Personliga reflektioner – Sida 22 – Gunnels plats i rymden

Öppet brev till mina barn (om jag hade några)

De unga som valde mig är i 30-årsåldern. Därför kom det en dag, då jag insåg, att jag fått ”barnbarn”. En kort period av mitt liv hade jag en fosterson. Efter den perioden ringde en förtvivlad mamma till mig med en vädjan:
”Kan inte du bli mormor här?”

Jag blev helt ställd, för det fanns redan en mormor på nära avstånd. Behövde hon två? Så småningom fattade jag, att mormor var alkoholist. Själv orkade kvinnan till 50-årsåldern och hennes dotter bara till 20-årsåldern. Båda tog överdoser.

Jag blev en dålig mormor min period och ansåg, att hon var min dotter i så fall. Om jag var mormor? Jag blev en dålig mamma, för jag blev arg på spriten och tog barnen i försvar. Fattade inte, att hon själv varit barn i samma situation med sprit och slagsmål. Såg du det? Jag fattade inget! Inte förrän det var försent.

Där är jag nu och har erkänt, att jag inte fattar detta med nerver och öl eller sprit eller narkotika. För nerver finns det med och det lugnar visst med en ”cigg” också.

”Mitt hjärta är oroligt i mig…” eller med dagens uttryck ”mina nerver!” Så jag glömmer aldrig någonsin, när jag skolat om mig till arbetsterapeut och livet rasat för mig. Då förklarar en av mina patienter för alla de andra i terapilokalen:

”Jag hade aldrig klarat denna sjukdom, om jag inte haft min tro på Gud!”

Där stod jag tyst och stigmatiserad med diagnosen manodepressiv psykos själv! Tänk, om ändå psykiatrin kunde tänka om och släppa in Gud i stället för all nyandlighet på gränsen till det okulta! Och i stället för så mycket av vanebildande mediciner. De mediciner som behövs säger jag inget om.

Jag har ingen låtsasdotter längre. Hon förberedde mig noga på att hon tänkte avsluta lidandet. Vi hade kommit överens om att skriva en bok tillsammans om hennes historia. Jag har kvar breven och löftet, att jag får berätta allt jag vet. Det är inte mycket men det handlar om en som varit ett barn en gång och utsattes för värsta övergreppen hemma och sen av samhällets representant.

Denna kunskap hade jag aldrig orkat med utan min tro på Gud! Det är en sjukdom i samhället! Vad skriver jag då till mina barn, om jag hade några?

Släpp in historiens Gud i ditt liv och inte vilken gud som helst! Israels Gud går före och kan hjälpa idag också! Berättelserna finns att läsa fortfarande med barnbarnen och andra…

Det är visst livets efterrätt att få barnbarn. Jag är lycklig!

Öppet brev till mina ”barnbarn”

Kära ”barnbarn”!

Den som är i min ålder och lite över kan drabbas av sjukdom, komma igen och få panik att livet gick så fort över.

När min far var i 90-årsåldern förstod jag, att han sysslat med utvärdering i sina tankar. Vi bodde i en liten så kallad ”bonnhåla” utan bil. Så mina föräldrar var mycket begränsade till socknen. Min far kom fram till att han haft tre intressen med satsningar: familjen, församlingen och fabriken. Detta innebar en mycket stor familj på 30-talet under den svåraste depressionen i landet, en möbelfabrik som brann ner med dåliga försäkringar och en församling som inte växte och till slut dog ut med honom. Det visste han i sin utvärdering.

Nu har jag mött en pingspastor på Facebook, som är i detta stadium med utvärdering. Jag känner hans arbetsinsats sen slutet av 60-talet i gemensamt arbete bland unga missbrukare. Hans ena dotter sörjer i förväg, att föräldrarna skall dö. Precis som jag gjorde en gång. Banden skall klippas av och nästa generation är den äldre.

Så till poängen med oss gamla som gnällspikar på ungdomen ”nuförtiden”. Tänk, om det handlar om andebedömningens gåva? Tänk, om det är så att vi gamla tigit för länge utan att dela med oss? Han har fått frågan varför han inte tagit itu med ”detta” förut.

Pingstpastorer kan ju alla strömningar hit och dit och särskilt inom Pingströrelsen! Jag var ung och bara 19 år, när en äldre grät och berättade om delningen mellan medlemmar i samma församling på grund av andedopet och tungotalet. Då var det i ett missionshus, som hette Betania. Nu är det en pingstförsamling i samma Betania. Så onödiga strider under så många år! Jag fick historien år 1955. Då var jag så kallad evangelist.

Så såren finns i min kropp och själ ända sen den kvällen, då värdinnan grät och berättade. Har jag då rätt till min långa erfarenhet av frikyrkofolk som ekumen?
Kan det vara en gemensam andebedömning av pingstpastorn och mig, att det inte stämmer med rörelsen från Australien med högsta volym, strålkastare som spider olika färger och en dimridå innan evangeliet förkunnas? Har vi rätt att varna unga människor för dessa trix?

Var i bibeln hittar vi denna trend att rusa än hit och än dit efter det häftigaste? Hans församling hette Gilead men får inte ha anknytning till bibelns händelser där längre.

Några små morgonfunderingar. Jag saknar er!
Frid
önskar
Gunnel

Ingen parafras

parafras omskrivning, omdiktning, bearbetning… (Enligt Bonniers Ordbok 23)

Den som behärskar hebreiska, grekiska och arameiska har rätt att översätta testamentet till modernare språk. Det gäller bara för läsaren att jämföra med vad det står tidigare. Några olika svenska översättningar kan ge rätt innebörd av texten från sitt originalspråk. Men en parafras är en parafras och kan inte bli godkänd som översättning.

En tolkning är en tolkning som tolkare tycker olika om. Vissa konstnärers bilder fastnar på näthinnan och i minnet. Så var det med Werner Sällmans Kristusbilder för mig och många andra. (Warner Sallman 1892 – 1968)

Den kände Harry Carlsson, Tibro (HC-möbler), berättade för oss tonåringar år 1950 på ett läger om sitt möte med denna konstnär i Chicago. Hans förnamn Werner har blivit som ett efternamn Warner och det svenska påbråt verkar glömt numera. Hans mor var från Sverige och hans far från Åbo. Den Jesus han såg för sin inre syn en natt bearbetades och blev konst.

Eller också blev det en sångtext av någon annan: ”Jag ser i ordet hans sköna bild, hans sköna bild Han är så tålig Han är så mild Han är den bäste av alla.” (Nils Frykman 1886)

Bibelns beskrivning av den kommande Messias var, att hans utseende inte kunde behaga oss. Så nog finns det bearbetningar. Så klart jag tilltalades av Werner Sällmans vackra Jesus-bild och äger en kopia. Så klart att Nils Frykmans sånger påverkat mig också. Nu vill jag inte ha någon parafras.

De flesta kan lilla bibeln: ”Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde son på det att var och en som tror på honom icke skall förgås utan hava evig liv.” Nyare översättning ändrar inget! Kärleken är ju villkorad! Ja, det har jag fått höra mer än en gång i samtal på intranät. Vadå villkorad? Jo, man måste kunna tro!

Så till den vers som finns innan denna så ofta citerade: ”Och liksom Mose upphöjde ormen i öknen, så måste Människosonen bli upphöjd, för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv.” (Joh 3:14)

Så det är inte nog med tro på Jesus! Det gäller att tro på ormen i öknen också! Bibeln är ingen parafras. Den berättar rakt på sak om det omöjliga för människan och det möjliga för Gud. Bibeln beskriver kampen mellan kärlek eller död.

Så om jag fattat rätt var det en strid i himlen i pre-adamitisk tid. En av änglarna blev högmodig och satte sig upp mot Gud. Resten är historia med många namn. Vi känner igen ”ormen från urtiden”. När Israel som ett folk vandrade genom öknen mot det land som Herren lovat dem kom alla klagomål. Maten var för ensidig. Törsten var svår. Varför skulle de lyda vad Mose sagt dem? Hade han fört dem ut i öknen för att dö?

Där kommer berättelsen om deras trots, som fick Herren att tappa tålamodet. Han sände giftiga ormar. De blev sjuka. Många dog. (4 Mos. 21:4-9) När de förstod sambandet med olydnad och synd, vädjade de till Mose. Han i sin tur borde vädja för folket inför Herren. Ja, så vet vi, att Mose skulle göra en kopparorm och sätta upp på en påle. De som såg upp mot den blev friska. Glömt berättelsen? Aldrig kunnat den? Vilket som. Israels folk glömde detta under men bar med sig kopparormen i sin fortsatta vandring. Generation efter generation. Den historiska verkligheten blev inte bara en parafras utan en avgud kallad Nebustan.

Generation efter generation bar de med sig kopparormen men glömde historien! Det är ruskig läsning i bibeln om hur förbundsfolket lämnade Herrens undervisning och ledning. De blandade ihop sig med andra folk och började dyrka deras gudar! Så visst är det grymheter i Gamla Testamentet! Så visst är det lätt att tappa poängen om att allt var gott som Gud skapat! Så när som på ormen då i Edens lustgård – eller? Bibelns undervisning är att den trotsiga, högmodiga ängeln blivit utkastad från himlen men fortsatte trotsa Gud i ormens skepnad:

”Har Gud verkligen sagt…” (1 Mos. 3)

Jag upprepar. Tvivlet mot Herrens ord fortsätter tills Herren Gud tappade tålamodet och Mose fick i uppgift att göra en kopparorm och hänga upp på en påle. Den som blivit sjuk av giftiga ormar skulle se upp mot kopparormen och få sin hälsa tillbaka! Så enkelt! Börja om från början och lyssna och lyda Herrens ord! Med facit i hand vet vi, att detta är en profetia om Guds egen son Jesus, som skulle komma och ta på sig all skuld i vårt ställe. Vi klarar heller inte av att lyssna och lyda! Vi glömmer vad korset står för! Bildligt talat bär vi med oss kopparormen generation efter generation och låter den bli en avgud! Varför hänger Jesus kvar på korset annars på så många målningar? Eller uthuggen i trä? Han är ju inte kvar där på skammens påle!

”Förbannad är var och en som är upphängd på trä.” Gal 3:13 Profetian om Jesus som blev gjord till förbannelse för vår skull förebildades i en kopparorm en gång under ökenvandringen! Den korsfäste Jesus skall inte vi bära omkring och avguda! Jesus är inte en Nebustan! 2 Kungaboken kap 17 och 18

Nu närmar jag mig poängen. Min blogg är en ”jag”- berättelse väldigt ofta. En period hamnade jag i ett gammalt hjulspår i mitt berättande. Kan det vara så att mitt eget trauma blev som en kopparorm, som jag släpat med mig år efter år? Ibland tycker nog jag, att min bok, som dessutom blivit filmad, är riktigt bra:

”Pat. är frisk och pigg för övrigt”…

För övrigt är det den levande Jesus, som jag borde se på för att bli helad.

Glömt?

Äktenskapsbrott

Det finns inget som heter sambobrott. Jag har läst någonstans, att Svenska Kyrkan likställer sambo med äktenskap numera. Det är tillåtet att tunna ut bibliska begrepp. Det är tillåtet att lägga ut en dimridå över olika bibeltexter. Eller sudda ut begreppen…

Än så länge har vi åsiktsfrihet i Sverige men det är inte politiskt korrekt. Partipiskan viner över den, som vågar rösta emot sitt eget parti. Inget parti vågar hänvisa till att Sveriges rikes lag en gång byggde på tio Guds bud. Som är bra och håller.

Så fanns det en ung man i en debatt kallad bibelsajten, som kunde mycket om judiska lagar i Gamla Testamentet. Frågorna kom upp så ofta varför kristna inte höll alla lagar. Lagen blev ju inte upphävd enligt Jesus. Inte en enda prick skulle ändras på utan fullbordas. Och enligt lagen skulle en kvinna stenas, som begått äktenskapsbrott.

Denne unge man i debatten där jag deltog visste att det fanns en muntlig Tora, som visade på att det måste finnas två vittnen minst till äktenskapsbrottet. Utan vittnen blev det ingen stening av kvinnan och heller inte ofta. Då började mina tankar att mala och jag fick en aha-upplevelse:

Fariséerna drog fram en kvinna framför Jesus för att sätta honom på prov! Kvinna hade blivit ertappad på bar gärning med äktenskapsbrott. Det fanns alltså vittnen till äktenskapsbrottet! De menade, att då borde hon stenas enligt Mose lag. Skulle Jesus säga något annat och bryta mot Mose lag? (Joh. ev. 8:3)

Vad blev min stora upplevelse då? Jo, jag fattade varför ett utvalt folk fått så otroligt stränga regler, när det gäller förbund och äktenskap. Lagen gällde både mannen och kvinnan. Bibelns berättelser skulle aldrig vara trovärdiga med mindre än att lagen hölls och övertramp noterades med skärpa och fördömdes av Herren. Så blev jag intresserad av släktforskningen i Matteus evangelium och varför släktforskning är från far till son. Några kvinnor är namngivna och poängterade. Poängen är att lagen inte kunde styra folket till lydnad inför Guds bud. Poängen är att Guds förbund fortsatte att gälla fast partnern bröt förbundet gång på gång i olika generationer. Och allt blev nertecknat om Juda, som glömde bort sin förpliktelse mot Tamar…

Det har jag skrivit om här:

2011 05 10 Tamar

Herrens förbund och löften till Israel stod kvar trots alla svek från folkets sida, krig och ondska. Det är svårt att förstå alla krigen. Det är svårt att fatta, att fienden mot Herrens plan skulle dödas. Eller att alla som trotsade Herrens bud dog i tusental trots att de var hans utvalda. Plötsligt blir den mest föraktade kvinnan i en stad räddad med hela sin familj och kommer in i Jesu släkttavla. Rahav kallas en troshjälte bland enbart män i Hebreerbrevet kapitel 11. Läs mer här om ett rött snöre:

2011 05 14 Sökan Rahav

Släktforskningen är från far till son men ytterligare en kvinna blir nämnd vid namn, som mor till mannens son. Mannen i första äktenskapet var död. Han hette Mahlon. Han hade mot lagen gift sig med en kvinna från ett fiendeland Mohab. Berättelsen visar, att en kvinna Rut från hedningarnas område fick komma in i den släkttavla, som blev Jesu egen.

2016 06 08 Rut

Det är skillnad på äktenskap och sambo. Det behövs kunskap bredvid bibeln, som inte kan få plats med allt. Det finns kunskap att hämta hur en blivande brud gjordes i ordning för ett äktenskap. Även mannen kunde alla regler. Enligt nutid är det ett individuellt tankesätt och inte minst sätt att känna. Herrens förbund med Israel liknas vid ett äktenskap. Det kungjordes offentligt, det var juridiskt bindande med ansvar från Herrens sida och frivillighet att följa från Israels sida och de två blev ett. (En förenklad beskrivning från min sida.) Som sagt. Bibelns trovärdighet bevisas genom att brott och synd inte sopas under mattan. Nästa kvinna som kommit med i Matteus evangelium från början nämns inte med namn utan som en annan mans hustru! Det har jag skrivit om här:

Urias hustru: 2011 05 26 Äktenskapsbrott

Evangelisten Matteus har underförstått sagt samma sak som Paulus skriver om senare om vad lagen inte klarade av och vad som blev evangelium om Jesus. Detta gjorde Gud när han sände sin son i köttslig gestalt. Dock utan synd! Läs och repetera:

2011 03 08 Tänk om Maria sagt nej

Detta blev ett långt inlägg och tillägnas mina barnbarn på låtsas. Avståndet mellan en gammal människas referensram och den ungas är annorlunda.

Med Guds folk är det annorlunda. Alltid. Gud har utvalt oss i Jesus Kristus. Han håller sitt förbund, som han lovat med ed. Han tar ansvar för den han har utvalt.

Om vi vill vara som alla andra går det snett!

Glad Midsommar!

Naken eller avklädd

”Det är inte fråga om vad man säger utan hur man säger det.”

Hur många gånger har inte jag fått höra detta som en fin tillrättavisning. Jag borde formulera om mig! Och detta mer än en gång. I stället för att vara klumpig är det ju bättre att pröva lite finkänslighet?

Vi har åsiktsfrihet men risken är att bli avklädd offentligt och få stå naken inför alla. Det är förargelseväckande beteende att gå naken offentligt. Personen som provocerar kan få böter. Inom konst och litteratur är allt tillåtet. Det är tillåtet att kränka kristna. Det är tillåtet att skriva en hel bok om Gud efter egna eller andras halvsanningar. Det är tillåtet inom litteratur och konst att ta eviga sanningar ur sitt sammanhang och förvanska dem.

Det är skillnad på att vara naken eller bli avklädd inför folket. Det är tillåtet att gå naken i en demonstration. Den som tittar får skylla sig själv. Den som går på en utställning och tittar får också skylla sig själv hur provocerande än bildspråket är och kränkande för en kristen. Det är tillåtet att avbilda vatten och en duva och två nakna män.

Hur är det nu med poängen? Jo, det började med att två människor var nakna och inte skämdes inför varandra. Det fortsatte med en metafor för lögnens fader med flera olika namn framöver i texten. Han lurade först den ena, som kallas hen nu. Sen lurade nutidens hen den andre, som också heter hen nu.

Historien är tydlig för den som inte vill bli avklädd och naken inför allt folk. Historien är tydlig för den som vill bli klädd inför Gud. Välklädd.

Än så länge har vi yttrandefrihet i Sverige. Än så länge är det tillåtet att formulera om sig.

Tro det den som vill.

Självmord

Nu finns det armband att köpa och bära att man bryr sig. Det är morgon och jag har läst alla inlägg av alla, som bryr sig och är förtvivlade, sorgsna och frustrerade över andra som inte gör något för att hindra detta självmord. Den senaste goa människan, som tog en överdos gäller Halland nu. Det gäller visst hela Sverige, att vi toppar statistiken över självmord. Det gäller brist på pengar och satsning från de styrandes sida. Det gäller, att inte döma missbrukaren, som också är en unik individ med anhöriga.

Därför tror inte jag på Pridefestivalen med allas lika värde. Det är ju den motiveringen vi hör ständigt. Vi borde flagga allmänt för rätten till lika värde? Vi har ju inte lika värde och kommer aldrig att få det! På vad sätt är den utslagna, arbetslöse lika mycket värd som milliardären? På vad sätt är narkotikamissbrukaren lika mycket värd som den nyktre arbetsnarkomanen?

”Du vet väl om att du är värdefull, att du är viktig här och nu?”

Den sången passar att sjunga inom kyrkans väggar möjligtvis men inte utanför. Som jag ser det och har uppfattat viskningen från botten. ”Du får skriva vad du vill,” sa hon. Ja, hon ville, att jag skulle skriva ner hennes berättelse med hennes namn. Hon var stolt över sitt namn och att hon orkade kämpa så länge som hon gjorde innan överdosen en julafton.

Nu osar det av svordomar i inläggen på Facebook. Inte över den, som inte orkade längre utan över myndigheter, som inget gör och inte ser missbrukaren! Vi behöver en syndabock! Vi behöver två syndabockar enligt bibeln! Men den psykiatriska vården i Sverige har Kristofobi.

Som jag ser det. Jag glömmer inte politikernas uppfattning om människans rätt till integritet – rätten att dricka sprit på ett nybyggt ungkarlshotell. Det var i slutet av 60-talet. Då var det gott om pengar. Vi klarade oss utan Guds hjälp. Varje individ har rätt att leva destruktivt – utan Gud och utan hopp i världen.

Jag är också upprörd som dem i Halland idag. En go´ människa till har tagit en överdos och mött döden.

Nu har vi fått en syndabock – någon att skylla på! Vi har fått två till och med. Den ene fick i uppgift att dö och ge sitt blod och översteprästen tog lite av blodet och bar in det i det allra heligaste till försoning inför Gud. Den andre syndabocken fick bära bort synden och skulden från alla allra längst bort ut i öknen. Namnet är Asasel.

I stället för alla svordomar är det bättre att lära sig namnet på honom som vann striden i öknen över Djävulen, Satan och Åklagaren.

Som jag ser det.

Hemligheten

Det var i början av år 2000-talet. Debatten var livlig. Debatten var hård också och onyanserad: ”Jag har rätt och du har fel.” Ungefär. Vi var många olika viljor på ett debattforum, som egentligen var tänkt för unga från 12 års ålder och upp till 20+. Det började så bra och bibelsajten fick bra kritik. Tills vi äldre gav oss in i debatten och hade rätt…

En av alla frågor var om judarna i synagogan hade svensk översättning genom översättningen i Bibel 2000 i deras ”bibel” till gamla testamentets texter. Det påstod jag och blev så motsagd. Ibland är det bra att vara envis. Så jag ringde synagogan i Göteborg och var välkommen på besök och att få köpa denna ”bibel” på hebreiska och svenska (Chumash). Får jag vara så barnslig och sen berätta hur lycklig jag blev över att få läsa 1 Moseboken med början på slutet av boken och bläddra framåt?

Det blev en plats kvar i minnet från min balkong, där jag satt och kom till orden:

”…Stanna här med åsnan. Gossen och jag vill gå ditbort. När vi har tillbett, skall vi komma tillbaka till er.” (1 Mosebok 22:4)

Kan det vara så att vissa personer har tusentals tankar i huvudet samtidigt, som flyger åt alla håll inom Svenska Kyrkan och runt på kartan i Mellersta Östern? För visst är det så att den vanligaste trosbekännelsen har blivit ifrågasatt och under debatt? Visst är det så att Kyrkans högsta ämbetsmän krånglat till det med ett annat sätt att tänka? Jag för min del fick vara ett barn i barndomen och söndagsskolan. Om Gud prövade Abraham med att han skulle gå och offra sin son, så var det fråga om en prövning och som blev bra genom berättelsen om Jesus som Guds son.

