Författare: Gunnel Bergstrand

Västgöte, uppvuxen på landet i en trygg, god miljö, fri att välja yrke och församlingstillhörighet, bromsad i alla framtidsdrömmar genom sjukdom, en fighter, som fått börja om på nytt hur många gånger som helst. Än sen då? Rak, orubblig och envis. Jag har kämpat trons goda kamp också och älskar Paulus för hans rika bildspråk och förmåga att undervisa om Kristus som uppstånden och den levande mitt ibland oss. Debattglad. Eller "Gud vare tack att den tiden är förbi......."

Fånarna på Restad Del 4

Denna blogg från år 2013 väljer jag att köra i repris. Det är tid att gå vidare med en sammanfattning – ett minnesmärke över de olika mentalsjukhusen i Sverige. Vad blev det av alla dessa byggnader, som tömdes på patienter ganska plötsligt men under ett positivt namn? Jag för min del, som är bekännande kristen har mest arbetat på skillnaden mellan att glömma och förlåta och skillnaden mellan kyrkor och församlingar. Tydligen är jag mycket komplicerad i min berättelse, då det inte går att fatta vad jag vill ha sagt.

Mentalsjukvården är kvar även om byggnaderna är annorlunda. Sjukvård får aldrig någonsin vara lika med övergrepp i själen och ge skador för livet! Jag följer slutna grupper på Facebook och ser att psykisk våldtäkt förekommer fortfarande.

Det skall inte förlåtas. Det skall åtgärdas!

Skrivet den 15 februari 2022…

Tänk dig en studiecirkel i höst på historisk mark nära vattnet. Så naturskönt som Restad Gård ligger…
Resultatet låter inte vänta på sig! Det är redan givet med rubriken som är satt.
Äntligen har bitarna fallit på plats med samtal med TTELA, Brinkåsens sjuksköterskor och chefen för hotellet. Inte nog med det. Det finns en konstnär, som hyr en lokal på före detta stormavdelningens första våning. Det var inte min avdelning den gången. Vilken dröm! OBS dröm.

Nu har jag äntligen fått se det lugna vatten, som jag drömt om att får se. Det ligger nedanför hotellet. Hotellet låg inte vid porten, som jag tänkt mig. Där var en annan ganska ny byggnad. Och inte nog med det. Jag fick se vattnet, när vi guiderna och jag lämnade administrationen. Vem fattar vad jag bär på?

I en läkartidning år 1955 på Sahlgrenska Sjukhuset fanns en underbar bild på en sjö och skog vid sidan. Det var en helsida och vattnet var helt stilla. Där är poängen! Det var reklam för Lergigan. Jag var trött och rastlös, när jag kommit till Restad Sjukhus den 5 september år 1956. Kyrkoherden i Gärdhem Arthur Hesslefors, som var min konfirmationspräst en gång, hade varit snäll och stått med bil. Grannen Sven bad jag själv, att han skulle vara med på denna resa. Hur jag än försökt förklara för ”barn” till skötare och sköterskor vem den vänlige, snälle doktorn var, som tog emot mig, så har jag inte lyckats med det inpå 2000-talet. När det blev min mors tur att samtala med honom så hände det, som inte får hända på ett sådant ställe. Patienten försvann och var svår att hitta. Enligt journalen.

Stilla vatten har lugnande effekt som Lergigan enligt reklamen. Bitarna faller på plats. Var det så märkligt, att jag fått syn på vattnet och gick ner dit?

Ur min bok: ”Pat. är frisk och pigg förövrigt”

”Detta förbannade dubbla budskap! Jag brukar inte svära. Men nu har jag skrivit det. Därför att jag varit upprörd så länge och känner det så.
Vänliga och förstående läkare och sköterskor tog emot. Där fanns blomkrukor i fönstren och såg trevligt ut. När jag steg innanför dörrarna till avdelningen låstes dom bakom mig. Några ur personalen kom och klädde av mig naken – utan att de presenterade sig. Jag kunde ingenting längre. Jag var redan stämplad med en sinnessjukdom. De lade mig i en säng och spände fast ett bälte runt midjan. Avdelningen var låst. Jag var låst. Det var dubbla säkerhetsföreskrifter. Det hade kanske underlättat för personalen vad grannen hemma brukade kalla mig. ”Vilden”, sa han i stället för mitt namn. En annan granne bekräftade med orden:
”Du är mer vild än tam.”

