Idag är det måndag och den sjunde dagen. Min mentor är sjuksköterska och ”Sahlgrenare”, som jag trodde jag skulle bli. Vi möttes en kväll, när jag var ledsen och ingenstans kom:
”Jag hjälper dig,” sa Rose-Marie och såg till att jag kom ut på nätet.
Så dog min skolkamrat, en sköterska plötsligt. Jag fick inte in någon minnesruta i en tidning, om hur bra hon varit i sitt liv som sköterska på Restad Sjukhus. Ja, då skrev jag och berättade på min nya blogg, om hur det var att bli patient på det sinnessjukhuset, där hon var elev år 1956. Karin dog år 2006 bara 70 år gammal. Det har gått med snigelfart sen dess, för ingen orkar lyssna på hur patienterna hade det. Och har det år 2017. Det har jag förstått av alla berättelser.
Därför gav inte jag upp med mina försök att säga:
”Så gör man inte mot en patient!”
”Nu har Evert och jag oxå sett filmen. Så bra Gunnel, och så sakligt och fint du berättar. Mycket bra film som är sevärd av alla. Minns oxå min elevtid på Lillhagen och vill inte tillbaka till den tiden. Bra jobbat Gunnel”. Tack för den recensionen, Rose-Marie!
Detta är mina syskon. Alla är äldre. Jag var inte född då sommaren 1935. Jag har tillsammans med dem vuxit upp under bra och trygga omständigheter. Storebror precis som vår far tyckte inte om att tala om sjukdomar. De mådde illa av ett sådant samtalsämne och besök på sjukhus. Ändå kom storebror och hälsade på mig, när jag var 4½ år och hade kört en trädgårdgrep genom bara foten och när jag var 20 år och hade en sömnrubbning. De andra har också gjort besök och stöttat mig under åren som gått. Nu finns ett SOS på Youtube. Det handlar om så otroligt många andra men inte mig.
I morgon är det den åttonde dagen filmen kan leva sitt eget liv i rymden. Jag kan få fortsätta att berätta om honom, som såg mig redan i min moders liv. Han sammanfogade mig också som alla andra! Han vet vilka tankar han har om mig och alla andra till att ge mig och oss en framtid och ett hopp.
”Vi åker dit och gör ett studiebesök, så att vi får en punkt på historien!” Så sa projektledaren Annica Engström, Stiftelsen Gyllenkroken våren år 2013. ”Men det kan inte bli förrän till hösten.”
Den förlorade hösten år 1956 blev en vår. För dem som älskar Gud, samverkar allt till det bästa.
Gunnels plats i rymden 
Det kan inte vara lätt, att skicka en kommentar till så svåra berättelser. Via gamla bloggar kom jag till samtal om syndabekännelsen i Svenska Kyrkan, som många vill ha bort. Efter en lång, lång dialog mellan präster kom jag in med min fråga om försoning av svåra minnen och fick en fin dialog med Magnus Olsson. Så mycket som jag saknar honom! Han svarade vänligt som alltid. Här på Judith Fagrells blogg från år 2012:
”Nej det är bara lärorna OM försoning som skiljer sig mellan olika kristna grupperingar. Själva försoningen är ingen lära utan en person, Jesus Kristus och han är försoningen 1 stamvis för hela världen, alla. 2 grenvis genom andebyte när människans jag avrättas 3 genom effekten av detta : Andens gåvor och frukter. Detta finns i alla kyrkor men är inte någon kyrka organiserad i samfund. De flesta nöjer sig med en tillräknad försoning men det är inte vad NT lär varken genom vad profeter förutsagt eller apostlar undervisar och vittnar om. Försoning utan Anden blir blott försoningslära, det är att behålla jaget och klä det i lite fromt granlåt. Därför är Försoning en person, Andens lag och Krist Ande. St Paulus är mycket tydlig på den punkten och St Petrus och St Johannes med. / Magnus Olsson ”
Joh kap 15
Slut på citat och slut på den långa dialogen om syndabekännelse eller inte i en gudstjänst.
Idag är det den 23 maj 2020 och jag får fortfarande prata för mig själv utan feedback. Hur gör vi med bloggen efter mig? Än kan jag skriva i ”vi”-form. Jag är i det stadiet, att jag glömmer vad jag skrivet – glömmer mellan köksbordet och diskbänken. Denna post är viktig för jag tackar min familj och storebrors barnbarn har fått frågan…