Tvåbenta böcker Del 2

”Ringa nu när ja´ ska gå till körka!”

Min gamla faster var rak och odiplomatisk. Precis som hela syskonskaran. Tydlig kanske är ett bättre, mjukare ord. Lillebror som var nummer åtta i syskonskaran arbetade inte på söndagsförmiddagen. För honom passade det utmärkt med ett telefonsamtal till storasyster i Göteborg. Vardagar hade han inte tid. Då gick det i ett och att arbeta var roligt.

Esther tyckte också om att arbeta och få ha kontakt med syskonen. Men inte halv elva, när hon var på väg till kyrkan. Det var så jag tänkte en gång, när telefonen ringde en söndagsförmiddag. Vem ringer nu, som inte vet, att jag brukar vara i kyrkan vid den tiden? Jag satt på min kökssoffa. På väggen mittemot sitter amerikaklockan. Den visade på tjugo minuter över tolv.

”Det är Monica.” Jag blev tyst och tänkte möjligtvis, att det var fråga om en stroke, som Karin varit rädd för med sitt höga blodtryck. ”Du kanske inte kommer ihåg mig, Karins dotter?  Mamma dog i natt.”  Klockan visade på tjugo minuter över tolv och jag satt hemma och var inte i kyrkan, när beskedet kom.

Karin blev bara 70 år och var en gång klassens geni men brydde sig inte ens om att ta studenten. Vi brukade bara umgås efter skolans slut, när hon väntade på bussen hem och jag väntade på att mitt tåg skulle ta mig från stan. Under den tiden försökte jag att omvända henne till min tro. Det var omöjligt. Hon ville inte ha bibelns Gud. Hon tog realexamen med högsta betyg och jag med lägsta för att få slippa gå om ett år. Jo, ett bra betyg hade jag, för jag var inte nöjd med det som var tänkt, utan bad att få tenta upp det. Det hade med kristen tro att göra.

Nästa gång vi möttes var hon elev vid sköterskeskolan på Restad Sjukhus. Det var år 1956. Det var finare, att utbilda sig till sjuksköterska, så jag var elev vid Göteborg Sjuksköterskeskola, Sahlgrenska Sjukhuset. Det var  förödmjukande, att bli patient på ett så ruskigt sjukhus med alla fördomar och skräckhistorier. Där fanns Karin och kände mig men ingen lyssnade på mig, att jag behövde träffa en som känner mig. Åren gick tills nästa långa kontakt år 1989. Då fanns hon på en gudstjänst, där jag predikat och inte märkt, att hon fanns där. Jag fortsatte där jag slutat under realskoletiden, att försöka omvända Karin till min tro på bibelns Gud. Det misslyckades totalt trots alla mina predikningar i Velanda Missionsförsamling. Samtidigt under dessa år 1988 till 1993 pågick den stora psykiatrireformen och landets stora mentalsjukhus tömdes på patienter. Medicinerna hade blivit så bra, att de låsta dörrarna kunde öppnas. Karin och jag promenerade på Hunneberg många gånger. Hon var ledig måndagar, hade blivit änka och levde i den sorgen. Jag levde i min sorg, att jag inte kunde fatta mentalsjukvården. Jag ältade och ältade och Karin fick stå till svars för allt, som hänt mig år 1956. Jag behövde inte stå till svars för det trauma, som hände henne i sexårsåldern.

Jag har läst mer än en tvåbent bok men försent eller sent. Vi gick över till 2000-talet och jag fick äntligen hålla andakt i min hembygds kyrka. Efteråt var det kyrkogårdsvandring och Karin fanns med mycket intresserad av historia. Dagen efter skulle jag få en guidning av henne på Gärdhems kyrkogård. Den kyrkogården är så annorlunda än den lilla i Norra Björke, som är mjuk med mycket gräsmattor mellan stenarna. Då kom orden:

”Här ligger hon!”

Karin hade också haft en gammal ogift, sträv faster men inte som min. Denna faster hade varit blind mot slutet av sin levnad och lockat Karin med en peng varje gång hon läste högt ut Gamla Testamentet om alla krigen.

”25 öre var mycket på den tiden,” sa Karin, ”men jag förstår inte varför hon alltid skulle ha mig att läsa om Gideon och krigen.”

Så Karin ville inte ha en sådan Gud. Och gamla faster hade visst en gång i sin ungdom varit kär i en präst, som försmått henne.