Vem kunde tro att min utbildningen inom sjukvården skulle sluta så här? En sjuksköterskeelev från en annan sjuksköterskeskola kom med medicin. En Lergigan. En Valium. En blodtryckssänkande tablett.
Jag kallade dom vid namn en efter en och kastade iväg dem. De är ju vanebildande. Jag kände mig inte nervös bara dödstrött. Jag vägde 10 kilo mindre än normalt. Det kunde ju inte de veta. Det blev tvångsinjektioner. Personalen slöt upp.

20 år var jag. Det skulle ta tre månader innan jag slapp därifrån. De skulle följa utvecklingen av en sjukdom, som jag aldrig har haft.
Förutom diagnoserna fick jag sjukhussjukan. Inte den fysiska med resistenta bakterier i ett öppet sår. Nej, jag fick sjukhussjukan i själen – resistenta bakterier i öppna, djupa sår. Jag fick en varböld inombords. Vid stora påfrestningar har den tunna huden över den brustit. Det har luktat illa av all infektion. Omgivningen har varit lika maktlösa, som jag känt mig.

35 år har gått. Jag har sökt förtvivlat efter läkedom. Finns den att få?

Göteborg oktober 1991
Gunnel Bergstrand”

Fånarna på Restad Del 3

Ur boken: Pat. är frisk och pigg för övrigt:

Vägen valde mig

Distriktssköterskan kom hem till mig och tog bort stygnen över operationsärret. Operationen år 2007 hade gått nästan utan komplikationer och jag har fått en ny höftled. Enda komplikationen som blev var att alla svåra minnen sen tidigare sjukhusvistelse för över 50 år sedan hade flutit upp. Alla sömnlösa nätter på sjukhuset, alla associationer väckte upp mitt livs trauma.

Distriktssköterskan kom hem till mig och hade alla papper klara och visade mig.
– Här måste vara ett lösenord och jag skrev ”krutgumman”, men det blev inte godkänt.
Så sa hon.

Det var inte samma distriktssköterska. Det var inte samma ärende. Nu var det en hjälp, som jag skulle få privat. Jag skulle ut på nätet med min hemsida brefvet. Den gamla stavningen skulle antyda det förflutna i mitt liv. Vi kände inte varandra och ändå hade hon lyckats diagnostisera mig – hon också! Krutgumman. Och jag som är allergisk mot omdömen och diagnoser!

Det blev dags för mig att ta itu med dem och nu är jag på skalan mellan den intelligente professorn som bara har ett smalt eget ämne i sitt huvud, som ingen annan knappast förstår och Pippi Långstrump stark och rolig. Vem kan fatta en sådan kombination i begåvningen? På en annan skala går det från rikti´ till kônstí enligt talesättet:
– den ä´ la inte riktit klok!
En tredje skala är från frisk till sjuk. Eller den första av alla skalor. Vad är friskt och vad är sjukt. Vems norm gäller min mammas eller psykiaterns?

Med vilken hastighet kunde det ske från att ha varit en ambitiös, duktig sjuksköterskeelev till att hamna i bälte på en stormavdelning? Den frågan har jag själv ställt mig många gånger och analyserat vägen steg för steg till den 5 september år 1956. Andra har undrat också.
Nu förväntar jag mig feedback av mina vänner inom sjukvården, psykvården eller socialvården på min berättelse: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt.” Kan jag få upprättelse efter över 50 år? Kan jag få vara den jag är kvinna med en prästgen i mitt DNA? Den genen har jag spårat till Sven Svensson född den 20 april 1791 i Warola. Kan jag ha en sådan gen, som hoppat över mina äldre bröder? Snickeribegåvning tycks ju också vara ärfligt betingat. Den begåvningen fick dom.

