Kategori: Memoarer

Poesi

Nu är det söndag. Detta är poesi:

”Lär dig livets vackra gåta älska, glömma och förlåta”

Jag tänker berätta om det så tar hela dagen! ”Så vi får en punkt på historien.” Så sa projektledaren på Stiftelsen Gyllenkroken år 2013. ”Vi åker dit, så vi får en punkt på historien.” Det var hela meningen. År 2020 trilskades jag med henne hela året på Frölunda Kulturhus, ”La Bamba”: ”Jag vill inte vara med längre!” Jag vill inte vara bland de okända, före detta psykotiska i en okänd bok och inbunden. Berätta i mitt namn en gång till! För anonym är jag inte!

”Och femtiosex och femtiosju och femtioåtta.” I en smal järnsäng bredvid min låg en liten, gammal tant och räknade. Samtidigt fingrade hon på bältet runt tunna midjan.

”Lilla gumman! Har du också fått bälte?”

Chocken måste lägga sig för mig vare sig jag ville eller inte. Jag såg mig runt i den stora salen med alla tomma, smala järnsängar. De andra var inte där bara lilla tanten och jag fastbundna. ”Bara att gilla läget,” som uttrycket är nu. Jag såg mig om och frågade en personal i rummet: ”Är detta stormavdelningen?” I så fall kunde det inte bli värre än så.

”Lär dig livets vackra gåta, älska, glömma och förlåta.”

Poesin kom senare som ett mantra i huvudet. Jag var ju bekännande kristen! Idag är det söndag. Jag kommer att berätta om det så tar hela dagen. Det kan vara en efterkonstruktion ”och femtiosex och femtiosju och femtioåtta” som tanten räknade men räknade gjorde hon och blev min räddning! Så att jag överlevde. Efter två månaders ruskig medicinering kom jag till deras finaste neurosavdelning på före detta Restad Sjukhus. Den förvirrade tanten bara somnade in i sömnen och dog. Hon behövdes tydligen inte längre för mig. Jag hade frigång, när jag mötte en personal på min promenad och fick veta det. Innan dess satte jag mig på hennes sängkant. Vi två slapp ju gå runt, runt, runt i dagrummet på dagarna i ända. Hon var lika förvirrad fortfarande och kunde inte se skillnad på personal och patienter. Hon fattade aldrig var hon var.

”Jag tycker så mycket om allihop här men jag tycker bäst om dig!”

Så satte hon sig upp och slog armarna om halsen på mig. Gud sänder alltid någon i ens väg med uppmuntran, då det känns mycket motigt. En dag långt senare sände han någon annan i min väg. ”Och femtiosex och femtiosju och femtioåtta” kanske blev mitt eget förvirrade räknesätt? Lilla tanten hade kanske andra siffror men låg och räknade gjorde hon i sin säng år 1956 med bälte runt midjan.

Det är en senare historia år 1957 med en tom, ensam talarstol på en äng som egentligen var en skjutbana. År 1958 var det en mening i bibeln, som upprepades då och sen:

”Kvinnan skall tiga i församlingen!”

Detta har jag lyckats ta mig runt. Som kvinna får jag lov att berätta vad Paulus har sagt och de andra apostlarna och profeterna. Jag har inget gjort för att få ett morsarv. Brevet finns kvar från min morfar strax innan han dog. Han skrev ner gratulationer och välsignelse till sin äldsta dotter och mig som nyfödd år 1935. I en av hans gamla biblar hittade jag en understrykning – svagt med blyertpenna: ”Hur skall den kunna läsa som måste gå bakom oxar och plöja?” Ungefär så från någon av de apokryfiska böckerna. Bibeln var mer intressant än jordbruket och att förmedla innehållet. År 1958 blev jag nekad utbildning på Missionsskolan, Lidingö.

”Lär dig livets stora gåta, älska, glömma och förlåta.”

Då sänder Gud någon till uppmuntran, när allt är motigt. En gång var det en kvinna i Dals Långed, som höll på med översättningsarbete av Gamla Testamentet. Jag visste inte ens något om Svenska Folkbibeln. Det var runt år 1996-1997. Så händer det en gång till för fem år sen. Jag får möta en man som reviderat Svenska Folkbibeln från 1998 – Tony Larsdal. Jag får fråga på olika ord! Jag fick fråga på Asasel. Varför fanns inte det i bibeltexten längre utan i en not bara?

Det gäller i livet, att ha någon att skylla på när det inte blir som en vill. Jag hittade en efter en men som dog, som inte höll att skylla på mer än kort tid. Sen fick jag Peter Fjellstedts BIBLIA med förklaringar i tre volymer och kunde stava mig igenom om de så kallade syndabockarna 3 Mosebok kap. 16. Jesus dog för allas synder. Jesus bär bort all synd och glömmer den. Vad står då Asasel för?

”Lär dig livets stor gåta älska glömma och förlåta.” Det låter ju bra. Men om jag som människa inte förstår skillnaden mellan att förlåta och glömma? Det hurtiga råden hjälpte aldrig mig: ”Lägg detta bakom dig! Det är ju så länge sen!”

Där är jag nu. Det finns fortfarande övergrepp inom mentalsjukvården. Min berättelse behövs om sår som inte läker. Och om sår som läker genom Jesu blod.

