Kategori: Memoarer

Känd av Gud

Jag är känd av Gud och detta är min trygghet. Jag är ingen kändis däremot och vill inte bli det heller. Mina vänner vet, att jag pratar om många saker på en gång. Hoppar från ämne till ämne utan hänsyn till lyssnaren. Hinner du med?

Detta är en personlig blogg. Det går inte att tvinga in mig i ett fack för då blir jag frustrerad. Är jag utbildad inom sjukvården? Ja. Har jag varit patient? Ja. Måste jag skriva på ett sådant sätt att antingen personal eller patienter känner sig trygga i var jag står?

Där är jag nu ambivalent som från början. Min far var företagare i liten skala och folkpartist. Det var på den tiden Folkpartiet var mer som Kristdemokratena var i början. Eller också var han själv mycket tydlig i sina kristna värderingar, så det politiska partiet passade honom då. Min storebror var lika övertygad socialdemokrat med samma kristna värderingsgrund. Jag hade fullt förtroende för båda och blev politiskt ambivalent från början.

Nu gäller det sjukvården och mitt fulla förtroende för den från början. Jag var personal och ville förbi det. Sen blev jag patient och fick en chockupplevelse. Nu har det gått närmare 60 år sen dess och jag är ambivalent inte bara politiskt utan även när det gäller sjukvård.

En dag var jag tvungen att tänka ifrån andra hållet än mitt som patient, kränkt och skadad på djupet.

”Gå högre upp!”

Så skrev f.d. överläkaren på Restad Sjukhus till mig och berättade om sin situation med 340 patienter, personal att vara ansvarig över och ja, det var en orimlig arbestbörda. Där är jag nu och kan läsa om hennes långa brev om och om igen hur personalsituationen såg ut då. Där är jag nu ambivalent mellan att själv vara före detta personal och själv vara 20 år och bli patient. Alla patienter låg i bälte på nätterna på den avdelning, som jag fick lära känna år 1956. Det var den oroligaste avdelningen och hade enligt statistik upp till 50 patienter. Jag såg inte alla. Jag såg bara en enda vakande sköterska på natten.

Får jag lov, att berätta min historia? Får jag lov, att tro på en dialog mellan den tidens personal på sinnessjukhus och mig som patient med svåra minnen?

”Gå högre upp!”

Det var inte sjukvård bara eller brist på sjukvård. Det var politik också. Så fick jag en ny backlash, när Tidningen Trollhättan/ELA hade en artikel den 22 augusti, att det ju gått 25 år sen sjukhuset lades ner och att vi bör glömma och gå vidare. Till vad? Vem bestämmer, att det räcker med 25 år för att glömma vad som förekommit inom mentalsjukvården av själsliga övergrepp? Jag följer inte ”Fångarna på fortet”. Undrar bara i mitt stilla sinne vad ett sådant underhållningsprogram kostar och om jag måste vara med att betala? Plötsligt blir jag politiskt intresserad av vart alla pengar tar vägen. Plötsligt får jag intresse för alla projekt och vad de kostar. Vem följer upp alla goda projekt?

Så lever jag mellan stolarna igen där jag fallit gång på gång förut. Jag är utbildad inom sjukvården och har varit patient på båda sidor det vill säga psykiatri å ena sidan och ortopedi/kirurgi å andra. Journalerna är inte jämförbara.

Vad vill jag sagt? Jo, jag är känd av Gud! Där finns min trygghet genom allt. Jag måste gå högre upp! Han vet vilken väg jag vandrat. Han känner mina tankar och ser om jag är stadd på en olycksväg. Han leder mig på rätta vägar för sitt namns skull…
Kanske det blir bibelhänvisningar till kvällen?

Här kommer lite förhandsinformation. Jag har gått högre upp och lyssnat på sjukvårdspersonalen! Jag har lyssnat på patienter – de allra mest stukade, som inte orkade leva längre. Jag har lyssnat på mig själv. Andra har lyssnat på min historia om och om igen och nu spelat in den på plats f.d. Restad Sjukhus avdelning 10 B = ”stormen”. Detta hände den 12 september 2013.

En kille som aldrig sett mig tidigare har klippt ihop, klippt ner en och en halv timmas speltid till 30 minuter. De minuterna har jag fått se tillsammans med honom, projektledaren på Gyllenkroken och Martin, som skött ljudet så perfekt. (En annan Martin min yngre bror är en av huvudpersonerna i filmen genom vad han betytt för mig den gången särskilt.)

”Gå högre upp!”
Det rådet har jag fått i ett annat sammanhang också när jag ramlade mellan stolarna. Då gällde det teologi och motsättningarna mellan ”Bibeln på mina egna villkor” och att ha respekt för summan av Guds ord.

Det är egentligen ett mycket bra råd: Gå högre upp!

Hela människan

Idag är sista dagen för Bok & Biblioteksmässan i Göteborg. Göteborg-Posten har med en bilaga för hela programmet i god tid innan. Svenska Kyrkan har en egen tidning som heter:
Hela människan

Så går det bra att gå igenom programmen och välja dag och författare. I fjol gick det bra att sitta hemma och följa Förlaget Recito via datorn. Där går varje författare ut med sin bok på egen risk och fick 10 minuter att presentera den på.
Förra året fanns Ulla Karlsson på Förlaget Recito med sin bok:
Människa du är någon
Ett citat från reklamen i ”Liten upplaga.se” som säljer boken:

”Våren 2011 skrev prästen Ulla Karlsson två uppmärksammade artiklar i Kyrkans tidning, där hon ifrågasatte syndabegreppet och Jesus försoningsoffer. I denna bok fördjupar och vidareutvecklar Ulla Karlsson de tankar som ligger till grund för hennes artiklar. Titeln «Människa du är någon», syftar på den upprättelse Ulla Karlsson menar att många människor är i behov av idag. Under alla lager av självförnekelse bor det en kraftfull, stark och strålande varelse som bara väntar på att komma fram och visa sig i världen. Ta fram den människan! Människa du är någon!”