”Vägen valde dig” citatet är från Dag Hammarsköld. Vägen valde mig. Vilken väg och kan man i så fall välja att bli religiöst lagd eller inte. Som jag ser det skulle jag till de allra svårast sjuka och utslagna på ett sinnessjukhus för att se deras situation. Det bara blev på det sättet enligt de rutiner, som var på den tiden: en diagnos, bälte i förebyggande syfte, behandling med sängläge för att följa sjukdomen, medicinering och lugnare avdelning eftersom.

När jag lugnat ner mig (den 5 sept. 1956) och insett, att jag var patient och fastspänd vid en järnsäng, så såg jag mig om och frågade om detta var stormen. Sen upptäckte jag en liten, gammal gumma i sängen bredvid, som också hade bälte. Hon låg och fingrade på det utan att fatta vad det var eller var hon var. Hon var totaltförvirrad och låg och räknade ”å femtisex, å femtisju, å femtiåtta…”

– Lilla gumman har du också fått bälte?

Hon fattade inte frågan ens. Senare blev hon avdelningens maskot så liten och så gullig, som hon var och så virrig. Hon och jag slapp att vara i dagrummet och gå där runt, runt nära väggarna i en ring. Golvet i dagrummet var så nerslitet där precis som asfalten blir efter alla dubbdäck på vägbanorna.
Som sagt lilla tanten och jag var undantag, som fick vistas i eller mellan sängarna även dagtid. Hon var så virrig, att hon inte ens fattade, att hon och jag var patienter.
Det var alldeles ofarligt att låta henne hålla nyckelknippan en gång. Hon fick skramla med den i leken ”Jakob var är du?”. Dubbelsalen var ju stor med alla sängar och avgränsningar. Det var rätt nyckel hon fick hålla och skramlade med. Det var en personal som sa. ”Jakob var är du,” eller kanske jag också. Då kom tanken och handlingen i ett moment efter en stunds lek. Jag ryckte till mig nyckeln och med den hela nyckelknippan och rusade korridoren fram förbi de enskilda celldörrarna. Så snabb och smidig har jag aldrig varit någon gång sen dess, hann låsta upp första dörren, trapporna ner och sen andra dörren och ut på gården. Ofattbart.
Gissa om en personal kom efter nästan lika snabbt och hotade med bälte! Jag bara stod bakom det tunga stora bordet och skrattade. Det var ju vägen ut på gården, som jag valt med sina höga murar runt! Inte försökte jag fly heller! Leken ”Jakob var du,” var över och den har jag aldrig lekt mer.

En gång när jag satte mig på lilla tantens sängkant slog hon ut med armarna och sa:
– Jag tycker så mycké om allihop här men jag tycker allra mest om dig!
Sen kramade hon mig.

Dagen kom då jag fick promenera ute själv i friska luften utan vakt och från en annan avdelning. Jag mötte en personal på deras gata vid avdelning 10 B. Hon sa, att det blivit tomt efter mig och att lilla tanten bara somnade för gott någon natt senare. Jag minns inte ens hennes namn. Det var som om hon enbart funnits till där för att jag skulle överleva. Sen slapp hon.

Det finns en skarv mellan min berättelse i boken och mitt predikande, som kommer efteråt. Det har blivit ett stort glapp där. Min fråga är ”vem är jag” och vem är hon människan genom alla tider. Hur lär jag mig att försonas med det förflutna och gå vidare å ena sidan och mitt fotografiska minne å andra, som bara plockar upp bilderna? Hur gör jag när bromsarna blir påslagna och jag inte kan gå vidare? Är jag inte tvungen då att städa upp efter mig, sortera och försöka slänga?

Det väsentliga i mitt liv var inte en omskolning till arbetsterapeut att få bli personal en gång till och ha patienter. Det väsentliga har varit att få dela med mig av allt jag fått av trygghet i min tro på Gud som kärleken. ”Det är bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret.” Slut citat

Tro inte, att det går att sopa under mattan och glömma 100 års sinnesjukhusvård eller med senare namn mentalsjukvård! Det är ett regeringsuppdrag att utbilda personer med egen erfarenhet under namnet (H)järnkoll numera. Dessa skall ge information till allmänheten. Det finns utbildade attitydambassadörer över hela landet. Jag tror inte på ödet, att jag råkade ringa till en go´vän i Trollhättan och fick veta vad som stått att läsa i TTELA och debatten i lokalradion om just orden: ”Fånarna på Restad”. Det var ingen som helst slump, att jag redan planerat min resa den 5 september för att få minnas och fotografera. Äntligen har jag fått gå igenom stormavdelningen inifrån! Äntligen fick jag ta in på hotell efteråt och känna mig lite märkvärdig!
(Bildbevis kommer om fyra dagar. Inget digitalt här inte!)

