Personliga reflektioner – Sida 23 – Gunnels plats i rymden

Livets möjligheter Del 2

Släktforskning är intressant i brist på stimulerande arbete. Så var det för mig, som inte kunde arbeta på grund av en ryggsjukdom eller handikapp. En gång fick vi några kusiner komma till en gammal liten kyrka. Där fanns det en ljuskrona svarvad i trä. Gissa om begåvning kan gå från far till son hur många generationer som helst? Alla äger inte en träsvarv privat. Min far satt sällan i en fåtölj och läste. Han ville arbeta med händerna.

Så kom hans 90-årsdag. Den sammanföll nästan med att NT 81 kommit ut och kyrkoherden uppvaktade alla 90-åringar. Det blev den mest naturliga gåvan så klart. Lika naturligt kom min nyfikenhet. Hur skulle detta gå? Var det bättre förr? Skulle han anmärka på nya formuleringar och fel ordval jämfört med 1917 års översättning?

Jag fick svar. Evangelierna var sämre översatta men breven var bättre. Punkt slut. En kort sammanfattning av snickaren. Med farsarvet klarade jag snickerikursen på Stenebyskolan galant år 1958.

Livets möjligheter till kombinationen av mig fanns generation efter generation i morsarvet också. Sven Svensson, Logården, Warola, var född i slutet av 1700-talet. Det var minsann inte för att slippa krigstjänst, som han blev präst.

(Morfar och mormors bröllop år 1893)

Min morfar är inte son i rakt nedstigande led från Sven Svensson. Det är bara ”prästgenen”, som jag följer och lusten att läsa hellre än att vara bonde. En av mina morbröder blev retad många gånger för att han inte kunde bli bonde och hantera en lie eller andra verktyg. Så därför fick han läsa och bli präst. Men hur skall den kunna förkovra sig, som måste gå bakom ett par oxar och plöja? Det var den enda understrykningen jag fann i min morfars stora familjebibel. Då anade jag hans dröm att hellre få läsa till präst än att arbeta inom jordbruk. (Han var förutom hemmansägare lekmannapredikant i Missionshuset)

Och jag är kvinna och måste bli något annat först. Nu finns det datorer och exegeter och teologer, som delar med sig av sin kunskap i kontexten. Tro inte, att jag går på vilken tolkning som helst! Jag älskar Paulus. Som sagt.

”Jag vill lära dig och undervisa dig om den väg du skall vandra.”

Samme JAG ÄR som mina förfäder trodde på. Tron är en gåva till den som vill ha gåvan.

Anta utmaningen att läsa bibeln tillsammans

Livets möjligheter

Detta är min farfar Per Johan Bergstrand. I hans kropp fanns en gång möjligheterna till mitt liv via ett av hans åtta barn min far David. Det skriver jag därför att det finns en så fin formulering någonstans i bibeln, som jag inte hittar nu. Möjligheterna till någon längre fram i tiden fanns i dennes kropp. Min farfar var snickare och blev fotograferad, därför att han hade ett arbete hos fotografen i Hjo. Min far var snickare.

Detta är ett foto från år 1920-talet och början till en fabrik, som efter år 1935 blev en möbelfabrik. Från början var det inte tänkt så. På originalet kan man se rakt igenom och bygatan i Norra Björke. Snickerifabriken var inte tänkt, som en arbetsplats för mig men det blev så en kort period av återhämtning från ett trauma inom sjukvården som patient.

Det var aldrig tänkt från min sida, att jag skulle bli patient på ett sinnessjukhus och sen behöva arbeta på en snickerifabrik bland enbart män. Men jag har lärt mig mycket om trä. Och sen akacieträ i öknen.

Här är en skiss på en ritning med detaljerade upplysningar för all framtid hur en människa skall kunna bli upprättat igen och få komma i funktion tillsammans med andra. Det är en skiss på hur en församling bör byggas. Bibeln har många dolda skatter för den late! För den som längtar efter upprättelse är bibeln en guldgruva. Herren själv lovar att ge dolda skatter och bortglömda rikedomar.

