Memoarer – Sida 12 – Gunnels plats i rymden

Inte som alla andra

”Vi vill vara som alla andra och ha en kung.”

Det var så Israels folk sa och ville slippa Herrens ledning och vara som alla andra folk. Ja, det kanske är mer bekvämt att vara som folk är mest och inte sticka ut. Men livet blev inte så för ISRAEL. Livet blev inte som jag tänkt privat heller. Det har varit omtumlande och minst sagt obekvämt. Men deras historia har räddat mig!

Så tidigt igår morse mellan 5 och 7 ritade och skrev jag ner ett sammandrag från ett bibelstudium, som jag fick i början av 70-talet och har i mitt minne. Jag är så frustrerad av att inte få hålla bibelstudier, där det ingen efterfrågan finns…

Narkomanmissionen skulle ha en konferens på Västanås för nyfrälsta narkomaner och frivilligarbetare. Bibelläraren som skulle tala blev sjuk och måste lämna återbud. Det blev bara att dela upp ansvaret för sammankomsterna…

Först ut blev en kunnig i psykologi och medicin. Han redogjorde för hur kroppen reagerar efter ett långt missbruk av droger och vad som händer, om det blir ett avbrott, när någon blir befriad från missbruket. Det kunde komma ett återfall. Det kunde komma efter en månad eller efter tre månader eller efter ett år. Det var bra att få lyssna lyssna till faktakunskap. Återfall kom.

Andra talare var två nyfrälsta narkomaner som berättade om berg och dalbanorna i känslolivet mellan himmel och helvete ungefär. Som att få en ny kung i livet och den tidigare var avsatt! Ett våldsamt krig inom en människas själ med tre tusen fiender.

Så blev det min tur och jag bad att få låna ”ägget” på svarta tavlan med vårt medvetande och vårt undermedvetande. Det tyckte jag passade perfekt att visa på Guds rike, som är ett och att Israel egentligen skulle vara ett rike tillsammans med en Gud.

Så kom berättelsen om folket, som ville vara som alla andra folk och ha en kung. De fick som de ville. Samuel sörjde men Gud sa, att det inte var honom de förkastade utan Herren själv. Så fick de som de ville en ståtlig kung högre är andra och ståtligare. Han hette Saul. En dag kom han med egna påhitt och fick inte vara kung längre. Han ville inte lyssna på Herrens ledning. Det var då oron uppstod i helheten. Det blev krig på krig…

En kung efter Herrens vilja blev smord. David blev utvald – en herdepojk.

Visst är detta lätt att följa i bibelberättelserna? Så bekväma skall vi väl inte vara och bara sjunga lovsånger?

Bibelhänvisning är 1 Samuelsboken kapitel 24 och Psaltaren 57.

Som sagt. Detta blev ritat fritt ur mitt minne igår morse. Jag är 85+ och då ingår ”minnesträning” i förebyggande syfte. Annars kan jag också bli utsatt för behandling med mediciner.

(Om jag skulle rita ett ägg och beskriva striderna i mitt förflutna från år 1956, så var mitt JAG i strid mot sjukvårdens uppfattning om mitt psyke. Det har varit som Saul med tre tusen fiender mot mig.)

Den vår de svage kallar höst

Vet inte om det är rätt citerat men solen skiner och jag går inte ut ändå i denna skira, vackra vårdag. Hemhjälpen som städat hade hört så många gamla tala om alla motigheter som uppstått. Plötsligt. Motigheter som började dagen innan sa hon att de gamle berättat om. När det motiga var klart var det just ingenting men hade blivit gjort. Sen gick min städhjälp.

Kvar är förundran över nätsamverkan. Så enkelt att föreslå, att vi kan läsa en psalm i Psaltaren tillsammans. Ja, det gäller ju att ha en plats i rymden att träffas på – en delad plats. Den här platsen har en annan tilldelat mig med mitt namn. Det är jag fortfarande så glad över. Här kan jag få prata för mig själv mer än någonsin.

Så när någon berättade att Psaltarens psalmer kan få extra liv genom sin historia, så fattade jag inte hur det skulle kunna gå till för mig. Nu vet jag, för jag hamnade rätt fort i min hembygd och där blev de, som levt före mig så levande. Deras gamla hus är kvar i minnet även om de är rivna för nybygge. Här är sången jag fick som länk och de andra som vill lyssna:

Inspelningarna är gjorda innan jag föddes men Psaltaren 32 sitter i minnet varenda ord. Det var så många som önskade sången av Einar Ekberg i radions ”Andliga Sånger” förr i tiden.

Långt senare i livet började jag med släktforskning för en Hemvändardag. Jag ville lära mig lite om bygdens folk tiden innan mina föräldrar kom till socknen år 1919 och 1921. Jag som inte fattat vad en kyrkogård har med kultur att göra! En kyrkogård är väl ändå bara en plats för de som dött? En riven Missionskyrka är väl ändå bara en byggnad, som inga medlemmar hade längre? Och med så tunna väggar dessutom! Hur kan det som inte finns längre bli en kulturskatt?