Det hunden Rasmus fick veta

Där fortsätter min historia vid år 1957. Alla mina drömmar om att bli något var raserade. Jag kunde ingenting längre trots att min storebror trott, att det vore bra att passa på att ta körkort. Visst! En strålande idé men sen kom det inget körkort från Länsstyrelsen, därför att jag varit intagen tre månader på ett mentalsjukhus. Visserligen ökänt men ändå. Kunde jag inte ens köra bil, fast jag blivit godkänd i andra uppkörningen?

Livet bara rullade på ändå. Jag måste söka arbete och fick arbete på ett barnhem. Varför det fanns barn där vet jag inte. Barnen var rara och en liten flicka lärde jag sjunga:

”Tror du små blommor bedja till Gud? Fastän du ej förnimmer ett ljud Dock upp till rymden från ängen skön Stiger så sakta blommornas bön. Gör du som blomman beder till Gud…” Där sviker minnet men inte av flickan. När jag sjungit den så många gånger i tvättrummet innan det blev tandborstning, så ville hon sjunga den alldeles själv och visa att hon kunde hela sången.

Sommaren försvann och det närmade sig höst och ett år sen mitt trauma. Då kom skräcken för den sjukdom de diagnostiserat mig med. Skräcken för deras behandlingar blev värre än diagnosen natt efter natt. Ingen hade berättat vad sjukdomen innebar som jag skulle ha för livet. Den var och är för livet. Ingen följer upp och ifrågasätter rätt eller fel. Så jag fick en sömnrubbning igen. Efter en tid ville jag hem för att söka frivilligt. Jag ville vara innanför deras dörrar om något otrevligt skulle hända. Jag var över 21 nu och myndig att skriva på ett papper själv om frivillighet – fri att söka hjälp där de krossat all självkänsla.

Innan detta obehag kom hade jag varit ute och promenerat för att lära mig området. Jag kom till en stor äng utan friskt gräs. Där stod en ensam, övergiven talarstol. Det gick en ilning genom min kropp. Så många tältmöten som jag varit på. Tänk, att få vittna om Jesus! Då hör jag högt och argt rop från en man. Han undrade om jag inte sett skylten om att det var ett skjutfält med skjutbana. Jag hade bara sett den tomma talarstolen och en vacker stig tvärsöver ängen. (En kort repetition av alla mina minnen. År 1958 blev det än värre fara att gå över männens domäner.)

Detta får räcka för denna morgon. Jag sträckläste doktorsavhandlingen: ”Vänskap- värden – vandel Avvikelser och återhämtningsstrategier hos Göteborgs första generation av ungdomsnarkomaner”.

Förra rubriken var ironisk med ”JAG och Gud”. Åren har gått. Åtta står för något nytt. Åttaåtta kanske jag får uppleva. Nu är det GUD som JAG ÄR som har presenterat sig för mig. Jag å min sida har räknat upp allt jag inte kan.

Och busken brinner där vi två möttes en gång.

P.S. 2025 06 16

Det är morgon igen efter en lång natt. Jag kollar ”Statistiken” för bloggen och läser ett gammalt inlägg elva år tillbaka och min besvikelse över männens egna revir att blogga och förkunna ordet från Gud: ”Stefan Swärd ryter till igen” men som kvinna fanns ingen chans att bli insläppt i samtalet om tolkningsföreträde.

Jo, jag minns hur envis jag var att vilja få vara men men bli överhoppad konsekvent. Ett av mina försök löd:

”Fräs till du Stefan Swärd! Denna din blogg har betytt mycket för mig teologiskt och akademiskt oskolad. Varför då stanna upp när någon vill samtala om försoningen praktiskt och personligt? Ingen idag begriper det språket om att vara försonad genom Jesu blod. Då måste vi alla bekännande kristna läsa på och lära in Gamla Testamentets berättelser utan affekt, att jag har rätt bibeltolkning.
Jag uppskattar Seth Erlandssons bibelundervisning sen år 1999. Var fanns alla bibeltroende när SKU (Svenska Kyrkans Unga) gick ut stenhårt med obiblisk ”bibelsajten” och nu satsas millioner av skattepengar till att undervisa Svenska Kyrkans personal i RFSU:s lära? Var finns bibelstudier i alla olika kyrkor om vad ett förbund innebär?”
Fortsätt att fräsa till men stanna inte, när vi andra inte fattar olika tolkningsmodeller! Jag gillar Torsten Åhman och han vågade gå emot det osunda inom Livets Ords lära i tidningen Dagen. Han vågade ifrågasätta alla påstådda helanden! Försoning och helande i Jesu sår står det mycket om i bibeln och skall ske här och nu. Helvetet i framtiden vet vi inte mycket om utan Jesu försoning.” Ingen kommentar

D.S.

JAG och Gud

Kan du se oss två stå där i Haga – ett rivningskvarter i Göteborg. Det hade varit min fasta punkt Räddningsmissionen hopslagen med före detta Fyrbåksexpressen. ”Nu skall hela rasket rivas…” Nu skall 34 – 36 bort på Husargatan och hörnet Pilgatan. Inte nog med att fastigheten med alla minnen skulle bort. Jag skulle bort också ur arbetslivet bara 52 år gammal och få hel sjukpension. Det var absolut ingen lättnad. Bara ett enda stort frågetecken: Vart tog kallelsen vägen, som jag fått av Gud och ville ha som tonåring? Kvar var mitt stora JAG, ett stativ för kameran för skärpans skull och så Gud.