Av barn och dårar får man veta sanningen, enligt bibeln.
Ett bibelcitat till:
Dårarna säger i sitt hjärta: Det finns ingen Gud.

I så fall hade det varit synd om mig!

Restad 5 sept2013076 En målare på den gamla rastgården vid 10 B var snäll och fotograferade mitt besök den 5 sept. 2013

2024 06 19

Någon läsare har klickat på denna blogg igår. Som berättare kan jag läsa ”statistik” nu på morgonen – söka feedback. Tack du okände/okända! Det är omodernt att blogga visst! Skall jag sluta prenumerera eller erkänna, att jag själv behöver få berätta? Jag har fått frågan om vad jag tänker göra sen i så fall. Klarar jag ett tomrum efter någon som vill läsa?

Det kom en dag då jag resolut ”vände på kuttingen” mot sjukvårdspersonal – det är ju min yrkeskategori också! Skall vi hålla varandra om ryggen och svika patienterna, som vi ville hjälpa?

Den dagen har ett datum den 5 september 2013. Jag blev en visselblåsare med foto på mig själv, där den tre meter höga muren har fått en glipa för insyn. Fotot på ”huvudet” av bloggen är taget med ryggen åt Hinsebergs kvinnofängelse, Frövi. Där har jag varit besökare flera gånger i grupp eller ensam. Narkomaner talar om ”taskiga vibbar”, men det har jag inte upplevt, då jag rest tillbaka till gamla sjukhusområdet i Vänersborg och före detta Restad Sjukhus. Jag tror på Gud och vet, att han visat mig förtroende genom den insyn jag fått. Det var livsnödvändigt och såren är läkta. (Ärren är fula.) En törntagg i köttet, att jag varit i bottenläge.

”I hans (Jesu) sår har vi fått läkedom.” (Bibeln)

Fånarna på Restad Del 2

Igår skrev jag på Facebook:

”När ord står mot ord kan det vara viktigt, att ta reda på varför. Igår hade jag en heldag på f.d. Restad Sjukhus och fick gå igenom den så kallade stormavdelningen. Tack Heikki! Sen blev jag bjuden till samtal, lunch och kaffe på hotellet, som ordnar ”Fånarna på Restad” och dessutom vandring genom dessa kulvertar.

Där fanns inget av ironi över det som varit utan ”fåniga” lekar med recept från TV:n ”Fångarna på Fortet”. Vem som helst får betala för att få tävla i grupp men min kunskap om hur det varit att vara patient på Restad Sjukhus blev en överraskning. Jag bjuder!”

Sen kom eftertankens kranka blekhet. Hur gör jag nu då? Facebook är ju farligt enligt en del och jag hade redan tidigare länkat till en artikel i TTELA med den rubriken. Den kan ju gå vidare.

Då citerar jag från Svenska Kyrkans tidning för länge sen ett citat från 300-talet.
”Sanningen fruktar inte dialog därför att sanning aldrig kan skadas av dialog.”

Det är precis dialog som behövs mellan goda krafter. Det finns en välutbildad personal inom psykiatrin, som inget hellre vill än att ge en bättre psykiatrivård än den som fanns hela 1900-talet. Det finns en välutbildad pensionerad personal, som inget hellre ville på den tiden än att ge god vård. Jag har mött dem och möter dem.

Den 5 september år 1956 var en strålande varm dag precis som i år. Jag hade möjlighet att få fråga Göran, en av guiderna på Restad Gård, hur mitt ögonmått och minne fungerade. Är det 600 meter mellan administrationen och avdelning 10 B, som fungerande institution på den tiden?

Är det fortfarande 600 meter mellan frihet och fångenskap och finns hela mitt samtal kvar från den dagen?