På biblioteket frågade jag efter en gammal bok som hette: ”Min far – Gunnar Wennerberg” skriven av Signe Taube. Den boken fick de hämta upp från ”källaren”. Jag hann bara bläddra lite så fick jag syn på namnet Lärkebo och fick gåshud. Jag var hemma och visste precis hur det såg ut runtomkring. Den första fotbollsplanen för mig låg mittemot. Men så jag skämdes över att sparka boll med bara pojkar på min tid! Hoppades att ingen vuxen skulle se det…

Nu till poängen. Tonsättaren till Psaltaren 32 som Einar Ekberg sjungit in hade sin farfars släkt i min hembygd. Han hette Gunnar Wennerberg precis som sin far Gunnar Wennerberg och släktens gravsten på kyrkogården är mycket stor och liggande till vänster innanför klockstapeln i Norra Björke kyrka. Detta är vad jag förstår ett stycke kultur, om stenen en gång legat inne i själva kyrkan? Stenen hade från början ett Krucifix i mitten av stenen och fyra upphöjda bilder av djuren i Danielsboken eller djurbild som stod för evangelisterna. Stenen var mycket påkostad och visar på en rik familj inom socknen och deras tro.

Ur Wikipedia citerar jag: ”Ofta är det först i samband med att en byggnads eller miljös kulturhistoriska värden är hotade som det blir tydligt att de måste värnas. K-märkningen innebär då att det kulturhistoriska värdet kan finnas kvar och berika samhället.” Huset Lärkebo där släkten bott blev inte kulturmärkt men däremot ett boningshus i närheten som heter Gunnarsbo. Men vad hjälper det om ingen vill betala för skötsel av byggnaden?

Psaltarpsalmen 32 skrevs av kung David för omkring 3500 år sedan. Tack vare tonsättningen började den sjunga inom mig. Jag känner släktingar till Gunnar Wennerberg. Jag känner min hembygd. Jag har en plats för huset där Evangeliska Frikyrkoförsamlingen bildades av släktingar till Gunnar Wennerberg. Jag har en dröm, där jag kan ana både Fridhem, Lyckhem och Vårvik. Den drömmen har jag bjudit på ibland för den fick en ny, gångbar bro över ån, där det varit en fallfärdig, sned spång förut.

Så i drömmen var vi på väg hem min far och jag och gick ”Kärlekens stig”. I min dröm hade han redan då varit död i många år. Det sista tydliga han sa till mig var:

”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör.”

Den sången sjöng inom honom den gången.

Några av medlemmarna som startade Evangeliska Frikyrkoförsamlingen i Fridhem, Östbjörke.

Livet är i blodet

Det var ingen måtta på min entusiasm när jag var ung och gick utbildning inom sjukvården. Det var så stort och märkvärdigt med Sahlgrenska Universitetssjukhuset. Så kom jag hem till landet och mina föräldrar och hann knappast ta av kappan, innan jag måste berätta senaste föreläsningen av docent Thorvald Bjurö. Den handlade om fysiologi och det autonoma nervsystemets påverkan på blodkärlen i olika situationer. Det fanns inget tak för hur imponerad jag var av hans kunskap om blodcirkulationen. Det blev väl en liten paus. Där passade min pappa på lugnt och sakligt med sitt inlägg:

”Han har varit här!”

Gissa om jag kom av mig av pappas enkla vetskap. Denne skicklige docent hade varit ett barn och suttit på vår kökssoffa i vårt enkla kök och var sin pappas son, som också kunde blodets betydelse! ”Livet är i blodet.” Så står det i bibeln har har stått där snart 6000 år. I vår enkla Missionskyrka hade pastor Hilmer Bjurö predikat om kraften i Guds sons blod. Fysiologi eller teologi så är det samme Skapare bakom.

Lördagen före första advent ett år på 70 eller 80-talet ringde en man och frågade vad jag gjorde. Jag svarade, att jag förberedde en predikan. Nästa fråga kom vad den skulle handla om. Svaret blev: ”Natt skall icke råda där nu ångest råder.” Det avsnittet var ju i de föreslagna predikotexterna.

”Vad vet du om ångest? Och vad skall du säga om det?”

Jag blev svarslös men hittade snart en motfråga. Kunde jag få ställa den? Jo, det gick bra. ”Varför är du så rädd för att dö?” Svaret kom bums:

”Jag har inga kläder!”

En dag fick jag kopia av ett brev, som inte var undertecknat. Pastor Eric Nilsson fick det första arket med karbonpapper till nästa som blev mitt. Där står bland annat, att vi jamsar om Jesu blod som någon slags ricinolja mot alla krämpor och viftar med våra fribiljetter till himlen. Ett oersättligt brev av andras syn på oss frikyrkofolk. Oersättligt därför att bibeln berättar, att vi alla är nakna inför Gud och utan kläder.

