Jag behöver en syndabock! Det är visst fel att tala eller skriva i ”vi”form. Särskilt fel är det av präster från en predikostol påstår ”folket” – folket som inte tror som prästen.
Så min Blogg kan inte börja med: Vi behöver en syndabock! Vilka ”vi” kommer en fråga bums. Tala för dig själv du!
Så där är jag nu med en personlig bekännelse: Jag behöver en syndabock – någon att skylla på! Och jag vet, vad jag talar om efter alla femtio åren. Så länge är det, som jag sökt en syndabock och inte hittat någon, som jag är riktigt nöjd med och som håller måttet.
I början var det rektorn för sjuksköterskeskolan, som var syndabocken. Hon ville bli av med mig som elev! Det höll väldigt många år. Sen blev det överläkaren på sinnessjukhuset, dit jag kom frivilligt som 20 åring. Det var ju han, som satte diagnoserna! Det var ju han, som bar allt ansvar för bältesbehandlingarna och annan inlåsning! Nej, han var alldeles för rar och trevlig, när jag kom. Han dög inte som syndabock så länge. Det fick bli några i personalen på avdelningen som syndabockar. De tänkte inte utan handlade bara efter den slentrian, som pågått i åratal.
Åren har gått och jag har arbetat under tiden och tänkt på annat än att söka en syndabock. I vissa tider – livskriser av större format – så har sökandet tagit ny fart. Nu är det riktigt intressant, när vänner hjälper till och kommer med förslag. Kan det inte till slut vara politikerna, som är syndabockarna undrar jag? Det är ju ändå jag själv, som kommit längst i mitt sökande. Politikerna bestämde, att folk som blev arga och oregerliga måste låsas in! (Jag tänker då på Ester Henning en inlåst konstnär under nästan hela sitt liv.) Det fanns gott om arbetskraft att bygga det ena stora sinnessjukhushet efter det andra runt om i Sverige i början av 1900-talet. Det var allas ansvar ekonomiskt att driva dessa. Staten hade ansvaret. Ingen skugga över staten för alla övergrepp på medborgare. En dag kom de ekonomiska kalkylerna. Det kostar staten för mycket att ha så många inlåsta och landstingen och kommunerna…
Snart är det dags för ett föredrag i ämnet ”Skamliga sjukdomar och mindre skamliga” och jag får inte skuldbelägga den psykiatriska personalen, som eventuellt kommer för att lyssna på min berättelse. Där sitter jag i en rävsax. Ingen vill vara den skyldige och förresten är ju de ansvariga döda sen länge. Varför är det då så känsligt? Varför får inte jag berätta min berättelse? Varför är det så få, som vill köpa min bok:
”Pat. är frisk och pigg för övrigt”?
Tacka vet jag prästerna. De kan verkligen vara mina syndabockar, som inte sagt det som de borde. För visst är det deras skyldighet, att ta itu med övergrepp, försvara den kränkta/kränkte? Visst borde präster stå på den svagas/svages sida?
Fåfängligheters fåfänglighet att jaga en syndabock eller två! Det är sent men inte försent att lära känna honom bättre, som klarar att vara allas syndabock. Det var inte hans fel något men han tog på sig allt. Skyll på mig var hans ordlösa budskap. Han var tyst likt ett lamm som slaktas. Hans uppgift förvrängdes, förtalades och kommer att förvrängas och förtalas. Han blev gjord till synd och förbannelse på ett kors – en påle.
Det räckte inte med en syndabock som förbild till Jesu gärning i liv, död och uppståndelse i Gamla Testamentet. Det behövdes två syndabockar enligt 3 Mos kap 16. Jesus har två uppgifter att dö för synden och att bära bort synden från syndaren till en onåbar plats i öknen.
Jag behöver en syndabock någon att skylla på! Jag fick lära känna Jesus, som dog för mina synder och bär bort dem till en plats dit de inte går att nå igen. Det här är mer än teologi och exegetik. Det är verklighet.
Det står mer att läsa i en tidigare Blogg om detta
Gunnels plats i rymden 
hej gunnel! Mycket bra beskrivet och jag ska hålla mina tummar för dig under din föreläsning! Kram Anneli
Så snabb du är, Anneli! Jag hann ju knappast säga amen, innan din kommentar kom.
Tack för all din konstruktiva undervisning till mig och oss! Kram
Hej Gunnel….du är så bra att illustrera med liknelser och knyta ihop allt……Kram Ewy
Så bra, Ewy, att du är utbildad sjuksköterska och inte släpper intresset för en bättre sjukvård och själavård. Vi blir aldrig pensionerade!
Hej Gunnel! Var ett tag sen jag var här inne. Sommaren gick snabbt och var aktiv och nu är hösten här med en annan verklighet. Och jag håller med Anneli och Ewy, bra skrivet. Och sant – det används för ofta av ordet ”vi” och ”man” och för lite av ordet ”jag”. Rätt att säga ifrån och fråga vilka ”vi” och även ”man” är. Lycka till på föredraget!
Hej Niina! Vilken överraskning att du kom tillbaka och skrev! Tack! anneli är min lärare sen ett år tillbaka och Ewy har jag mött i en kristen sajt tack vare min pratsjuka och första Blogg. Jag bjöd på mina upplevelser sen 20- årsåldern, eftersom unga tjejer berättar obehindrat på bloggar om bipolär sjukdom. De är så många SOS i allt bloggande. Och jag har gjort upp med sjukjournalen över mig sen år 1956. Sant är att jag är pratar för mycket och är tjatig och efterhängsen men inte smutsig och ovårdad. Sant är, att jag fortfarande tror på Gud och ändå mer än då! Sant är att sjukvården inte har någon kunskap om Jesus.
Så sant som det är skrivet, Gunnel. Många ungdomar använder just bloggvärlden och så även twitter för att inte bara skriva av sig utan även för att bli hörda och förhoppningsvis förstådda! Viktigt är att få ut information och försöka få andra att reagera på bipolära sjukdomar och liknande. Så var stark, tjata på och häng efter! 🙂 Och sköt om dig!