Samtal och samtal. Det gick en sköterska på var sin sida om mig och lyssnade på mitt försök till förklaring hur jag kunnat bli så trött och hamnat på Restad. Halvvägs fram till chockupplevelsen, så sa den ena till den andra, att jag lät förståndig.
Det gjorde mig gott att höra. Här är ett annat kapitel ur min bok:

”Hon sjunger”

Det var kväll på stormavdelningen. Många av personalen hade gått hem. Vi patienter låg ju i våra bälten. En del av oss hade fått sprutor med eller mot vår vilja. Det var lugnt.

Två stora sovsalar rymde 17 patienter. Mellan salarna fanns inga dörrar. Det var öppet. På natten stod där ett bord med en lampa. Där satt sköterskan, som vakade över oss. Jag hade ju kommit dit för sömnrubbningar och fick trots detta ha min plats närmast lampan. I ”hallen” fanns det plats för ytterligare fem patienter. Om jag inte räknar fel så här femtio år senare.
Det var så högt till tak. Alla väggar var kala. Det var en så fin akustik. Det fanns inget bättre att hitta på än att sjunga.

– Själv han är mig alla dagar nära
för var särskild tid med särskild nåd
Varje dags bekymmer…

Jag blev avbruten. Mitt i sången! Jag hade bara hunnit till andra versen. Jag hade inget att vara nervös över. Det var inget soloframträdande – jag kunde sjunga helt avslappnat.
Och rösten bar uppåt och åt sidorna…Då kom hon sköterskan och bjöd mig på äpplen. Två Transparent Blanch.
– Hur har jag fått de här? De är ju hemifrån!
Hon drog på det. Hon drog på svaret så längre – kanske flera sekunder – att jag måste hjälpa henne.
– Har dom kommit med bussen?
– Ja .

Det är möjligt, att min hjälp gav henne lättnad för stunden. När mamma kom på besök, några dagar senare, så fick hon frågan direkt:
– Hur fick jag äpplena? De var inte stötta alls!

Martin – min bror – hade rest 10 mil på sin Vespa. När han kom fram till avdelningen 10 B fick han inte komma in. Jag var för dålig enligt avdelningssköterskan. Han måste åka tillbaka lika många mil förgäves.
Utan omsvep berättade mamma besvikelsen. Sköterskan hade inte ens gett mig någon hälsning från min bror. Hon visste inget om hur intensivt, jag längtade efter någon, som kände mig. Vad är friskt och vad är sjukt?

De kunde låsa in mig – de kunde låsa ute honom. Men hans kärlek tog sig igenom alla dörrar. Mamma berättade som det var.
– Vet du, när han kom hem grät han.

De tårarna har betytt mycket för mig.

(Ur Journalen: 16. 9. Besök av modern och en broder.

Igår fick jag en kasse äpplen av en god vän från deras trädgård. Hur skulle jag kunna glömma hur ett Tranceparent Blanch skall se ut och bör smaka?
De är mycket lättstötta. Känsliga dessutom. Vem är inte det?

Stackars Svenska Kyrkan

Min mor förmedlade en ramsa en gång:

”Var och en är herre över sin stackare. Far över mor och mor över mig och jag över katten.”

Det var en gång en liten gumma, som satt nästan längst fram i kyrkan och lyssnade på den nye prästen. Det var inte första gången. Det hade hon gjort förut på den förra, när han var ny. Så ryktet hade nått den nye prästen vad som väntade efter predikan. Hon bjöd hem prästen. Det var ju rart i och för sig men prästen fruktade dessa stunder. Gumman kunde sin bibel och hade förhör med prästen om vad han sagt. Inte nog med det utan hon gick igenom vad han förstått av bibeltexten. Om jag fattat historien rätt.

Men den stackars prästen fortsatte och var herre över sina konfirmander i sin tur. Han frågade dem vad de förstått. Som han fått underkänt själv av lilla tanten, så underkände han några ynglingar. Om jag fattat historien rätt. Den som inte fattat vem Jesus är, borde inte gå fram till nattvadsbordet för att ta emot honom. Det är ju logiskt. De fick frågan en efter en om de trodde på Jesus. Några vågade vara ärliga och svarade ”nej”.