En av alla debattörer i bibelsajten påstod, att inte en enda profetia i Gamla Testamentet hade gått i uppfyllelse. Vem som helst fick komma med motargument. Han kunde smula sönder dem bums. Jag tackade ”nej” till hans erbjudande. Och satt på min balkong en tidig morgon och fick syn på orden: ”…när vi har tillbett, skall vi komma tillbaka till er.” (1 Mosebok 22:5)

Vilka vi? Det var ju Abraham och Isak – far och son och sonen skulle offras! Ingen mer fick gå med på denna tunga vandring. De andra skulle stanna kvar där de var och vänta. Som om vänta inte är tungt också? Sen skulle de komma tillbaka!

Just där började glädjen att porla inom mig. Far och son skulle komma tillbaka trots vad Herren sagt om offer av sonen! Ja, det är minsann tungt att bara vänta på vad som skall ske. Kan någon hindra tankarna på far och son i Getsemane? Visst fanns fadern med där? Visst fick lärjungarna stanna och inte vara med i den svåraste stunden? De somnade och kom inget ihåg om Abraham och Isaks vandring upp på Moria berg. (Matt 26:36-46)

Det var den 27 augusti år 2004, som jag stred om att ha rätt bibeltolkning. Sen blev det inga mer strider och jag blev avstängd. Hur kan någon gammal människa få vara kvar bland unga, som skall lära sig historisk kritisk bibelsyn på vetenskaplig grund?

Hör här! Jag är född på landet och mina föräldrar fick en granne, som ägnade sig åt får. På våren fick de lamm. När tackorna fick sin mat sprang alla lammen fram och tillbaka på den öppna ytan på gärdet. Då var det fart. De tvärvände vid staketet och sprang alla samtidigt vilda av livslust. Så jag har sett lamm och fler än sju samtidigt och att de inte kan stå still.

Abrahams herdar blev en gång osams med Abimeleks herdar om en brunn som Abraham grävt. Det fick bli en uppgörelse mellan ägarna, som var juridiskt bindande på den tiden. Detta står i kapitlet innan. Undrar just hur Abraham hade tänkt sig, att sju lamm skulle kunna stå stilla tills uppgörelsen var klar? Abimelek frågade Abraham vad han menade med de sju lammen. (1 Mosebok 21:29)

Ja, varför inte tänka på Jesus som Guds lamm, som tar bort världens synd?

De gjorde upp om äganderätten till en brunn, som Abraham grävt. Är det då så konstigt om jag associerar till en annan brunn som Jakob, Abrahams barnbarn grävt senare i tiden? Är det så konstigt, att jag tänker på Josef, som son och Jakob som far? Jakob skickade Josef att söka efter sina bröder just vid denna brunn? (1 Mosebok 37:12-17). Är det inte nära då att tänka på Jesus, som kom till sina egna? Visst är det lätt, att tänka på vilken väg Jesus måste gå för att leta efter sina bröder? Det är ett bra sätt att läsa bibeln på att följa personernas vandring via en karta. En dag kom Jesus fram till Jakobs brunn och var törstig. (Joh kapitel 4) Just där sammanfattas allt i Jesus. Den tro på Gud som Abraham hållit sig till och den brunn han grävde en gång är en profetia framåt i tiden mot Jesus, som skulle komma med livets vatten. Som jag upplever texten.

”Det står mer men aldrig mindre i bibelns texter”. Det var ord av en rabbin. När Jesus uppstått från de döda gick han som en främling bredvid två av hans lärjungar och lyssnade på deras sorg och förlust. (Lukas 24:13-33) Sen gick han igenom alla skrifter med början på Moseböckerna och visade på att Messias måste lida allt detta som hänt under påsken i Jerusalem. Det står om Jesus överallt i Skrifterna (Gamla Testamentet)!

Tusentals tankar kan fara hit och dit i min hjärna samtidigt. Det som är svårt är koncentration. Det är svårt, att inte berätta allt vad jag sett samtidigt! Jag skulle ju bara upp till bevis att profetiorna i Gamla Testamentet gått i uppfyllelse!

Som sagt. Ibland är det bra att vara så envis. Där ute på min balkong hände det, att jag fortsatte läsningen bakifrån och framåt utan att kunna förstå hebreiskan. Lite ovant att bläddra på detta sätt men sen kommer att Isak behöver en hustru. Abrahams mest trovärdige tjänare får uppdraget att söka denna hustru ur Abrahams egna sammanhang. Inte bland fiender. Om Jesus visat på, att det står om honom överallt, så finns han ju här också i kapitel 24? Kan det inte vara så att bildspråket från bibeln håller på att glömmas? Hur många i den unga generationen kan vad ett förbund innebär mellan Gud och en människa eller mellan Gud och en familj eller mellan Gud och en hel släkt och sen ytterligare ett nytt förbund?

Det är skillnad mellan äktenskap och sambo! Det är en historisk verklighet, att Israel som folk följde Herrens ledning genom öknen en gång. Detta kallar Herren själv för ”som en brud följer sin brudgum”. Johannes Döparen kallade sig själv för brudgummens vän. Det håller att tänka på. Vem sökte Johannes Döparen bildligt talat en brud åt?

