Josef hade två olika drömmar, som irriterade hans äldre bröder. Han drömde, att de var ute på åkern och band kärvar. Då reste sig hans kärve upp och blev stående. Brödernas kärvar ställde sig runt hans och bugade sig.
1 Mos 37:5-
Där fortsätter tydligen berättelsen om lite avundsjuka. Lite synd om du så vill med tanke på Kain…
De elva kärvarna bugade sig för Josefs kärve. Så fortsatte bitterheten mot Josef och hatet pyrde.
Inte nog med denna dröm om vanligt skördearbete det jordnära så att säga. Josef bad dem lyssna till en än kraftfullare dröm om solen och månen och elva stjärnor som bugade sig för hans stjärna. Jojo. I psykiatriska termer är väl detta vanföreställningar och mani att drömma om universum och vara stor där. Det var inte bara bröderna, som förkastade berättelsen. Fader Jakob tog sin son vid sidan om och ifrågasatte, att han själv som familjen överhuvud och hans hustru Rakel, som fött Josef skulle falla ner för denne yngling. I vart fall blev det värt att begrunda och gömma i sitt hjärta.
Tills det gick i uppfyllelse! Som om Gud inte vet historiens gång? Som om Gud inte talar om i förväg vad som kommer att ske? Som om Gud inte kan tala på olika sätt i olika tider? Vem var det som utbrast:
”Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig?”
Vem var det som kom ihåg hans själs ångest, när det själva var i dödsnöd?
Natt skall inte förbli där nu ångest råder…
En gång för länge, länge sen drömde jag, att jag gick slingan motsols i min hembygd på natten. Drömmen började ett stycke in på stigen och jag gick bredvid en mörk man med ett annat språk än mitt. Vi gick tysta sida vid sida och jag visade honom min tillgivenhet genom att ge honom en kyss. Sen var det öppet fält och fullmånen lyste mot oss. När skogen närmade sig igen, så stod där en annan mörk man bakom en timmerklo. Han höll en cigarettändare i handen med en liten låga och skogen var bakom. Där hade det varit en stor skogsbrand, när jag var mellan barn och tonåring. Åskan hade slagit ner och antänt på mer än ett ställe.
Så vaknade jag i stor rädsla. Mannen som jag vandrat med var försvunnen och jag stod som mellan dessa två i avstånd.
Det är bara jag, som har facit till mitt liv. Den som läser och lånar min dröm har facit till sitt eget liv men inte mitt. Jag hade inte märkt, att jag gick i förväg och kommit ifrån honom, som jag var trygg med. Få människor har haft en så trygg barndom, som jag haft och fått lära känna Gud från början och hans kärlek. Inte alla har fått det med modermjölken, att det jordiska och det himmelska hör ihop alltid i Kristus.
I honom är det som vi rör oss och är till.
Gissa vem som skrivit det!
Gunnels plats i rymden 