En social Krutgumma

Igår kom det ett blomsterbud med frågan om inte några blommor skulle kunna pigga upp en social Krutgumma. Två vänner från projektet ”Inre Rum” står bakom. Så var den associeringskedjan igång!

Bilden har allt och är tagen av Linda Weichselbraun och ladugården är på Elings ark i Vedum, där Anneli Jäderholm var värd för anhöriga till psykiskt sjuka en heldag. Programmet var späckat och vi såg filmen tillsammans:

”Pat. är frisk och pigg för övrigt”

Runt om i lokalerna var utställningen: ”En annan tid”

Vilken ambition! Det var så jag mötte dem inom (H)järnkoll. Full fart att gå ut i samhället och ge information om psykiska sjukdomar eller neuropsykiatriska handikapp år 2011. Senare startade de ”No more” på Facebook i syfte att få bort bältesläggningar och tvångsinjektioner.

Så nu till valet av huvudbild till min blogg: ”Gunnels plats i rymden”

Bilden är tagen med ryggen åt Hinsebergs Kvinnofängelse i Frövi. Där har jag gått flera gånger och väntat på att tiden skulle bli inne att få besöka någon. Det var i en samling/gudstjänst i slutet av 70-talet, som jag gick ut för första gången offentligt, att jag legat i bälte på Restad Sjukhus och hade en sjukjournal med diagnoser jagande mig! Jag valde publik noga och hade inte varnat någon av mina vänner, som var med från Göteborg. Men tjejerna på Hinseberg visste vad det smakar. De skulle förstå, att allt som skrivs om en inte är sant!

Det var på den tid då kurator Anna Myhrman tjänstgjorde och före strejken med branden i Tidaholms fängelse. Efter det fick det inte vara stora samlingar. Nåväl. Anna Myhrman och jag hade god kontakt och efter den samlingen berättade hon, att hon också hade den sjukdomen bipolär. Jag hade ju tvingats att acceptera det fack som psykiater ansåg, att jag hörde hemma i. Jag levde med en osynlig psykiatrisk tvångströja med skräck för behov av vård på ett sinnessjukhus på den tiden. Det är på gott och ont att ”gå ut” med sin egna berättelse. Det gjorde alltså jag för tjejerna på Hinsebergs Kvinnofängelse. Men nu är detta över år 2020.

Kvar är minnet. Vi var sjutton i gruppen en söndag på besök och fick gå två och två på avdelningarna före samlingen. Det var tjejernas önskan, att det skulle vara rättvist, att alla avdelningar fick ett besök. Jag fick besöka en enskild och vi fick sitta i ett litet hus, där biblioteket fanns. (Nu är visst alla små hus rivna.) Plötsligt ville hon visa vad hon höll på att sticka. Vi gick över en gräsmatta. Vi skötte oss och frågade tjejerna på avdelningen om det var OK, att jag var med in.

Så kom vi tillbaka och satte oss på stolarna utanför lokalen till biblioteket. En vakt kom in och var så upprörd och frågade var vi varit. Så kom hans slutkläm:

”Besöket skall sitta på angiven plats!”

Där är vi nu! Tappa inte poängen bara! Bara en och en lämnar sitt fängelse för att komma ut i frihet! Och man får inte väga för tungt…

Besöket sitter nu i karantän 84 år gammal och får inte gå ut bland folk. Skall bara vara inne och tvätta händerna, så att jag inte dör.

Detta fick Linda och Anneli syn på sociala medier och skickade blommor igår.

Där sitter hon ensam och får köra sitt race…

Men då hade Hanna kommit in i bilden med sitt käcka i ”No more”-tråden:

”Kom till oss och kör ditt race!” Underförstått inte behöver du sitta ensam.

Nej, jag har inget för att jag ramlat och klagar lite. Och detta får och denna höna på fotot ger mig så klart massor av hänvisningar till bibeln.