Jo, så är det. Summan av Guds ord är sanning och hans rättfärdiga domslut är eviga. Det är tryggt att veta, att det håller att bygga på. Det håller att pröva. Felaktiga tolkningar håller inte i längden.

Så till hemligheten. Den står det om i Efesierbrevet kapitel 5:25-33. I Ruts bok står det om hur Noomi förberedde sin sonhustru Rut för nytt äktenskap. Rut var moabitiska och hade blivit änka precis som svägerskan Orpa och tillhörde ett fiendefolk till Israel. I Esters bok står det om en judisk kvinna Ester, som förbereddes att bli drottning. Bibeln använder begrepp som förbund och äktenskap och talar om ett kommande bröllop.

Det är visst bara strutsen som kör ner huvudet i sanden och inget vill se.

Vakuum

En grovt kriminell och narkotikaberoende person berättade i slutet på 60-talet om ett enda stort vakuum inom honom. Det var innan han mötte någon som kunde berätta om Jesus och hans möjlighet att rädda och befria. ”Jag hade öppnat för vilken lära som helst i den situationen,” berättade han.

Det är svårt att glömma hans livs berättelse från förr till något nytt. Ordet ”vakuum” passar perfekt med tanke på all förvillelse inte bara genom drogmissbruk. Utbudet är stort, vitt och brett. Lär dig att slappna av! Lär dig att sitta i rätt ställning och tömma ditt inre på alla negativa, svåra tankar! Öppna ditt sinne!

Visst! Det låter ju bra och i västerlandet betyder inte yoga vad yoga betyder i Indien. Vi tänker själva! Några indiska gudar är svensken inte rädd för. Och inte för en främmande andevärld. Medicinsk kundalini är bara djupandningsövningar. Det har inget med någon hopslingrad, liknande kobraorm att göra med urkraft…

Bara inte bön för sjuka! Bara inte den helige andes kraft! Eller?

Hur är det nu när de fyrtio dagarna har gått sen påsk? Är det bara sol och värme som betyder något? Men inte har väl svenskarna en solgud (”Echnatons hymner till solen”)? Finns det ingen som vill lära känna urtiden Gud som han uppenbarar sig i bibelns texter?

En gång klagade jag över vad min statistik visade – knappast ingen som läste det jag skrev. Då kom ett förslag, att jag kunde skriva en lovsång till Herren! Vilket förslag! Rakt ut i luften skulle jag skriva bara till Herren och ingen annan! Jag blev stum då. Det var länge sen. Så nu kommer sången till honom, som vandrar vid min sida eller bara ÄR.

Käre Jesus!

Du vet allt! Du vet, att jag har dig kär och vill fortsätta vår gemenskap – vår relation. För det är det och kanske obegripligt för andra. Du vet hur mycket jag uppskattat trösten jag fått genom bibelns texter. Du vet hur jag fantiserar, att jag vandrar tillsammans med de andra personerna i olika tider via en gammal skolatlas. Mest har jag vandrat med Josef via Sikem till Dotan och sen till Egypten. Det har jag redan berättat om.

Så efter påsk är vandringen så klart från Jerusalem mot Emmaus. (Lukas 24: 13- 33.) Det har jag också berättat om hur mycket den sträckan på 11 kilometer betyder för mig. Jag vet, att den ene lärjungen hette Kleopas. Så finns det en namnlös lärjunge. Med min fantasi och livserfarenhet, så är det jag. Så klart! Jag vill ju vara med överallt i din närhet. Vad sade han Kleopas?

”Till allt detta kommer att han har låtit den tredje dagen gå sedan detta skedde.”

Som om dina lärjungar inte hört dig berätta om vad du skulle göra på den tredje dagen! Och tredje dagen hade redan gått och inget hände av vad du lovat! Du hade ju lovat att uppstå från de döda på tredje dagen…

Nu skall jag säga som det är. Jag har tyckt, att det gått 50 år av mitt liv och inget har hänt! Jag har varit totalt förblindad av mina egna tankar och min egen misslyckade målsättning. Så snopet. Tycker du, att jag är lite egotrippad eller mycket? Kunde det vara så att jag trodde på allt, som jag skulle utföra. I ditt sällskap visserligen. Var det därför det blev som det blev, att jag också lämnade Jerusalem och allt som skett och gick mot Emmaus desillusionerad?

Så bra då att jag fick berätta till punkt vad det var jag trott på. Så bra då att jag inte fattade, att det var du som lyssnade på dessa jeremiader!

Jo, det var när vi satt där vid mitt köksbord en dag, som jag kände igen dig. Det hade ju varit du under alla svåra år fastän i andra människors gestalt och som lyssnat färdigt. Nu känner jag igen dig bättre och vill fortsätta hitta dig i olika situationer hos olika människor. Och i bibelns texter förstås också.

Tack för att du alltid varit den du är och för att jag fick lära känna dig redan som barn!

Din Gunnel

En vit sten

Det finns många olika slags handikapp. Jag har en del. Det är olika dagar, som olika är olika svårt att bära. Den som börjar bli dement kan skämta och fylla i lite meningar med fantasins hjälp. Den som inte kan engelska språket kan köra med en inlärd fras då och då. Men det håller inte länge. Det håller inte alls.

