 10 års tid. Jag hade varit för lat för att försöka förstå handstilen. Eller hade jag varit likgiltig för historien? Min morfar hade tydligen varit rädd om breven och hans far före honom och så klart morfars farmor ooh morfars farfar, som ömsom var mottagare.
 
Än sen då? Hur kunde brevet från år 1823 bli mitt? Varför just jag av alla ättlingar?
Jag kan inte se någon annan förklaring än den, att jag visade så stort intresse för arvet. Det finns olika sorters arv. En låda med religös litteratur på en auktion kostar inte mycket. Om en bibel är mycket gammal och välbevarad i utseende kan den få ett antikvitetsvärde. Det skulle Annas gamla psalmbok ha fått, om inte någon fifflat över den till en annan låda än där den låg först. Kan man köpa Guds ord för pengar? Att Anna var född på 1700-talet innebär ju inte att psalmboken är från 1700-talet?
 
Nåväl i de gamla breven fanns en fråga om "dessa profeter som går i gårdarna".  Vilka var de? Frågan intresserade Bolla Svensdotter i början av 1800-talet och har intresserat mig. Kanske till och med så mycket, att jag en dag blev utvald av min 90 åriga moster till ägarinna av de gamla breven?
 
Och nu idag är jag intresserad av ordet "utvald" och varför. Kan det vara så att det handlar om en kommunikation mellan en brevskrivare och en brevmottagare – ett intresse för brevets budskap mellan de två.
 
"Få är utvalda", skrev aposteln Paulus. Kan de vara så att "få" visar intresse för det budskap, som är skrivet genom profeterna och sen apostlarna?

Sorgfågeln

För tredje gången håller jag på att läsa "Sorgfågel" av Lena Katarina Swanberg. Det är Annika Östberg, som berättar sitt liv.
 
Andra gången jag läste boken berodde på att jag tyckte, att den var så bra men de som lånat den av mig och läst den  hade inte reagerat, som jag gjort. Så nu läser jag den för tredje gången för att Annika äntligen är i Sverige på Hinseberg och för att eventuellt kunna se vad andra sett i boken eller inte sett.  Året 1967 har Annika Östberg och jag gemensamt, då började det för henne i USA och för mig i Sverige. För henne var det inifrån och för mig var det utifrån. Det vi har gemensamt är, att ingen av oss kan backa i tiden och få något annorlunda gjort. Hon kunde ingenting om LSD och jag kunde ingenting heller. Slanguttrycken var de samma både där och här om en tripp, som lyckats eller en snetändning med helvetets alla upplevelser.
 
Det Annika Östberg kan om straff och straffpåföljder kan nog ingen av oss sätta oss in i. Det jag fattat är, att ett straff skall verkställas och avtjänas oavsett omständigheter och vad personen har för bakgrund och erfarenheter i sin ryggsäck. Nåd är en ansökan som kan göras hos regeringen där den prövas. Nådesansökan kan avslås.  Nåd kan sökas igen några år senare med kanske med nytt avslag.  Nåd är ett annat begrepp för mig som läser bibeln och som känner Gud och Jesus. Hos dem har det omedelbar verkan. Hos mig påverkar nåd så småningom i och med att jag uppfattar innebörden.
 
Annika Östberg har kommit hem till Sverige direkt till nästa fängelse. Innan dess visste jag hur Hinseberg ser ut lite grand inifrån och mest utifrån. Första gången hittade vi mina vänner och jag inte avtagsvägen utan for genom Frövi och sen över en potonbro. Det var i början av 70-talet. På den bron får det inte ens gå en bil i taget i var riktning längre. Den bron har berättat mycket för mig de gånger jag gått där. Bron ligger i vattnet mellan frihet och fångenskap.
 
Jag känner en som lade sitt liv, som en möjlighet att komma från fångenskap till frihet – en bro över mörka vatten med poetens ord.

Det kom ett brev

Det är rubriken på en dikt av Per Lagerkvist. Det är hans gamla mor som skriver "med skrift så darrhänt stor."  Där är jag nu, att jag läser de gamles brev med hjälp av förstoringsglas ibland och mycket fantasi. Farmors brev från år 1923 behöver jag hjälp att tyda av en duktig hembygdsforskare och kusin. Det var hans farmor också så intresset är gemensamt men det är jag, som ruvar på fynden. Det är Karl, som bor i Hjo och kunde fotografera gamla kapellet EFS före missionhuset SMF på bilden på samma tomt. Missionskyrkan heter den nu. Jag behövde det fotot till den s.k. försoningsstriden.
 