Så detta tål att repetera. Livet är i blodet. Ett blod fick rinna oskyldigt redan i Edens lustgård därför att Gud själv vill ge kläder åt två nakna, rädda, skamsna människor.

Någonstans i min blogg finns brevet i sin helhet. (till Dessa det vederbör..) Rädslan för döden är inte mindre idag. Så onödig rädsla när Jesus dog i vårt ställe och kan ge frimodighet inför döden.

Sökrutan

”Tänk om Maria sagt nej!”

Den som vill kan söka denna bloggpost. Där finns inget datum. Den är skriven före WordPress. Den är skriven på min Hemsida ”Brefvet”, som var uppbyggt med HTML 4. Jag själv känner till min barnslighet: ”Kan själv.” Sen kunde jag inte själv och glömde vad jag lärt mig i uppbyggnad med HTML. Tanken var ett hus som blev ett hem. Tanken var olika rum för olika ändamål. Minns en dröm jag hade en gång, där mitt lilla hus brunnit ner och en av mina systrar påpekade i drömmen att väggarna var bra i timmer. De fanns ju kvar. Det var drömmen. När jag fick hjälp att arbeta med innehållet av en kunnig och beskrivit mycket mera fick jag veta: ”Du har ju inget kök!”

Med facit i hand var det lätt att tolka kontakten med mejeriet där det var utdelning, försäljning av bara mjölk. Inget annat. Lätt att tolka till Paulus som visar på att en församling inte kan leva på mjölkmat bara utan medlemmarna måste växa upp och äta fast föda. Jag var utbränd. Åt inte riktig mat själv men ville mata nyfödda babys.

Min vackra tanke om brefvet från de gamle till de unga av idag tog slut. Kvar blev besvikelsen av ett misslyckande. Då fick jag hjälp att flytta över mina bloggposter till WordPress utan handgjort arbete med uppbyggnad.

”Tänk, om Maria sagt nej!” Det är julens budskap, att både Maria och Josef sade ”ja” till ett orimligt påstående. Tänk, om Josef sagt nej!

Så har bibelstudiet kommit till med fem kvinnor, som sticker ut i Matteus evangelium kapitel 1 och Jesu fortsatta släkttavla Toledot. Så fortsätter mina tankar om de fyra kvinnornas förhållande till män plus Marias förhållande till Josef. Bibeln är NU. Jesus är född enligt profeternas beskrivning i Gamla Testamentet. Han är Guds son den smorde Messias. Detta skulle Matteus bevisa i sin samtid för judarna sägs det. Och så fick vi Evangelium enligt Matteus.

Jag tror ju och många med mig att hela bibelns budskap är utandat av Gud till alla människor om frid på jorden genom hans son Jesus Kristus.

Jag tro på ett NU, då Jesus kan hela relationer mellan män och kvinnor – mellan man och kvinna. ”Fem män har du haft och den du nu har är inte din man,” sa Jesus till äktenskapsbryterskan vid Sykars brunn. Bibelforskare menar på att detta syftar på kvinnans nuvarande situation men också på Israels stammars otrohet mot HERREN som den ende älskande guden. 2 Kung 17:24 –

”Summan av Guds ord är sanning…” Psaltaren 119:160

Guds domar är rättvisa. Den dom vi borde ha lät han drabba sin son på korset. Och jag får frid med Gud.

Gratis. Tänk, om Jesus sagt ”Nej, detta vill inte jag dö på ett kors för människornas synder!”

Nu kommer poängen…

Alla behöver någon att skylla på. I min bokhylla finns gamla biblar. En av de äldsta är inte en utan i tre band och tryckt år 1882:

”Biblia, det är All den heliga skrift, med förklaringar af P. Fjellstedt”

Där har jag stavat mig fram i de gamla tryckbokstäverna om de två bockarna. Vi kallar dem syndabockar, eftersom allt Israels folks synd skulle placeras på dem . Detta skulle upprepas varje år under fyrtio år i öknen. Där är poängen! Det är ingen poäng, att inte ha någon referensram till berättelserna i bibeln. Det är ingen poäng, att inte ha någon bibelkunskap.

Den mesta teologi jag kan har jag sjungit in i olika frikyrkor som: ”Nu är försoningsdagen kommen för världen all. Kristus fullbordat lagen, Satan har bragts på fall. Tallösa skaror ilar hem till sin arvedel, nu har de funnit vila, läkdom för sargad själ. Kör: Dig o, Guds Lamm ske ära att du vårt offer blev och med den stungna handen skuld-brevet sönderrev. Och utav oss ett evigt rike av präster gjort. Bland alla namn på jorden endast ditt namn är stort.”

I vuxen ålder har jag läst bibelns berättelse i 3 Mos kapitel 16. Så kom en dag då jag fick P. Fjellstedts Förklaringar. De tre banden stod i min bokhylla trettio år, därför att jag inte gitte lära mig den gamla stilen. Ingen ursäkt. Ingen ursäkt heller att under den tiden leta efter syndabockar – någon eller några att skylla min skada från 1956 på.