En gång fick jag se att någon tagit bort mitt namn vid numret till ”Ungdomsmissionen” ur senaste telefonkatalogen. Det gjorde också ont förutom all värk i ryggen. Hela den var dålig och gick inte att operera var ortopedens svar. I min bibel finns en anteckning 4:2 efter ett bibelstudie som Christa Maria Lyckhage hållit år 1970. Hon tog ur en eller två verser i kontexten, som det heter och stannade där:

9. Och HERREN räckte ut sin hand och rörde vid min mun; och HERREN sade till mig: ”Se, jag lägger mina ord i din mun. 10. Ja, jag sätter dig i dag över folk och riken, för att du skall upprycka och nerbryta, förgöra och fördärva, uppbygga och plantera.” Jeremia kapitel 1 (1917 års översättning).

Enda anteckningen är i svagt rött numera siffrorna 4:2. Resten minns jag som i går. Vi satt några unga på studenthemmet Jeriko och drömde om att bli besökare på kvinnofängelset Hinseberg, oavsett hur långt från Göteborg det ligger. Det är en riksanstalt. Där blev unga från Göteborg placerade ofta på grund av narkotikabrott. Boken ”Stängda dörrar” var på gång, som hon skrivit tillsammans med sin man Knuth Lyckhage och Caroline Krook. De unga kände inte jag men de tillhörde 68-rörelsen. Jag för min del var äldre och blev senare placerade i gruppen: ”Med Jesus i vårdsvängen”. Christa Maria Lyckhage, som var kurator på Stadsmissionen undervisade oss i de fyra verben i bibeltexten hur lätt det var för unga att bli uppryckta ur ett bra sammanhang, nerbrutna genom missbruk av droger, dödade eller fördärvade. Till slut visade hon på hur mycket svårare det var för dessa unga att komma igen och bli upprättade.

En dag stod JAG och Gud på angiven tid och följde hela rivningsarbetet i stadsdelen Haga där Räddningsmissionen haft sin fastighet och arbete! Husen revs ner och jag som sjukskriven och nära hel sjukpension upplevde hela rivningen under tre dagar inom mig själv. Hela min insats, alla mina drömmar revs ner bit för bit. Kvar var mitt stora JAG, stativet och kameran. Jo, kvar var min envishet och ”sjukdomsvinst”. Minsann att jag lärt mig framkalla och kopiera svart/vitt under många långa sjukskrivningar. En stund då och då men mest liggande plant på hård bädd för att slippa ryggvärken. Tänka fick jag och läsa fototidningar bildmässigt – läsa gick dåligt, titta på bilder gick bra.

I min bokhylla längst ner finns resultaten av min envishet i album: en släkthistoria från kriget på min fars sida, en släkthistoria från min mors sida ner till ”Roparna” och kopierade brev långt före dess ner till år 1823, en nutidshistoria om tiden inom Fyrbåksexpressen/Räddningsmissionen i färg och svart/vitt. Gud fanns före min tid i Göteborg och allt fördärv och missbruk. Jag började min släktforskning med frågan vem som var först att bli omvänd till Gud. Trodde att det hette farsarv och morsarv. Numera måste jag stava på engelska språket om ”mad heritage” och kulturarv.

Jojo! Jag är högfärdig också förutom att jag kunde reprofotografera gamla bilder, framkalla, kopiera och skriva texter. Jag ville kunna läsa doktorsavhandlingar också. Jag ville kunna förstå men fattade inget! Detta har irriterat mig. Om det finns en doktorsavhandling, som handlar om den första tidens ungdomsnarkomani i Göteborg från år 1955 till ungefär min pensioneringskris 1987, så borde jag väl fatta! JAG hade ju första boendet så nära Skanstorget, som det gick att komma år 1966! Jag såg inga narkomaner där eller handel. Boken heter: ”Vänskap värden vandel – Avvikelser och återhämtningsstrategier hos Göteborgs första generation narkomaner”. Författaren är Christer Ahlman som följt femton men tio av dem ingående under återhämtningen. Vi möttes på slutet av 60-talet och har gemensamma minnen och ser allt från diametralt olika håll. JAG och Gud fotograferade rivningen av Haga och har många fina bilder. JAG fick många barn utan att ha någon man precis som bibeln beskriver en övergiven kvinna. Jag har fotograferat dem från slutet av 60-talet. (Någon finns på Facebook utan att jag frågat om lov). Det finns en hel bok med mig som fotograf och författare som heter:
”Det hunden Rasmus fick veta”

Jag längtar efter att ”mina” barn skall få upprättelse! En efter en tills alla är med på VÄGEN…

Syndabockarna

Det tog ett helt liv att fatta!

Nu erkänner jag nästan som under galgen. Alla har ju fått veta min skam – så välformulerad i en bok först år 2011. Sen blev berättelse en film. Sen blev det mer och mer att lägga på mina syndabockar. Av deras fel. När rektorn för Göteborgs Sjuksköterskeskola skola var död, så gällde det att hitta någon annan att skylla på varför det gick som det gick för mig. Det blev hela ”systemet” med bältesläggningar på ett mentalsjukhus år 1956. (Det höll inte utan var politikernas fel, som inte tillät mer personal. Det var billigare att alla patienter fick ligga i bälten om nätterna.)