Reklambyråer kan åstadkomma mycket! Se människan
Detta är Svenska Kyrkans reklam på stora Bok & Biblioteksmässan i Göteborg. Gå igenom hela programmet och välj vilken författare du vill se och höra! Se människan!

Tänk, om det var det jag ville också när jag läste om reklamen:
”Fånarna på Restad” Se människan! Vad syftar Svenska Kyrkan på genom att använda bibelns kända ord om Jesus, ”Se människan”?
Vad syftar reklamen för tävlingar på egentligen på Restad Gård? Att vi måste ha roligt nu och glömma det som varit?

För min del hamnade jag i Länsstyrelsens register över att ha en sinnessjukdom år 1956. Efter fem år skulle jag fortfarande skaffa läkarintyg av psykiatrisk skolad läkare två gånger om året över mitt hälsotillstånd för att få ha körkort. Denna akt blev synlig nu tack vare ”Fånarna på Restad”, som vi skall glömma men leka själva.

För min del har jag vandrat tillsammans med Josef och haft honom som föredöme under alla år. Vi har gått sträckan från Dotan till träldomen i Egypten om och om igen. Jag har varit tillsammans med honom i Potifars hus med lögnerna och konsekvenserna av Potifars hustrus lögner. Josef flydde frestelserna men fick oskyldigt fängelsestraff. Se människan!
Josef klagade aldrig och försvarade sig inte. Josef är en förebild till Jesus.
1 Mos. 37 – 50

Se människan – en korsfäst Gud!

Det är farligt att glömma historien bakom ”Se människan”.

Jesus kom då ut, klädd i törnekronan och purpurmanteln. Pilatus sade till dem: ”Se människan!”

Om en präst inte fattar varför Jesus måste dö för våra synder hur skall då förklaringen gå ut till lyssnarna?
Joh.19:5

Måndag morgon ställer jag frågan igen och igen: Vilket budskap har kyrkan? Kan det bli mer tvetydigt än årets information om bokmässan September 2013 Göteborg Se människan SVENSKA KYRKANoch porträtt av Jonas Gardell?

År 2003 hade SVENSKA KYRKA sitt stora genombrott med TV-gudstjänst från Bok & Biblioteksmässan och f.d. ärkebiskop K.G. Hammar.
Resultatet av den teologin presenterades i boken: ”OM GUD” där alla klassiska berättelser från Gamla Testamentet bryts ner och tas ur sitt sammanhang till Jesus.
Se Lukas kap 24:13 –
Författaren till boken om Gud är Jonas Gardell.

Finns det ingen, som vågar gå ut och be om en sund bibelundervisning? Det är Jesus som blev människa. Det är honom vi skall se på!

”Se människan”

Är det sant att blivande ärkebiskop inte ens kan svara på frågan om Jesus som Gud till skillnad från någon annan religion med en profet?

Bakom låsta dörrar

19 På kvällen samma dag, den första veckodagen, var lärjungarna samlade bakom låsta dörrar av rädsla för judarna. Då kom Jesus och stod mitt ibland dem och sade: ”Frid vare med er.” 20 När han hade sagt detta visade han dem sina händer och sin sida. Och lärjungarna blev glada när de såg Herren. 21 Jesus sade än en gång till dem: ”Frid vare med er. Som Fadern har sänt mig sänder jag er.” 22 Sedan han sagt detta, andades han på dem och sade: ”Tag emot den helige Ande! 23 Om ni förlåter någon hans synder så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder så är han bunden.”Ur Johannesevangeliet kap 20

Gör ett annat försök idag och vänder på ordningen i denna bloggpost: Bakom låsta dörrar. Det kanske blev alltför långsökt annars med Sebulon – en av de tolv.
Bibelns sammanlagda budskap är, att välsignelsen gått genom en mans kropp till alla människor. Abram hade brutit upp och lämnat ett område vid Kaldeiska Ur fullt av avgudadyrkan. Sen höll han fast vid denne ende Gud och det omöjliga löftet om en son. Jag upprepar detta gång på gång, att få en son med en ung kvinna var inte omöjligt! Så föddes Ismael genom Hagar. Den grenen fick också möjlighet till Guds välsignelse. Men den omöjliga frälsningen från synd går via ett orimligt löfte om en son genom Abrahams hustru Sara, som inte kunde föda barn längre på grund av sin ålder 90 år.
Där divergerar möjligheterna till frälsning/räddning genom tro!

Där går denna räddning genom låsta dörrar till slut till skräckslagna lärjungar!
Jesus går fortfarande genom låsta dörrar med sin frid, som övergår allt förstånd! Det är min poäng med den gamla, tragiska historien om Restad Sjukhus, tvångsvård, bälte för alla på den avdelningen som jag kom till. Bälte varje natt och tvångssprutor för den som ifrågasatte!
Jesus fanns där bakom låsta dörrar, innan jag kom dit och visste hur de sjuka led!

Detta är bibelns sammanlagda budskap, att Gud steg ner och berättade för Mose, att han sett fångenskapen och lidandet. Tiden var inne för en befrielse! Mose var en av alla människor, som inte klarat av att behärska sitt temperament! Inget gick att få ogjort! Då presenterade sig Gud för honom i öknen med sitt namn: JAG ÄR DEN JAG ÄR och Mose fick presentera sig med vem han var, som inget kunde. De två fick ett möte. De två fick en relation och ett samarbete till befrielse för ett helt folk!