Nu är vi inne på möjligheter i en annans kropp. Farfar lever inte längre och kan få fler barn. Min far lever heller inte och kan få fler än mig. Men Gud är verksam och lovar att den som tror på ORDET från Gud kan få makt att bli hans barn! Sen kan flera tillsammans stå sida vid sida upprättade och bilda en levande Guds församling.

Det är bibelns förverkligade ritning, att kunna bli upprättad på en försoningsgrund av försoningssilver lika för alla.

Kroppen är ett tempel åt Gud…

Ni är den levande gudens tempel…

Ja, så fortsätter jag att tro för vem som vill sätta sin tro på Guds löften genom hans son Jesus Kristus.

(Det är möjligt, att jag sätter ut bibelhänvisningar ikväll om någon är intresserad av hur upprättelsen går till. Och melodin till ”Nu är försoningsdagen kommen för världen vid…” :-))

Paradisets barn

Paradisets barn är en boktitel, en trilogi av Marianne Fredriksson. En efter en kom till mig och sa, att jag måste läsa den. Det som fick mig att läsa till slut var hon som sa, att man förstår bibeln bättre sen.

Jojo. Jag blev bara arg och protesterade högljutt.

”Så står det ju inte!”

Sen var debatten igång och jag fick ge upp. En författare har rätt att skriva vad som helst i romanform. Böckerna blev en succé. Och jag blir upprörd bara jag tänker på denna stora begåvning att forma meningarna till trovärdighet.

Nu läser jag om Lars Ferms bok: Svartenbrandt. Den kom ut år 1994. Där skriver han bland annat om bibelns saga om helvetet, när helvetet är här och nu inom honom. Det var hans sanning och rätt att uttrycka verkligheten.

För att förstå bibelns sanningar behövs kunniga utläggare, som leder rätt. Jag för min del har rätt att fråga om sammanhangen, som jag inte förstår. De är många men villiga utläggare är få.

”Hur skall en vanlig bibelläsare kunna förstå varför Herren gjorde skillnad på två bröders offer? Båda vill ju ge sina offer åt Gud?”

Om jag inte förstår början av bibeln om Kain och Abels offer, hur skall jag då kunna fatta resten? Två bibellärare stod i den långa matkön på Hönökonferensen ett år för länge sedan och samtalade med varandra. Min frustration var så stor, att jag avbröt dem i deras samtal och frågade rakt ut. Detta är jag glad över ännu. Så småningom ledde det till att jag fick komma hem till pastor Nils Pollack för att köpa begagnade böcker. Han frågade artigt vilken område jag sökte i. Sen dröjde det inte länge, innan han själv valde:

”Den här måste du ha! Ljus över korset”

En så enkel bok av en enkel präst, som lyssnat på sin mamma och en gammal man, som visat honom sammanhanget i bibeltexterna! Deras erfarenheter blev mer värdefulla än alla teologiska kunskaper, som han fått på universitetet.

”Det finns andra bibelsammanhang, förstår du, som förklarar skillnaden på offren.” När jag vill kan jag se matkön framför mig på Hönökonferensen och höra hur ivrig Nils Pollack blev, när han fick göra en bibelutläggning.

Nu gäller det, att inte döma Svartenbrandt. Nej, det har jag aldrig tänkt heller! Men nyheten om hans död kablades ut snabbt och väckte hela stora frågeställningen inom mig:

Kan Gud frälsa en människa genom Jesus Kristus? Om han inte kan det är det synd om människorna, som Strindberg lär ha sagt. Det hade varit synd om mig, om jag inte läst Herrens samtal med Kain ur bibeln i stället för de förledande orden i romanform! Där var det så synd om Kain. Han hade blivit så ifrågasatt av sin mamma till fördel för den begåvade Abel.

Det var så synd om mig också en period, tills jag fattade beslut om att läsa bibeln och se var detta med synd stod att läsa om den första gången. Och det handlade om lite syskonavundsjuka bara, som den drabbade borde råda över. Borde ta itu med av fri vilja.

Sverige idag

Svartenbrandt är död men Jesus lever. Det står inte på löpsedlarna dagen efter. Och jag vågar fortsätta skriva, att bibelns budskap gällde då. Det gäller nu. Det gäller sen.