Det skulle de inte ha gjort. Ynglingarna hade fäder och fäderna blev arga. Konfirmationen konfirmerar mognad och inte vad som hänt genom spädbarnsdopet. Fäderna protesterade över att deras söner inte skulle få gå fram utan att behöva vänta ett år på prästens upprepade fråga. Tänk, om de inte kunde tro ett år senare heller? Hur skulle det gå då?

Det blev prästen, som kom i kläm från alla håll. Den stackarn hade ingen att vara herre över utan blev avsatt av Svenska Kyrkans högste till slut enligt alla protokoll. Men nu är det synd om Svenska Kyrkan för Svenska Kyrkan har också en herre över sig. Han bor inte bara i Ockelbo utan i hela Sverige.

Kristi lekamen för dig utgiven. Kristi blod för dig utgivet.

Fattar du det Svenska Kyrka? Eller är du en stackare, som har regeringen som herre över dig?

försoning.nu

Det är mycket, som inte jag klarar. Sommarvärme till exempel. Det får man inte säga för alla behöver sol och semester. Avkoppling från ett stressigt vardagsliv. Vad kopplar en gammal, rörelsehindrad med chefsegenskaper av från? (Det står i min sjukjournal från 1956, att jag styr och ställer på avdelningen. Ränderna går aldrig ur…)

Ja, då finns Facebook. Tänk, om jag fått styra en avdelning, som är heltäckande över hela landet! Då skulle nog jag blomma upp igen! Sagt och gjort men sen saknade jag datakunskaper och dessutom faktakunskaper. Det blev platt fall av min idé efter P. Waldenströms intresse för blommor. Genom denne store forskare inom teologi, så fick vi även våra landskapsblommor i vart fall.

Tänk, om teologer skulle kunna fatta denna strålande idé att dela med sig av sina kunskaper via Facebook under ledning av t.ex. ? För kunskap fungerar att bjuda på bland ödmjuka människor! Det har jag och andra sett i gruppen

http://www.blommar.nu

Min sommar blev räddad och jag är glad och tacksam. Tänk, att få en vacker blomma från Lofoten eller Skåne, Gotland eller Hönö! Och sen få det under hela sommaren… Tänk, att det finns kunniga, som är så generösa att ingen behöver skämmas över sina fel eller brist på kunskap!

Jag har följt teologer i 13 år nu på nätet i olika kristna debatter och saknar den ödmjukhet, som botanisterna visat i öppna Facebookgruppen. Är det så inom teologi och exegetik att antingen eller gäller? Jag har rätt. Du har fel.
P. Waldenström var en gigant visst men att vara en ”missionare” är nästan botten. E.J.Ekman var också en gigant, om man tittar på alla tjocka bokverk efter honom om Inre Missionens historia. Lewi Pethrus tyckte visst om blommor också men tog en annan linje att läsa bibeln under andens ledning och tydligen inte bry sig om akademiska studier.

Titta gärna på http://www.blommar.nu ända ner till sommarens början och njut. Kanske att jag fortsätter att följa Stefan Swärd och Mikael Karlendals bloggar, men det är inte säkert. Man kan bli mätt också. Jag saknar Fjärde väggen. Där var det friska fläktar.

försoning.nu

Det är bara ett förslag för er som kan praktisk utövning och data också.

Svarthö fotograferat av en teologs hustru Sonja i Jämtland

Öppet brev till Niklas P

Hej Niklas!

Det är jag, Gunnel, som skrev brev till dig en gång. Du svarade aldrig på det. Det gjorde inte de andra pastorerna heller, som fick ett riktigt brev med frimärke. Ja, så länge sen är det år 2002 ungefär.
Min fråga var: Vad är teologi?

Visst var det en sund och rak fråga? Tidigare hade jag sprungit runt bland frikyrkopastorer och undrat vad liberalteologi är för något. Sen begränsade jag min fråga för er skull.

Jag hade fått den ena varningen efter den andra från webbmaster i bibelsajten.nu, att jag var för gammal och sajten var för unga. Ändå var det just i detta utbud, som min fråga uppstod. Det stämde inte med min gamla bibelläsning.

