Fördomar

Igår var det både blåst och snö. Det kan vi prata om. Det kan vi ha olika åsikter om. Livet går vidare ändå. Ingen har väl fördomar just. Det är som det är och vi tycker olika.
År 2010 fick jag gå en utbildning till attitydambassadör inom (H)järnkoll. Vi som haft eller har erfarenhet av psykisk ohälsa kunde få träna på att gå ut i samhället och ge information. Om andra har fördomar, så skulle inte vi ha det. Pyttsan. Hur blev det nu med dessa? Jag funderar fortfarande, om det är tillåtet att ha en egen åsikt och ändå få vara med? Får jag ha en egen upplevelse av Jesus även om andra känner honom på andra sätt? Vad är religionsgrubbel?

I början av 70-talet gick det alldeles utmärkt att berätta i en gudstjänst, att jag varit sjuk och legat i bälte på Restad. Det var inget märkvärdigt för tjejerna i publiken på Hinsebergs kvinnofängelse kände till så mycket. Sen fortsatte jag att berätta, att jag vet hur det känns att ha en journal, som inte stämmer med vad jag vet om mig själv. Det var inget märkvärdigt heller. De kunde de flesta. Poängen blev tystnaden bland mina vänner, som var med från Göteborg. Vi pratade inte mer om min berättelse. Det var tabu.

Det var tabu att tala om psykisk ohälsa även 20 år senare. Då gjorde jag en ny kupp fast för större publik och osynlig via närradion i Trollhättan. Priset jag fick ta för den kuppen vet bara jag. Restad Sjukhus som varit ett sinnessjukhus på min tid på 50-talet fick en engelsk beteckning några år senare. Som om detta förbättrade kvaliteten för alla sjuka? Sinne på svenska blev mental. Senare byttes namnet Restad bort, som om det skambelagda skulle försvinna?

Vi skall inte ha några fördomar om andra eller varandra. Vi skulle lära oss att sticka hål på dessa och gå ut i samhället för att ge information. Detta fick jag lära mig i utbildningen till attitydambassadör. Så hände en olycka genom min frispråkighet igen och igen. Jag råkade sätta ner foten och markera, att jag inte tänkte gå på Elisabeth Ohlson Wallins utställning: Jerusalem.

Det skulle jag nog inte ha sagt för det innebar tydligen fördomar mot homosexuella. Fördomar mot pingstvänner är det tillåtet att ha.

Igår blåste det och snöade. Vi får ha olika uppfattning om det. Det som inte var trevligt och som vi har olika uppfattningar om är sinnessjukhuset på Restad och dess historia. Vem får skildra den och hur? Får jag vara med som ett ögonvittne och sticka hål på fördomar?

******************

Det har gått fyra dagar sen jag skrev denna blogg. Det är visst svårt att följa mina tankegångar. Därför sätter jag in länken till TTELA, som bloggen gäller.

En mörk historia skildrad på fel sätt?

Allmänheten vet inte om tydligen hur patienter inom psykiatrin kan uppleva bältesläggningar och tvångssprutor inom vården. Mina erfarenheter har varit för gamla för att komma med i dialog med psykiatripersonal.

Finns det ingen som vågar ett seriös samtal som personal, patient eller anhörig? Skall vi låtsa som att allt är bra i vårt samhälle?