Igår handlade bloggen om 60-talet då narkotikan översvämmade Sverige. De var som fiender, som ockuperade landets unga. Innan dess hade vi 50-talet, som förberedde allt med fri kärlek. Himmelens Gud som gav livet hade inget att säga till om längre i Sverige. Kvinnan var inte längre hans medskapare utan satte ner foten som sin egen gud med bestämmanderätt över livet. Omärkligt kom allt positivt tänkande in. Genom det kunde vi uträtta allt omöjligt. Det handlade om blommor och kärlek och allas lika värde mer och mer. Gud blev mindre och mindre eller i vart fall likställd med andra gudar. Ordet blev religionsdialog och tolerans.

Sätt in Sverige i stället för kartan över löfteslandet. Studera utvecklingen i Nordriket med Israels tio stammar. De blandade ihop sig med andra folks gudar och avgudadyrkan. De går att läsa om i 2 Kungaboken 17: 24 och framåt.

En dag fick Herren nog och tog sin hand från dem. De fick som de ville och blev en munsbit för Assyriens härar. De tio stammarnas folk blev fångar i Assyrien. Kvar var Juda stam och Benjamins stam i söder. Kvar var profeterna, som varnade och varnade men inget hjälpte. Detta är historia. En gång sade Herren till Samuel: ”Det är inte dig de övergett utan mig!” Eller minns jag fel?

Svenska folket har släppt in många fiender redan med olika syfte och i olika namn. Den kristna läran är nerriven som muren runt Jerusalem. Räddningen i Jesus Kristus skulle vara som en skyddsmur runt landets gränser!

Studera metaforerna för träldom! Det var inte Moses, som räddade folket ur deras träldom i Egypten. Det var Herren, som tog striden mot Egyptens alla avgudar! Herren är EN. Det är inte samme Gud med olika språk som Allah numera heller.

Så det är dags att inse, att också jag och min familj har syndat mot Gud. Vi har försummat att läsa hans ord och bygga upp det som blivit nerrivet eller sönderbränt i vår skyddsmur.

Nehemja har mycket att lära oss om ryktesspridning och lögn. Det försenar uppbyggandet!

Svartenbrandt

Så heter boken skriven av Lars Ferm. Det hjälpte inte att byta namn. Nu är han död.

Nehemja grät och bad, när han hörde om tillståndet i Jerusalem och bekände inför Gud, att också han och hans familj syndat. Vad har detta med Svartenbrandts död att göra?

Jo, det var ett bönemöte i Smyrnakyrkan en onsdagskväll då flera kom och ledaren läste ur Nehemjas bok, som ledaren älskade. Och jag älskar den boken sen slutet av 60-talet. Det var då Svartenbrandt med flera härjade i Göteborg och skaffade en ”marknad” för narkotika. Det var då jag fick mitt första stora ryggskott i tjänst som arbetsterapeut. En kollega körde mig i rullstol in till ortopedläkaren i tjänst. Han berättade allt om min dåliga rygg och plötsligt stämde diagnoserna! Han sjukskrev i tre veckor.

Väl hemma frågade jag Gud, vad han menade med detta. På kvällstid var jag aktiv på Fyrbåksexpressen, som startat arbete bland unga missbrukare. Så skulle jag ligga tre veckor i stillhet på hårt underlag! (Det var receptet på den tiden och smärtstillande tabletter.) Jag slog upp min bibel på måfå för att få svar. Där läste jag: Jag skall lägga dig på sjukbädden i 21 dagar. Du skall inte kunna gå ut bland de andra. Där vill jag tala med dig!

Ord och inga visor. Skulle jag inte få prata ens? Skulle bara han tala? Jo, jag fick ställa mina frågor. Den första var om Nehemja, som var så oskyldig och tillfångatagen i Babel. När han fått veta, att muren runt Jerusalem var nerriven och portarna uppbrända, så kopplade han denna förödelse till sin egen synd. Hur kunde detta vara ett samband?

