Kategori: Okategoriserade

Nostalgi

Tankarna går till en artikel i tidningen Dagen för några år sen om den äldre damen som bloggar. Barnbarnen gjorde iordning en plats för henne att berätta på för dem. Och bilden av nybakade bullar väcker så många minnen.

Och jag minns sången: ”Gamla farmor skrynkig är och grå. Böjd och stapplande hon synes gå. Livets börda trycker henne nu. Fordom var hon ung och rask som du.”  Det stämmer inte nu för tiden!  Det som stämmer är andra versen: ”Men hon har ett hjärta ömt och gott. Ack om du det hjärtat kände blott. Skulle du som nu blott ytan ser  Älska farmor mycket, mycket mer.”

Liten fikastund

En kollega som bloggare med ett fint uttryck och i min ålder!

Så jag bestämde mig för att bjuda på ett av mina fina minnen ”hemifrån” idag. Det var helt naturligt, att mina gamla föräldrar lämnade denna världen för en bättre. Det var inte naturligt däremot för mig att mista kontakten med min hembygd. Den sorgen tog jag ut i förskott. Alldeles i onödan. Skolan fanns ju kvar och barnen! En dag blev jag bjuden att följa med dem. De skulle få se hur det gick till förr utan tvättmaskin, utan elektrisk spis, utan oljepanna!

Så nu bjuder jag på det jag kallar för min ”sjukdomsvinst”. Jag kunde inte arbeta på grund av min ryggsjukdom men hade min kamera och lärde mig svart/vitt från grunden. Gissa om jag njuter av att se generationerna tillsammans! Allt är inte färg! Svart/vitt är så vackert.

Barnen fick se hur det gick till att koka lut (tvättmedel), som här hos Elisabet. Erland hade huggit veden innan.

Elisabet och Erland086

Gamla o unga NB085

De hade varit hos Evie och sett gamla tiders tvättbräda och är på väg att se och höra mera.

De fick se vedsågning med en person eller med två bakom gemensam såg.

Vedsågning087

 

Och de fick se hur mattorna skurades på knä vid ån.

Mattorna skuras088

 

Barnen fick höra de ”gamle” berätta och jag fick vara med. Tack till Åsaka och Björke Hembygdsförening och Barbro Andersson, som bjöd mig att vara med. Året var 1987.

En dag vill kanske mina syskons barnbarn och barnbarnsbarn vill veta hur det var förr.

Eller att jag kan få berätta för Gabriel och hans mamma hur det var i Norra Björke en gång för länge, länge sen…

15 04 04 Julie och Gabriel

 

 

 

 

 

Tvåbenta böcker Del 2

”Ringa nu när ja´ ska gå till körka!”

Min gamla faster var rak och odiplomatisk. Precis som hela syskonskaran. Tydlig kanske är ett bättre, mjukare ord. Lillebror som var nummer åtta i syskonskaran arbetade inte på söndagsförmiddagen. För honom passade det utmärkt med ett telefonsamtal till storasyster i Göteborg. Vardagar hade han inte tid. Då gick det i ett och att arbeta var roligt.

Esther tyckte också om att arbeta och få ha kontakt med syskonen. Men inte halv elva, när hon var på väg till kyrkan. Det var så jag tänkte en gång, när telefonen ringde en söndagsförmiddag. Vem ringer nu, som inte vet, att jag brukar vara i kyrkan vid den tiden? Jag satt på min kökssoffa. På väggen mittemot sitter amerikaklockan. Den visade på tjugo minuter över tolv.

”Det är Monica.” Jag blev tyst och tänkte möjligtvis, att det var fråga om en stroke, som Karin varit rädd för med sitt höga blodtryck. ”Du kanske inte kommer ihåg mig, Karins dotter?  Mamma dog i natt.”  Klockan visade på tjugo minuter över tolv och jag satt hemma och var inte i kyrkan, när beskedet kom.