Det blev fart på den hemska berättelsen tack vare Youtube. Filmen: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt” rullar vidare. Och fler vill, att jag sätter ord på min skam. Ja, det blev min rubrik: ”Skammens resa”. En Antologi är ett faktum där var och en står för sin egen berättelse eller konst. Boken heter:

”MAD STADIES, KULTURARV & KONST EN ANTOLOGI Red. Annica Engström & Elisabeth Punzi

Visst, jag har berättat offentligt sen år 2007. Då dog en representant för mentalsjukvården. Kvar fanns ingen syndabock! Ingen klarar att bära skulden, att det gick mindre bra för mig! Och jag har blivit upptäckt som god berättare med min vackra offertröja!

Då hörde jag hans milda röst: ”När tänker du berätta om mig som offer?” Allt slog tillbaka i blixtbelysning. Jag behöver Jesus att lägga min skam på – den jag inte orkar bära själv! Jag behöver honom som syndabock! Jesus blev skammad för min skull, spottad på och hånad. Av den ordentliga, målmedvetna sjuksköterskeeleven en gång så medveten om sin duktighet blev inget kvar. De klädde av mig min identitet i den vackra uniformen:

”Tro inte att du är något förmer än oss!”

”Om det inte hjälper att sparka sig blodig mot muren kanske man kan gå runt den.” Allt enligt överläkaren som var år 1956 och som föreslog, att jag skulle skriva en bok av mina erfarenheter långt senare. Mitt tjat om andras fel mot mig har inte gått hem. Skammen skall läggas där skammen hör hemma. Men det finns ingen som orkar bära den.

Berättelsen om Jesus som syndabocken, som måste dö för allas synder håller! Berättelsen om syndabocken, som skulle bära bort all synd från Israels folk ut i öknen håller också. Jesus är förebildad i hela försoningen! 3 Mos 16

Så likt en rövare under galgen har jag också blivit frälst!

”Från Frälsaren på korsets stam, ljus faller på min dräkt, då träder syndens fläckar fram, jag blir med rövarn släkt, Men han som var mot rövarn god, han tvår mig snövit i sitt blod. Så helt förlåter Gud. Så helt förlåter Gud.”

Psalmer och Sånger 604 vers 1

Vem är jag?

Bild från Medicinhistoriska Museet, Göteborg den 8 juni 2023.

Foto Annica Engström

Uniformen till vänster hör till Göteborgs Sjuksköterskeskola, Sahlgrenska Sjukhuset. Det fanns inget huvud på provdockan att fästa en liten hätta på. Uniformen för sjuksköterskor som gick på Sofiahemmet i Stockholm klarar provdockan till höger hjälpligt att visa.

Innan mitt besök på Medicinhistoriska Museet gick jag till min bokhylla för att få med denna bild. Jag hade känt mig som denna åsna som satte sig på tvären. Jag hade varit motsträvig – ville inte vara med en gång till och berätta min historia. Så slog det mig, att det fanns en berättelse i bibeln om Bileams åsna. Men början var år 2007. Då dog min skolkamrat från realskolan i Trollhättan helt plötsligt. En kort tid innan träffades vi i min hembygds kyrka Norra Björke. Efter andakten var det kyrkogårdsvandring. Dagen efter hade vi två kyrkogårdsvandring i hennes hemförsamling Gärdhem – en mycket rikare socken vad det gäller gjutna staket runt gravar. Karin hade varit klassens geni men ville inte ens ta studenten utan blev mentalsköterska på Restad Sjukhus. Jag däremot hade sämsta tänkbara betyg för att slippa gå om ett år men var stolt över mitt val av utbildning.

Den långa utbildningen började med ett år som biträde på Vänersborgs Lasarett. Det blev så många anmärkningar på mig, att jag blev kallad ner till den stränga husmodern Judith och sen fick jag flytta från avdelning till avdelning och fick ta ”långpassen” under semestertid. Det ena efter det andra. Efter det fick jag min första sömnrubbning. Ingen tittade på min rygg. Jag kom in ändå på sjuksköterskeutbildning och klarade ett helt år. Då kom en ny sömnrubbning fast jag fick starka sömntabletter och kunde inte sova varken dag eller natt, när jag var framme vid perioden med ”vak”.

Nu är vi framme vid den 5 september år 1956 då jag blev frivilligt intagen på Restad Sjukhus, Vänersborg, på värsta så kallade stormavdelningen. Varför finns ingen förklaring på mer än att jag tror på Gud. Han ansåg tydligen, att jag måste se hur de sjukaste psykiskt hade det. Alla patienter hade bälten varje natt från tidig kväll till morgonen. Det var 50 patienter på avdelningen och två vakande sköterskor på natten. 25 patienter på var sida om alla toaletter och badrum.

Karin fanns som elev här men de vägrade ringa efter henne. Jag ville hon skulle komma och intyga, att inte jag är farlig som behövde ligga i bälte dygn efter dygn de första tre. Karin kom efter tre veckor och jag frågade direkt hur hon fått veta detta. Ja, det var skvallervägen. Så dog hon år 2006 och jag hade ingen längre som bollplank: ”Hur kunde behandlingen av en sjuk få gå till så?”