Mer än en gång fanns det helsidor i Göteborgs-Posten om jakten på Svartenbrandt eller Clark Olofsson och polisens lyckade insats till slut. Narkotikan vällde in över Göteborg i slutet av 60-talet och unga människor fastnade i missbruk. Jag såg Göteborg som nerrivet, förstört av fiender år 1967! Hur kunde detta fördärvade bero på någon synd hos mig ordentliga människa, som bara vill hjälpa andra?

En mur kan vara en gräns mellan fienden och Guds utvalda. Vattnet stod som en mur till höger och vänster. Så frälste Herren på den dagen Israel från egyptierna. 2 Mosebok 14 På ett annat ställe står det, att jag skall kalla dina murar för frälsning och portar för kristall. Nu skriver jag fritt ur minnet från ett bibelstudium i slutet av 60-talet. Det som var nerrivet kunde byggas upp igen och Nehemja var en av dem som fick tillstånd att resa till Jerusalem och organisera det arbetet.

Detta var tillämpning av bibeltexten i Nehemjas bok. Det hade vi unga medarbetare på Fyrbåken fått lära oss av pastor Eric Nilsson. Var och en byggde upp det nerrivna vid sin egen port – vid sitt eget sammanhang. Det var där som det blivit förstört av fienden. De små rävarna hade tagit sig igenom muren! Omärkligt blev ”muren frälsning” nedriven.

Är detta för djupsinnigt? Kan Gud tala med en ung människa om just hennes synd mot Gud? Jag minns dessutom att Fyrbåkens föreståndare Torsten Wingö tog upp förändringen, som skett inom kristen förkunnelse. Det var inte lämpligt längre att tala om synd. Det skulle vara omskrivningar.

Känn på de poetiska orden: Vår brustenhet

Nehemja grät och bad och erkände: Också jag och min familj har syndat. Vi har försummat att läsa hans ord.

P.S.Visst jag hoppar i mina associationer men bibeln är historia. Historien är profetia om framtiden. Bibelns berättelser visar på orsak och verkan. Israels tolv stammar slutade att lyssna till Herrens röst och undervisning. De blandade ihop sig med andra folks gudar och religioner. De ville vara som alla andra. Så kom konsekvenserna. Läs Nehemjas bok. Den är lika aktuell idag. Det är så mycket, som är raserat i vårt samhälle. Det gick fort att riva ner. Det är svårare att bygga upp igen. Forska i skrifterna! Se efter hur Gud hade tänkt! Han har friden tankar om oss och inte ofärdens till att ge oss en framtid och ett hopp. D.S.

Ord som drabbat mig

Det var en period av mitt liv, som jag kände mig som en låda pusselbitar, utspridda lite överallt. Ingen ville se helheten av dessa tusen bitar. På kartongen finns ju en vacker bild. Sen gäller det att få ihop allt. Jag för min del visste hur vacker bilden var från början av alla mina drömmar. Inte bara drömmar. Det var verkligen målsättning också.

Och inte fick jag berätta hur bilden ser ut från 20 årsåldern. Ingen ville lyssna och se det jag sett. Det var då orden drabbade mig tagna ur sitt sammanhang:

”Ingen tar sig an din sak!”

Visst, så var det. Skulle jag sitta där själv med denna hög av tusen bitar och inte få ihop det?

”Ohelbar är den skada du fått!”

Ja, det stämde. Såren gick upp gång på gång och började blöda…

”oläkligt det sår du fått. Ingen tar sig an din sak, så att han sköter ditt sår;” Det var illa nog. Sen står det ”ingen helande läkedom finns för dig.”

Jag skulle med andra ord ha detta sår för mig själv – denna skada. Och ingen skulle bry sig! Varje människa är ju centrum i sitt eget liv! Det kunde ju bli en centrifugalkraft, om det inte fanns fler ord, att rycka ur sitt sammanhang. En stigmatisering. Det finns flera ord.