Den vägen går välsignelsen genom tro och lydnad. Inte hipp som happ. Frälsningen kommer genom judarna, sa Jesus långt senare. Varför det inte blev genom Josef utan just Juda stam är intressant. Gud väljer ut vem han vill utan förtjänst. Och mörker skall inte förbli där nu ångest råder, står det i profetian om Sebulons land och Naftalis trakten utmed havsvägen…

Så här kopplar jag mina associationer till boken:
En mentalsköterskas berättelse BAKOM LÅSTA DÖRRAR på femtiotalets mentalsjukhus
skriven av Inga-Lill Strand

Det verkar som att personalen inom mentalsjukvården också är rädda och har all anledning att vara på sin vakt. Blandningen av sprit och tabletter är livsfarlig för alla! Blandningarna blir fler och fler, värre och värre. Skräcken i vårt samhälle ökar.

Så alla bakom låsta dörrar behöver få besök av honom, som går genom låsta dörrar och säger sitt: ”Frid vare med er.”
Som jag ser det. Varje människa har fått sitt liv att ansvara för inom Guds löften.

Karta tolv078Löfteslandet för tolv stammar

En fånig dröm

Här kommer den sista akten i mitt lidandets historia. Publiken är liten och sparsmakad. Föreställningen kostar inget. Den är gratis. Så varsågod, Zebulon och Gunilla!

Jag drömde, att vi var i den undantagsstuga, som finns på gården, där min mor var född. På golvet satt en liten puckelryggig mamma med tre små barn runt sig. Det var morgon och jag var inte klädd och kom inte åt att gå till tvättrummet. För vid ytterdörren satt Niklas Piensoho på golvet vit i ansiktet och lutade sig mot dörren. Där var så trångt, att inte lilla dörren till tvättrummet gick att komma åt. Jag var generad över att inte vara tvättad och klädd.
Jag tittade ut genom fönstret åt trädgården till. Där var ett nybyggt magasin, som inte var målat ännu. Min syster ägde allt plus husen från år 1885 och tidigare i närheten. Jag tänkte, att jag skulle kunna hjälpa henne att måla men det skulle jag inte låtsa om.

Sen vaknade jag för länge sen. Minst 10 år sen och drömmar kan man låna ut men får inte tolka. Struntprat! Min ”drömkompis” såg rätt tolkning direkt och hutade åt mig.

Igår kom akten. Det heter så. Jag trodde, att det var ett ärende men det är en akt. Sista akten i mitt lidandes historia. Sen skall jag vara med i ”Fånarna på Restad” med mina stolleprov – leken med de lärde i teologi. Det handlar om försoningen. Är den subjektiv eller objektiv?

Tänk, att detta var sant! I min akt långt ner i någon källare i en låda svår att hitta på Landsarkivet står det tydligt hur stämplad jag blev för livet som 20 åring med en sinnessjukdom! Ja, Barbro Westerholm kunde mycket som läkare och fick uppdrag i Medicinalstyrelsen. (Det var repris på ”Min sanning” igår kväll på TV med henne.) Mina brev dit skall vara diariförda från år 1956. Det tänker jag inte tala om nu som ”Min sanning”.

Det hette sinnessjukdom på den tiden. Det har inget med sinnesro att göra eller någon sinnesrobön. Det har inget med en glad eller sorgsen, trött själ att göra. Det är fråga om makt att bestämma över andra. Maktmissbruk.

Jag fortsätter att vara glad. Och ledsen ibland. Det kan väl inte vara sjukt?

P.S. Jo, om man lånat ut en dröm i en grupp, så får andra bara göra den till sin – bara låna. Sen är den min igen och bara jag har facit till mitt liv. Vill jag kan jag berätta vad som utlöste drömmen. Detta är så uppenbart, om man vet att drömmen lånar personer, som står för något och överdriver det. K visste hur gärna jag vill predika men dörren ut i frihet var blockerad av en predikant! ”Får du inte predika, Gunnel,” sa hon. Jag ville bli mamma och få barn och drömmen överdriver min ryggskada till en förkrymt, puckelryggig mamma med tre barn. Jag ville vara välklädd och redo för dagens uppgifter men kom inte åt tvättrummet. Jag ville inte vara instängd. Jag ville inte vara på undantag(sstuga)! D.S.

Öronmärkt

Denna bloggpost är endast för pastorer! Manliga pastorer. Frikyrkopastorer i synnerhet. Är ni med ni, som kan fikonspråket?
Här är ett citat från en av pastorernas bloggar, som jag följer:

”Därtill kanhända Piensoho är av den ullen att han inte eftersträvar den rakhet som du efterfrågar? Många kristna, och i ingen mindre mån pastorer och ledare är sådana. De fungerar såsom de alltid vill ha någon extra utgång möjlig, och vill inte vara tydliga. Tydlighet tycks skrämma dem.”

Ja, det som är ute på nätet är offentligt och får citeras. Jag skall dessutom berätta, att pastorer kan vara raka.
Så fick jag frågan, när jag var 29 år vacker och trevlig, varför jag inte var gift. Jag svarade som det var, att jag ville bli missionär och det fick gå före.
Följdfrågan kom omedelbart:
– Varför blev du inte det då?
– Jag kom inte in på Missionsskolan.
– Varför kom du inte in?
– Det kan jag inte svara på. Fattar inte varför.
– Har du varit sjuk?
– Ja.
– Jasså! Då är det därför.

Så enkelt med en rak kommunikation och äntligen fattade jag halvsanningarna från rektorn och näste rektor på Missionsskolan. Jag har varit på Restad! Synnerligen obekvämt att vara kvinna med denna prästgen i arvet! Inte nog med det. Jag är stolt över mitt farsarv också en alnsticka, som han i sin tur ärvt av sin far 60 cm lång. En biblisk aln är bara 50 centimeter. Bäddat för teologiska samtal bara det.