Nu är du riktigt i blåsväder märker jag och skall slippa fler frågor från mig. Jo, jag har utvecklats och lärt mig E-post utan frimärke. Du svarade inte på det heller. Men det kvittar, för det var en orimlig fråga och till slut hittade jag din predikan om varför Jesus måste dö för våra synder. Det var ju egentligen biskoparnas uppgift, att svara sina präster på den frågan. Inte jag med min gamla bibelläsning till Ulla Karlsson. (se http://www.brefvet.com)

Dessutom har jag hittat en predikan om Jesu möte med kvinnan vid Jakobs brunn. Den är också bra. En period gick jag in på Filadelfiakyrkans möjligheter att lyssna på tidigare förkunnelse. En torsdag hade du ett ämne, som passade mig perfekt om försoningen. Det är lite känsligt nu att skriva, att det var en mycket bra utläggning. Du skall ju stå till svars för din undervisning och varje ord skall stötas och blötas i nätdebatter. Vad sa du egentligen, Niklas, om försoningen? Får jag inte tycka om din undervisning längre? Jag är ju också med i en Pingstförsamling och tillhör därmed rörelsen. Hur fungerar denna försoning i praktiken?

Visst är det bra, att jag också har utvecklas lite sen vi träffades i Fiskebäcks Missionskyrka? Kyrka och församling har samma ord i grekiskan och Bibel 2000 har bytt ut ”församling” mot ”kyrka”. Fast när det gäller pingstdagen, då är det en sådan rörelse, att det måste till ett annat grekiskt ord. Det du!

Hoppas att du fortsätter att vara med i rörelsen! Jo, det är en predikan till jag vill nämna. Jag ältar, säger en del. Visst, men så kan det komma en predikan som ger mig en rejäl skjuts framåt. Den hittar jag heller inte i mitt överskåp fullt av kassetter och modernare inspelningar. Du predikade mitt i sommaren om de vise männens väg till Jesus enligt stjärnans budskap till dem. Du predikade över deras olika gåvor och värdet av guldet. Josef måste ju fly med Maria och Jesusbarnet och behövde det för sitt uppehälle. Du sa, att han hade satsat allt han hade på denne Jesus.

Du sa, Niklas, att det har du också gjort. Fortsätt med det!

Hälsningar från Gunnel

Fånarna på Restad

Så tuktas en argbigga

(Ur journalen 31.10 Har fått Öl. löfta att gå på bio idag.)

Här slutar berättelsen om sinnessjukhuset. ”Sara” hade sträckt upp mig ordentligt och frågat varför jag inte alltid var så lugn, som jag var mot henne och som mot min mamma, när jag pratade i telefonen. (Det skulle vara en sköterska inne på expeditionen under dessa samtal.)

– Fortsätter du så här, så kommer du aldrig härifrån!

Efter detta samtal skulle hennes tjänstgöring börja på en nyöppnad avdelning i den stad, där hon bodde. Ingen hade någonsin blivit utskriven direkt från avdelning 10 B, tillade hon. Nu gällde det lite frisk luft bara. Det kunde man få genom att ansöka hos överläkaren om att få gå med på bio.

10 B låg längst bort från administrationsbyggnaden. Efterhand kom det fler och fler patienter ut från de andra avdelningarna tills skaran var fulltalig klädda i samma sorts kappor och vantar.
I den skaran gick jag, Gunnel Bergstrand.

Filmen hette: Så tuktas en argbigga

Punkt slut.

Nej inte riktigt än. Det var sex veckor kvar, då livet rann ur mig i form av diarré. Det skar som knivar och jag som varit en prydlig, duktig sjuksköterskeelev hann inte alltid på toaletten. Vilken förnedring att snart vara myndig 21 år och göra i byxorna!
Men deras behandling hade lyckats. Jag var rar, lugn och positiv till behandlingen. Allt enligt journalen. Lite orolig för framtiden och min utbildning hade jag påstått. Enligt mitt minne så hade jag en svår ångest och var nästan apatisk. Serpasil den blodtryckssänkande medicinen hade en biverkan: depression. Det var ju den, som jag skulle ha och hade fått.