”Ty jag vill hela dig hela dina sår och läka dig från de slag du har fått, säger Herren,…”

Om jag inte kunde få utbilda mig färdigt till sjuksköterska, så försökte jag komma in på utbildning till pastor. Deras upprepade ”nej” och halvsanningar var bara att acceptera. Nu vet jag lite mer om att inte ta något ur sitt sammanhang. Jag var hel från början och löftet om helande gäller både Israel och en enskild trasig person, som gått i tusen bitar.

Där är vi nu mellan påsken och pingsten. Påskdagen börjar med att två lärjungar försökte lämna allt de varit med om – gå därifrån. Som om det går att gå ifrån sig själv och det en sett och hört? Vi får inte veta om Kleopas och en annan om de fått ett, två eller tre års undervisning av Jesus. En påsk i Jerusalem fick de sitt trauma och livet gick bildligt talat i tusen bitar. Vem brydde sig om vad de trott på? Vad skulle de satsa på efter slagen, allt blod de blivit vittne till och såren?

”Ohelbar är den skada du fått!”

Det står som sagt inget namn på en av lärjungarna. Där i berättelsen i Lukas kapitel 24 har jag satt in mitt trauma vad det är jag såg på ett sinnessjukhus år 1956. Jesus hade varit där före mig och tagit på sig all skam och skuld. Skammen har väl inte blivit så mycket mindre med åren men jag för min del vet, att min och allas läkedom finns i Jesu egna sår. Det är mindre skamligt att ha en ryggsjukdom än en psykisk. Att inte kunna arbeta och göra rätt för sig är nog lika skamligt tror jag. Att ligga samhället till last så att säga.

Att vara kvinna och vilja förkunna Jesu död och uppståndelse är inte fel! Det finns läkedom i hans sår!

Det är värt ett ”halleluja”, tycker nog jag.

Nattorientering

Det var igår, som jag skrattade åt länken från Landet runts inspelning om tråkigaste platsen i Sverige. Idag är jag allvarlig. Är det Sverigedemokrater, som leker krig i en skog med en gammal pansarvagn? (se länken)

Mina egna minnen rusade iväg till mitten av 60-talet eller början. Att mina bröder orienterade kunde jag. Men det var dagtid. Bland de unga i distriktet runt Essunga skulle det bli nattorientering, som jag inte fattade och inte kunde skogen. Banan var snitslad med vita små lakansremsor. Med hjälp av en bra ficklampa gick det att hitta rätt stig, när ljusstrålen träffade remsan. Som ledare var det min uppgift att se till att de vita vägledarna fanns kvar i träden. De som gick först eller lite senare kunde bli frestade att försvåra tävlingen genom att ta bort någon.

Det var då den långe tonåringen kom och gick vid min sida och faktiskt avslöjade på sitt sätt, att det inte var roligt, att jag lämnade dem och flyttade till Göteborg. Hade jag tänkt igenom hur jag skulle klara mig utan dem?

Jag å min sida kunde inte tänka ut ett sabotage, att någon tog bort en vit remsa i träden. Det var ju inte ens ett Emil-hyss! Så gick vi där han och jag och såg till att banan var OK. Tro inte att jag glömt dessa stökiga tonåringar i Grästorp! Den kvällen fanns det ju unga från Essunga också.

Hur är det nu med bibelkunskapen? Jo, om det var någon skyldig, som skulle straffas med döden, så skulle den personen se till att fly till en fristad i Löfteslandet. Dessa fristäder var strategiskt så placerade att sträckan inte fick bli för lång. Det skulle gå att hinna fram innan åklagaren kom ifatt! Och hör och häpna ingen fick plocka ner de vita remsorna av lakanstyg så att den skyldige skulle komma vilse!

Nej, så står det inte i bibeln. Det står bara att vägen till fristäderna skulle hållas i ordning. Försumlighet är allvarligt nog och att leka krig är ändå värre.

Det är dags att vakna nu! Vi har firat påsk! Kyrkan i Sverige skall väl ändå inte plocka bort de vita snitslarna på vägen till Jesu kors för dem, som är hotade till livet? Och vilseleda med andra stigar…

Bibelhänvisning: 4 Mosebok 35:6 och 5 Mosebok kap. 19

Älskade ”barnbarn”!