Så har jag blivit taggad på Facebook igår. Bara den lilla meningen innehåller lite av ett begrepp ur engelskan. Det är en hel video med fem damer från olika delar av världen, som samtalar under ledning av Åsa Moberg känd författare och debattör. Hon nämner mitt namn i början av intervjun och detta är det enda jag fattar vidden av men inget mer. Detta är frustrerande! Tre dagar var jag med på Internationella filmfestivalen, satt i en mjuk låg fåtölj, fast jag aldrig väljer det annars och förstod ingen engelska! En gång till under de dagarna lyckades jag snappa upp att mitt namn nämndes av en föreläsare.

Jag kan inte förlora ett språk, som jag aldrig behärskat före år 1953. År 1956 mötte jag väldigt många kvinnor mot min vilja, som förlorat sitt språk – sitt egna språk svenska. Det var en tragisk iakttagelse, som jag aldrig glömmer. Var de så inne i sin sjuka värld, att de hade nog av röster som talade? Var de så understimulerade av miljön, att det var meningslöst att samtala med någon annan? Jag försökte provocera fram ett samtal med en av dem. Hon hade sin säng närmast en vägg. Till slut blev hon så irriterad på mig, att hon tog knytnäven och bankade i väggen. Jag hade fått fram en reaktion. Jag fick dåligt samvete men var hon farlig eller inte, där hon satt i sängen i sitt bälte?

Olga Runciman från Danmark – en av de fyra som intervjuades har berättat (text i svensk översättning), att ett trauma i barndomen kan utlösa schizofreni senare i livet med hallucinationer. Hon har tagit sig igenom många svåra år och kallar sig ”stemmehörer”. Hon har lärt sig leva med sitt handikapp och utbildat sig till psykolog för att kunna hjälpa andra.

Åter till år 1956, då jag mötte svårt sjuka kvinnor, som förlorat sitt språk. Men var de farliga? Innanför kontoret fanns ett låst utrymme. Där fanns mitt godis hemifrån. Av det kunde jag få hämta lite då och då – hämtade och la några praliner längst ner på kvinnans bädd. Precis så långt ifrån henne, att jag inte behövde bli rädd och hon skulle nå dem.

Hon hade förlorat sitt språk. Skamligt att jag också visade rädsla. Skamligt på vilket sätt jag provocerade fram ett annat språk. Jag kommer ihåg namnen på många av personalen men inte på en enda patient. Som om de inget namn hade! De hörde röster bara.

I all engelska som flödade fram mellan den 16 – 18 oktober 2015 på Stora Teatern i Göteborg så hörde jag mitt namn nämnas två gånger utan att fatta vad de sade mer än så. Gissa om jag är framme vid poängen! Vad andra än säger om mig positivt eller negativt eller vad jag anklagar mig själv för så finns det en vit sten någonstans där allt stämmer.

Enligt Skaparens eget löfte skall jag få en vit sten med ett nytt namn, som ingen mer känner till än jag som fått det.

Spännande! För Skaparen känner de andra också, som blivit missförstådda och missbedömda. De som kanske ligger i bälte nu. Och andra är så trötta på…

Uppenbarelseboken 2:17

(Vi vet inte hur många det är, som håller fast vid honom, som segrat över all sjukdom, all synd och döden. Det gäller bara att hålla sig till rätt Gud i denna tid, när det vimlar av läror och gudar.)

Livets möjligheter Del 2

Släktforskning är intressant i brist på stimulerande arbete. Så var det för mig, som inte kunde arbeta på grund av en ryggsjukdom eller handikapp. En gång fick vi några kusiner komma till en gammal liten kyrka. Där fanns det en ljuskrona svarvad i trä. Gissa om begåvning kan gå från far till son hur många generationer som helst? Alla äger inte en träsvarv privat. Min far satt sällan i en fåtölj och läste. Han ville arbeta med händerna.

Så kom hans 90-årsdag. Den sammanföll nästan med att NT 81 kommit ut och kyrkoherden uppvaktade alla 90-åringar. Det blev den mest naturliga gåvan så klart. Lika naturligt kom min nyfikenhet. Hur skulle detta gå? Var det bättre förr? Skulle han anmärka på nya formuleringar och fel ordval jämfört med 1917 års översättning?

Jag fick svar. Evangelierna var sämre översatta men breven var bättre. Punkt slut. En kort sammanfattning av snickaren. Med farsarvet klarade jag snickerikursen på Stenebyskolan galant år 1958.

Livets möjligheter till kombinationen av mig fanns generation efter generation i morsarvet också. Sven Svensson, Logården, Warola, var född i slutet av 1700-talet. Det var minsann inte för att slippa krigstjänst, som han blev präst.

(Morfar och mormors bröllop år 1893)

Min morfar är inte son i rakt nedstigande led från Sven Svensson. Det är bara ”prästgenen”, som jag följer och lusten att läsa hellre än att vara bonde. En av mina morbröder blev retad många gånger för att han inte kunde bli bonde och hantera en lie eller andra verktyg. Så därför fick han läsa och bli präst. Men hur skall den kunna förkovra sig, som måste gå bakom ett par oxar och plöja? Det var den enda understrykningen jag fann i min morfars stora familjebibel. Då anade jag hans dröm att hellre få läsa till präst än att arbeta inom jordbruk. (Han var förutom hemmansägare lekmannapredikant i Missionshuset)

Och jag är kvinna och måste bli något annat först. Nu finns det datorer och exegeter och teologer, som delar med sig av sin kunskap i kontexten. Tro inte, att jag går på vilken tolkning som helst! Jag älskar Paulus. Som sagt.

”Jag vill lära dig och undervisa dig om den väg du skall vandra.”

Samme JAG ÄR som mina förfäder trodde på. Tron är en gåva till den som vill ha gåvan.