År 2007 fick jag äntligen en höftledsprotes efter att ha varit söndervärk i flera år. Då flöt alla minnen upp från 50 år tidigare. Jag hade inte legat inne någon mer gång. Det var så fruktansvärt, att jag tvingades ta itu med min gamla sjukhusjournal. Jag måste få bekräftat hur de sett på mig! Så jag läste bit för bit, grät och skrev ner min egen upplevelse av händelserna. År 2010 anmälde jag mig till (H)järnkoll ett regeringsuppdrag. De som hade erfarenhet av psykisk ohälsa kunde få utbildning och sen gå ut i samhället och berätta. Punkt slut. Meningen var att få bort fördomar. Boken ”Pat. är frisk och pigg för övrigt” kom ut år 2011. År 2013 på hösten hade projektledaren på Stiftelsen Gyllenkroken lovat att följa med på ett studiebesök till före detta Restad Sjukhus. Med var det en ljudtekniker med en väska med teknik. Annica Engström filmade min berättelse genom avdelning 10 B, utanför och på kyrkogården.

På korsen fanns fyra nummer plus ett ”k” för kvinna och ”m” för man. Hur skulle jag kunna glömma den gamla kyrkogården år 1956, som Karin visat mig med rader av träkors. Nu är det gjutna kors med en plåt för nummer.

Idag den 9:e juni 2023 har jag varit på Medicinhistoriska Museets stora utställning. Efter allt jag fick se var det dags för fotografering vid uniformen. År 1955 hade jag min identitet i den vackra uniformen. Det var så hög klass på tygerna att en hemifrån bad att få köpa allt när hon började som elev. Jag fick inte fortsätta min utbildning efter att jag varit intagen på Restad Sjukhus. Då hade jag ångest innan mötet med rektorn och detta besked. Senare kom det andra besked, att jag inte fick det körkort jag klarat uppkörningen på. Eller besked från Missionsskolan på Lidingö, att jag tyvärr inte blivit antagen som elev.

Nu är jag framme vid att jag känner till bibelns åsna som kunde tala. Jag fick för mig, att jag var som denna åsna som satte sig på tvären och inte ville vara med längre. Så jag blev tvungen att läsa på.

Bileam åsna gjorde helt rätt. Hon var inte ”mad”.

Och jag har inte min identitet i någon uniform utan i Kristus.

Sanningen

Dagens avsnitt – mitt val en kvart i en bibelläsningsplan ur Svenska Kärnbibelns översättning:

1 Kor 12:12-14

Jesu kropp
12För på samma sätt som kroppen är en (är en enhet)
    har den ändå många delar (lemmar).

Trots att det är många olika delar,
    formar de tillsammans en kropp,
    så är det också med den Smorde (Messias, Kristus).
13Med en och samma Ande har vi alla döpts in i samma kropp,
    vare sig vi är judar eller greker, slavar eller fria.
Vi har alla fått dricka (fått törsten släckt, blivit fyllda) av samma Ande.

14För kroppen består inte av en enda del (lem)
    utan av många.

Slut citat

”Du går ingen ljus framtid till mötes!”

Det var den skicklige ortopedens slutord i maj år 1967. Innan dess hade han undersökt min ryggrad. Jag hade fått ett kraftigt ryggskott på arbetstid på ”Fysikalisk terapi och rehab” på Sahlgrenska Sjukhuset. Äntligen var jag färdig arbetsterapeut – omskolad från en avbruten sjuksköterskeutbildning! Ortopeden fanns kvar på avdelningen när detta hände och erbjöd mig starka värktabletter. När jag sa ”nej tack” sa han:

”Du får som du vill men du är ju vit i ansiktet och sitter på knytnävarna.”

”Får jag köra bilen hem?”

”Ja, om du kör försiktigt! Annars kan det gå åt skogen!”

Det var den skicklige ortopedens slutord. Och jag gick därifrån arg som ett bi. Vad visste han om min framtid? Jag hade ju min tro på Gud! Men hans sanning visade sig vara rätt långt senare. Det som var bra var att få sanningen osminkad äntligen och dessutom rätt i allt han berättat om ryggen!

Symtomen av en skolios är inte de samma som symtomen av en psykos. Det var en otrolig lättnad efter elva års grubbel och psykiskt lidande av fel diagnos och fel behandling på ett av landet största mentalsjukhus. År 1956 hette det sinnessjukhus och ”manodepressiv psykos” min diagnos av en sinnessjukdom satt för livet på mig som en 20-åring.

Utan att ens titta på min rygg! Svagheten visade sig redan i folkskolan på läkarundersökningen och senare i realskolans läkarundersökning. Men eftersom jag inte hade någon värk kunde jag gå vidare inom sjukvården och utbilda mig.

Nu är detta sagt! Jag kan fortfarande bli arg som ett bi. Eller kalla det att jag har kort stubin.

Gode Gud, förläng stubinen!

Idag måste jag be om hjälp inom den somatiska sjukvården. De vägrar erkänna att de är påverkade av journalanteckningar om psyket.

När jag var söndervärkt i höfter och knän år 2004 sa en läkare:

”Du får ingen operation! Och om du är arbetsterapeut vet du att det finns rollatorer!”

Några år senare sa en annan läkare: ”Varför skulle inte du få en operation?”

Och så fick jag en höftprotes och slapp massor av värk.