Tiden rinner iväg. Tiden rinner ifrån mig och ni får höra det gång på gång att mitt huvud är inte som förut. Det är ingen idé, att be om skärpning eller att ni skall få lite struktur på berättandet. Tankarna flyger hit och dit och jagar varandra i en yster lek. Än så länge för det är morgon och min tid. Sen blir det en enda röra framåt kvällen…

Idag tänker jag berätta för er vem Han är i mitt liv med stort H. Ja, det har ni fattat för länge sen. Annars hade ni ju inte valt att komma för att få höra mera. Nu är det bråttom för min del med ett nytt försök. Ibland ger jag upp och vill skylla på att ni är splittrade och inte kan lyssna. Ni fattar det inte förrän ni är där med livet bakom. Det är frustrerande att livet ligger bakom när jag skulle vilja berätta så mycket på ett bättre sätt.

Han fanns i min hembygd innan jag fanns där. För så berättade min pappa på sin dödsbädd:

”Åk hem och titta i min bibel så skall du få se. Där står datum.”

Nej, inte datum, när han kom till Norra Björke utan ett datum, att han fanns där innan min pappa flyttade till denna lilla socken. Det var en så kallad färdkost – en bibelvers som min mamma skickat med honom till denna okända plats.

”Se, jag skall sända en ängel framför dig, som skall bevara dig på vägen och föra dig till den plats som jag har utsett.” (2 Mos. 23:20 år 1919)

Så Han med stort H i mitt liv var redan känd i min föräldrars liv. Mina föräldrar fick sex barn och arton barnbarn. Först längtade jag efter barn. Senare i livet längtade jag efter barnbarn. En kväll stod det tre ungdomar utanför min dörr och hade fått adressen till en ”bibeltant”. Några fler kom som jag visste om och er ålder stämmer för att få kalla er barnbarn.

Tyvärr har jag måst berätta för er att det går inte längre att hålla ordning på alla tankar som sagt. En kväll gick det bra för jag lade en stor skiss på bordet över Mellersta östern. Plötslig såg jag själv, att jag har ju ett bibelsammanhang här och där över hela området! Jag har läst bibeln med kartan! Hur förmedlar jag det?

”Här är vi nu!” Och tiden är snart ute. Av tio som gick ut för att möta brudgummen somnade alla. Han skulle komma ”snart” men detta ”snart” drog ut på tiden. Detta är en av Jesu liknelser.

Det är onsdag i stilla veckan och vår kväll tillsammans egentligen. Men det blir bara en repetition via nätet, där du befinner dig…

Detta sätt att studera bibeln passar inte män med tanke på överförd betydelse. Det är inte min idé. Det var Herren själv som påstod, att han kom ihåg hur Israel följde honom likt en brud som följer sin brudgum. Under ökenvandringen var detta. Sen blev de otrogna. Alla benämningar finns på ”kvinnan” i förhållande till Herren. Detta finns i koncentrat i Jesus släkttavla i Matteus kapitel 1 om Josefs härkomst – han som inte ens rört vid Maria – rört vid Guds plan att sända Jesus Kristus…

Så kom Jesus till människan, som inte är bra som hon är och inte kan befria sig själv ur sin situation:

Hon är den svikna som Tamar, skökan som Rahab, moabitiskan som Rut, som inte fick äktas av en israelit enligt lagen på tio generationer. Hon är förförerskan och äktenskapsbryterska som Batseba och hon är den rättfärdiga enligt lagen som Maria.

Där kommer poängen i Matt. kap 1. Av Maria föddes Jesus, ty det Lagen inte kunde åstadkomma för den var försvagad genom köttet – det gjorde Gud, då han sände sin enfödde son (citat fritt ur minnet). Rom 8:3

Ur detta bottenläge fullbordade Jesus lagen och vände tillbaka till den härlighet han lämnat en gång. Joh 17:5
Lukas kap 3:23-28 …son av Gud. Jesus är och var och förblir Guds son.

Alla har vi syndad och är i avsaknad av härligheten från Gud. Rom 3:23-26
Om vi tror, att vi är bra som vi är förminskar vi Jesu försoningsgärning på korset.

