Kategori: Memoarer

Lovsång i natten

Natten är över. De är långa och svåra nu för tiden med mycket av kramp i fötterna.

”Det förstår man inte förrän man är där,” sa min storebror en gång efter en svår olycka, som gav mycket värk efteråt. Han hade inte förstått all min värk i ryggen. Jag förstod aldrig mor Annans värk. Inte förrän nu när jag är uppe i hennes höga ålder, då hon levde.

Natten är över och jag har varit tacksam till dig, Gud. Nej, jag har inte lovsjungit högt men vill fortsätta mitt tack till dig – offentligt. Det känns avigt ännu som brukar ”styr och ställer och anmärker på allt på avdelningen,” som det så träffsäkert står i min sjukjournal från år 1956.

Så där börjar jag att tacka dig för det svåra 50-talet. Det är över nu precis som denna natt är över. Kvar är bara min tacksamhet till dig, Gud. Du svek inte en enda dag. Tvärtom så förnyade du den kallelse, som du gett mig. Det kunde jag berätta för mor Anna, då hon kom på besök. Och jag äntligen fick vara ute i friska luften. Mor Anna trodde på mig i ur och skur. Det vill jag också tacka dig för. Minns inte, att hon suckade mot mig någon gång. En syster kunde retas och kalla mig Lillan på ett nedvärderande sätt. Det lär jag ha förkortat till ”älln”.

LN Gunnel…

Ja, du vet allt om min barndom på 30-talet och de äldres depressionstid. Du vet, att det inte fanns preventivmedel på den tiden. Som kristna skulle föräldrar vara tacksamma för varje barn som kom – även jag som det sjunde. Då var det svår arbetslöshet. Alla hade nästan lika svårt att klara ekonomin med många munnar att mätta. Så det var mer än bekymmerslöst att vänta på mig.

Jag vill tacka dig av hela mitt hjärta för föräldrar och mor- och farföräldrar, som litade på dig och ditt ord! Tänk, att jag får ha dina ord i min bokhylla räddad av mig själv! Så kommer andra och påstår, att böcker inte har något värde längre! Ja, det vill säga, om det skulle finnas på grund av hög ålder från tidigt 1800-tal! Detta retar mig! Då kan de ha värde utan vilket innehåll de äger!

”Öppna bibeln och ta emot Guds kärlek,” har Berit Simonsson sagt flera gånger i sin förkunnelse. Hon tillhör Oasrörelsen och du känner henne så väl. Onödig information minsann. Du känner mina nätter. Mina dagar har du räknat och skrivit ner i din bok. Det är jag så glad över!

Så under nattens timmar har jag varit tacksam för din undervisning under alla år. Den började med en bra söndagsskola. Den fortsatte i sångerna och predikan. Alldeles frivilligt gick jag bibel- och evangelistkurs. Tack för alla dina trogna lärare med respekt för bibeln!

Natten är över med all svår värk igen. Det behöver jag inte upprepa för dig, Gud. En ny natt är över och jag är ändå inte grinig. Kanske att jag kan träna på att prata för mig själv som tack för nätternas alla samtal med dig, min Gud!

Än så länge känns det avigt. Men platsen är ju betald och ligger i rymden. Här kan jag få prata som ett barn utan förstånd som hindrar. Det var så en farbror i byn uttryckte sig om mig som tonåring.

Ringaste barn – du vet- som beder lever oändligt tryggt dessutom.

Du vet vilken väg jag vandrat dagtid. Du vet, att jag måst köra ut i bilen nattetid också när någon varit för rädd i någon ”kvart”.

Som om du inte behärska slang…

Tackbrev till Gud

Det blev så svårt att fortsätta mitt bloggande utan respons. Så klagade jag offentligt och fick till svar:

”Skriv ett tack till Herren!”

Det var länge sen och jag blev blyg. Hur formulerar jag det, så andra kan läsa? Sen trampade jag på men glömmer inte förslaget! Så många gånger i livet, som jag försökt skärpa mig och bli tacksam och positiv!

Jojo! Nu skulle det bli av och jag förklarade detta för en god vän, som kom på besök: ”Nu skall jag bli en ny människa! Tacksam och positiv!” Hennes svar kom blixtsnabbt:

”Ja, bara vi känner igen dig sen!”

Käre Gud!

Är det någon som kan alla mina tappra försök att bli det, så är det ju du! Vi kanske kan börja idag och sätta en ”dedline”, när min prenumeration går ut i september? Tekniken är ju sådan, att jag betalar för ”Gunnels plats i rymden” på WordPress.com. Som om inte du gett mig allt jag har i tillgångar?

Skall vi börja där, att jag äntligen vid så hög ålder fattat lite av din insats i förhållande till mina ansträngningar att arbeta för dig? Ja, du minns ju mitt tjat om mina 20 år i Räddningsmissionen? Nej, jag skall inte påminna med att sätta in foton från den tiden – mina pangfoton i svart/vitt framkallade och kopierade av mig själv. Jag var ju bara sjuk i ryggen och stod inte ut att bara ligga plant på hård bädd. På den tiden var det rekommenderat mot akuta ryggskott. De kom ju tätt under vissa år. Det var väl ändå min idé, att jag kunde lära mig något under tiden? Jo, jag minns noga, att du ville prata med mig angående mycket…

Tack för att jag fick ställa alla mina frågor om Nehemja! Jag tycker om dina raka, höga, lite fyrkantiga bokstäver. Men jag tycker nog att bokstäverna på persiska böljar fram lite mjukare, lite konstnärligt snirkligare. Fast då är vi inne på att jag vill tacka dig för Esters bok också. Det var ju, som den lilla flickan sa en gång om sin alkoholiserade mamma: ”Det var bara ett ljug!”

Haman ljög om judarna!

Det kan aldrig bli vackert! Så dina bokstäver Gud är som att ”ja” är ”ja” och ”nej” är ”nej” raka. Jag kan ju bara svenska och lite olika skrivstil under åren som gått. Tack för att du själv gett mig ett hemligt språk också! Det kan bara du själv än så länge. Jag har inte fått någon översättning. Än så länge är mitt tack till dig ett mummel mest…

Ja, nu var vi nere på 70-talet. Tack gode Gud för detta intensiva, omvälvande 70-tal. Jag kunde ju mycket hemifrån om helnykterhet och svagdricka på jul i en kagge. Men bara då. Senare i frikyrkodebatten lärde jag mig volymprocent och en gräns för svagdrickan som blev lättöl. Där ungefär började synden i mitt tidsperspektiv. Men redan i början av 60-talet var jag arbetsterapeut bland psykiskt sjuka män med olika diagnoser, fast de flesta var ”alkoholrelaterade”. Ja, du märker vilka proffsiga ord jag kan numera. Alla männen var olika med olika arbetsplatser i det civila och olika kunskaper. En av dem bad jag lära mig spela schack. Det verkade så intressant. Senare vågade han säga ”du” till mig, fast det inte var tillåtet och tyckte dessutom att jag var ojämn i humöret.

Ja, det låg något i det. Tack Gud för att du klarat mina humörsvängningar, som det heter på fackspråk. Latin kan jag inte och stannar där tror jag. Tekniken är ju sådan, att jag kan få gå in och redigera. Om jag stannar vi 60-talet idag och tackar dig för hela det, så kan ju jag få återkomma?

Det är så mycket jag vill tacka dig för! Det är tydligt planerat för mina sjutton syskonbarn, att på min begravning vill jag ha sången:

”Min Gud när jag betänker vad du har gjort för mig. Vad nåd du städs mig skänker Jag får ju allt av dig…”. Den som inte kan den sånger får lära sig den dagen! Och så lite gospel som solo: This world is not my home…

Tänk då Gud, och det hoppas jag, att då blir det mäktig församlingssång! De gamla kommer att få sjunga sitt lov till dig som en enig skara!

Tecknar din LN Gunnel 2024 03 18

Frispråkig

En period läste jag missionshistoria – min egen inom SMF. Det var mycket intressant, om jag kände till namnen på ledarna. Om en stod det att läsa, att han var frispråkig.

Där är jag minst sagt! Nu går det inte att ångra några berättelser. Min lilla bok, som blev film och allt berättande på denna blogg har varit som en uppslagen bok och offentligt. Det sociala nätet kan ha en sluten grupp men vad hjälper det i mitt fall? En känd psykoterapeut bad om tillåtelse att sammanfatta, vad jag berättat i och med skammens resa. Jag svarade ”ja” och det gick vidare till USA. Dessutom finns det något som heter AI.

Hur avslutar jag mitt bloggande på en plats i rymden? Det är ju ändå bara en som vill kommentera eller två? Finns det inget att samtala om? Nu är vi inne i fastan år 2024. Egentligen är jag bara intresserad av försoningen med Gud genom Jesus… Jag är förlåten, försonad och upprättad i Jesus Kristus min Herre och Frälsare!

Facebook glömmer aldrig även om jag varit frispråkig. Facebook kan inte förlåta mig! Å andra sidan vet jag, att jag ville väl i all upprördhet eller lugn.

Så här lär jag ha skrivet i sluten grupp till mina vänner enligt Facebook. Nu står jag dessutom offentligt för varje ord och citerar mig själv:

”20231026 Digging Deep

God morgon kära syskon!

Idag får jag chans att åka bil till nya Smyrna. Igår var jag i nya ”Vardagsrummet” vid Frölunda Torg och även på tisdag kl 11 på kaffe och gemenskap. En man kom in samtidigt med en bunt reklam för rfhl (Riksförbundet för hjälp till läkemedelsmissbrukare och narkotika), som han själv varit med att formulera och ansvara för. Då tände jag till och började mina frågor. På facebook är jag med i en sluten grupp att läka från psykiatrin. Mina inlägg är uppskattade där trots att det gått snart 70 år sen traumat och övergreppen senare genom livet. Det är vetenskapligt bevisat, att den som har något psykiatrisk ord och diagnos med i journalen till Vårdcentralen blir inte trodd på samma sätt för fysiska symtom. När jag har rätt blodtryck är jag frisk! Jag är frisk om jag inte tål smärtstillande eller sömntabletter! (De försökte lura på mig en psykiater för all artros i höften och mina knän.) I gruppen mad heritage som konst och kultur vill inte jag vara! Jag är heller ingen kulturhistoria i min hembygds Missionskyrka, som är riven.

Nu till poängen. Gud har gett livet åt varje människa! Det är ett osynligt under när barnets egna luftblåsor i lungorna fylls helt ut i förlossningen och ett lite skrik är välkomnat! Det är luften som går ut när döden inträffar. Gud tar tillbaka livet som han/hon andades in. Gud kan sin Skapelse bättre än alla psykiater! Rastlösa barn skall inte stämplas med ADHD hur som helst och ställas på farlig medicin! Kvinnor som levt med psykopater skall inte låsas in och skadas av ECT-behandlingar som hysteriska. Barn skall inte bära föräldrars kriminalitet och missbruk redan från födelsen! Vem hjälper dem att placera skammen där skammen hör hemma hos Satan?

Bostadsbolaget AB Poseidon har bett frikyrkorna i Väst om hjälp vid Frölunda Torg! När det var gott om pengar i Göteborg byggdes ett ungkarlshotell Klippan. De männen skulle få ha kvar sin identitet i flaskan men det fick ske på eget rum. På Fyrbåksexpressen fick de inte ha sin identitet i flaskan. Den fick stå i vakten under natten, om de hade med sprit. Senare klarade inte kommunen av sin ”snällhet” på Klippan utan bad de kristna om hjälp! Klippan revs. Samman med mentalsjukhusen, där Gud inte får vara med i några samtal. Och Hibernal blev Frälsaren tills allt var förstört och de kristna kunde få hjälpa till mera.

Vårt samhälle är bedövat av lugnande medel eller vin och sprit för festens skull. KLIPPAN som ungkarlshotell blev riven. Vi kristna fortsätter att vara snälla och låtsar inte om behovet av omvändelse hos mig eller andra.

Nehemja grät, fastade och erkände sin synd, när han hörde om orsak och verkan. Jag har inte läst Guds ord som jag borde heller trots evangelium.

Vattnet stod som en mur till höger och vänster…Så frälste HERREN den dagen…ur slaveri!

Kristus rev ner en mur som skilde oss åt. Men det var mellan judar och hedningar. Det finns murar till skydd som bör ha väktare – frälsningens mur.

Människan har ande kropp och själ. Själen kan vara hyperkänslig och lätt bli bedövad av kemiska substanser eller alkohol. I Gamla testamentet står det redan om delirium. Mannen som kom till Vardagsrummet på tisdagen hade varit alkoholist och tablettmissbrukare. Han hade gått igenom 12-stegs programmet och vill hjälpa missbrukare att trappa ner.

Mycket intressant. Jag är schartauan och behöver daglig omvändelse.

Guds välsignelse!

Vi hörs! (Datorn fyller i ”ledighetskommiten” om jag skriver ”Hälsningar”)

Gunnel”

Slut för idag!

Snart skall jag sluta blogga…

Rättfärdiggjord av tro

Hon hade haft diagnosen Alzeimer under några år men reagerade enbart positivt på begreppet ”minnesträning”. Så satt vi där en tidig morgon vid hennes köksbord.

”Ska vi ha lite minnesträning nu?”

Hon sken upp och sa: ”Ja, det tar vi!”

Jag skissade upp linjerna på tabernaklet i öken på ett papper och började med ingången, som var öppen. Innanför ritade jag platsen för offeraltaret, där folkets synd skulle placeras på en syndabock, som måste dö. Så fortsatte jag lite om brödet och frågade, om hon hängde med. Sen blev jag så förvånad och tyckte, att hon fattade så fort…

”Ja, men det kommer jag ju ihåg allt hemifrån!”

Kan detta vara möjligt?

”Låt mig få höra om korset, kvalen och smärtan han led Visa mig vägen till graven där han steg ned. O, vilket under av kärlek Det var för mig som han dog Det var för mig som han uppstod Herre, min Gud det är nog.”

Det satt i hemifrån. Men söndagsskolan då? Hur var det, när vår pappa blev så rörd, när han kom till poängen i bibelberättelsen och grät lite? ”Ja, då grät jag också!”

På Facebook finns en ”privat grupp”, som redan har 2.400 medlemmar med intresset: ”Missionshus – Ett stycke svensk missionshistoria.”

https://www.facebook.com/groups/413684202424300

Vi är många som minns över hela Sverige! Jag vet, att det är många upprepningar i min egen blogg. Det var ju året 1957, som jag såg en tom, ensam talarstol på ett nertrampat gräsområde. Jag observerade inte en skylt, där det stod, att det var ett skjutfält. En man ropade på mig och varnade mig att gå över där. Det pågick övning! Minns bara min lust att få vittna om Jesus! Hade det varit tältmöte tidigare kanske? Jag var ny på platsen. Lusten att vittna finns kvar. Min lite äldre syster var en tacksam åhörare den gången vid hennes köksbord. Böckerna finns kvar hos mig, som jag hittade övergivna efter auktionen i vår mors föräldrahem.

Detta är inte privat arv! Det var ingen på auktionen, som ville köpa religiösa böcker. Och jag var inte där förrän efteråt. Det har inte gått på en dag att fatta, att Gud gjort allt, som behöver göras, för att jag skall kunna bli frälst/räddad!

Men nu sitter det där!

Rättfärdiggjord av tro och inte av gärningar. Guds gåva är det!

Ett omodernt budskap

”Huset som blev ett hem” är en av mina rubriker. Det var i byggnadsställning i övre delen av det gamla fotot från år 1919 eller 1920. Einar som sitter ner var 90 år, när vi två började samtala om vår gemensamma hembygd och sågverket som låg snett mellan våra hem. Einar berättade, att det var en mycket svår storm år 1917. Då blåste mycket av skogarna ner och måste räddas som timmer. Så kom sågverket till gissar jag och flera arbetstillfällen. Jag fick låna svågerns foto och repro-fotografera. Det blev en så kallad ”sjukdomsvinst”, när jag inte orkade arbeta.

Det har jag däremot orkat som ung och varit med och räckt fram läkt som barn och sen arbetat med en man och lagt bräder eller plank för tork. Det var den mannen, som tyckte det var roligt senare i livet, att påminna mig om den tiden, hur tyken jag var och skämtade om att orka mest. För övrigt har jag haft stor nytta av minnet av sågverket och hur bräderna gick genom olika maskiner på möbelfabriken senare. Onödig kunskap? Nej, inte alls. Det kom en dag då jag var 29 år men inte 30…

Det kom en dag, då jag lämnade hembygden mer än några få mil. Jag kom till storstaden och kunde få lyssna på kända bibellärare som missionär Wilhelm Bergling. Han hade skrivit små böcker om ”Tabernaklet i öknen” efter bibelns detaljerade beskrivningar. Om detta undervisade han själv och andra. Jag blev alldeles tagen av en preposition, som var fel översatt i svenska bibeln och antecknade i kanten av min bibel år 1970 var detta står. När Svenska Folkbibeln kom december år 1998 tittade jag bums. Var det rätt nu? Bibel 2000 kom året efteråt men inte ens i den var det rätt med ”i” ”inuti”. Då var det bara min envishet kvar och ett samtal till en av bibelöversättarna. Hon gjorde en undersökning i de stora arken med grundtext och bekräftade, att de skall vara ”i” mer än ”utanpå” 2 Mos. 26:28

Än sen då? Jo, jag är stolt över att kunna skillnad i tjocklek på bräder eller plank. Ett tag trodde jag till och med att det fanns fler fel i översättningen. För hur kunde tunna bräder ha två tappar av trä, som skulle passa i två fotstycken av silver? 2 Mos kap. 36 Hur kan annars ritningen vara trovärdig till Nu-tid i församlingsbygge? Poängen i undervisningen var och är att varje enskild människa, som tar emot bibelns budskap om försoning med Gud genom Jesus Kristus blir upprättad som en bräda i ett tempel. Det templet är vi tillsammans! Min kropp är ett tempel åt Gud i sig själv enligt Romarebrevet kapitel 12:1 och enligt 1 Kor 6:19 tillsammans med andra.

Här upprepas den omoderna förkunnelsen, som jag själv ältat under 50 års tid! Ordet är ”upprätt”. Det var upprättelse, som jag gick och längtade efter som ingen kunde ana. Om jag inte fick bli det jag önskade i livet, så hade jag väl ändå rätt till upprättelse? Men den sjukvård som knäckte mig totalt år 1956 kommer aldrig att erkänna en fel behandling och felaktig diagnos! Då kom svaret genom bibelundervisning i antingen subjektiv, objektiv eller klassisk försoningslära!

- Om ”förövaren” ”gärningsmannen” inte fattar vilken skada han gjort och aldrig ber om förlåtelse vill det till ett viljebeslut hos den drabbade att stå kvar i Jesu försoningsgärning!

Ungefär så föll orden i god jord och bar frukt i mitt liv! Plötsligt föll bitarna på plats med bräderna, som skulle stå ”upprätt” på två fotstycken av silver. Silver står för Guds ord, som är renat ibland sju gånger. Berättelsen orsak och verkan i mitt liv finns i olika bloggposter. ”OM ni förblir i mitt ord och jag i er…” sa Jesus. En medlem i en Guds församling kan bli upprättad genom syndernas förlåtelse i Jesu blod och få fullt värde – varken bredare eller högre än de andra men upprättad! Jag har inte lyckats förändra psykiatrik vård och inte nått fram till någon psykiater med undervisning från bibeln om ande, själ (psyke) och kropp under alla års tjat och ältande efter de 50 första åren av skadan!

Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ? Vad kan en människa ge i lösen? Har jag haft pengar nog att gå hos någon psykolog under dessa 50 år av sorg? Kunde jag övertyga mig själv att sjukvården gjort fel?

Nej, aldrig! Det fanns aldrig pengar nog till upprättelse och hälsa.

”Vem kan läka hjärtesåren, lossa mig från syndens band? Kärleksfullt avtorka tåren…” Jag återkommer med en länk och förväntar mig ett bibelsamtal med någon läsare. Min tid är ute snart. Tycker jag.

Efter bibelstudiet finns sången: ”Vem kan läka hjärtesåren…”

Här är länken till ”Ritningen till en kyrka finns i bibeln:

Vem ”synkade” mitt liv?

Det var sommaren år 1988 och Hönökonferens. Jag brukade lyssna på bibelstudierna via radio liggande plant på en säng. Det var min dåliga rygg som bestämde över mig. Alldeles för mycket. Min uppfattning är, att jag tvingats ta emot hel sjukpension vid 52 års ålder. Jag hade inget att se fram emot mer än värk och dålig ekonomin. Jo, jag klarade mig men roligt var det inte.

Så brukade jag cykla fram till det stora mötestältet, när sändningen var slut. Jag ville träffa folk också. Cykeln placerades. Det gick inte att cykla på gräsplanen och fanns ingen orsak heller. Jag gick och våndades till Gud:

– Du kan väl ändå ge mig en liten uppmuntran, att jag får predika en gång!

Lite längre fram vid boktältet satt två vänner från Velanda. De blev så glada att se mig och jag dem. Så sa hon:

– Det var längre sen du var hos oss nu.

Under tiden jag var anställd på Räddningsmissionen fick jag resa till församlingar, predika och få med en kollekt. Så var den tiden över men Ruth var ordförande nu och skulle se i sin almanacka väl hemma. De vill ha besök av mig. De ville ha en predikan.

Söndagen kom som jag predikade och gick över. Veckan kom och gick över. Nästa söndagskväll fick jag ett telefonsamtal från en pensionerad pastor, som inte fått tag på mig under veckan. De ville i Velanda, att jag skulle komma till dem som ”pastor”. Det är det mest underliga bönesvar jag fått någonsin. Jag kunde ju inte arbeta och hade tillräckligt med röntgenbevis på skadan i ryggraden. Tjugotre minuter en söndagsförmiddag var annan söndag kunde ju Försäkringskassan gå med på. (Tiden är en medlem som brukade ”klocka” inom Missionsförbundet.)

Hajk med Kerstin Persson som fotograf. Den svart/vita filmen har jag fått låna i mitt mörkrumsarbete. Svart/vitt är min ”sjukdomsvinst”, när jag inte kunde arbeta. Det finns fler fina foton…

Församlingen hade körsång tillsammans med Gärhems Kyrkokör. En söndag kunde jag fråga efter en av mina klasskamrater från Realskolan. Karin var mentalsköterska på Norra Klinikerna före detta Restad Sjukhus. Hon dök upp på en gudstjänst ett par år senare. Under denna period pågick Psykiatrireformen. Mediciner hade blivit så mycket bättre att patienterna inte behövde vara inlåsta längre utan kunde ha eget boende i samhället. Allt lät så bra. I Trollhättan påbörjades kurser för sjukvårdpersonal, som kom att ta emot dessa patienter.

Ja, varför skulle inte jag få använda lite slang också? Den som skall läsa ett inledningsord i en gudstjänst bör ”synka” med pastorns bibeltexter!

De som tycker, att jag skall lämna mina traumatiska upplevelser som patient på ett sinnessjukhus år 1956 fattar inte, att det finns en som kan synkronisera varenda smärta! Så var jag ute på en promenad med en av medlemmarna i församlingen. Hon gick en sådan kurs för sjukvårdpersonal och hade positiv inställning till de sjuka, de intagna eller de som haft en kris och varit på stället. OBS att jag vill bli sjuksköterska och fick inte fortsätta utbildningen, när jag var utskriven från Restad Sjukhus. Jag fick bara resa till Göteborg och universitetssjukhuset och hämta min uniform. I den hade jag min identitet!

– Kan inte jag få komma till er kurs och berätta om hur det var att vara patient på Restad Sjukhus?

Så blev det. Berättelsen var så färsk, att jag började gråta, när jag blev rörd av den svåra händelsen. De väntade in mig. Kursledaren ville att nästa kurs också skulle få höra mina erfarenheter. Vid det kurstillfället skulle jag minsann inte börja gråta, när det känsliga körkortet uteblev. Hur gick det? Jo, jag började gråta ändå tidigare i berättelsen. Mycket genant. Tio år har gått sen filmen ”Pat. är fris och pigg för övrigt” hade premiär och Mr Facebook påminner om vad jag berättat. Då ser jag, att jag lärt mig använda lite humor över mycket känsliga situationer.

Mina år i Velanda Missionsförsamling var hösten 1988 till sommaren 1993. Under tiden tömdes det ökända sinnessjukhuset på intagna. Jag tror, att det var år 1959 som det skulle heta mentalsjukhus och ”psyke” i stället för ”sinne”. Skammen blev inte ett dugg mindre genom det engelska språkbruket.

Jag hade blivit djärvare och djärvare på att berätta mina erfarenheter som patient och förolämpad efter det av myndigheter. Så jag återgick till att bara vara sjukpensionär. Inte pastor.

Värken är inget positivt att tala om.

Det finns ju en verksamhet kvar.

Sista lasset

Ett prov bara…

Provet består i att jag glömt det jag kunnat. Och vill inte ha en smal textspalt och foto som är bredare! Jag betalar alldeles för mycket till WordPress utan att kunna engelska och få hjälp. Min vision nyår 2000 var att få nå unga, som inget kan om kristen tro via nätet. För en blogg måste jag ha en målgrupp. Hur hittar jag en lyssnare? Hur får jag till ett samtal? Än har jag inte lyckats och tänker avsluta bloggen. Då lärde jag mig HTM4 och ville bygga själv. Det gick för långsamt och blev för svårt men hemsidan blev snygg! Crossnet blev för dyr och WordPress är ändå dyrare…

GUD och jag

Detta är en fortsättning av min blogg: ”JAG och Gud”. Som var en självironi. Jag stod med ett stativ och kamera och fångade rivningen av min arbetsplats timma efter timma. Jag hade fått hjälp att kunna datum, när det skulle bli. Det sammanföll med tiden, då jag måste ta emot hel sjukpension. Det sammanföll rivningen av tiden på Räddningsmissionen i Haga och mina tankar med vart min kallelse tagit vägen. JAG stod i Haga och följde utvecklingen men var fanns Gud? Mannen på väg till sitt jobb är en bild, som jag tycker om. Portföljen får stå för MYNDIGHETERNA i mitt liv som utfört övergreppen. Det finns ingen given person, som ber om ursäkt, att det blev så fel, att det skadade så djupt.

Som om det går att lämna sig själv bakom sig! Som om det går att skaka av sig fastrar, som varit stränga och kärva till det yttre! Visst var de födda på 1800-talets senare del men ändå! Och min far hade vuxit upp i ett strängt hem. Så hette det angående fostran. Som väl var gick det att kolla upp när han blivit änkeman och var över 90 år. Visst går det att fråga gamla på känsliga områden!

Min far grät lite, när han kom till poängen i en berättelse. Det var ett handikapp för honom som söndagsskollärare. Faster i Göteborg var likadan. På en begravning efter hans äldste bror frågade en kusin var detta kommer ifrån. Ja, det är viktigt – det ärftliga. Min farmor grät lite, när hon blev rörd…

Barn fick inte gråta. Så på lasarettet där jag hamnat 4½ år gammal skulle jag inte få något besök hemifrån på dessa tio dygn. Barn grät så hemskt när mamman gick hette det som motivation. Där har jag en enda stor minneslucka trots bra ”fotominne” annars för ord och händelser. När pappa ställde ifrån sig trädgårdsgreppen med platta tinnar ett ögonblick hade jag tagit den, rest den rätt i jorden, trampat med ena foten men körde den genom den andra bara foten. Det jag minns var den stora sax som liknande en plåtsax, som de körde under gipset vid knäet, då det skulle bort. Den smärtan minns jag. Var fanns Gud då?

Jo, han fanns hemma så klart ”I en djup oändlig skog svarta moln där åskan slog Gick ett litet barn och grät dagen lång.” Han sjöng inte bra men varje vers och jag satt i hans knä igen. Precis som på långa predikningar i Missionskyrkan. Men då sov jag visst. Enligt systerns lilla avundsjuka…

Ja, det var första bladet i myndighetsportföljen. Ingen gråt inom sjukvården! Mina föräldrar hade stor respekt för läkare och utbildad personal teoretiskt. De var utbildade praktiskt bara. De fanns sig i vad läkare påstått om en sjukdom för livet på mig som 20-åring. De kände mig bättre än så och ville inte tro mer än de visste själva. Som väl var. Läkarna fick ha sin myndighetsportfölj och sina papper men pappren gick vidare till Länsstyrelsen och hindrade körkort. Var var Gud då?

Det finns personer, som fått makt att sätta sina stämplar för livet. Var fanns Gud den gång jag mötte sjukvården igen och inte fick gråta? Min Gud var aldrig frånvarande även om han höll sig på avstånd för min blick. Med facit i hand har jag varit trygg hela livet i min relation till Gud. Det är över nu med min självironi. Som gammal inser jag, att Gud gjort allt som behöver göras för att rädda mig undan döden. Min far blev mycket gammal och var trygg i sin gudsfruktan ända in i döden.

Läs för mig sa han: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör.”

Orden kunde han utantill. Det var jag, som inte visste var jag skulle hitta dem…

Sista fotot på pappa David januari år 1987. Ida fick lussa en gång till för fotots skull.

P.S. Rätt citat och hela sången av C.O. Rosenius D.S.

Löftesbågen i skyn

Hissen är trasig! Än sen då? Det är nya hissar i höghuset där jag bor. Det är krångel ofta. Inte ens en av två fungerade, då jag skulle till ”Vardagsrummet” i ett annat höghus – en ekumemisk ”kyrka”, där olika församlingar hjälp åt.

Denna gång gäller det hissen upp till gudstjänstlokalen i församlingen, där jag är medlem. Det är inte vilken söndag som helst utan kyrkoårets mest besökta. Vi behöver få sjunga sångerna i advent! Vi behöver få uppleva stillhet innan jäktet inför julen börjar!

Här sitter jag och är tacksam över uppväxten inom en frikyrka, tacksam över söndagsskolan och alla berättelser ur bibeln, tacksam över ramsan vi fick lära oss över Jakobs alla tolv söner: ”Ruben Simon Levi Juda Dan Naftali Gad Aser Isaskar Sebulon Josef och Benjamin”.

Nu kommer poängen!

Idag skulle jag få läsa ”inledningsorden”, som vi kallar dem. Men jag kan inte gå i trappor! Och hade drömt om att få använda 1917 års översättning av Jesaja kapitel 9: 1-7. De finns där år från år och första söndagen i advent och vi läser!

Här är orden ur 1917 års översättning Jesaja kap 9:1-7:

”Dock, skall icke förbliva, där nu ångest råder. I den förgångna tiden har han låtit Sebulons och Naflalis land vara ringa aktat, men i framtiden skall han låta det komma till ära, trakten utmed Havsvägen, landet på andra sidan Jordan, hedningarnas område.

vers 2. Det folk som vandrar i mörkret, skall se ett stort ljus, Ja, över dem som bo i dödsskuggans land skall ett ljus skina klart. vers 3. Du skall göra folket talrikt, du skall göra dess glädje stor; inför dig skola de glädja sig, såsom man gläjes under skördetiden, såsom man fröjdar sig, när man utskiftar byte.

vers 4 Ty du skall bryta sönder deras bördors ok och deras skuldrors gissel och deras plågares stav likasom i Midjams tid.

vers 5. Och skon som krigaren bar i stridslarmet, och manteln som sölades i blod, allt sådant skall brännas upp och förtäras av eld.

vers 6. Ty ett barn varder oss fött, en son bliver oss given, och på hans skuldror skall herradömet vila; och hans namn skall vara: Underbar i råd,

Väldig Gud. Evig Fader, Fridsfurste.

vers 7. Så skall herradömet vara stort och friden utan ände över Davids tron och över hans rike från nu och till evig tid.

HERREN Sebaots nitälskan skall göra detta.”

Frågan är om detta är lämpligt att läsa om Israel, när kriget rasar i områdena? Varje morgon och kväll följer jag rapporterna via Youtube. Gaza är totalt sönderbombat av Israel. Hamas hade och har underjordiska gångar överallt fulla med vapen. Israel skall plånas ut! Men Israel har lokaliserat stora områden.

Frågan är om bibelns budskap är lämpligt att läsa? Jag har svårt med höger och vänster. Det hade folket i Nineve också. Då kan jag få hjälp av teo.dr. Peter Fjellstedt den kände bibelläraren på slutet av 1800-talet. Han berättar, att Genesarets sjö räknades som hav. Om då Jesaja profeterar från Galileen, så blir det lättare med den andra sidan väster ut – hedningarnas område.

Än är det inte försent att läsa på i min ålder! EN står för att vi har EN GUD. Tre står för att Fadern, Sonen och den Helige Anden är eniga i allt. Sex står för det mänskliga och sju för det gudomliga (angående färger i olika regnbågar…)

När veckans sju dagar är slut börjar något nytt på den åttonde…

Den som lever får se!

Dagens mannakorn Hebr 12:28

”Då vi alltså får ett rike som inte kan skaka, låt oss vara tacksamma och tjäna Gud efter hans vilja, med vördnad och fruktan.”

Innan jag dör…

Nätterna är långa och värken svårt. Så jag hann tänka på skam och skuld och vad jag bör berätta innan det är för sent. Så steg jag upp och öppnade datorn. Öppnade och började klippa och klistra…

Lasse Mattila skrev på Facebook den 24 november år 2023:

”80 procent av befolkningen kommer att behandlas för psykisk ohälsa under sin livstid – och de mår sämre efteråt; psykiatriska diagnoser sprids som virus på sociala medier; Antidepressiva under graviditeten påverkar utvecklingen av barnets hjärna. Det är teman i tionde avsnittet av Månadens nyheter som släppts idag. Du finner länk till avsnittet i kommentarsfältet här nedanför. 👇

#MånadensNyheter #Diagnoser #SocialaMedier #Antidepressiva”

Gunnel Bergstrand svarade:

” Nu tar du väl ändå i, Lasse! Jag kan inte sova på nätterna på grund av kramp i fötterna och ålderdom. Då flyter minnen upp huller om buller. Är det sjukt? Jag kan inte engelska och blandar ihop begrepp, när jag vill verka lärd som ”backlash” och ”flash-back”. Det jag vet är att de båda begreppen hör till före detta Restad Sjukhus år 1956. God morgon unge man!”