Nu kommer poängen! P. Fjellstedt förklarar de två olika bockarnas funktion och lotteriet vem som skulle dö och vem som skulle jagas ut i öknen. Asasel är fortfarande inte förklarad! Detta är värt att läsa om! Den som påstår, att han ingen synd har är en lögnare. ”Summan av ditt ord är sanning, dina rättfärdiga domslut är eviga. (Ps 119:160) Kung David fick besök av profeten Natan och fick själv uttala domen över den rike mannens synd som tagit den fattige mannens enda får för att laga till gästabud.

”Dödens är den man som gjort så.” Andras synd kan vi studera. Israels folk skulle placera all sin verkliga eller eventuella synd på två olika bockar. Här är poängen! Israel är grymma. Två lärjungar flydde från allt de varit med om i Jerusalem en påsk. De trodde, att de kunde gå ifrån allt. Med ryggen åt det förflutna.

Då dök en främling upp vid deras sida som inget visste av vad som hänt och varför de såg så bedrövade ut. De fick berätta allt de varit med om. Hur kunde detta grymma som hänt i korsfästelsen av deras Mästare gått förbi någon? De två kunde tydligen Skrifterna och främlingen hade bara att relatera till bland annat de två syndabockarna. Det gissar jag. Läs själv Lukas kapitel 24:13-31.

Det står inget om att det var två män, som flytt från sitt förflutna med Jesus. Det står inget om deras synder under denna tid. Det står bara, att det som skett under påsken i Jerusalem måste ske. Det är det som är så svårt att fatta! Poängen i allt mitt tjat om behandlingen på Restad Sjukhus år 1956, som var så fel gjort mot mig! Det fanns syndabockar att lägga skulden på!

För nu är jag den namnlösa lärjungen, som lämnat påsken i Jerusalem! Jag orkade inte se allt lidande och blod!

”Kom igen nu, Gunnel,” sa han till mig, så vill jag förklara att detta måste ske!

Påsken alltså. En syndabock fick jag att lägga all synd på. Han skulle bära ut den i öknen så långt från mig som möjligt. Platsen där jag försöker gräva upp den gång på gång heter Asasel. Då får jag veta, att Jesus vunnit seger i öknen en gång för alla över Djävulen. Åt andra och åt mig.

En syndabock fick jag att lägga all synd på. Han måste dö sen på ett altare. Lite av blodet skulle sen översteprästen bära in i det allra heligaste inför Gud åt mig och alla andra. Åren har gått. Plötsligt fattar jag de gamla skrivtecknen bättre i Peter Fjellstedts förklaringar! Det rör sig om min synd, som måste bäras inför Gud! Det rör sig om min synd, som inte skall grävas upp i öknen Asasel!

O, evangelium!

”Då träda synden fläckar fram Jag blir med rövar´n släkt.”

Vi kanske inte behöver så många nya sånger…

Med ryggen åt det förflutna

Det är bara jag som vet, att det kommer tre personer i början av gatan från administrationen till avdelning 10 A och 10 B på f.d. Restad Sjukhus, Vänersborg. Jag står med ryggen åt mitt förflutna och fotograferar.

**Vem bjöd mig på en märklig dröm en natt, som jag vågade dela bland vänner? Nu eller aldrig tänkte jag ta vara på drömmarna och våga lära känna mig själv!**

Jag drömde att tre ansiktslösa män bar in ett stort järnsjok i min lägenhet. Jag stod i dörren till sovrummet med ryggen åt det och bara tittade på. Mina möbler fattades och det placerade järnsjoket tog upp stor del av rummet. Det hade vassa kanter och var väl 2 mm tjockt, ovalt och lätt kupat. Det fanns en sträng som av runnen tenn likt silver. Den som gick förbi kunde skada sig på kanten. Den vita gungstolen fanns inte men bokhyllan stod där. De tre männen syntes inte mer.
Jag vaknade.

Jag fick frågan av vännerna varför jag öppnat dörren för dessa män och släppt in dem. Jag förnekade, att jag öppnat dörren utan de bara kom in. Jag fick veta, att de mjuka, vackra möblemanget var borta. Drömmen påverkade oss alla. Efteråt bad jag om enskilt samtal med ledaren, pastorn och psykoterapeuten. Tio år senare ringde jag upp honom och frågade, om han kom ihåg min dröm. Sen frågade jag och konstaterade, att om man drömmer om sig själv, så är det ju jag, som släppt in detta hårda järnsjok i mitt liv.
Kunde jag ta det så var det ju bra…

Åren har gått och en dag fick jag nytta av mina svåra livserfarenheter. De tre ansiktslösa männen, som bar in detta hårda, stora, kalla järnsjok i mitt vardagsrum, som andra kunde skada sig på om de gick förbi blev mitt ansvar! Både pastorn och jag kunde associationen till bibeln och att Abraham en gång fick besök av tre män. Är Gud den samme alltid och kan besöka vilken människa som helst med information om nutid och framtid? Det var så länge som jag skyllde på andra. Andra hade gjort fel mot mig. Om en syndabock dog så klarade jag av att skylla på nästa…
Det var synd om mig som drabbats så hårt och orättvist.