Glad Påsk mina älskade ”barnbarn”

önskar Gunnel

P.S. Min mentor som hjälpte mig ut på ”nätet” en gång i tiden fick denna blombukett av mig som foto och kunde sätta text på och skicka tillbaka mig. Jag för min del har fått buketten från en barndomsvän och granne från Norra Björke. Hon heter Birgitta och hennes man heter Gunnar. Så bevarar jag mina blommor och ger vidare. D.S.

Arvet

Auktionen var över. Den dagen hade jag inga möjligheter att vara med och inget intresse heller. Det bara är så. Vi värderar och intresserar oss för olika ting.
En dag var jag så mycket bättre i min rygg, att jag kunde resa och besöka min morbror. De hade brutit upp han och moster och hade modern lägenhet i stan. Nye ägaren hade inte tillträtt och jag fick låna nycklarna till husen. Jag ville fotografera taken och dörrarna. Jag ville minnas barndomens hemlängtan efter mamma. Visserligen var jag där bara på sommarlov. Det ändrade inte min inställning och den kusliga vindstrappan var borta. Moderniserad, öppen ljus. Det som kallades andra våningen var öppen vind i min barndom med ett vindskontor åt varje håll. Morbror ”Larsa” rum låg till höger ut mot vägen. Så märkligt. Jag bara har fått för mig, att det var i det rummet den första hemliga nattvardsgången hölls utanför Svenska Kyrkan. Det kunde ju lika väl ha varit i rummet till vänster inåt trädgården, eftersom samlingen inte var tillåten. År 1876 var morfars äldre bror August initiativtagare till att en söndagsskola bildades. År 1884 bildades Missionsförsamlingen. Så var det kvar en oinredd vind mellan dessa två rum. Där tittade jag in och fick se en stor klumpig kista. De hade väl inte klarat av att bära ut den till auktionen och inte heller fått någon köpare. Den stod kvar där den stått alltid. Inte bara kistan minsann utan även det Guds ord, som funnits tillgängligt bland gårdens ägare. Kan man ärva en kista? Ja. Kan man ärva Guds ord? Nej. Bara bli påverkad…

Sagt och gjort. Jag lyfte upp dessa böcker och lade dem ovanpå för fotografering. Sen skulle jag ta med dem till stan och fråga min morbror hur detta gått till. Jag vet ju att ”religiösa” böcker blir över på auktioner. Kunde jag få min morfars böcker? En heter: ”Passionspredikningar jemte twå predikningar om tröst emot döden” av Doktor Martin Luther (Ny översättning av Cavallin)

Här är jag nu och undrar om man kan ärva Guds ord, som det står översatt eller genom förklaringar?

Historien

Så började historien för min del. Den äldsta sysslingen på min mors sida skulle komma till Göteborg på besök. Handstilen på hennes brev som låg på golvet i tamburen var så bekant, men vem var brevet ifrån? Kan någon ärva en handstil för så skrev ju min mor, innan hon blev darrhänt och gammal? Så skrev en kusin…

I brevet fanns en förfrågan om natthärbärge för henne och hennes man. Vi kände inte varandra. Besöket blev en stor vändpunkt för mig år 1982. Gudrun ville lämna tillbaka min morfars bondepraktika och jag fick kopior av gamla brev om Roparna. Så sa hon, att de gamla breven innehöll uppgifter om Roparna.

Nu har jag nystat färdigt. Åren har gått och jag fortsatte min släktforskning i bibeln. Visst är det imponerade att komma ända ner till Adam och Eva! Utan historia lever ingen vare sig den är ljus eller mörk eller ointressant rent av. I min morfars bondepraktika är det fråga om sådd och skörd mest. I hans farfars tid var det fråga om ett svårt svältår. Det fanns inget ätbart. I bibelns historia återkommer berättelser om hungersnöd mer än en gång.