En dag för längre sen, när det gick att läsa utan glasögon damp det ner ett brev ur brevinkastet ner på golvet och jag såg ända uppifrån och ner att det var bekant handstil. Kan man ärva en handstil? Den såg ut som andras handstilar på mors sida och brevet var från en syssling, som jag knappast mött sen jag var barn. Där i det brevet började mitt intresse för min morfars alla anteckningar. Som hon kände till och fått låna.
 
                                           
 
 Det har funnits de, som varit noga med sina brev och egna dagböcker och sparat dem för eftervärlden. Tack post scriptum.

Elden

En kväll på vårvintern år 2005 – långt innan vintern rasat ut ringde det på dörren och utanför stod två pojkar i 10 – årsåldern. Dom hade inget ärende till mig. Huset var inte mitt och mitt värdpar var inte hemma. Killarna hade bara sett in genom fönstret och sett, att det fanns en julgran kvar. Den ville dom ha! Det var en vacker julgran med hög kvalitet för den barrade inte. Och därför hade den fått stå kvar lite till.

I min barndom hade vi alltid nyhuggen gran eftersom det hörde till julförberedelserna att hugga den och en bonde bjöd på den från sin skog. Den hade blivit utsedd långt i förväg under skogsvandringar.  Det sägs att hjärnan lagrar ljud och dofter tidigt i livet och dom ljuden och dofterna sitter i. Så än idag minns jag ljudet, som blev en bit in i januari, när jag gick förbi en torr gren och barren rasslade ner på tryckta julgransmattan av papper. Sen var det en brun kvist kvar där barren suttit.
 
I januari samlar småpojkar ihop sådana granar på Hönö och tävlar om vem som får ihop flest. Och inte nog med det.  Dom nästan avbarrade granarna skall gömmas för dom konkurrerande pojkarna från andra öar. Sen lär det vara tillåtet att stjäla varandras torra granar – det är visst en sport att hitta varandras gömställe. Nästa steg är att återerövra de granar som blivit stulna och hitta nya gömställen. Spänningen stiger ju närmare Valborgsmässobrasan det blir. Tävlingen går ut på att ha störst och vackrast eld.
 
Håll med om att vi vuxna inte sörjer de förlorade granarna eller sörjer, när elden tar över och bränner upp dom. Det är en vacker syn till och med. Granarna var livlösa och kunde aldrig mer dricka vatten eller slå rot. Vi runt omkring elden fick värme och gemenskap.
 
Det är mycket skräp och fjolårsgräs, som finns med i en brasa. Elden gör ett nyttigt jobb. Vi sörjer inget av det skräp, som brinner upp. På landet hör det nästan till med en trädgårdsbrasa vid påsktid av torra grenar och kvistar. Träden måste klippas ur och skötas.
 
Två små pojkar på Hönö satte igång min tankeverksamhet och fick mig att fråga dom gamle i 90-årsåldern om traditioner. Så många berättelser vi förlorar genom att inte umgås och lyssna på dom äldre!
 
Vi närmar oss pingst och budskapet om elden från himlen.

Hyddan

Det växlar i varmt och kallt väder. Slutet av april hade några så varma dagar, som vi aldrig haft tidigare. Lövsprickningen är tidigare än någonsin och än har inte Kristi Himmelfärdshelgen varit. Jag har ett väldigt stort avstånd till ungdomstiden nu men visst var den skira lövsprickningen ungefär vid pingst förr?
 
Nu regnar det kallt. I datorn finns Bibel 2000, som ett av programmen. Det var redan år 2000, som en tonåring visste finesserna med datorer och CD-skivor och muntrade upp mig till en bättre dator.
– Sen kan du läsa bibeln på datorn, Gunnel!
Jag trodde honom och köpte Bibel 2000 på CD, innan till och med som jag hade någon dator med möjlighet att läsa av CD-skivor.
 
