En kampanj

Det är farligt att skriva på utan att ha läst det finstilta! Det är kusligt, så lätt det går att prata omkull människor. För jag är en av dem, som skrivit på och sen tänkt efteråt och blivit arg tillsammans med grannar. Ångerveckan har fungerat som väl var. ”Nix” skall fungera mot telefonförsäljare men fungerar inte alltid.

I vart fall har jag till slut skrivit på en lista – ett privat initiativ mot bältesläggningar inom psykiatrin. Kampanjen heter:

https://www.facebook.com/events/711679958843086/?source=1 ”NO MORE – avskaffa bältesläggning inom psykiatrin”
Där motiveras orsaker att kämpa för en bättre sjukvård inom psykiatrin även om det har skett stora förändringar till det bättre.

Igår var jag på Gyllenkroken, Göteborg för första gången i ett möte med IBIS (Intresseförening Bipolär sjukdom). Ja, det gick för fort, att jag skrev på men det står jag för. Nu är jag tydligen medlem i IBIS. Det var föredraget för icke medlemmar, som jag betalade för egentligen (för två). För övrigt har jag varit där flera gånger sen år 2011, då jag anmälde mitt intresse att vara med att ge information från psykisk ohälsa. Sen får väl förnekandet börja och förklaringarna. Jag är bara rörelsehindrad och föredraget handlade om stigmatisering. Bara det fick mig att vilja gå och att psykiatrin har en egen präst i Göteborg: Conny Brandell

Det blev en fullträff. Innan mötet började såg jag att doktor Lena fanns där från dokumentären: ”Lillhagen – hatad och saknad”
För allas skull är det mycket starkt att sjukvårdspersonal ställer upp med egna erfarenheter av psykisk sjukdom och att ha blivit slentrianmässigt bälteslagd.
Precis därför har jag skrivit på listan! Det är inte sjukvård, att spänna fast unga tjejer år 2014 på en brits med remmar runt hand och fotleder och magen! Finns det ingen inlevelseförmåga om till exempel dessa tjejer kanske först varit med om sexuella övergrepp och sen får möta övergrepp inom sjukvården?
Jag tror inte mina öron, när jag lyssnar till alla berättelser nu år 2014!
Därför har jag skrivit på en protestlista och står för det! Ångerknappen behövde jag inte använda.

Det var en fin dag igår på Gyllenkroken. Det finns en mamma (eller flera) med en psykisk sjuk son. Hon fanns i psykiatrireformen runt år 1990 och fattade det som politiker och höga tjänstemän inte fattade. Tillsammans med andra kom det till en lokal på Gyllenkroksgatan. En mycket bra början en liten fristad. En mycket bra fortsättning med namnet kvar från gatan men större och större. En fristad för många har jag sett.

Det var inte bara att tömma mentalsjukhusen på patienter utan att vara förberedd på fortsättningen. Ingen blev fri från en psykisk sjukdom så enkelt. Och jag för min del blev stigmatiserad år 1956 genom bältesbehandling helt obefogat och tvångssprutor och diagnoser.

Det hade gått att prata med mig, fast jag var dödstrött och pratade i ett kör. Det går att prata med mig nu också!
Ur journalen år 1956:
”Hon har en otrolig svada men det går att bryta in.”