Det är morgon den 12 mars och mina tankar skall få virvla totalt fritt hit och dit, för det är sista dagen på kontraktet för brefvet.com. Någon har befogenhet att släcka ner den hemsidan sen. Innan dess fick jag hjälp av en supporter att flytta över de små berättelserna hit. Här är bilden på husen, som gått i arv från far till son. Jag har berättat om ”prästgenen”, som då rakt inte passade i en kvinnlig arvinge år 1958. Jo, jag har berättat om äldste sonen i en av generationerna, som tydligen var lika klen, som jag varit. Den slutsatsen har jag dragit alldeles själv, för det blev inget av en.

(Det är en västgötahistoria av Sixten Bengtsson. På landet förr i tiden var det märkvärdigt, när en missionär kom hem och berättade från något okänt område. Så var missionärens berättelse slut i kapellet och hon gav tillfälle till frågor. Det var tyst en stund. Sen kom frågan: ”Ho´ hade ena halter söster. Va´ ble´ de´ å´ den?”)

Nej, jag tänker inte oja mig, för det allra mesta av livet ligger bakom. Nu vet jag, att jag har sinne för teologi. Det var en kvinnlig exeget, som fick mig att fatta häromdagen. Och det gjorde mig gott!

Noomi betyder den ljuvliga men hon förlorade allt och tyckte att släkten borde kalla henne Mara. (Ruts bok kapitel 1)

Detta är antagligen lite teologi, som jag gräver i. Eller snarare är det så att jag älskar att promenera bredvid olika personer via texter och kartor bibeln…

Kom ihåg hur mycket jag vandrat bredvid Josef!

Profeterna

Så börjar tanken på att bjuda in till berättelsen av min kristna historia. Trappan har vittrat sönder. Läkten runt huset är bytt. Jag har ett gammalt foto där reparationen syns. Stugan är förmodligen från slutet av 1700-talet. Härifrån har det gått brev och hit har det kommit brev som svar. År 1982 fick jag kopior av dem och senare originalen. Den intressanta frågan var om profeterna, som gick i gårdarna. Redan år 1954 fick jag berättelsen om Roparna men hittade ingen mer information än distriktsföreståndare Nils Engmyrs berättelse. Sen dess har jag hittat boken ”Roparna” av David Carlsson.

Nu är det som det är. Det blir ingen mer fortsättning på http://www.brefvet.com. Vilken dag som helst släcks hemsidan ner. Psykiskt har jag mått bra av att få kunna använda min envishet. Arbeta och tjäna pengar har högre status än att ligga på sängen och tänka. Och stiga upp emellanåt och drömma om att få något gjort…

Ja, där kommer min association till alltings ursprung:

”Jag vet väl vilka tankar jag har för er,” säger Herren, ”nämligen friden och inte ofärdens till att ge er en framtid och ett hopp.”

Det var fritt ur minnet. Nu skall jag kolla översättningarna på svenska. Ha en bra dag och tag dig gärna lite tid att klicka runt i brefvet som kom.

En extra dag

Maria-dagen den 28:e februari var viktig i mitt föräldrahem. Det var min mors andra namn. Sen blev det min systers andra namn. Och jag ringde för att gratulera. Hennes fråga i samtalet var hur jag skulle använda dagen efter, när jag får en extra dag. Så hade inte jag tänkt. Vad var det för märkvärdigt med att få en extra dag? Den skulle väl försvinna som alla andra?

Det gjorde den också och jag rörde runt som vanligt bland minnen och foton. Fredagen var så fin med promenad i gamla Haga i Göteborg och en medvandrare, som ville lyssna. På Facebook hakar en tredje på med bildberättelser. Kommunikationen är blixtsnabb nu för tiden och en nyfunnen vän i USA kan klicka på ”Gilla” i samma stund, som fotot kom upp på Linda och mig. (Det heter något på engelska selfie?) Själv hann jag inte ens hem innan andra kunde se, att jag varit i Haga. Jag hinner inte med i denna takt! Hör du det? Inte nog med att jag släpat på 50-talet och 70-talet och 1800-talet. Jag skall kunna lämna det också mot min vilja.

Nu var det tillkännagivet. 1800-talet får jag ha för mig själv och ingen i min släkt har klickat på Gilla-knappen för att jag lämnar brefvet bakom mig.

Fast jag tycker det är tråkigt. Och det måste jag få tycka…