I torsdags hade jag med min fars tumstock och Heikki, som skulle öppna ”stormavdelningen” för mig, projektledaren och Martin såg, att den var modell äldre. Här kommer poängen! Jag är fri men ändå bunden! Jag är en öronmärkt slav kvar i hans tjänst. Muren är öppnad utifrån numera. Den är tre meter hög i rött tegel. Jag har mätt den två gånger med min fars tumstock!

Här är poängen. Jag var öronmärkt redan före Restad och hade med sången om Jesus in bland de allra sjukaste, som sällan eller aldrig kom därifrån utan fick vandra runt, runt, runt nära väggarna. Personalen ledsnade på alla söndagsskolesånger och frågade efter Evert Taube. (De sångerna sjungs som allsång visst i min församling på sommaren.)

Här är poängen. Egypten står för träldom. Abraham fick en profetisk uppenbarelse om sin avkommas träldomstid, när han var i dvala och ett sen…
Det som står i bibeln står kvar fortfarande oavsett en otydlig predikan i somras. Det är bara att läsa på och predika frihet för de fångna! Välsignelsen gick både till Ismaels avkomma och Isaks men frälsningen kommer bara genom ett omöjligt löfte för människan från Gud. Den unga kvinnan skall föda en son -jungfrun skall föda en son…teologer kan debattera hur mycket som helst om det omöjliga eller det möjliga för Gud.

”Du skall ge honom namnet Jesus, ty han skall frälsa sitt folk från deras synder.”

Här är poängen. Jag har syndat och varit bitter och elak mot dem, som höll mig inlåst! Jag är fri från tvångströjan av diagnoser men ändå en öronmärkt slav, som går tillbaka frivilligt och kollar läget. Eftersom muren var tre meter hög hade inte personalen behövt vara så fruktansvärt rädda, när jag snodde nyckelknippan och kilade ut på rastgården. Dörrarna kunde gott varit öppna med tillgång till lite frisk luft! Jag bara skrattade åt eländet en stund den gången år 1956!

Idag finns precis samma rädsla, som personalen hade då att göra fel. Bälte är ingen lösning! Höga murar är ingen lösning! Och trösklar då in i en församlingsgemenskap – hur skall de se ut? Var skall vi sjunga och om vem?

Få se om någon pastor begriper denna bloggpost. Det skall bli intressant.

Fånarna på Restad – vilka är de?

År 1964 for vi två färdiga arbetsterapeuter på en veckas semester norr över. På Läckö slott fanns eller finns fortfarande en träställning med målade figurer från grevetiden. Där kunde man stoppa in huvudet från andra sidan och låta sig fotograferas. Så lätt var det att komma i en annan tidsålder med andra kläder, andra roller! Så lätt att få fåna sig lite! Som kurskamrater visste vi inte mycket om varandras trauman. Hennes var synligt efter en stor amputation av ena benet. Mitt var osynligt tills 50 år senare, då hon borde få läsa mitt manus, innan boken kom ut.

Inga-Britt arbetade redan på Östra Klinikerna i Vänersborg som arbetsterapeut. Sjukhuset hade bytt namn, men jag gick inte på ”den lätte”, som göteborgare säger, när någon låter sig luras. Jag teg och bad bara att få låna hennes bil. Äntligen hade ju jag fått ett efterlängtat körkort och ville köra själv min egen väg. Nej, jag fånade mig inte! Jag hade bara kollat upp med en av de bästa sköterskorna på Restad vart överläkaren tagit vägen. Henne ville jag ha tag på! Henne ville jag fråga vilken sjukdom jag bar på och varför detta skulle stå på körkortet under mitt namn.

”Det är inte möjligt att arbeta utan personligt ansvar.”

Så vem är fånarna på Restad egentligen? En annan läkare hade ändrat på alla mediciner på hennes patienter under hennes semester. En överskötare hade rasat, när hon ville ha bort inhägnader på en rastgård. Lite skvaller bara varför hon flyttat till Norrland.
”Empati med patienter men inte sympati.” Hon lärde mig i vart fall vid mitt besök på Gådeå Sjukhus, att jag kunde skriva till Länsstyrelsen och begära en dubblett av mitt körkort. Sen slapp jag se och visa andra som legitimering, att jag har psykisk ohälsa. Diagnosen var ju redan satt, när hon och jag träffades på Restad. Den var för livet.

Obegripligt. Men fånarna finns överallt och vem hade formulerat brevet till mig, där det stod:

”Oaktat den sjukdom ni lider av kan ni betros med körkort.”

Projektledaren i ”En annan tid” vill få en punkt för min historia. Den sätter jag igen och igen. Hur skall vi få ett mjukare klimat i samhället om var och en skall vara herre över sin stackare?

Byt gärna namn på stället men det är dialog som fattas!
”Sanningen fruktar inte dialog, därför att sanning aldrig kan skadas av dialog.”

Fånarna vem077Byt gärna namn men mig lurar de inte…

Fånarna på Restad u.p.a.

Det var en strålande, varm dag igår. Precis som den var den 5 september år 1956. Det går inte att skylla på någon. Det går att leta efter syndabockar hela livet och bli bitter och förgrämd. Det är inte min stil. Även om jag är ”tjatig och efterhängsen” enligt sjukjournalen. Jag hade ju bara personalen att samtala med. Och en och annan patient.

En kvinna var bara en eller några dagar på ”stormavdelningen”. Jag hann att oja mig. Hon hann att ge mig tips att skriva till Medicinalstyrelsen och att breven till Medicinalstyrelsen fick de inte läsa eller öppna svaret på.