En dag fick jag för mig att slå upp i Biblisk Ordbok på ordet synd för att se var det står första gången. Det blev mycket intressant. Det är i HERRENs samtal med Kain. HERREN Gud undrade varför Kains blick var så mörk. Kain fick veta, att han borde råda över sina tankar. Annars lurade synden vid dörren.
Om jag fattat rätt lade Gud över ansvaret över vad som kunde ske annars på Kain. Gud är ljus och inget mörker finns i honom.

Så blev det med den upplysning om synd i tankesystemet! Kan det vara så farligt med lite syskonavundsjuka? Kain var avundsjuk på att HERREN uppskattade Abels offer men inte hans. Jag å min sida hade ju verkligen velat ge HERREN allt av min ungdom och framtid! Verkade inte som han sett något av allt detta!

Så jag fortsatte att offra till HERREN år efter år tills han satte ner foten och förklarade, att han inte är intresserad av mina offer och jag hade tydligen på mig offerkoftan.

En dag fattade jag, att han ville ha min kärlek.

Att det skulle vara så svårt att fatta!

En social Krutgumma

Igår kom det ett blomsterbud med frågan om inte några blommor skulle kunna pigga upp en social Krutgumma. Två vänner från projektet ”Inre Rum” står bakom. Så var den associeringskedjan igång!

Bilden har allt och är tagen av Linda Weichselbraun och ladugården är på Elings ark i Vedum, där Anneli Jäderholm var värd för anhöriga till psykiskt sjuka en heldag. Programmet var späckat och vi såg filmen tillsammans:

”Pat. är frisk och pigg för övrigt”

Runt om i lokalerna var utställningen: ”En annan tid”

Vilken ambition! Det var så jag mötte dem inom (H)järnkoll. Full fart att gå ut i samhället och ge information om psykiska sjukdomar eller neuropsykiatriska handikapp år 2011. Senare startade de ”No more” på Facebook i syfte att få bort bältesläggningar och tvångsinjektioner.

Så nu till valet av huvudbild till min blogg: ”Gunnels plats i rymden”

Bilden är tagen med ryggen åt Hinsebergs Kvinnofängelse i Frövi. Där har jag gått flera gånger och väntat på att tiden skulle bli inne att få besöka någon. Det var i en samling/gudstjänst i slutet av 70-talet, som jag gick ut för första gången offentligt, att jag legat i bälte på Restad Sjukhus och hade en sjukjournal med diagnoser jagande mig! Jag valde publik noga och hade inte varnat någon av mina vänner, som var med från Göteborg. Men tjejerna på Hinseberg visste vad det smakar. De skulle förstå, att allt som skrivs om en inte är sant!

Det var på den tid då kurator Anna Myhrman tjänstgjorde och före strejken med branden i Tidaholms fängelse. Efter det fick det inte vara stora samlingar. Nåväl. Anna Myhrman och jag hade god kontakt och efter den samlingen berättade hon, att hon också hade den sjukdomen bipolär. Jag hade ju tvingats att acceptera det fack som psykiater ansåg, att jag hörde hemma i. Jag levde med en osynlig psykiatrisk tvångströja med skräck för behov av vård på ett sinnessjukhus på den tiden. Det är på gott och ont att ”gå ut” med sin egna berättelse. Det gjorde alltså jag för tjejerna på Hinsebergs Kvinnofängelse. Men nu är detta över år 2020.

Kvar är minnet. Vi var sjutton i gruppen en söndag på besök och fick gå två och två på avdelningarna före samlingen. Det var tjejernas önskan, att det skulle vara rättvist, att alla avdelningar fick ett besök. Jag fick besöka en enskild och vi fick sitta i ett litet hus, där biblioteket fanns. (Nu är visst alla små hus rivna.) Plötsligt ville hon visa vad hon höll på att sticka. Vi gick över en gräsmatta. Vi skötte oss och frågade tjejerna på avdelningen om det var OK, att jag var med in.

Så kom vi tillbaka och satte oss på stolarna utanför lokalen till biblioteket. En vakt kom in och var så upprörd och frågade var vi varit. Så kom hans slutkläm:

”Besöket skall sitta på angiven plats!”

Där är vi nu! Tappa inte poängen bara! Bara en och en lämnar sitt fängelse för att komma ut i frihet! Och man får inte väga för tungt…

Besöket sitter nu i karantän 84 år gammal och får inte gå ut bland folk. Skall bara vara inne och tvätta händerna, så att jag inte dör.

Detta fick Linda och Anneli syn på sociala medier och skickade blommor igår.

Där sitter hon ensam och får köra sitt race…

Men då hade Hanna kommit in i bilden med sitt käcka i ”No more”-tråden:

”Kom till oss och kör ditt race!” Underförstått inte behöver du sitta ensam.

Nej, jag har inget för att jag ramlat och klagar lite. Och detta får och denna höna på fotot ger mig så klart massor av hänvisningar till bibeln.