Vägen Del 2

Nu skall du får veta ”vägen, sanningen och ?”. Sanningen är den, att jag bör avsluta bloggandet i min höga ålder. Sanningen är den, att jag inte minns ett dugg av senaste bloggen. Sanningen är den, att jag faktiskt kommer ihåg, att jag varnat. Om tekniken krånglar blir jag nervös. WordPress har ingen representant i Sverige. Det ramsystem jag valde från början tyckte jag bättre om. Sen början år 1990 har jag köpt antivirusprogram av Norton. Det skall inte behövas längre påstår en del, för det är inbyggt i någon brandvägg. Ja, då är det dum envishet, att jag vill veta hur många ”spårare” jag har. Vad är det för skillnad mellan spårare och sökmotorer?

I veckan fick jag kontakt med en kvinna i Norrland var nu gränsen går. Det var roligt för mig, för hon är proffs yrkesmässigt! Här sitter ja´ med mina komplex, att inte kunna stava ens. ”Synonym” skrev någon ”är det ord man tar till när man inte kan stava till det man först tänkte på.”. Vi två har träffat varandra en enda gång, då jag tänkte ge upp och gå hem. Oavsett det intressanta programmet! Hon tog tag i mig och ville prata lite om skam.

Så fanns det bara två platser kvar vid ett bord där Dorothy och Lucy satt från USA. De ville jag prata med! ”Kan du engelska,” frågade jag den okända damen. Försynt skickade hon över ett litet personkort. Där läste jag: ”Översättare, psykoterapeut…” Ja, det gjorde ju inget. Det var en sådan hjälp jag behövde just då.

”Är det jag som skall skämmas?”

Den meningen är från år 2006, när jag skrivit offentligt och berättat om traumatiska händelser år 1956. ”Jag gick ut” som det heter och det hade även de två damerna från USA gjort från ungefär samma ålder 17 år eller 19 år och jag var 20 år den gången. Men att skämma ut sjukvården som jag gjorde var inte bra! Eller som de gjort på liknande sätt i USA.

År 2015 när vi blev sittande vid samma bord på Stora Teatern i Göteborg en kort stund gick över. Kvar är minnet av gemensamma ruskiga händelser. Kvar är vi två som bor i Sverige utan språkförbistring. Vi har samma språk om du undrar…

Så nu kommer poängen med våra föräldrar som lärde oss vägen till Guds hus.

Detta är mina. Anna och David Bergstrand.

5 Mosebok kapitel 19

Min far

Min far var bland de yngre i en syskonskara på åtta syskon. De två äldsta var flickor och mycket stränga enligt de små. En gång fotograferade de sig på lång rad med den äldsta från vänster. Raden blev lägre och lägre i längd över marken. Så detta foto avslöjade omedvetet de yngres respekt för storasystrarna. Eller rentav rädsla.

Min far var mycket kreativ och lärde sig ympa fruktträd som tonåring. En gång försökte han ympa en kvist av ett fruktträd i ett oxelträd, berättade han en gång. Nu sitter jag här och minns. Jag har fått sex små kvistar av fruktträd för att använda som ”färdkost”. Det hette så i hans ungdomstid. Hans fästmö som blev min mor senare fick en bibelvers, när han skulle flytta till en okänd ort. Drygt hundra år senare minns jag innehållet. Jag skall ge mina änglar befallning om dig och leda dig till den ort, som jag har utsett. Först när mor Anna var gammal och färdig att dö hittade jag en understrykning i hennes egen bibel. Så fick jag denna rörande berättelse av pappa David från år 1919. På denna ort köpte han ett hus, som var till salu med stor tomt, som inte var anlagd ännu.

Där blev det bärbuskar och fruktträd i mängd eftersom familjen växte. Det blev för många träd med sommarfrukt. Kom det någon besökare med trädgård kunde han berätta senare och se till att få en ympkvist av olika vinterfrukter. I 90-årsåldern berättade han stolt hur många olika sorter han fått i sitt Sävstaholm-träd.

Här närmar jag mig poängen. Jag hade tagit fel på tisdag och fick de sex kvistarna av fruktträd en vecka för tidigt. Så de har stått i vatten och väntat på sin dag. På matbordet fanns ingen annan dekoration en tisdag senare än sex kvistar utlagda efter varandra. Så fick de tänka ut själva vilket bibelsammanhang detta gäller.

Är det så petnoga om det är rätt preposition ”i” eller ”hos”?

Jag för min del rekommenderar inte ”The Message”. På baksidan står det:

”Budskapet, The Message, är en översättning”. Ja, det är det från engelska språket men absolut inte från grundtexterna. Ingen ursäkt om parafras biter på mig.

I hela femtonde kapitlet i Johannes evangelium står det ”hos”, där det skall vara ”i”. En ympkvist skall vara i trädet inte hos! Så givare sa, att kvistarna jag fått för de unga möjligtvis kunde slå ut i blom men inte ge frukt! Så hjälptes vi åt att tolka bibeltexten! Stanna kvar i ORDET som är Jesus, så stannar Jesus kvar i dig! Utan honom blir det inget liv, ingen frukt!