Sagt och gjort. Jag skrev till dem och frågade vem som har rätt att ordinera bälte och varför jag fick en blodtryckssänkande medicin, som hade en så svår biverkan. Detta kunde jag från Sahlgrenska Sjukhusets avdelning 8 B. Där hade jag haft två unga flickor som patienter med blodtryck över 200. En hade akut njursvikt och den andra kronisk njursjukdom. Båda skulle ligga still i sina sängar under dagtid också. Det var så på den tiden. En av dem hade nog ADHD och klarade inte detta. Och jag röt till! Hon kröp ner under lakanet och la sig i fosterställning. Efter utskrivningen hade hon ingenstans att ta vägen. Jag föreslog läkaren mina föräldrar. Så blev det tills det ordnade sig i Göteborg.

Ett år senare var detta min tur att ligga still dag och natt under behandlingstiden. Brevet från Medicinalstyrelsen var mycket vänligt och informativt. Det var bara läkare, som fick ordinera bälte och jag fick Serpasil på grund av att det var lättare att behandla mig från depression än ifrån mani.

Ja, det var deras rätt att behålla mig och vårda mig för en sjukdom, som bara de kunde innebörden av. Mina föräldrar hade inget att säga till om. Enligt journalen hade ju min mor fått frågan, om ”det” fanns i släkten. Hon visste, att en svägerska varit deprimerad. Allt var tabubelagt för mig om henne och hela skamfyllda Restad Sjukhus. Rektorn hade sagt åt mig, att jag var för ung för att få börja elevtid inom psykiatrisk vård. Tydligen var jag inte för ung för att få se vården inifrån.

Där är vi nu. Det går inte att hitta en syndabock! Min historia rullades upp igår i strålande solsken inför projektledaren Annica Engström i utställningen:
”En annan tid”
och Martin, som var proffs på ljud. För övrigt stod jag för ljudet i vanlig ordning.

Martin hade jag aldrig mött förut. Men min yngste bror Martin är en av de viktiga personerna i mitt liv, som gjorde att jag överlevde behandlingen på Restad Sjukhus. Min far hade också temperament. Han kunde inte förlika sig med en förkortning u.p.a.

”Det är omöjligt”, sa han ”att arbeta utan personligt ansvar.”

Vissa sköterskor bryt mot reglerna på eget ansvar och pratade och umgicks med mig, som om jag var en av dem. Heder åt dessa! Marianne Edenö räddade livet på mig till slut, när mitt hb var i botten.

Restad 5 sept2013076På rastgården f.d.stormen den 5 sept 2013

Nej, det var inte den 5 september igår. Den dagen gick jag där själv en del och en målare fick fotografera mig med min kamera. Till slut fick jag se ”Fånarna på Restad” som tävling i kulverten.
Och nej! Jag undervärderar inte mig som en fåne. Den som har förstånd att söka Gud kan få ge sig själv beröm till och med 🙂

In memoriam

Tio år har gått sen Anna Lindhs tragiska död. Ingen kan mäta sorgen och saknaden för familjen, vänner eller vad konsekvenserna blev.

Det goda som hände var, att så många personer reagerade på journalisters okunskap om psykiska sjukdomar och innebörden av diagnoser angående gärningsmannen. Den positiva historien är lång, innan (H)järnkoll bildades och personer med egen erfarenhet av psykisk ohälsa kunde utbildas. Allt för att gå ut i offentligheten med information om neuropsykiatriska handikapp eller psykiska sjukdomar.

Sju år har gått snart sen min klasskamrat dog plötsligt 70 år gammal. Karin Olsson var en lika stor ”doldis” som Anna Lindh var en ”kändis”. Hon var klassens geni och kunde gått hur långt som helst, tycker vi klasskamrater fortfarande, när vi pratar om henne. Jag ville ha in några minnesord i ortstidningen TTELA, men de hade slutat med minnesrutor. Och så handlade mitt ”In memoriam” mer om mig än om henne fick jag veta. Det är inte lätt, att samarbeta med en viljestark, envis typ! Nu är det dags igen och igen, för jag anser att psykiskt sjuka, som redan dött som patienter har rätt till en upprättelse! Och det är svårt att vilja ha fram en poäng, ett budskap utan att själv bli budskapets stora JAG.

”In memoriam

Begravningsgudstjänsten i Gärdhems kyrka är över och minnesstunderna över Karin Olssons liv kommer att fortsätta. Vi blev skolkamrater i realskolan i Trollhättan med examen år 1953. Under dom åren väntade vi ibland tillsammans på att få komma ifrån Trollhättan till Gärdhem respektive Norra Björke. Jag pratade och Karin lyssnade. Jag valde samtalsämne och Karin sade emot. Samtalen gällde tro på bibeln och även Gamla Testamentet.

Karin var nog den duktigaste eleven i klassen men hade ingen tanke på att fortsätta att studera. Det förvånade mig, att hon bara ville börja en mentalsköterskekurs på Restad. Mina planer var mycket högtflygande.

Nästa gång vi träffades hade jag kraschlandat på stormavdelningen på Restad, blivit lagd i bälte och skulle lära mig att sova bland de allra mest sjuka 16 patienterna, som fanns i en dubbelsal med lampan tänd nära min säng! Om de ändå hade hört på mig och ringt efter Karin Olsson, som var elev där! Om Karin kommit, så skulle hon kunna intyga, att jag inte var farlig!

Det tog tjugoen hemska dygn, innan Karin kom via information hemifrån Hansgården. Så småningom lärde jag mig av en nattsköterska, hur jag skulle kunna få lite frisk luft. Det var genom ”ledsagad permission” det vill säga, att jag kunde få gå med en sköterska vissa ärenden utanför de låsta dörrarna. Ja, om det fungerade kunde väl ändå Karin Olsson blivande mentalsköterska få det förtroendet?