Karin blev bara 70 år och var en gång klassens geni men brydde sig inte ens om att ta studenten. Vi brukade bara umgås efter skolans slut, när hon väntade på bussen hem och jag väntade på att mitt tåg skulle ta mig från stan. Under den tiden försökte jag att omvända henne till min tro. Det var omöjligt. Hon ville inte ha bibelns Gud. Hon tog realexamen med högsta betyg och jag med lägsta för att få slippa gå om ett år. Jo, ett bra betyg hade jag, för jag var inte nöjd med det som var tänkt, utan bad att få tenta upp det. Det hade med kristen tro att göra.

Nästa gång vi möttes var hon elev vid sköterskeskolan på Restad Sjukhus. Det var år 1956. Det var finare, att utbilda sig till sjuksköterska, så jag var elev vid Göteborg Sjuksköterskeskola, Sahlgrenska Sjukhuset. Det var  förödmjukande, att bli patient på ett så ruskigt sjukhus med alla fördomar och skräckhistorier. Där fanns Karin och kände mig men ingen lyssnade på mig, att jag behövde träffa en som känner mig. Åren gick tills nästa långa kontakt år 1989. Då fanns hon på en gudstjänst, där jag predikat och inte märkt, att hon fanns där. Jag fortsatte där jag slutat under realskoletiden, att försöka omvända Karin till min tro på bibelns Gud. Det misslyckades totalt trots alla mina predikningar i Velanda Missionsförsamling. Samtidigt under dessa år 1988 till 1993 pågick den stora psykiatrireformen och landets stora mentalsjukhus tömdes på patienter. Medicinerna hade blivit så bra, att de låsta dörrarna kunde öppnas. Karin och jag promenerade på Hunneberg många gånger. Hon var ledig måndagar, hade blivit änka och levde i den sorgen. Jag levde i min sorg, att jag inte kunde fatta mentalsjukvården. Jag ältade och ältade och Karin fick stå till svars för allt, som hänt mig år 1956. Jag behövde inte stå till svars för det trauma, som hände henne i sexårsåldern.

Jag har läst mer än en tvåbent bok men försent eller sent. Vi gick över till 2000-talet och jag fick äntligen hålla andakt i min hembygds kyrka. Efteråt var det kyrkogårdsvandring och Karin fanns med mycket intresserad av historia. Dagen efter skulle jag få en guidning av henne på Gärdhems kyrkogård. Den kyrkogården är så annorlunda än den lilla i Norra Björke, som är mjuk med mycket gräsmattor mellan stenarna. Då kom orden:

”Här ligger hon!”

Karin hade också haft en gammal ogift, sträv faster men inte som min. Denna faster hade varit blind mot slutet av sin levnad och lockat Karin med en peng varje gång hon läste högt ut Gamla Testamentet om alla krigen.

”25 öre var mycket på den tiden,” sa Karin, ”men jag förstår inte varför hon alltid skulle ha mig att läsa om Gideon och krigen.”

Så Karin ville inte ha en sådan Gud. Och gamla faster hade visst en gång i sin ungdom varit kär i en präst, som försmått henne.

Ambassadören

 

 

Käre David!

Du vill, att jag skall berätta för dig, när jag skickat ett brev. Få har tid att kolla vad som händer på intranätet. Ja, du skall få veta men ett klick nu för tiden går blixtsnabbt ut över hela världen jämfört med postgången förr. I min hembygd har jag vikarierat semestertid för lantbrevbäraren. Min far hade en extra kraftig moped, som jag fick låna för denna postväska. (Det går alltid att associera till ”hemma” i Norra Björke). Tydligen. För det är där jag har mitt första foto på dig i 2-3 årsåldern. Ett pangfoto där jag störde dig, när du åt röda vinbär. Den gången var din morfar och mormor med i vår trädgård.

Vad var det för märkvärdigt med din morfar Eric Nilsson som förkunnare? Ingenting mer än att han höll sig till bibeln! Det var han, som förde mitt eget bibelläsande till gamla testamentets texter! Det var han, som ständigt visade på att de urgamla texterna pekade fram mot Jesus och var aktuella för oss som lyssnade. Han hänvisade inte till olika teologers utläggningar och gjorde texterna komplicerade. Han använde aldrig ordet ”tolkningsmodeller” eller förklarade för oss lyssnare vad det innebar.