Anta utmaningen att läsa bibeln tillsammans

Livets möjligheter

Detta är min farfar Per Johan Bergstrand. I hans kropp fanns en gång möjligheterna till mitt liv via ett av hans åtta barn min far David. Det skriver jag därför att det finns en så fin formulering någonstans i bibeln, som jag inte hittar nu. Möjligheterna till någon längre fram i tiden fanns i dennes kropp. Min farfar var snickare och blev fotograferad, därför att han hade ett arbete hos fotografen i Hjo. Min far var snickare.

Detta är ett foto från år 1920-talet och början till en fabrik, som efter år 1935 blev en möbelfabrik. Från början var det inte tänkt så. På originalet kan man se rakt igenom och bygatan i Norra Björke. Snickerifabriken var inte tänkt, som en arbetsplats för mig men det blev så en kort period av återhämtning från ett trauma inom sjukvården som patient.

Det var aldrig tänkt från min sida, att jag skulle bli patient på ett sinnessjukhus och sen behöva arbeta på en snickerifabrik bland enbart män. Men jag har lärt mig mycket om trä. Och sen akacieträ i öknen.

Här är en skiss på en ritning med detaljerade upplysningar för all framtid hur en människa skall kunna bli upprättat igen och få komma i funktion tillsammans med andra. Det är en skiss på hur en församling bör byggas. Bibeln har många dolda skatter för den late! För den som längtar efter upprättelse är bibeln en guldgruva. Herren själv lovar att ge dolda skatter och bortglömda rikedomar.

Nu är vi inne på möjligheter i en annans kropp. Farfar lever inte längre och kan få fler barn. Min far lever heller inte och kan få fler än mig. Men Gud är verksam och lovar att den som tror på ORDET från Gud kan få makt att bli hans barn! Sen kan flera tillsammans stå sida vid sida upprättade och bilda en levande Guds församling.

Det är bibelns förverkligade ritning, att kunna bli upprättad på en försoningsgrund av försoningssilver lika för alla.

Kroppen är ett tempel åt Gud…

Ni är den levande gudens tempel…

Ja, så fortsätter jag att tro för vem som vill sätta sin tro på Guds löften genom hans son Jesus Kristus.

(Det är möjligt, att jag sätter ut bibelhänvisningar ikväll om någon är intresserad av hur upprättelsen går till. Och melodin till ”Nu är försoningsdagen kommen för världen vid…” :-))

Paradisets barn

Paradisets barn är en boktitel, en trilogi av Marianne Fredriksson. En efter en kom till mig och sa, att jag måste läsa den. Det som fick mig att läsa till slut var hon som sa, att man förstår bibeln bättre sen.

Jojo. Jag blev bara arg och protesterade högljutt.

”Så står det ju inte!”

Sen var debatten igång och jag fick ge upp. En författare har rätt att skriva vad som helst i romanform. Böckerna blev en succé. Och jag blir upprörd bara jag tänker på denna stora begåvning att forma meningarna till trovärdighet.

Nu läser jag om Lars Ferms bok: Svartenbrandt. Den kom ut år 1994. Där skriver han bland annat om bibelns saga om helvetet, när helvetet är här och nu inom honom. Det var hans sanning och rätt att uttrycka verkligheten.

För att förstå bibelns sanningar behövs kunniga utläggare, som leder rätt. Jag för min del har rätt att fråga om sammanhangen, som jag inte förstår. De är många men villiga utläggare är få.

”Hur skall en vanlig bibelläsare kunna förstå varför Herren gjorde skillnad på två bröders offer? Båda vill ju ge sina offer åt Gud?”

Om jag inte förstår början av bibeln om Kain och Abels offer, hur skall jag då kunna fatta resten? Två bibellärare stod i den långa matkön på Hönökonferensen ett år för länge sedan och samtalade med varandra. Min frustration var så stor, att jag avbröt dem i deras samtal och frågade rakt ut. Detta är jag glad över ännu. Så småningom ledde det till att jag fick komma hem till pastor Nils Pollack för att köpa begagnade böcker. Han frågade artigt vilken område jag sökte i. Sen dröjde det inte länge, innan han själv valde:

”Den här måste du ha! Ljus över korset”

En så enkel bok av en enkel präst, som lyssnat på sin mamma och en gammal man, som visat honom sammanhanget i bibeltexterna! Deras erfarenheter blev mer värdefulla än alla teologiska kunskaper, som han fått på universitetet.

”Det finns andra bibelsammanhang, förstår du, som förklarar skillnaden på offren.” När jag vill kan jag se matkön framför mig på Hönökonferensen och höra hur ivrig Nils Pollack blev, när han fick göra en bibelutläggning.

Nu gäller det, att inte döma Svartenbrandt. Nej, det har jag aldrig tänkt heller! Men nyheten om hans död kablades ut snabbt och väckte hela stora frågeställningen inom mig:

Kan Gud frälsa en människa genom Jesus Kristus? Om han inte kan det är det synd om människorna, som Strindberg lär ha sagt. Det hade varit synd om mig, om jag inte läst Herrens samtal med Kain ur bibeln i stället för de förledande orden i romanform! Där var det så synd om Kain. Han hade blivit så ifrågasatt av sin mamma till fördel för den begåvade Abel.

Det var så synd om mig också en period, tills jag fattade beslut om att läsa bibeln och se var detta med synd stod att läsa om den första gången. Och det handlade om lite syskonavundsjuka bara, som den drabbade borde råda över. Borde ta itu med av fri vilja.