Skrivet av: Gunnel | 30 augusti, 2011

Integritet och tystnadsplikt

Det kan diskuteras vem som har vad. Jag har efter många års bearbetning och vånda beslutat att berätta min berättelse från år 1956. Hur skyddar jag då min integritet? Förlaget Recito AB, som tryckt boken och marknadsför den som ”Liten upplaga” under en viss tid visar mig en försäljningsstatistik. Alla osålda exemplar måste jag köpa själv sen.
Vilka dessa tre är, som köpt boken ingår tydligen i deras tystnadsplikt. Köparen har rätt till integritet.

Vilken målgrupp har jag då tänkt mig för mitt budskap? Jag har fått många raka, ärliga frågor om vad jag vill med min nakna berättelse. Är jag revanschlysten? Är jag bitter och vill klippa till någon som redan är tyngd av frågorna och situationen inom psykiatrin? Vart vill jag komma? Är det synd om mig?

Nej.

Det är under många år, som jag längtat efter en dialog mellan vårdare och vårdad. Nyss har jag lärt mig nya ord som ”brukare” och ”självmedicinering”. Kvällspressen frossade i fördömande nyss över dem som behöver sin medicin. Okunskap i ämnet drabbar alla. Den artikeln drabbade redan mobbade människor.

Nu är det som det är. Min berättelse är utgiven. Innan dess bad jag om att få berätta den en gång till i min hemstad och satte rubriken själv:
”Skamliga sjukdomar och mindre skamliga”
Det skulle vara en underrubrik också. Den satte en diakonissa och föredraget skall vara i Svenska Kyrkans regi.
”Om att leva med en psykiatrisk diagnos”

Snart är det ett år sen jag blev inbjuden att delta i en kurs/utbildning av attitydambassadörer i Inre rums regi. De två kursdagarna kommer jag inte att glömma på grund av alla deltagarnas egna berättelser som ”brukare” av den psykiatrika vården. (Jag är brukare av den ortopediska vården som en jämförelse då).

Gissar att vi var 12 pers på de första kursdagarna och alla var där för att sen kunna gå ut i samhället och informera om hur det är att leva med ett neuropsykiatriskt handikapp eller en psykiatrisk sjukdom. Att kunna ett ord som ”panikångest” är inte det samma som att kunna något om hur sjukdomen styr vardagen minsann.

OK. Jag är frispråkig och har alltid varit. När det gäller tystnadsplikt, så frågar jag först den det berör: ”Får jag lov, att berätta detta?”

Får jag lov, att berätta min egen historia även om andra blir illa berörda? Kan jag trösta någon enda, som vet vad detta gäller och hur ont det gjorde?

Läs mera här


Responses

  1. Nu är vi fyra som köpt den och jag är inte anonym, jag är här 😉

  2. Det tog skruv tydligen! Du kunde fått en annars, när vi träffas! Daliorna blommar i Botaniska.

  3. jag har inte köpt den än min lön har inte taimat än men jag har ju läst manus och det är underbart, go girl

    • Fredrik, har du kvar någon ”Den verkliga overkligheten”, så byter jag gärna bok med dig?

  4. Det får bli en tur till botaniska snart, lillvildan frågade faktisk för bara någon dag sedan om vi kunde åka dit.

    • Gärna.

  5. tänk att jag är en av dom som har din bok på mitt nattbord:)

    • Tack vare dig, Carina, har jag nått ett delmål på nätet. Jag skulle vilja bli söndagsskollärare och berätta om Josef och Mose och de andra! Min bok har frågan: ”Vem är hon?”


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: