En grav till min sorg

Ibland drömmer jag om en avslutning. En snygg avslutning på allt mitt berättande. Vem vet? Kanske fick jag den i söndags? Då fick jag läsa texten offentligt. Drömmen om barnet.

Ingen vet ju min referensram var all envishet kommer ifrån att få berätta…

Det finns vänskap, som håller längre än andra kontakter och bekantskaper som håller efter pensionering ända till döden. Vi möttes på en arbetsplats, som var Räddningsmissionen och han hade varit pastor men blev kamrer. Hans fru var sjuksköterska och båda kom från Svenska Missionsförbundet. När vi möttes var vi tre medlemmar i Pingströrelsen. Senare hade jag fått hel sjukpensionering vid 52 års ålder mot min vilja. Jag ville inget hellre än att få vara något så när och arbeta. Men det gick inte.

En sommarvecka var jag som vanligt på Hönökonferensen, låg på en säng plant och lyssnade på radion på bibelstudier. Sen gick jag fram till tältet för att få kontakt med vänner, då samlingen var slut. Där utanför tältdukarna sände jag upp en förtvivlad bön:

”Gud, kan du inte ge mig en liten uppmuntran, att jag får predika en gång?” Tjugo meter längre fram på en liten berghylla satt ett par. Vi blev glada och de hade saknat mig. Bara att berätta sanningen om sjukpension. Så fanns det ett ”men”. ”Men jag kommer gärna till er och predikar!” Så fort livet kan vända! Så blev det en söndag med predikan av mig och sen försvann jag igen. Icke kontaktbar. Ingen mobil. Men de kände mig och hade pratat om mig att kalla mig igen. Så gjorde de.

Här kommer vännerna på Hönö som riktiga ålderspensionärer in. Varför hade de båda bytt samfund som unga? Jo, det var läran om dopet, som hade avgjort. Hur skulle jag göra nu då om en Missionsförsamling ville ha den föreslagna predikotexten och den handlade om dopet? Hur skulle jag predika då? Jag var döpt som barn på BB i Trollhättan och som vuxen i Vänersborgs Missionskyrka.

En söndag i den lilla Missionsförsamlingen ville ett par föräldrar ha barndop och jag skulle predika. Det var föräldrarnas önskan om barndop och jag var bara en hjälp i församlingen. Den pensionerade pastorn ledde ett fint barndop. På kyrkkaffet fick jag låna Viktor och bära honom runt för att hälsa på några medlemmar i församlingen. Enligt mamman var Viktor på ett strålande humör. Vi talade om Viktor många gånger efter denna söndag.

Det kom en fasans natt för föräldrarna. Det kom en lördag, då jag fick ett telefonsamtal. Viktor hade dött i plötslig spädbarnsdöd. Livet vände åt fel håll och blev mardröm natt och dag för föräldrarna. Viktor betyder seger. Var fanns den? Deras sorg rev upp min sorg också.

Det hade aldrig varit någon begravning i Missionskyrkan innan. Föräldrarna ville ha den där med församlingen. För min del hade jag aldrig varit på denna kyrkogård efteråt. Platsen var så fint vald. Den några år äldre systern gick spontant fram till graven och läste. ”Gud som haver barnen kär Se till mig som liten är…” Det hade varit hennes uppgift varje kväll i hemmet. Jag fick löfte att berätta detta av mamman. För mig är mötet med denna familj oersättligt! Deras sorg mötte min sorg i många samtal.

Gustav var över 80 år i församlingen. Han var också med och gick fram till graven och bugade så djupt. När jag vände mig bort och grät kom alla minnen över mig från hösten 1956. ”Här har ju jag gått!” Här började promenaden till Restad Sjukhus via prästgården och en bilskjuts hem först av min konfirmationspräst. Jag kände igen vägen och stengärdsgården!

Så fick jag en grav till min egen sorg och längtan efter ett barn. Jag fick löfte senare av mamman att åka dit och plantera några Scilla i backen utanför graven. Viktor dog år 1991.

Viktor betyder seger! Det kom en annan söndag i Missionskyrkan med föreslagen text om den gamle Simon. Han hade väntat länge på tröst från Israels Gud. Åren gick och han blev så gammal, att det var dags att dö. Då fick han en uppenbarelse, att han inte skulle dö förrän han hade fått se denna tröst.

Så kom dagen då han blev ledd av Anden upp till templet. Han orkade gå backen en gång till. Där inne i templet kom Maria och Josef med den förstfödde som lagen föreskrev. Då visste Simon. ”Här är han!” Så tog han barnet i sina armar och lovsången kom:

”Herre nu låter du din tjänare sluta sina dagar i frid, så som du har lovat. Ty mina ögon har sett din frälsning, som du har berett att skåda av alla folk, ett ljus som skall uppenbaras för hedningarna och en härlighet för ditt folk Israel.” Lukas evangelium kapitel 2:29-32

Hur skulle jag kunna glömma Guds nåd mot mig? Jag ville inte skola om mig till arbetsterapeut. Jag vill bli missionär och berätta om en god Gud, som befriar från dödsfruktan. Fick jag inte det kunde jag väl få bli pastor!

Men icke heller! Jag fick ”nej” både en och två gånger från Missionsskolan på Lidingö.

Nu har jag berättat allt…

Gud har sagt ”ja” till mig. Ett barn har blivit fött. En son har blivit oss given…

O, evangelium!