I början av 70-talet mötte jag missionär Wilhelm Bergling som undervisade om ”Tabernaklet i öknen” (boken har samma namn i två delar). Han påpekade i förbifarten, att en preposition var felöversatt i den svenska bibeln. Det står ”på” där det skall var ”i”, ”inuti”. ”Kristen tro skall inte vara ett utanpå verk, utan vi skall vara genomborrade av Gud ord och ha som sammanhållande oss emellan.” Så förklarade bibelläraren (2 Mos 26:28. Detta är överkurs men mycket intressant. Vi är den levande Gudens tempel. 2 Kor 6:16)

Tisdagen är förbi då de unga skulle få en ”färdkost” i form av en ympkvist och några bibelhänvisningar. Var och en gick vidare till sitt efteråt och jag samlade in de sex bildbevisen på att de kommer att dö i det tillståndet.

Möjligtvis repa sig igen med ny snittyta…

Möjligtvis börja blomma men inte ge någon frukt. Men vackra är de och predika kan de! Min far är trädgårdsmästaren. Var gren i mig som inte bär frukt den ansar han…

Räddning

Nu är vi inne i fastan. Bibeln beskriver en rätt fasta i Jesaja kap 58, som HERREN vill ha.

Dagens kvart från Svenska Kärnbibeln lyder:

”Jes 58:5-10

5Är det den här sortens fasta jag vill ha?
    En dag när ni känner smärta bara på grund av att ni avhåller er från mat, hänger med huvudet som ett strå och breder ut säckväv och aska under er?
Är detta vad ni kallar en fasta,
    en dag som gör att Herren kan visa nåd (villkorad nåd – hebr. ratson)?

[Som särskild klädsel vid sorg och fasta användes säckväv som man svepte in sig i eller band om höfterna. Man strödde även aska eller jord över huvudet och både satt och låg på säckväv.]

6Nej, detta är den fasta jag vill ha:
Lossa de som är bundna i synd (lossa orättfärdiga band).
    Slit sönder repen till människors tunga bördor.
Befria de som är förtryckta (i slaveri),
    bryt sönder alla ok.
7Dela ditt bröd med den som är hungrig.
    Ge husrum för hemlösa förtryckta människor.
När du ser någon naken, kläd honom.
    Vänd inte ryggen till den som är ditt kött och blod.
8Då ska ditt ljus bryta fram som ljuset bryter fram på morgonen,
    och ditt helande ska komma snabbt.
    [Ordagrant ”ett långt bandage ska rullas på dina sår för att läka dig”.]
Din rättfärdighet ska gå framför dig,
    och Herrens härlighet (ära, prakt) ska gå bakom dig och skydda dig.
9Då ska ni be och Herren (Jahve) ska svara.
    Ni ska ropa (desperat) och han ska svara: ”Här är jag.”
Om ni tar bort alla slags ok [som förtrycker människor],
    slutar att peka finger [hånar andra],
    och inte längre talar ondska (synd, lögn, förtal).
10Om du ger ut av dig själv (din själ) till den hungrige
    och tillfredsställer den plågades själ,
då ska ljus gå upp för dig i mörkret,
    ditt sken ska bli som middagens ljus.” Slut citat

När Bibel 2000 kom ut satt jag mycket och jämförde nya översättningen med 1917 års. Det skiljer ju 100 år i språkbruk. Ett år tidigare kom Svenska Folkbibeln ut. Innan dess fanns provöversättningar. Det kom ut böcker om översättningsarbetets svårigheter så småningom från båda håll. Jag fick veta, att jag inte skulle hålla på att anmärka utan att kunna grundspråken. Helt rätt!

Det ändrar inte mitt intresse för begrepp! ”Frälsning” ändrades till ”räddning” i B2000. Och så var jag igång. Taggad. En sjökapten berättade i en närradioandakt, att den som håller på att drunkna och kommer upp på däck blir räddad men är inte frälst för det. Så visst tål begreppet att forska på!

2 Mos 14:29 ”Men Israels barn gingo på torr mark mitt igenom havet, och vattnet stod som en mur till höger och till vänster om dem. 30 Så frälste HERREN på den dagen Israel från egyptiernas hand, och Israel såg egyptierna ligga döda på havsstranden.” 1917 års översättning. Där blev ett begrepp till ”mur”. Har frälsning och mur ett sammanhang? Där fortsatte jag att söka på ordet ”frälsning” och ”mur” och blev medveten om min egen frälsning genom Jesus Guds son! Han skyddar den som tror på honom genom en mur mot fienden.

Visst har jag ältat ett svårt trauma från år 1956, då jag plötsligt från en stund till en annan blev inlåst, avklädd och lagd i bälte 20 år gammal. Det var deras rutiner. Jag var inte mentalt förberedd på hur sinnessjukhusvården fungerade! Chocken har blivit permanentad, därför att jag registrerade allt under den förhållandevis korta vårdtiden 3 månader för en sjukdom som jag inte har! Och minns tragiken för svårt psykiskt sjuka.

700 – 600 år före Kristus skriver profeten Jesaja om en rätt fasta att lossa på dessa bälten, som förekommer ännu i Sverige år 2023! Om jag fattar bibeltexten rätt översatt i kommande Svenska Kärnbibeln, så bör jag dela med mig av min kunskap om Jesus. Han vet vem som lider och varför.

”De själar som jag själv skapat.”

Eftertankens kranka blekhet

(A)CHAN ur GöteborgsPosten med tillstånd för flera år sen

I morse hade jag ett återfall på min tidslinje på Facebook. Det var inte tänkt så. Men jag sökte bakåt i tiden för att se vad jag själv skrivet i tråden NO MORE till bältesläggningar och tvångsvård. Där var det stängt för mig. Och ”NO MORE arbetsgrupp” hade ingen administratör. Så den var stängd.

