Försoningens ämbete

En vecka har gått idag sen jag föreläste på före detta Restad Sjukhus om hur sinnessjukhusvården var på 50-talet.

Vem kunde ana, att det inte blivit ett dugg bättre med psykiatrisk vård sen dess? Det kom ett mail från en ung kvinna, att hennes historia liknade min fast i nutid.

Mitt upplägg till föredraget var enkelt. Jag plockade fram några böcker ur bokhyllan, som betytt mycket på min väg till försoning. Den har varit lång därför att min skam bekräftades av så många andra, att detta talar vi inte om. Ingen ville höra på. Så blev det en stigmatisering av diagnoserna och minnena blev cementerade. Som om jag fått sjukhussjukan fastän i psyket.

Konstvetaren Irja Bergström var klar med sin doktorsavhandling och jag hade följt hennes arbete under många år genom en stolt mor Hilja Saarne. Hur kunde någon ägna år efter år av arbete att följa en mentalsjuk kvinnas konst och leta efter det som inte fanns offentligt utan bland före detta personal på sinnessjukhus?

Boken heter: ”Ensam fågel – jag vet vem det är”

Ester Henning Konstnärinna på hospital av Irja Bergström Utkom år 1989

Då hade det gått 30 år sen jag lovade Gud, att han kunde få spillrorna, som var kvar av mig efter vård år 1956 på Restad Sjukhus och sen stigmatisering. Sträckläste boken och lärde mig mycket om systemet på sinnessjukhusen.

År 2010 anmälde jag mig till Stiftelsen Gyllenkroken och Inre rum, att jag också hade egna erfarenheter av psykisk ohälsa och önskade få vara med att gå ut till allmänheten med information och sticka hål på fördomar. Det var ett regeringsuppdrag som kallades (H)järnkoll och gav utbildning till attitydambassadörer. Jag berättade som det var att jag ville lyssna och bara kunde min egen historia och lite teori om psykiska sjukdomar.

På första lunchrasten erbjöd en man sin berättelse om att leva med schizofreni. Så fick jag hans bok: ”Den verkliga overkligheten – Berättelsen om två självupplevda psykoser” av Fredrik Axelsson. Mitt manus till boken: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt” var klart. Det fick han av mig. Jag hade till och med manus klart till ett föredrag: ”Skamliga sjukdomar och mindre skamliga”. Han och några andra gav kritik på en provträning på Inre rum.

Boken ”Inre rum – Stiftelsen Gyllenkroken – ett erfarenhetsbaserat kunskapscentrum om psykisk sjukdom hälsa och ohälsa” kom ut 2011 och var ett arvsfonsprojekt av Annica Engström och Linda Weichselbraun som författare och ledare. Samma år blev mitt manus tryckt på eget ansvar.

År 2014 kom en sammanfattning av (H)järnkoll kampanjen under fem år.

År 2015 kom ”Döden ingen talar om” av Ulrika Jannert Kallenberg. Hennes pappa dog hastigt när hon var fyra år och de fick aldrig prata om honom. Minnet av honom utplånades av hela omgivningen. Författaren fick lägga sitt pussel själv efter hans självmord.

Då har det gått över 50 år för min del och mitt tysta, tunga arbete med att kunna förstå de diagnoser och den behandling jag fick som 20-åring. Diagnoserna var för livet och etsades i mig utan förklaring. Tack vare den bipolära intresseföreningens generösa bemötande har jag fått ställa mina frågor om sjukdomen manodepressiv psykos. Vad innebär den?

Ja, det var år 2006, som allt brast för mig i ett telefonsamtal. En vänlig sjukgymnast ringde och meddelade, att jag var färdigbehandlad som patient efter en höftoperation. Utan anledning började jag storgråta. Nästa dag kom insikten, att jag måste söka hjälp. Jag kunde inte vara själv med att gå igenom kopian av min sjukjournal från år 1956. Så jag fick remiss till en psykolog på vårdcentralen februari år 2007.

Försoningens ämbete då? Ja, det står om i bibeln. Jag kan inte hjälpa någon om jag inte blivit hjälpt själv. Mina sår hade gått upp gång på gång och blödde.

HERREN sa: Ohelbar är din skada, oläkligt är det sår du fått. Ingen tager sig an din sak, så att han sköter ditt sår; ingen helande läkedom finnes för dig….

Ty jag vill hela dina sår och läka dig från de slag du har fått, säger HERREN.

Det står i bibeln! Den har tröstat mig under alla svåra år. Böckernas bok.