I detta suveräna program med möjligheter att snabbt hitta bibelställen, så finns plats för egna anteckningar i egna mappar. Där bestämde jag mig för att skriva in löften från bibeln, som jag samlat på sen ungdomen. Någon hade påstått att människan har en sådan tendens till oro för framtiden, att det finns ett löfte för varje dag på året. Sagt och gjort. Jag rutade in baksidans vita pärmar i min bibel i tolv spalter och pyttesmå rutor för varje dag och började samla löften.
 
Ja, sen var det ju bara att föra över dessa till datorn. Tyvärr går det inte att föra över deras filformat till nästa och nästa dator. Jag måste börja om. Mina små anteckningar finns inte kvar från år 2000 men min gamla bibel finns.
 

6 maj 2005

Dagens löfte: Ordsp 8:21

    Jag lönar rikt dem som älskar mig

    och fyller deras förråd.

 

"Två små killar kröp ihop under det lilla bord, som jag fått till predikostol. Där låg dom, som i en hydda när jag talade i Britts trädgård.

Sen kom en kille och ropade högt. "Mamma letar efter er!"

 

En sådan liten anteckning räcker för att väcka minnen. Det var en Kristi Himmelfärdsdag med picknick ute vid en vik av havet på Hönö. Det var så kallt och regnet hängde i luften. Två små killar råkade passera platsen, där mötet skulle vara och dom kunde inget om gudstjänster. Så när jag skulle få predika ställde dom sig framför bordet och frågade vad jag skulle göra och vad bibeln vad för något. Vi fick vänta in dom och jag berättade. 

 

När jag talat en stund började det smådugga. Lyssnarna satt i gräsbacken och de små pojkarna var inte synliga. Så märkte jag något under duken och bordet och tittade ner. Där hade dom krupit ihop, som i en liten hydda väl skyddade. Och jag blev så glad och kom av mig förstås.

 

Bibeln talar mycket om hyddor. Det är precis vad vi behöver. Någonstans att ta vägen – någonstans där vi kan krypa ihop för att få behålla värmen, när det blir kallt och börjar smådugga.

Bibeln är full av bilder. Idag i min dators suveräna möjlighet att spara små anteckningar från just den 6 maj är löftet, att Herren kan fylla på mitt förråd, när det är tomt. Och det är det ofta.

En plats för dig

 Första dagen i veckan gick dom åt olika håll besvikna, desillutionerade. Bara Kleopas är namngiven och den andre lärjungen kan vara vem som helst. Jag älskar bibeltexten i Lukas kap 24 om vägen till Emmaus och om vandrarna. Det blev en kod till och med.: "den vägen". Inte just sträckan från Jerusalem till Emmaus utan förhållningssättet till Jesus, som levt bland folket, dött på ett kors sida vid sida om två rövare och sen lämnat den grav, som han blev lagd i. Det blev ett talesätt, att vissa höll sig till "den vägen" det vill säga fortsatte vandringen med den uppståndne.
 
Paul Tournier läkare och författare började sitt förord till boken: "En plats för dig" med sin berättelse. Han var 6 år och gick genom en park tillsammans med en hemhjälp, en ung flicka. Han frågade henne: "Kommer vi aldrig mer tillbaka till Place Neuve?"
Samtidigt som han ställde den frågan blev det en plats kvar för alltid i denna park. I denna fråga hade han som barn kommit till insikt, att hans mamma var död. Han skulle kanske inte komma tillbaka till huset, där de bott? Han hade fattat mer än så men kunde inte fatta vidden av att mamma dött och med det hans hem och lekplatser runtomkring. Just där han ställde sin fråga blev det en plats kvar i parken. Pappan dog, när han var några månader gammal.
 
Senare i livet som tonåring gick han på en gata tillsammans med en av familjens vänner. Denne frågade, om han inte skulle bli läkare. Någon trodde på hans framtid. Någon bröt tonåringens ensamhet och känsla av hopplöshet. Det blev en plats kvar just där mannen ställt sin fråga under deras promenad tillsammans. I boken "En plats för dig" berättar läkaren och författaren om människor han mött som sökt en plats för sig och sitt liv. Och om alla dessa som berättat, att det blev en plats kvar på en viss vägsträcka, där de kom till insikt.
 