Varp och inslag

Nu äntligen har jag hittat en liten funktion som jag saknat – kategori. Å andra sidan sköts synkroniseringen på annat sätt. Det lär vara så farligt att vara på Facebook. För min del är det försent att tänka. Den 20 mars, om jag får leva så är det 20 år sen, som jag lyckades fylla i ett lösenord och gå ut på nätet. Detta gick med hjälp av en support. Frågan är om det är rätt mot oss gamla med denna påtvingade teknik. Så otroligt utlämnade vi blir för varje år som går. Meningslöst att debattera stationär eller mobil. Alla uppdateringar har lämnat mig utanför steg för steg.

En gång i tiden kunde jag sätta upp en väv själv så långt det gick. Sen går det inte längre. Till en bred varp är det bra om två håller mot och håller lika i styrka och en vevar på. Nu finns det finns kassetter, som jag aldrig sett men hört talas om. Det kan jag inget om. Associationen till en vacker solvnota kom med tanke på den ruta 2 x 2 cm, som sitter på min dörrpost numera och hemhjälpen skall checka av när hon kommit och när hon går. Hennes mobil kostar visst 18.000 kr i skattepengar. Vad den visar om mig vet jag inte. Kusligt är det i vart fall att stressa personalen i hemtjänst på detta sätt. Går hon härifrån fem minuter förtidigt av min köpta tid skall jag få avdrag. Mänsklig närvaro hjälper mig mer än kontorspersonal. Detta måste utvärderas snart!

När skall jag få berätta vad jag kan? Finns det ingen efterfrågan på min hopsamlade kunskap? Sagt och gjort. Jag prövade med att sätta in en vacker solvnota på Facebook i stället för bilden på mig och lappen på dörrposten:

”Detta är jag!”

Och självklart heter resultatet sålldräll.

Självklart vill jag berätta vad bibeln betytt för mig för att förstå mitt ursprung och mitt mål. ”Du sammanvävde mig i min moders liv.” Så många gånger detta har tröstat mig! Den gång jag började tro på Jesus som Guds Son står det om också. Då blev jag född – inte av något kötts vilja eller någon mans utan av Gud. Joh 1:12-13. Jag blev ett Guds barn.

Ja, sen står det också om insikten, att han skär ner mig från bommen en dag. Då har mitt liv varit som en väv med given varp men egna inslag.

Jag är mer än några prickar på en ruta 2 x 2 cm på min dörrpost.

En grav till min sorg

Ibland drömmer jag om en avslutning. En snygg avslutning på allt mitt berättande. Vem vet? Kanske fick jag den i söndags? Då fick jag läsa texten offentligt. Drömmen om barnet.

Ingen vet ju min referensram var all envishet kommer ifrån att få berätta…

Det finns vänskap, som håller längre än andra kontakter och bekantskaper som håller efter pensionering ända till döden. Vi möttes på en arbetsplats, som var Räddningsmissionen och han hade varit pastor men blev kamrer. Hans fru var sjuksköterska och båda kom från Svenska Missionsförbundet. När vi möttes var vi tre medlemmar i Pingströrelsen. Senare hade jag fått hel sjukpensionering vid 52 års ålder mot min vilja. Jag ville inget hellre än att få vara något så när och arbeta. Men det gick inte.

En sommarvecka var jag som vanligt på Hönökonferensen, låg på en säng plant och lyssnade på radion på bibelstudier. Sen gick jag fram till tältet för att få kontakt med vänner, då samlingen var slut. Där utanför tältdukarna sände jag upp en förtvivlad bön:

”Gud, kan du inte ge mig en liten uppmuntran, att jag får predika en gång?” Tjugo meter längre fram på en liten berghylla satt ett par. Vi blev glada och de hade saknat mig. Bara att berätta sanningen om sjukpension. Så fanns det ett ”men”. ”Men jag kommer gärna till er och predikar!” Så fort livet kan vända! Så blev det en söndag med predikan av mig och sen försvann jag igen. Icke kontaktbar. Ingen mobil. Men de kände mig och hade pratat om mig att kalla mig igen. Så gjorde de.

Här kommer vännerna på Hönö som riktiga ålderspensionärer in. Varför hade de båda bytt samfund som unga? Jo, det var läran om dopet, som hade avgjort. Hur skulle jag göra nu då om en Missionsförsamling ville ha den föreslagna predikotexten och den handlade om dopet? Hur skulle jag predika då? Jag var döpt som barn på BB i Trollhättan och som vuxen i Vänersborgs Missionskyrka.

En söndag i den lilla Missionsförsamlingen ville ett par föräldrar ha barndop och jag skulle predika. Det var föräldrarnas önskan om barndop och jag var bara en hjälp i församlingen. Den pensionerade pastorn ledde ett fint barndop. På kyrkkaffet fick jag låna Viktor och bära honom runt för att hälsa på några medlemmar i församlingen. Enligt mamman var Viktor på ett strålande humör. Vi talade om Viktor många gånger efter denna söndag.