Jo, jag har hittat Lasse Mattila på Facebook och följer honom sen dess. Han skrev om en man ”hemifrån mitt” en gång och dennes begravning. Ingen hade tänk på att berätta för mig att kampen mot sjukdom var över. Mannen hade i sin tur fått tag i min bok: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt”. Av denna anledning sökte han upp mig genom telefon i behov att få samtala om detta ökända sjukhus och varför anhöriga teg för vuxna barn om sanningen om sjukdom och skammen.

Natten är över för denna gång. Jag fick bekräftat på Facebook, att vi behöver samtal om psykisk ohälsa år 2023 och vad som sker i framtiden genom all felaktig behandling, psykisk våldtäkt till och med inom sjukhusens väggar.

Jo, en översköterska hade just satt färdigt en tvångsspruta i skinkan på mig september år 1956. När hon var klar bet jag henne i underarmen full av ilska.

”Diagnosen stämmer inte! Fattar ni inte?” Det sa jag inte men måste bära minnet för mig själv 50 år efter år 1956. Jag vet inte hur många gånger jag blev nertystad. ”Lägg detta bakom dig! Prata inte om det!”

Ja, det gjorde jag. Teg så gott det gick. Nu blandar jag ihop begreppen skuld och skam huller om buller och har en sömnrubbning på grund av kramp i fötterna.

Sömnrubbning är psykisk ohälsa till 80%.

Om jag fattat rätt?

Lärjungen

”Herre vad tänkte du på när du kallade mig? Menade du att mitt liv skulle vittna om dig? Nog kan du förstå, att en sådan lärjunge som jag inte…”

Där sviker minnet mig av fortsättningen av Dan Inge Olssons sång. Jag skriver alltid spontant utan manus först. Det är min blogg med rätt att redigera. Nu går filmen ”Jesus Revolutionen”. Den passar exakt i tid till när sången var som mest populär i mitt liv att lyssna på. Och på den orsaken år 1972 med Jesusfolket fick jag frågan vad jag hade för utbildning, som blev anställd till ledare för unga inom Räddningsmissionen. Ansvarig föreståndare då var den kände Wiktor Norin, SMF. Bättre chef har jag aldrig haft. Han trodde på mig! Han tog itu med mig! Wiktor lever inte längre.

Meningslöst att ställa honom ansvarig! Jag minns i vart fall, att jag blev omskolad till arbetsterapeut år 1964 och senare kompletterad. Det var rekommendation från näste rektor på Missionsskolan, Lidingö, att jag skulle bli något annat först än det jag ville bli.

Så kan det gå för en lärjunge sådan som jag!

Eleven

”Kan då en moder förgäta sitt barn så att hon icke har förbarmande med sin livsfrukt? Och om hon än kunde förgäta sitt barn, så skulle jag dock icke förgäta dig.” Jes 49:15

Detta gäller Israel men också var och en som tror på HERRENs löften. För hur många löftena än är har de fått sitt ”JA” i Jesus Kristus och sitt ”AMEN”.

Det hände några dygn innan min elevtid blev avslutad med en felaktig diagnos: manodepressiv psykos, som var för livet. Jag hade lånat min rumskamrats kamera utan att fråga först. Det var bråttom att få ett foto på oss två. Han var inte önskvärd. Mamman hade fått barn efter barn utan ansvarig fader. Hon var deprimerad och uttryckte det. Kan detta vara preskriberat? Kan jag glömma vad de i hans ålder nu berättar idag av att vara oönskad och mobbad som fel på alla sätt?

Bilden flimrade förbi på min skärm. Jag vet inte när jag bjudit på den men jag jag mött en man, som ville följa med på mitt livs svåraste resa i skam till före detta Restad Sjukhus. Det har gått tio år sen dess. Han sa inget. Han fick erbjudande att slippa se min berättelse på film en gång till samma dag. Men han ville vara med när nästa kull studenter såg: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt”. Sen dess har jag lyssnat på hans berättelse om att vara oönskad och bli utsatt för mobbning hela barn- och skoltiden.

Jag är nummer sju i en barnaskara och har känt intuitivt, att jag var en för mycket född i svår depressionstid på 30-talet. Men det samtalet gick bra att föra med min mor på hennes ålders höst: ”Ville du egentligen ha mig?”

Livet är en gåva från Gud. Det är bara han som kan sätta igång ett liv och sen ta bort luften en andas. Ingen tänker på undret som sker när barnet drar in sin luft och helst ger från sig ett skrik. Barnets lungor har egna luftblåsor som fylls med luft. Genvägen mellan hjärtats förmak sluts igen av ett undertryck och egna hjärtat tar över hela funktionen. Den fanns förut också som möjlighet. Undret sker under några sekunder utan att synas och navelsträngen klipps.

Barnet jag håller på bilden var inte efterlängtat. Men det var min utbildning som blev avbruten några dygn senare. Jag fick bära ett barn till hans mamma och försökte visa hur fin han var. Det var år 1956 sista dagarna i augusti. Sen kom en sömnrubbning för mig, när jag inte kunde sova varken dag eller natt och skulle vaka. Min elevtid tog slut och jag fick inte fortsätta min utbildning efter behandlingen på Restad Sjukhus.

Jag har minst sagt gjort bort mig! 🙂