Nu vet jag lite om det men inom Pingströrelsen används inte det ordet heller. De har visst sagt: ”Läs som det står. Tro som det står. Så får du det som står.”  Enkelt men den modellen har mer än en förstört för oss andra. Så enkelt var det inte ens för pingstvänner!

Så till rubriken. Det intresserar mig att slå upp och titta på främmande ord. År 2010 gick jag en utbildning till att bli attitydambassadör inom (H)järnkoll. Jag tyckte, att titeln ambassadör var alldeles för pretiös. Så översättningen lyder: ”sändebud av högsta rang…” Evangeliska Fosterlandsstiftelsens tidning heter: Budbäraren. Ja, då fattar jag innebörden av ambassadör. Regeringen hade gett många erfarna personer uppdraget att informera ute i samhället vad en psykisk sjukdom eller ett psykiskt handikapp innebär att leva med. Attitydambassadörerna inom (H)järnkoll gör ett stort och viktigt arbete. Då förstår jag ordet om uppdrag av högre makt.

Din morfar var den högstes budbärare men använde inte främmande ord för sin tjänst. Snart är jag framme vid poängen av detta brev, att han inte ens använde ordet ”tolkningsmodeller”. Vi fick inte veta ens att det finns olika modeller! Idag kan 3.000 personer läsa bibeln tillsammans via datorer och en sluten grupp på Facebook, som heter ANTA UTMANINGEN. Via de läsplanerna och personerna, som kommenterar, så har jag äntligen hittat min modell beskriven. Undrar om inte din morfar predikanten hade den också. Den lyder så här enligt modellen klippa och klistra:

  • Jonas Ahlsson:

”Typologi (grekiska typos ”form”, ”mönster”, ”prägel” och logos ”ord”) är läran om överensstämmelser mellan Gamla och Nya Testamentet, vilken grundar sig på uppfattningen att Nya Testamentet är en uppfyllelse av Gamla Testamentet. Tanken är att Gud låtit händelser i Gamla Testamentet äga rum på ett sådant sätt, att de förebildar det som skulle ske med Jesus. Man kan säga att typologin är ett slags profetia i handling.”

Där slutar brevet för idag. Nu skall jag kontakta dig och berätta, att jag skickat iväg det.

M.v.h. eller kram du får välja

Gunnel

Den stridiga

På vägen hem från församlingens årsmöte kom tanken:

”Det var väldigt vad stridig jag är!” Gick fram till ledningen efteråt och föreståndaren och tog itu med hela Pingströrelsen. Det påminner om ett litet sammanhang i den biologiska släkten, när jag påstått något. ”Så kan det väl inte vara,” undrade en. Då kom repliken från min äldre syster: ”Har Gunnel sagt det, så är det så!”

En dag för många år sen stod jag vid en hög pulpet på biblioteket och läste tidningen Sändaren – Svenska Missionskyrkan och Svenska Baptistsamfundets gemensamma tidning på den tiden. Där stod en liten notis, som satta mina känslor i rörelse. Kan troende bibelläsare gräla år efter år om rätt tolkning av bibelns lära? Svenska Missionskyrkans ledning hade haft samtal under 27 år med Svenska Baptistsamfundet om dopet. Dessa samtal hade strandat, stod det att läsa. Kunde det vara möjligt? Jag kontaktade en känd teolog inom SMF och han bekräftade, att det var mycket längre än så. Det finns en hel bok, som kom ut senare om de samtalen. Om jag var intresserad. Och det är jag inte. Jag har ju redan rätt.

Ja, så sjönk medlemstalen mer och mer i alla kyrkor och samfund och det blev en stor kostnadsfråga att sköta alla kyrkor. När Bibel 2000 kom var ”församling” ersatt med ”kyrka” för det är samma ord i grundspråket grekiskan. Så det är lätt att röra till det vad som är en byggnad och vad som är en församling. Jag får inte provocera någon i Dag Sandahls blogg. Han kan visst mer än jag kan. Svenska Kyrkan är så mycket större än något samfund eller kyrka.

Så här sitter jag och tillhör en annan generation. Vanliga bibelstudier tillsammans är omodernt. Nu skall det vara rökpuffar och olika färger på den som är i strålkastarljuset för tillfället.

Försoningens möjligheter Del 3

Min mentor har varnat mig många gånger för mitt engegemang i mäns debatter.
”Tjafs,” har hon sagt med ett enda ord. Och jag har försvarat mig med att jag lärt mig så mycket.
Pyttsan. Det har ju bara gjort mig frustrerad. Även om det varit brett intresse från olika kyrkofronter…
Mikael Karlendahls blogg heter: ”För tron och sanningen!”

Jag minns när jag stod på biblioteket för många år sen och läste tidningen Sändaren och fick syn på en liten notis. Samtalen hade strandat efter 27 år mellan Svenska Missionskyrkan och Svenska Baptistsamfundet. Min fråga var naturligtvis hur några kan samtala om dopet så många år. Men det var visst möjligt ändå längre än 27 år.

Nu har pingstpastorn Mikael Karlendal lämnat Pingströrelsen just på grund av en annan dopsyn. Ja, då lämnar jag den bloggen. De får hålla på bäst de vill och samtala om dopet i andra kombinationer än pingstvänner, ”missionare”, lutheraner, katoliker och baptister.

Prästen Dag Sandahls blogg har jag redan lämnat, när han skrev en julsaga om ett dårhus. Jag menar, att den som inte varit intagen, inlåst och fastspänd vid en järnsäng skall inte yttra sig om dårhus. Nu fick jag det skrivet och filmen heter:
”Pat. är frisk och pigg för övrigt”
Den filmen hade premiär på ett av landets största sinnesjukhus förr. Datum var den 12 december 2013. Strax innan dess den 12 september blev den inspelad inuti före detta stormavdelningen 10 B och utanför. Det var en viktig dokumentation, som blev gjord.

Pastor Stefan Swärd skriver i sin blogg angående den bok som skall komma om försoningen:
”Det här är centrala frågor jag ställer just nu och jag behöver hjälp med svaren, annars är det risk att den stackars Waldenström råkar ut för en sågning i min bok.

Waldenström blev ju tillräckligt sågad av EFS-arna på 1870-talet så jag tror inte att han bryr sig i sin himmel, men jag vill vara rättvis mot honom i mina bedömningar.”

Ett sådant uttryck klarar inte jag. OK, jag kan ingen som helst kyrkohistoria om dopet eller försoningen vad alla män kommit fram till under 2000 år. Kyrkohistoria är kyrkohistoria och bibeln är bibeln. Men ner till 1700-talet och PredikarLena har jag läst på och Roparrörelsen!

Så igår hade jag besök på min blogg av en av mina nyfunna vänner inom (H)järnkoll. Det blev jag mycket glad över. Männen jag besök i deras bloggar skriver aldrig en kommentar i min blogg. Möjligtvis att jag får hänvisning till ett av deras tidigare inlägg. Jag är ”impad” som unga i Stockholm uttrycker det av datafinesser.

Sofia Lilly Jönssons bloggande saknar jag i ”Fjärde väggen”. Där fanns det kvinnor med i debatten och en frisk fläkt.
Då är det bara att vandra vidare steg för steg och hoppas på att någon hittar till min blogg, som inte kan Kanaans tungomål. Självklart att det finns en grammatik till det ovanliga språket också.

Var inte rädd för att fråga Madelein eller Carina! Jag följer era bloggar om att leva med bokstavskombinationer som diagnoser. Snart har jag väl kvalat in och kan få bli attitydambassadör igen inom (H)järnkoll, tycker nog jag. Har inte jag erfarenhet nog för att få ge allmänheten information? Passar det inte att vara försonad med sitt förflutna? Inte är väl jag en bitter käring?

Tänk, att det skulle ta femtio år att fatta, att jag får ha kvar mina minnen från år 1956! Och ändå vara försonad och lycklig…

För tron och sanningen

Allt mellan himmel och jord

Gyllenkroken – där fick jag hjälp att dokumentera min erfarenhet

försoning.nu

Det är mycket, som inte jag klarar. Sommarvärme till exempel. Det får man inte säga för alla behöver sol och semester. Avkoppling från ett stressigt vardagsliv. Vad kopplar en gammal, rörelsehindrad med chefsegenskaper av från? (Det står i min sjukjournal från 1956, att jag styr och ställer på avdelningen. Ränderna går aldrig ur…)

Ja, då finns Facebook. Tänk, om jag fått styra en avdelning, som är heltäckande över hela landet! Då skulle nog jag blomma upp igen! Sagt och gjort men sen saknade jag datakunskaper och dessutom faktakunskaper. Det blev platt fall av min idé efter P. Waldenströms intresse för blommor. Genom denne store forskare inom teologi, så fick vi även våra landskapsblommor i vart fall.

Tänk, om teologer skulle kunna fatta denna strålande idé att dela med sig av sina kunskaper via Facebook under ledning av t.ex. ? För kunskap fungerar att bjuda på bland ödmjuka människor! Det har jag och andra sett i gruppen

http://www.blommar.nu

Min sommar blev räddad och jag är glad och tacksam. Tänk, att få en vacker blomma från Lofoten eller Skåne, Gotland eller Hönö! Och sen få det under hela sommaren… Tänk, att det finns kunniga, som är så generösa att ingen behöver skämmas över sina fel eller brist på kunskap!

Jag har följt teologer i 13 år nu på nätet i olika kristna debatter och saknar den ödmjukhet, som botanisterna visat i öppna Facebookgruppen. Är det så inom teologi och exegetik att antingen eller gäller? Jag har rätt. Du har fel.
P. Waldenström var en gigant visst men att vara en ”missionare” är nästan botten. E.J.Ekman var också en gigant, om man tittar på alla tjocka bokverk efter honom om Inre Missionens historia. Lewi Pethrus tyckte visst om blommor också men tog en annan linje att läsa bibeln under andens ledning och tydligen inte bry sig om akademiska studier.

Titta gärna på http://www.blommar.nu ända ner till sommarens början och njut. Kanske att jag fortsätter att följa Stefan Swärd och Mikael Karlendals bloggar, men det är inte säkert. Man kan bli mätt också. Jag saknar Fjärde väggen. Där var det friska fläktar.

försoning.nu

Det är bara ett förslag för er som kan praktisk utövning och data också.

SvarthöSvarthö fotograferat av en teologs hustru Sonja i Jämtland

Två drömmar

Josef hade två olika drömmar, som irriterade hans äldre bröder. Han drömde, att de var ute på åkern och band kärvar. Då reste sig hans kärve upp och blev stående. Brödernas kärvar ställde sig runt hans och bugade sig.
1 Mos 37:5-
Där fortsätter tydligen berättelsen om lite avundsjuka. Lite synd om du så vill med tanke på Kain…
De elva kärvarna bugade sig för Josefs kärve. Så fortsatte bitterheten mot Josef och hatet pyrde.
Inte nog med denna dröm om vanligt skördearbete det jordnära så att säga. Josef bad dem lyssna till en än kraftfullare dröm om solen och månen och elva stjärnor som bugade sig för hans stjärna. Jojo. I psykiatriska termer är väl detta vanföreställningar och mani att drömma om universum och vara stor där. Det var inte bara bröderna, som förkastade berättelsen. Fader Jakob tog sin son vid sidan om och ifrågasatte, att han själv som familjen överhuvud och hans hustru Rakel, som fött Josef skulle falla ner för denne yngling. I vart fall blev det värt att begrunda och gömma i sitt hjärta.