En dag lämnade vi stormavdelningen och gick på promenad bakom alla sjukhusbyggnader. Där låg kyrkogården för de döda patienterna med bara nummer på träkorsen. Det ena likt det andra i långa rader. En gång var de personligheter som efter Restad inte ens fick ha sitt namn kvar synligt på korset vid graven. Så mycket skam var det förknippat med sinnessjukhusen!

Karin var guide den gången, som vi var 20 år. 50 år senare på den sista vandringen tillsammans var hon guide vid Gärdhems kyrkoruin och senare på Gärdhems kyrkogård.

Det är en lång vandring mellan födelsen och döden. Vägen valde Karin Olsson. Hon fanns alltid till för sin familj, syskon och svägerskor. Men också för oss andra. Hon fanns där, när jag behövde henne som bäst. Hon fanns där många år senare när nästa kris kom i en oundviklig sjukpensionering och alla sår revs upp igen. Karin lyssnade och lyssnade. Och jag kunde fråga henne, om det var rätt av mig, att berätta hur kränkande behandlingen varit på Restad och hur mycket den förstört inom mig. Det var inte samma värld att leva i som sjuksköterskeelev på Sahlgrenska Sjukhuset som att bli patient på en stormavdelning på Restad.

Karin Olsson utbildade sig ”bara” till mentalsköterska. Jag fick Karin som vän och bollplank dessutom när det gällde bibeltexter, som jag fick predika över i Velanda Missionsförsamling under en period.
Men tänk om jag kunde få göra mig till tolk för alla dessa, som mött hennes lugna, glada, försynta och positiva sätt inom den psykiatriska sjukvården på Restad Sjukhus!
Karin Olsson – i tacksamt minne bevarar vi Dig!

Gunnel Bergstrand
Den 25 oktober 2006 ”
Slut citat.

Sen jag skrev denna har mycket hänt. Detta var inte min första ”backlash” och inte den sista. Nästa gång hände det, när sjukvårdspersonal kom mot mig från alla håll och dörrar och jag blev ställd, översvämmad av alla gamla minnen gång på gång. Äntligen fick jag en ny höftled i vart fall och slapp mycket av värken. Då dec 2007 blev jag tvungen att ta itu med min sjukjournal från 1956!

När ord står mot ord kan det vara bra att ta reda på sanningen.

I morgon om Gud vill och vi får leva är det dags att möta personalen på Restad Gård. De har inget att dölja och inte jag.

Fånarna på Restad Del 4

Denna blogg från år 2013 väljer jag att köra i repris. Det är tid att gå vidare med en sammanfattning – ett minnesmärke över de olika mentalsjukhusen i Sverige. Vad blev det av alla dessa byggnader, som tömdes på patienter ganska plötsligt men under ett positivt namn? Jag för min del, som är bekännande kristen har mest arbetat på skillnaden mellan att glömma och förlåta och skillnaden mellan kyrkor och församlingar. Tydligen är jag mycket komplicerad i min berättelse, då det inte går att fatta vad jag vill ha sagt.

Mentalsjukvården är kvar även om byggnaderna är annorlunda. Sjukvård får aldrig någonsin vara lika med övergrepp i själen och ge skador för livet! Jag följer slutna grupper på Facebook och ser att psykisk våldtäkt förekommer fortfarande.

Det skall inte förlåtas. Det skall åtgärdas!

Skrivet den 15 februari 2022…

Tänk dig en studiecirkel i höst på historisk mark nära vattnet. Så naturskönt som Restad Gård ligger…
Resultatet låter inte vänta på sig! Det är redan givet med rubriken som är satt.
Äntligen har bitarna fallit på plats med samtal med TTELA, Brinkåsens sjuksköterskor och chefen för hotellet. Inte nog med det. Det finns en konstnär, som hyr en lokal på före detta stormavdelningens första våning. Det var inte min avdelning den gången. Vilken dröm! OBS dröm.

Nu har jag äntligen fått se det lugna vatten, som jag drömt om att får se. Det ligger nedanför hotellet. Hotellet låg inte vid porten, som jag tänkt mig. Där var en annan ganska ny byggnad. Och inte nog med det. Jag fick se vattnet, när vi guiderna och jag lämnade administrationen. Vem fattar vad jag bär på?

I en läkartidning år 1955 på Sahlgrenska Sjukhuset fanns en underbar bild på en sjö och skog vid sidan. Det var en helsida och vattnet var helt stilla. Där är poängen! Det var reklam för Lergigan. Jag var trött och rastlös, när jag kommit till Restad Sjukhus den 5 september år 1956. Kyrkoherden i Gärdhem Arthur Hesslefors, som var min konfirmationspräst en gång, hade varit snäll och stått med bil. Grannen Sven bad jag själv, att han skulle vara med på denna resa. Hur jag än försökt förklara för ”barn” till skötare och sköterskor vem den vänlige, snälle doktorn var, som tog emot mig, så har jag inte lyckats med det inpå 2000-talet. När det blev min mors tur att samtala med honom så hände det, som inte får hända på ett sådant ställe. Patienten försvann och var svår att hitta. Enligt journalen.

Stilla vatten har lugnande effekt som Lergigan enligt reklamen. Bitarna faller på plats. Var det så märkligt, att jag fått syn på vattnet och gick ner dit?

Ur min bok: ”Pat. är frisk och pigg förövrigt”

”Detta förbannade dubbla budskap! Jag brukar inte svära. Men nu har jag skrivit det. Därför att jag varit upprörd så länge och känner det så.
Vänliga och förstående läkare och sköterskor tog emot. Där fanns blomkrukor i fönstren och såg trevligt ut. När jag steg innanför dörrarna till avdelningen låstes dom bakom mig. Några ur personalen kom och klädde av mig naken – utan att de presenterade sig. Jag kunde ingenting längre. Jag var redan stämplad med en sinnessjukdom. De lade mig i en säng och spände fast ett bälte runt midjan. Avdelningen var låst. Jag var låst. Det var dubbla säkerhetsföreskrifter. Det hade kanske underlättat för personalen vad grannen hemma brukade kalla mig. ”Vilden”, sa han i stället för mitt namn. En annan granne bekräftade med orden:
”Du är mer vild än tam.”