Det blir en plats kvar där något underbart hänt också. Det blir en plats kvar när någon säger något viktigt kanske just under en promenad. Det går att peka ut den platsen långt senare i livet: Här gick vi, när vi delade all besvikelse över det som hänt och plötsligt var vi tre. En främling la sig i samtalet och frågade varför vi såg så sorgsna ut. Som om han inte visst allt förut.
 
När vi den andra lärjungen och jag berättar allt som hänt, så visade han meningen i allt som hänt honom för vår skull. Vid kvällsfikat kanske vi känner igen honom som är vägen, sanningen och livet.

Blomogram

Så långt är jag med. Den f.d. grannen från landet fick för sig att jag behövde en uppmuntran och valde en blomsteraffär på måfå i Göteborgsområdet betalade i Stockholmsområdet och for hem till sitt. Sen ringde det i min telefon, att det skulle komma ett blomsterbud till mig. Och med min stora livserfarenhet fattade jag ganska snart, att jag måste fotografera denna underbara blombukett.
 
En dag mycket senare visste jag, att det gick att manipulera med ett fotografi. Det skulle bli än starkare som hälsning, om jag valde svart färg runt de ljusa, vackra blommorna. Nu är det ingen måtta på vad jag vet! En ful datoranläggning står i min garderob med stolen utanför och jag kan skicka buketten vidare genom några klick på tagenterna. Rose-Marie som hjälpt mig att komma ut i rymden fick den först och kunde dessutom skriva "Glad Påsk" och sända den i retur till mig.
 
Uppe i rymden lär det kretsa en satelit som lyder och förmedlar olika språk och bilder. Uppe i rymden är det tydligen massor av personer, som flyger till olika platser på jordklotet samtidigt. Ingen filkörning. Ingen fildelning. Ingen hopblandning av begreppen nu…..
I rymden sker möjligheten på något sätt att få kontakt med okända. Enligt bibelns beskrivningar är detta inget omöjligt. En liten människa på jorden får en ingivelse. En annan kan ta emot uppmuntran. Ibland kallas detta bön och förbön.
 
I bibeln är det beskrivet utförligt vad som sker i rymden. Där har skett väldiga drabbningar mellan gott och ont mellan ljus och mörker. Evangelisterna beskriver påskens under på var sitt sätt. Den äldre skriver "medan det ännu var mörkt…." och den unge skriver "innan solen gick upp…."
 
"Det var mellan ljuset och mörkret en strid
dock segrade ljuset till evig tid…."
 
                                                  

Miri

– Vem är Miri?
 
Rose-Marie är dataproffs och har fått ut mig i rymden för 7 år sen. Då satt vi på var sin stol framför min dator. Fast jag skulle minsann klicka själv oasett hur pirrigt det än var. Tyckte hon och då gällde det att få ut min Hemsida brefvet.  Och 2008 blev det dags för Messenger.
– Kan jag få titta i din adressbok?
Ja, självklart och där gällde det vilka som hade hotmailadress. Vilka finesser! Sen var jag ute på Messenger. En dag lyste det grön gubbe och det kom ett meddelande:
– Hej Gunnel!
– Vem är Miri?
 
Så nu vet jag, att Miri är "sol" och var möter man solen om inte i rymden? Rose-Marie har presenterat sig själv här som en vän jag mött på denna jorden och Miri gav mig det första skrattet, när jag var som argast ute i rymden i en kristen bibelsajt.
– Du tror väl inte att detta är din djungel, skrev hon.
 
Jojo. Det var ju precis det jag trott, att jag kunde bibeltolkning och att min tolkning var den rätta. Av 32 olika ämnen borde väl en avdelning få vara min specialitet: "Bibeltolkning".
Icke sa Nicke. "sol" kom in som en virvelvind om våren och vände upp och ner på alla mina begrepp. När vi rykit ihop som allra värst föreslog jag att grälen skulle kunna fortsätta per mail och inte vara offentliga.
 
Nu är Miri en av mina vänner ute i rymden och nere på jorden. "sol" berättade en dröm offentligt och den drömmen fortsatte vi att byta tankar ikring privat. Sen fortsatte drömmandet.
 
Miri skriver på engelska här och det kan inte jag. IRL skulle jag vilja träffa henne och hennes familj.