Det kom en fasans natt för föräldrarna. Det kom en lördag, då jag fick ett telefonsamtal. Viktor hade dött i plötslig spädbarnsdöd. Livet vände åt fel håll och blev mardröm natt och dag för föräldrarna. Viktor betyder seger. Var fanns den? Deras sorg rev upp min sorg också.

Det hade aldrig varit någon begravning i Missionskyrkan innan. Föräldrarna ville ha den där med församlingen. För min del hade jag aldrig varit på denna kyrkogård efteråt. Platsen var så fint vald. Den några år äldre systern gick spontant fram till graven och läste. ”Gud som haver barnen kär Se till mig som liten är…” Det hade varit hennes uppgift varje kväll i hemmet. Jag fick löfte att berätta detta av mamman. För mig är mötet med denna familj oersättligt! Deras sorg mötte min sorg i många samtal.

Gustav var över 80 år i församlingen. Han var också med och gick fram till graven och bugade så djupt. När jag vände mig bort och grät kom alla minnen över mig från hösten 1956. ”Här har ju jag gått!” Här började promenaden till Restad Sjukhus via prästgården och en bilskjuts hem först av min konfirmationspräst. Jag kände igen vägen och stengärdsgården!

Så fick jag en grav till min egen sorg och längtan efter ett barn. Jag fick löfte senare av mamman att åka dit och plantera några Scilla i backen utanför graven. Viktor dog år 1991.

Viktor betyder seger! Det kom en annan söndag i Missionskyrkan med föreslagen text om den gamle Simon. Han hade väntat länge på tröst från Israels Gud. Åren gick och han blev så gammal, att det var dags att dö. Då fick han en uppenbarelse, att han inte skulle dö förrän han hade fått se denna tröst.

Så kom dagen då han blev ledd av Anden upp till templet. Han orkade gå backen en gång till. Där inne i templet kom Maria och Josef med den förstfödde som lagen föreskrev. Då visste Simon. ”Här är han!” Så tog han barnet i sina armar och lovsången kom:

”Herre nu låter du din tjänare sluta sina dagar i frid, så som du har lovat. Ty mina ögon har sett din frälsning, som du har berett att skåda av alla folk, ett ljus som skall uppenbaras för hedningarna och en härlighet för ditt folk Israel.” Lukas evangelium kapitel 2:29-32

Hur skulle jag kunna glömma Guds nåd mot mig? Jag ville inte skola om mig till arbetsterapeut. Jag vill bli missionär och berätta om en god Gud, som befriar från dödsfruktan. Fick jag inte det kunde jag väl få bli pastor!

Men icke heller! Jag fick ”nej” både en och två gånger från Missionsskolan på Lidingö.

Nu har jag berättat allt…

Gud har sagt ”ja” till mig. Ett barn har blivit fött. En son har blivit oss given…

O, evangelium!

Skrivklåda

Det kom ingen feedback. Jag har slutat att jämföra resultat med Underbara Clara. I stället tänker jag i en liten Missionskyrka där ungefär 20 personer kommer till den gudstjänst, där jag får predika. Alltså dubbelt så många åhörare som det finns i medlemsmatrikeln.

Tro mig eller inte. Hon är vuxen nu och en kändis men skickade mig ett foto på sina pyttesmå dockor, som hon ville ha med sig som barn och sitta på första bänk bredvid mig. Detta innan jag predikade, så jag fick se dem och efteråt. Där satt vi hon och jag och jag var lycklig.

Nu är jag lycklig också och vägrar acceptera, att jag utvecklats till en gnällspik eller grinig käring. I mitt föräldrahem användes aldrig ordet ”käring”. Vi var ”tant” med alla – förnamn på en del och efternamn på dem som var lite märkvärdiga. När tanterna ville säga ”du” var det försent och vi var utflugna utom jag som for dit och hit.

En gång hade pastorn, som skulle ha gudstjänsten klockan 15 alldeles glömt av det och jag fick ta över allt. Ja, hemförsamlingen blev så liten att alla fick plats i min gamla Volvo efter gudstjänsten och fick så kallad kyrkskjuts.

Nu är jag gammal och orkeslös men fattar innebörden av att vara rättfärdiggjord av tro. Jag behöver inget göra mer än att fortsätta tro på Gud. Precis som Abraham gjorde. När jag var ung var jag visst så aktiv och ivrig, att jag ville frälsa alla. Ryktet gick visst före mig på avdelning efter avdelning på Vänersborgs Lasarett där karriären började. Året var 1953.

”Jag spolar av nu!”

Som sagt: Jag spolar av nu. Så sade en gammal vän en gång, som jag kom på besök till. Tiden låg bakom. Det fanns ingen återvändo till alla platser i världen, som hon en gång besökt eller flera gånger. Så blev det en sjukhussäng en dag. Men inte längre.