Vem kunde tro att min utbildningen inom sjukvården skulle sluta så här? En sjuksköterskeelev från en annan sjuksköterskeskola kom med medicin. En Lergigan. En Valium. En blodtryckssänkande tablett.
Jag kallade dom vid namn en efter en och kastade iväg dem. De är ju vanebildande. Jag kände mig inte nervös bara dödstrött. Jag vägde 10 kilo mindre än normalt. Det kunde ju inte de veta. Det blev tvångsinjektioner. Personalen slöt upp.

20 år var jag. Det skulle ta tre månader innan jag slapp därifrån. De skulle följa utvecklingen av en sjukdom, som jag aldrig har haft.
Förutom diagnoserna fick jag sjukhussjukan. Inte den fysiska med resistenta bakterier i ett öppet sår. Nej, jag fick sjukhussjukan i själen – resistenta bakterier i öppna, djupa sår. Jag fick en varböld inombords. Vid stora påfrestningar har den tunna huden över den brustit. Det har luktat illa av all infektion. Omgivningen har varit lika maktlösa, som jag känt mig.

35 år har gått. Jag har sökt förtvivlat efter läkedom. Finns den att få?

Göteborg oktober 1991
Gunnel Bergstrand”

Fånarna på Restad

Så tuktas en argbigga

(Ur journalen 31.10 Har fått Öl. löfta att gå på bio idag.)

Här slutar berättelsen om sinnessjukhuset. ”Sara” hade sträckt upp mig ordentligt och frågat varför jag inte alltid var så lugn, som jag var mot henne och som mot min mamma, när jag pratade i telefonen. (Det skulle vara en sköterska inne på expeditionen under dessa samtal.)

– Fortsätter du så här, så kommer du aldrig härifrån!

Efter detta samtal skulle hennes tjänstgöring börja på en nyöppnad avdelning i den stad, där hon bodde. Ingen hade någonsin blivit utskriven direkt från avdelning 10 B, tillade hon. Nu gällde det lite frisk luft bara. Det kunde man få genom att ansöka hos överläkaren om att få gå med på bio.

10 B låg längst bort från administrationsbyggnaden. Efterhand kom det fler och fler patienter ut från de andra avdelningarna tills skaran var fulltalig klädda i samma sorts kappor och vantar.
I den skaran gick jag, Gunnel Bergstrand.

Filmen hette: Så tuktas en argbigga

Punkt slut.

Nej inte riktigt än. Det var sex veckor kvar, då livet rann ur mig i form av diarré. Det skar som knivar och jag som varit en prydlig, duktig sjuksköterskeelev hann inte alltid på toaletten. Vilken förnedring att snart vara myndig 21 år och göra i byxorna!
Men deras behandling hade lyckats. Jag var rar, lugn och positiv till behandlingen. Allt enligt journalen. Lite orolig för framtiden och min utbildning hade jag påstått. Enligt mitt minne så hade jag en svår ångest och var nästan apatisk. Serpasil den blodtryckssänkande medicinen hade en biverkan: depression. Det var ju den, som jag skulle ha och hade fått.

Så tuktas en argbigga.

(Ur journalen 12.12. Hämtas av modern och skall vistas i hemmet.)

Öl. = överläkaren

Känn på dom orden: ”Hämtas av modern och skall vistas i hemmet.” Som om jag vore ett 21 år gammalt kolli. Det är bara ordet ”färdigbehandlad” som fattas och det står inget om hur jag skulle göra för att komma ur chocken av deras diagnostisering och behandling. Det står inget om hur jag skulle kunna ta mig upp ur den depression, som Serpasilens biverkan gett mig.

Slut på detta kapitel ur min bok: Pat. är frisk och pigg för övrigt

I morse skrev jag en ny blogg angående aktiviteterna på Restad Gård kallat:
”Fånarna på Restad”
Den tog jag bort och byter ut mot detta.
Visst skall vi glömma och gå vidare! Vi skall inte fastna i det som varit! Men att inte bli lyssnad på då jag kom alldeles frivilligt och inte hade rört en människa är övergrepp. Jag berättade för den rare överläkaren hur trött jag var. Det är inte en sinnessjukdom. En utmattning och sömnrubbning går över.
När min mor skrivit på vårdbehovet (jag var omyndig bara 20 år drygt), så hade de rätt att behandla och hålla mig inlåst efter deras diagnos mano-depressiv psykos och rutiner med bälte. Bältesläggning ingick i rutinerna.

Denna vårdform skall inte glömmas och sopas under mattan! Detta var år 1956 och jag fick skador för livet av traumat.

Jag var alltså en av fånarna på Restad! Din sanning är inte min sanning. Det håller inte att påstå att de som leker ”Fånarna på Restad” är fånarna själva. Det fattas er min och andras berättelser hur det var att bli fastspänd i ett bälte i en smal järnsäng! Och att bli provocerad månad efter månad med låsta dörrar och skrammel av nycklar.

Citat från 300-talet:
Sanningen fruktar inte dialog, därför att sanning aldrig kan skadas av dialog.

Endast ett är nödvändigt

För min del ligger livet bakom och framtiden framför. Precis som för alla andra. Även ett litet barn lämnar daddaspråket och tiden före skolan. Redan en två, treåring ser ner på den mindre och säger ”baby”.

Så jag för min del kan backa 60 år utan vidare och minnas och mer än så. Filmen ”Hon dansade en sommar” gick på biograferna. Det är bara att läsa på i Wikipedia:
Läs om filmen här och musiken.