Nästa ämne var: ”Mad heritage and temporare arts”. Vad hade hänt där sen sist? Boken ”MAD STUDIES, KULTURARV & KONST EN ANTOLOGI Red. Annica Engström & Elisabeth Punzi” har kommit ut förra året. I den har jag en artikel: ”Skammens resa”.

Det var år 2006 redan som jag berättade min historia. Då hade 50 år gått sen övergreppen i min själ. År 2011 kom historien ut i bokform: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt” och 2013 blev berättelsen filmad på plats inom före detta Restad Sjukhus, Vänersborg. År 2015 ordnade Familjevårdsstiftelsen i Göteborg INTERNATIONELL FILM FESTIVAL: ”DRIVING US CRAZY” (se WWW:DRIVINGUSCRAZY.COM). Personer från nio olika länder med egna erfarenheter deltog plus alla professionella inom olika områden. Min berättelse visades som film och var översatt till engelska. (Se den på YOUTUBE)

Då är det så dags att backa ur! Ur en låda kommer det fram ett gammalt urklipp. Exakt så. Jag har varit inom höga murar, trängd och förtvivlad under tre månader drygt år 1956 under fel diagnos. Det är ju länge sedan! Inget att tjata om.

OK. Det var svårt men jag fick hjälp av olika som tog itu med muren, som höll mig inlåst.

Tredje teckningen. Jag känner igen mitt eget beteende, att fast jag är fri går jag runt, runt runt i mina dystra tankar.

Gång på gång fattar jag beslut, att inte tala om denna traumatiska period och följdverkningarna. Nu är det väl ändå dags att berätta om hur Gud tröstat mig under alla åren genom bibeln?

Oläkligt är de sår du fått. Ingen tar sig an din sak…

Se, jag vill läka dina sår, säger HERREN…

Annandag Jul

Det var den dagen för söndagsskolfest i min hembygds Missionskyrka. Så nu har jag plockat fram min storebrors lilla sångbok. Vi var sex syskon som delade arvet. Missionskyrkan var juridisk skriven på moderförsamlingen i god tid. Så är det på landet att församlingar kan dö ut i brist på medlemmar. Det var inte bara söndagsskolfest det var yttre missionens dag också. Då skulle sparbössorna i papp tömmas och pengarna skickas vidare till Stockholm och yttre missionen. Jag behöver inte sörja. Nu kommer kongoleser till Sverige och får en chock. Landet är inte som de tänkts sig med kristna. Nu bär de hit evangelium om Jesus bland svenskar.

”Sänd ditt bröd över vattnet, ty med tiden får du det tillbaka.” Pred. 11:1 (SFB)

God fortsättning till er alla som vill följa min blogg.

Detta är ett linoleumtryck av Inga-Britt J:son Larsson

Bakom ryggen

Fortfarande är jag lite chockad av vad som hände, när jag inte orkade som förut. Jag hade inget tungt i korgen på rollatorn men fick inte upp vänster hjul tillräckligt till bussens golv. Så jag vinglade till och stöp handlöst i asfalten och fick rollatorn efter.

Det är så längesen, att jag borde lägga det bakom mig. Men personalen på akutmottagningen sa på Påskdagen, att detta skall Vårdcentralen följa upp. Nu har jag lärt mig, att ingen Vårdcentral vill ha gamla, som ramlar för att behöva satsa röntgen, så inget mer har hänt.

Nu är det sagt. Jag har haft och har dålig rygg hela livet. Den kan jag inte lägga bakom mig. Av erfarenhet vet jag, att en sjukgymnast har befogenhet att spegla min baksida. Det är OK i hennes arbete men hon skall inte säga:

”Oj, vad det svänger!”

Det var inte bra eftersom jag har bra externminne. Där finns det jag kan citera. Där finns många minnen. Just så! Den gamla kvinnan föll handlöst i hårt underlag på vänster sida mer än en gång och kan få kotförskjutningar. Men det är ingen sjukdom. Tål jag inte värktabletter får jag skylla mig själv som kan välja pest eller kolera.

Precis så! ”Varför lämnar du inte detta bakom dig? Det är ju 50 år sen! Just så! Därför ställde jag mig på de psykiskt sjukas sida år 2008. Jag har aldrig varit i någon garderob, som jag klivit ur. Jag har bara blivit vårdad på ett sinnessjukhus under tre månader för en sjukdom som jag inte har!

Jag efterlyser lite civilkurage av någon läkare som vågar sätta ner sin fot och ifrågasätta en diagnos! Barn skall inte behöva lida för felaktiga diagnoser lättvindigt utan att se på orsaken till problemen.

Så nu fortsätter jag året ut hoppas jag – en hel månad med samma läkare på Vårdcentralen. Jag var tyken i vanlig ordning. När jag fick en läkartid efter fem månader råkade jag fråga: ”Är du här i morgon?”

Nej, han skall sluta vid jul…

Före detta Restad Sjukhus och avdelning 10 B har jag bakom ryggen sen år 1956. Gatan mellan värsta avdelningen för patienter med personlighetsstörningar där jag blev placerad och administrationen är ungefär 600 meter.

Tack till alla er som drivit mig framåt. Himlen väntar!