Jag kom av mig med bloggandet. Tryckte ju på ett engelskt ord, som jag inte begrep innebörden av. Tänkte uppdatera profilbilden. Tänkte lära mig lite hur bloggen fungerar. Då blev alla mina bilder röda. Som sagt. Och jag fick hjälp att skriva på ett nytt ”underlag”, som är gratis. Det tidigare betalar jag för. Så jag skulle slippa reklam! Och jag vill lära mig använda mina bilder igen.

Så här såg det ut på min fars arbetsplats, när han vilade middag. De sista fyra åren var han ensam men blev 95 år nästan. Innan dess spolade han också av. Han berättade om sina stora intressen som familjen, fabriken och församlingen. Så kom den sista veckan och allt var tydligen avspolat av minnen. Läs för mig sa han:

”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör.”

Det låg ett Nya Testamentet i fönsterhyllan men jag hittade inte och visste inte var det står. Han kunde versen utantill. Det hade hållit att leva på. Det höll att dö på. Så har det blivit ett nytt avsked många, många år senare. Det är en hög ålder också att bli över 93 år.

Släkt och vänner var helt överens om att det var som om Gud själv bjudit på vit snö över hela Västergötland och en underbar rimfrost just den dagen! Vi var flera som spolat tillbaka bandet till den dag, då vi mötte vår vän eller släkting. Alla hade egna minnen – ett eget band.

När begravningsgudstjänsten var över och kistan skulle bäras ut började kantorn att spela melodin på orgel till sången:

”Invid porten där står en änglahär, när de frälsta tåga in…”

Genast var ”mitt minnesband” tillbaka på året 1967. Jag bodde i ett gammalt landshövdingehus i en etta över en mörk port. Vi var så rädda över allt hemskt vi mött i gatuarbetet bland unga människor. Vi kunde ingenting om narkotikamissbruk eller ockultism. De unga hade målat svarta väggar i en föreningslokal. Jag var hemma vid min bostad men inte de andra två vännerna. Den kvällen hade vi delat på en taxiavgift. Så rädda var vi! Då småsjöng Gunvor:

”Invid porten där står en änglahär, när de frälsta tågar in…”

Jag spolar av nu! Min tid ligger bakom också men jag skulle så gärna vilja berätta mera av det som varit. Vet inte vem du är som läser. Vet bara att det gjort mig gott att få spola av bandet. ”Lever vi så lever vi för Herren. Dör vi så dör vi för Herren. Vare sig vi lever eller dör, så hör vi Herren till.”

Jag älskar Paulus som bekant. Det är hans uttryck.

Min mentor är en syster

Idag är det måndag och den sjunde dagen. Min mentor är sjuksköterska och ”Sahlgrenare”, som jag trodde jag skulle bli. Vi möttes en kväll, när jag var ledsen och ingenstans kom:
”Jag hjälper dig,” sa Rose-Marie och såg till att jag kom ut på nätet.

Så dog min skolkamrat, en sköterska plötsligt. Jag fick inte in någon minnesruta i en tidning, om hur bra hon varit i sitt liv som sköterska på Restad Sjukhus. Ja, då skrev jag och berättade på min nya blogg, om hur det var att bli patient på det sinnessjukhuset, där hon var elev år 1956. Karin dog år 2006 bara 70 år gammal. Det har gått med snigelfart sen dess, för ingen orkar lyssna på hur patienterna hade det. Och har det år 2017. Det har jag förstått av alla berättelser.

Därför gav inte jag upp med mina försök att säga:

”Så gör man inte mot en patient!”

”Nu har Evert och jag oxå sett filmen. Så bra Gunnel, och så sakligt och fint du berättar. Mycket bra film som är sevärd av alla. Minns oxå min elevtid på Lillhagen och vill inte tillbaka till den tiden. Bra jobbat Gunnel”. Tack för den recensionen, Rose-Marie!

Detta är mina syskon. Alla är äldre. Jag var inte född då sommaren 1935. Jag har tillsammans med dem vuxit upp under bra och trygga omständigheter. Storebror precis som vår far tyckte inte om att tala om sjukdomar. De mådde illa av ett sådant samtalsämne och besök på sjukhus. Ändå kom storebror och hälsade på mig, när jag var 4½ år och hade kört en trädgårdgrep genom bara foten och när jag var 20 år och hade en sömnrubbning. De andra har också gjort besök och stöttat mig under åren som gått. Nu finns ett SOS på Youtube. Det handlar om så otroligt många andra men inte mig.

I morgon är det den åttonde dagen filmen kan leva sitt eget liv i rymden. Jag kan få fortsätta att berätta om honom, som såg mig redan i min moders liv. Han sammanfogade mig också som alla andra! Han vet vilka tankar han har om mig och alla andra till att ge mig och oss en framtid och ett hopp.

”Vi åker dit och gör ett studiebesök, så att vi får en punkt på historien!” Så sa projektledaren Annica Engström, Stiftelsen Gyllenkroken våren år 2013. ”Men det kan inte bli förrän till hösten.”

Den förlorade hösten år 1956 blev en vår. För dem som älskar Gud, samverkar allt till det bästa.