Han med stort H ringde och frågade, om jag sett den och jag fick veta, att den var så bra, att han sett den två gånger. Till och med döden blev så gripande och vacker för hon var ju så ung och de vara ju så kära.

Nej, jag såg den aldrig men märker i beskrivningen hur kritiken var mot ”strängt hållen”, prästen och undrar just varför de sjöng. ”Blott en dag ett ögonblick i sänder.” Var det något i stil med ”Himlen kan vänta”? Ett enda hån mot s.k. moralism?

Nu kommer poängen. Det är lätt att bli engagerad och förälskad i den åldern. Så det fick bli en bibel- och evangelistkurs tillsammans med andra ungdomar för min del. Under en månads tid skulle vi ha textutläggning två gånger inför bibellärare och klassen. Första gången fick vi välja text själva. Andra gången senare i kursen blev vi tilldelade en text. Jag för min del fick texten om Jesu besök hos syskonen Marta och Maria.
Lukas 10:38-42

Hur skulle jag kunna glömma detta? Jo, kritiken efteråt blev hård. Den lärare jag kände sen barndomen smulade sönder allt jag sagt och frågade var det står i texten, som jag lagt ut den med. Till slut anmärkte han på att jag bara hade ett Nya Testamentet:
”Det håller inte! Du måste skaffa en hel bibel!”

Vad hade jag sagt då som var så fel? Jo, i brist på kunskap om vad detta enda nödvändiga är, så broderade jag ut texten, hur mycket Marta hade att göra under dagen. Jag såg min mamma framför mig, som inte hade en chans att sätta sig ner och bara lyssna på vardagarna. Kritiken sved i mig och jag fick böja huvudet ner inför alla. Det blev tyst sen. Detta är den viktigaste kritik jag någonsin fått! Den kritiken håller idag också. Var står det skrivet? Vad står det skrivet?

Jag har hittat predikan av Niklas Piensoho från en Hönökonferens om varför Jesus måste dö. (Tidigare har jag efterlyst teologiskt klarspråk med tanke på präster, som vill ha bort Jesu blodiga offer för vår skull. Ulla Karlsson var inte ensam minsann att undra). Dessutom hittade jag en annan predikan av honom om kvinnan vid Sykars brunn. Idag är det hans tur, att ta emot frågan om en utläggning av bibeltexter:
”Var står det som du sagt på Nyhemskonferensen?”

Det håller inte att välja ut bibeltexter och sen tala om annat! De flesta är läskunninga och kan slå upp hela sammanhanget för att se själva vad som är det enda nödvändiga. Abraham och Lot såg precis samma syn framför sig men vek åt olika håll. Konsekvenserna blev därefter. Vi har fått en fri vilja. Vi har ansvar för våra val.

Marta och Maria bodde i samma hem och visste vad som måste göras. Maria prioriterade att lyssna på Mästaren framför stress.

”Endast ett är nödvändigt. Maria har valt den goda delen och den skall inte tas ifrån henne.” Jesus

Elden

Den som bjuder andra på en av sina drömmar skall bara bjuda och inte tolka. Om jag fattat rätt och enligt en seriös modell av Ullman och Zimmerman i boken ”Använd dina drömmar”.
Sen är det upp till var och en som lyssnat, att göra drömmen till sin och berätta om vad metaforerna står för.
”Alla tolkar”, upprepade en kyrkoherde på den tiden i bibelsajten, när debatterna var som hetast. Tänk, att det tog många år, innan jag fattade! När det gäller bibeltexter är det väl bara att läsa rätt innantill! Eller?

Ja, hur är de nu med detta? Vem kan tolka de drömmar, som Josef hade och berättade för sin far och sina bröder rätt?
Kan stadsbor tolka ett skördearbete med hårt arbete med lie och folk, som binder för hand alla dessa kärvar? Kan jag, som inget vet om astronomi tolka drömmen om solen, månen och stjärnorna rätt? Allt var ju i olag och alla bugade sig för en enda stjärna?

Kan någon annan tolka min dröm om att vandra motsols mitt i natten, som inget vet om vad jag varit med om och varför det blivit natt och går baklänges? Det är ju bara den som haft drömmen, som har facit till sitt liv! Ändå bjöd jag, för där har jag varit mitt i natten och mitt i verkligheten med alla minnen om åsknedslag både i ett hus mitt i hembyn och just där inne i den stora skogen bakom mannen med en liten eldslåga i min dröm.

Så prövade jag, att se efter någon ny blogg i Fjärde väggen och hos storasysterivassen. De två och andra har arbetat intensivt med ”Tidskiften Evangelium” och bloggandet har fått vila. Men så fanns det bloggar igen om Kyrkan och elden dessutom! Det var förra söndagens föreslagna bibeltexter om hur det skall gå för oss på domens dag. Inom Pingströrelsen följer man inte kyrkoårets föreslagna texter. Så jag får läsa på nu. Ja, hur skall det gå för oss pingstvänner då på domens dag? Räcker det att vara vuxendöpt, andedöpt och kunna tala i tungor och sen få slippa domen?

”Andlig klarsyn” var rubriken för den 21:e juli. Matt 7:22-29, Ordsp 7:1-3 och 1 Kor 3:10-15

Jag för min del har sysslat mycket med utvärdering av mitt liv – ältat tycker en del. Vart tog kallelsen vägen, som jag fick när jag var 16 – 17 år? Det har jag undrat mycket över. I vart fall har Gud lovat, att jag skall få vara med igen, när elden renat mig från slagg.

Elden kan vara förödande men också renande. Om mitt eget verk brinner upp på domens dag, så är frälsningen kvar genom Jesus Kristus och härligheten från Gud.

Det är nog och övernog!