Tills det gick i uppfyllelse! Som om Gud inte vet historiens gång? Som om Gud inte talar om i förväg vad som kommer att ske? Som om Gud inte kan tala på olika sätt i olika tider? Vem var det som utbrast:

”Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig?”
Vem var det som kom ihåg hans själs ångest, när det själva var i dödsnöd?

Natt skall inte förbli där nu ångest råder…

En gång för länge, länge sen drömde jag, att jag gick slingan motsols i min hembygd på natten. Drömmen började ett stycke in på stigen och jag gick bredvid en mörk man med ett annat språk än mitt. Vi gick tysta sida vid sida och jag visade honom min tillgivenhet genom att ge honom en kyss. Sen var det öppet fält och fullmånen lyste mot oss. När skogen närmade sig igen, så stod där en annan mörk man bakom en timmerklo. Han höll en cigarettändare i handen med en liten låga och skogen var bakom. Där hade det varit en stor skogsbrand, när jag var mellan barn och tonåring. Åskan hade slagit ner och antänt på mer än ett ställe.

Så vaknade jag i stor rädsla. Mannen som jag vandrat med var försvunnen och jag stod som mellan dessa två i avstånd.

Det är bara jag, som har facit till mitt liv. Den som läser och lånar min dröm har facit till sitt eget liv men inte mitt. Jag hade inte märkt, att jag gick i förväg och kommit ifrån honom, som jag var trygg med. Få människor har haft en så trygg barndom, som jag haft och fått lära känna Gud från början och hans kärlek. Inte alla har fått det med modermjölken, att det jordiska och det himmelska hör ihop alltid i Kristus.

I honom är det som vi rör oss och är till.
Gissa vem som skrivit det!

Huset som blev ett hem

Huset var nybyggt år 1919, när min far kom till bygden. Det stod där naket och kalt utan en enda buske eller ett  träd och med mycket åkerjord bakom. Så såg det ut enligt ett gammalt foto från den tiden. Järnvägen Nossebro – Trollhättan var klar och unga människor fulla av livslust och energi satsade på egna hem och industrier. Min mor skickade med en bibelvers som färdkost till den okända platsen:

”Se, jag skall sända en ängel framför dig, som skall bevara dig på vägen och föra dig till den plats som jag har utsett.”
2 Mosebok 23:20

Kan detta vara möjligt och aktuellt över tretusen år senare än som det blev nertecknat? I vart fall fick jag syn på bibelversen i min mors bibel år 1987, när min far blivit nästan 95 år och skulle dö. Då frågade jag honom och fick berättelsen. Två unga människor hade tagit fasta på Guds ledning och hjälp. Den höll livet ut genom alla prövningar och all glädje.

Mor Anna
Mor Anna bland blommorna som far planterade

De hade ett annat hem också, som de kallade sitt andliga hem. När min far dog fanns ingen mer i den församlingen och Missionskyrkan revs. Nu har jag varit utan internetuppkoppling över en månad och hunnit tänka över mitt bloggande och besök i andras bloggar. Det finns inte så mycket intresse för bibelstudier, som det var i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Då fanns det läsare. När mitt föräldrahem var sålt och Missionskyrkan riven började mitt intresse för bygden och hur frikyrkoförsamlingen hade kommit till. I Bibel 2000 är ”församling” konsekvent utbytt mot ”kyrka”. De ger inte alls samma associationer. Vem reagerar?

Idag är det Kristi Himmelfärdsdag och jag har fått tillbaka min dator och möjlighet till monolog. (?)

Männens revir

En gång skrev jag, att det verkar vara männens revir att debattera. Och fick kritik på detta. Jag tror fortfarande, att det är så om jag inte som kvinna kan uttrycka orden korrekt i ämnet teologi.

Sjukvården däremot är kvinnornas revir mer än männens. Vad är det som säger, att män kan mera om döden än kvinnor? Vad är det som säger, att män kan mera om livet än kvinnor? Vad är det som säger, att vi inte tillsammans skulle kunna samtala om livet och döden utan akademiska examina?

Jag bara undrar.