Försoningens möjligheter Del 3

Min mentor har varnat mig många gånger för mitt engegemang i mäns debatter.
”Tjafs,” har hon sagt med ett enda ord. Och jag har försvarat mig med att jag lärt mig så mycket.
Pyttsan. Det har ju bara gjort mig frustrerad. Även om det varit brett intresse från olika kyrkofronter…
Mikael Karlendahls blogg heter: ”För tron och sanningen!”

Jag minns när jag stod på biblioteket för många år sen och läste tidningen Sändaren och fick syn på en liten notis. Samtalen hade strandat efter 27 år mellan Svenska Missionskyrkan och Svenska Baptistsamfundet. Min fråga var naturligtvis hur några kan samtala om dopet så många år. Men det var visst möjligt ändå längre än 27 år.

Nu har pingstpastorn Mikael Karlendal lämnat Pingströrelsen just på grund av en annan dopsyn. Ja, då lämnar jag den bloggen. De får hålla på bäst de vill och samtala om dopet i andra kombinationer än pingstvänner, ”missionare”, lutheraner, katoliker och baptister.

Prästen Dag Sandahls blogg har jag redan lämnat, när han skrev en julsaga om ett dårhus. Jag menar, att den som inte varit intagen, inlåst och fastspänd vid en järnsäng skall inte yttra sig om dårhus. Nu fick jag det skrivet och filmen heter:
”Pat. är frisk och pigg för övrigt”
Den filmen hade premiär på ett av landets största sinnesjukhus förr. Datum var den 12 december 2013. Strax innan dess den 12 september blev den inspelad inuti före detta stormavdelningen 10 B och utanför. Det var en viktig dokumentation, som blev gjord.

Pastor Stefan Swärd skriver i sin blogg angående den bok som skall komma om försoningen:
”Det här är centrala frågor jag ställer just nu och jag behöver hjälp med svaren, annars är det risk att den stackars Waldenström råkar ut för en sågning i min bok.

Waldenström blev ju tillräckligt sågad av EFS-arna på 1870-talet så jag tror inte att han bryr sig i sin himmel, men jag vill vara rättvis mot honom i mina bedömningar.”

Ett sådant uttryck klarar inte jag. OK, jag kan ingen som helst kyrkohistoria om dopet eller försoningen vad alla män kommit fram till under 2000 år. Kyrkohistoria är kyrkohistoria och bibeln är bibeln. Men ner till 1700-talet och PredikarLena har jag läst på och Roparrörelsen!

Så igår hade jag besök på min blogg av en av mina nyfunna vänner inom (H)järnkoll. Det blev jag mycket glad över. Männen jag besök i deras bloggar skriver aldrig en kommentar i min blogg. Möjligtvis att jag får hänvisning till ett av deras tidigare inlägg. Jag är ”impad” som unga i Stockholm uttrycker det av datafinesser.

Sofia Lilly Jönssons bloggande saknar jag i ”Fjärde väggen”. Där fanns det kvinnor med i debatten och en frisk fläkt.
Då är det bara att vandra vidare steg för steg och hoppas på att någon hittar till min blogg, som inte kan Kanaans tungomål. Självklart att det finns en grammatik till det ovanliga språket också.

Var inte rädd för att fråga Madelein eller Carina! Jag följer era bloggar om att leva med bokstavskombinationer som diagnoser. Snart har jag väl kvalat in och kan få bli attitydambassadör igen inom (H)järnkoll, tycker nog jag. Har inte jag erfarenhet nog för att få ge allmänheten information? Passar det inte att vara försonad med sitt förflutna? Inte är väl jag en bitter käring?

Tänk, att det skulle ta femtio år att fatta, att jag får ha kvar mina minnen från år 1956! Och ändå vara försonad och lycklig…

För tron och sanningen

Allt mellan himmel och jord

Gyllenkroken – där fick jag hjälp att dokumentera min erfarenhet

Författare: Gunnel

Västgöte, uppvuxen på landet i en trygg, god miljö, fri att välja yrke och församlingstillhörighet, bromsad i alla framtidsdrömmar genom sjukdom, en fighter, som fått börja om på nytt hur många gånger som helst. Än sen då? Rak, orubblig och envis. Jag har kämpat trons goda kamp också och älskar Paulus för hans rika bildspråk och förmåga att undervisa om Kristus som uppstånden och den levande mitt ibland oss. Debattglad. Eller "Gud vare tack att den tiden är förbi......." Visa alla inlägg av Gunnel