Det är bara tre dagar kvar som chans att gå in på svt.se för att få se dokumentären:
”Lillhagen – fruktad och saknad”
Detta är en mycket viktig del av Göteborgs sjukvårdshistoria och landets för övrigt. Bernhard Öhrstedt är värd en eloge för sitt arbete och huvudpersonen läkaren Lena, som också var patient ibland, siste patienten Damir på avdelningen och överläkaren Frances som berättare.
Var kommer detta in då att himlen väntar? Jo, i dokumentären ser vi början av psykiatrisk vård på Vasa Sjukhus. Sjukhuset var en skräck i folkmun i Göteborg och kallades ”Brackan”. Skräcken för att hamna på Vasa Sjukhus har jag mött hos en gammal vän. Ingen förändring till ett bra sjukhus kunde ta bort de äldres uppfattningar och vad de hört om fattigdom och elände, som slutade med ”Brackan”.
Det var ett bra sjukhus på min tid som provelev på Göteborgs Sjuksköterskeskola år 1955. Några avdelningar inom ”Medicin” från Sahlgrenska Sjukhuset var på Vasa Sjukhus. Där mötte jag vänligheten själv på avdelningen bland personal och patienter. Det var på den tid då det var tillåtet med en orgel mellan två avdelningar, öppna dörrar på kvällen och en psalmsång. Fler än en sjuksköterska kunde spela orgel och sjunga i början av 50-talet. Det var tillåtet då.
På avdelning G mötte jag dem, som trodde på Gud både i personal och bland patienter. Men inom sjukvården är det inte tillåtet att inleda ett andligt samtal. Det lärde mig husmor på lasarettet i Vänersborg tidigare. På avdelning G fanns en patient av den första typen pingstvän. Han kunde sin bibeln och citerade en bibelvers då och då. Detta irriterade en av sköterskorna särskilt. Så blev han sämre och kunde inte gå runt med sitt positiva budskap på avdelningen. Hans sista dag kom i enskilt rum och det var min uppgift att försöka mata honom. Han tackade ”nej” så artigt och mjukt. Han var så dålig, att han hade grindar för sängen. Det blev sjuksköterskans tur att gå in med medicin. Precis den sköterska, som visat irritation på hans sätt att bjuda på en bibelvers då och då. När hon stod där framför honom med hans medicin sträckte mannen ut sin hand till sängbordet genom sänggrinden och höll sen bibeln högt upp i luften med orden:
”Nu vilar jag i Guds hand!”
Sen dog han i vittnets närvaro. Och hon berättade för oss andra. Hon berättade för de anhöriga. Jag fick höra både hennes berättelse och berättelsen, som de anhöriga kunde bekräfta. Himlen väntade och jag kan fortfarande se denne lugne, trygge man framför mig och höra hans sista ”nej tack” till lite frukost. Himlens härlighet väntade på honom.
Jag för min del vaknade mitt i natten och undrade hur jag skall få till det. Min egen historia är ju sjukvården som personal och patient och om Gud, som inte får nämnas.
Gunnels plats i rymden 
Det är den nionde augusti 2017 och denna morgon vaknade jag också med tanke på sjukvården och hemsjukvård i stället för vård på Vasa Sjukhus. Det var ju där jag gick min provtjänstgöring på Med.II. Tankarna har hunnit rusa runt i huvudet, innan jag tittade efter om någon läst min blogg efter midnatt.
Jo, en hade klickat fram bloggposten: ”Himlen kan vänta”.
De tusen tankarna innan jag själv läste den från år 2014 var, att jag blev märkt för livet redan i fyraårsåldern. Jag ville göra som min pappa gjorde och passade på att låna trädgårdsgrepen, som han ställt ifrån sig för några ögonblick. Så hade jag sett precis hur han gjorde men körde den rakt genom den bara foten.
Så blev jag patient med gipsat ben ända upp till knäskålen – ensam utan anhöriga under 10 dygn. Barn skrek och skrek, om mamma besökt dem och gick sin väg sen. Det var den tidens lösning. Inga besök. Deras vykort till mig finns kvar från år 1940 till mig i sjuksalen.
Så jag är märkt av att vara patient. Ärret finns kvar på foten. Senare blev jag personal men patient igen och personal igen och patient…fast 50 års mellanperiod.
Den resan att vilja vara med och hjälpa till började i vår trädgård hösten 1940. Det är ingen resa inom psykiatrisk vård som någon annonserade en filmförevisning. Det är min livsresa att vilja vara med och hjälpa till.
Tack för att du läste en gammal bloggpost vem du än var. Statistiken visar att en läst i natt. Filmen från år 1956 ”Pat. är frisk och pigg för övrigt” planeras visning i september. Jag behöver en rubrik!
”Dela aldrig på kropp och psyke inom sjukvården!”