Så tuktas en argbigga.

(Ur journalen 12.12. Hämtas av modern och skall vistas i hemmet.)

Öl. = överläkaren

Känn på dom orden: ”Hämtas av modern och skall vistas i hemmet.” Som om jag vore ett 21 år gammalt kolli. Det är bara ordet ”färdigbehandlad” som fattas och det står inget om hur jag skulle göra för att komma ur chocken av deras diagnostisering och behandling. Det står inget om hur jag skulle kunna ta mig upp ur den depression, som Serpasilens biverkan gett mig.

Slut på detta kapitel ur min bok: Pat. är frisk och pigg för övrigt

I morse skrev jag en ny blogg angående aktiviteterna på Restad Gård kallat:
”Fånarna på Restad”
Den tog jag bort och byter ut mot detta.
Visst skall vi glömma och gå vidare! Vi skall inte fastna i det som varit! Men att inte bli lyssnad på då jag kom alldeles frivilligt och inte hade rört en människa är övergrepp. Jag berättade för den rare överläkaren hur trött jag var. Det är inte en sinnessjukdom. En utmattning och sömnrubbning går över.
När min mor skrivit på vårdbehovet (jag var omyndig bara 20 år drygt), så hade de rätt att behandla och hålla mig inlåst efter deras diagnos mano-depressiv psykos och rutiner med bälte. Bältesläggning ingick i rutinerna.

Denna vårdform skall inte glömmas och sopas under mattan! Detta var år 1956 och jag fick skador för livet av traumat.

Jag var alltså en av fånarna på Restad! Din sanning är inte min sanning. Det håller inte att påstå att de som leker ”Fånarna på Restad” är fånarna själva. Det fattas er min och andras berättelser hur det var att bli fastspänd i ett bälte i en smal järnsäng! Och att bli provocerad månad efter månad med låsta dörrar och skrammel av nycklar.

Citat från 300-talet:
Sanningen fruktar inte dialog, därför att sanning aldrig kan skadas av dialog.

Vi måste glömma och gå vidare

Precis så är det!

”Det är ju 50 år sen det hände! Att du inte lägger detta bakom dig nu och glömmer!”

Det är inte bara en sjuksköterska, som sagt så till mig angående min berättelse.
Det som är gömt i snö kommer upp i tö som bekant. En dag brast allt för mig och jag berättade för den nya sjukvårdspersonal, som jag mötte. Det var ett mellanrum på 50 år detta behov av sjukhusvård för min del.

Sen dess år 2007 har jag utbildat mig till attitydambassadör inom (H)järnkoll. När Anna Lindh blivit mördad så brutalt var det många, som fattade att något måste göras för att informera allmänheten om psykiska handikapp och psykiska sjukdomar. Det är inte likhetstecken med potentiella mördare att ha en psykiatrisk diagnos.

Regeringen satsade millioner i ett projekt där olika brukare kunde utbildas och på olika sätt hjälpa till att ge allmänheten information hur en psykisk sjukdom fungerar eller hur det är att leva med ADHD och Asperger som exempel.

Min historia och erfarenhet var intressant första och andra utbildningsdagen kanske. Men nu tycks den vara för gammal. Pengarna i (H)järnkoll är visst slut snart. Det är bara det, att jag fortfarande är en resurs och föreläser gratis. Om jag får en chans vill säga.

I lördags mådde jag så dåligt, att jag måste ringa till en go´ vän (väninna för den som använder det uttrycket 🙂 Det bibliska är ”vänner kallar jag er”).

Det var exakt det som behövdes! Vi måste få glömma! Vi får inte älta det som varit!
Jaså! Hur kommer det sig då att allmänheten inte skall få veta något, när minst 30 brukare varit villiga att berätta och ställa ut sin berättelse offentligt? Svar: Det finns inga pengar! Eller: Det finns inga så stora lokaler! Som 100 m2…

Utställningen ”En annan tid” behöver så stor plats och har mer än en duktig projektledare, som kan presentera utställningen! Jag är minst sagt upprörd över att vi skall glömma de psykiskt sjukas situation.

Glöm Restad!

Vem var 2611?

Ur boken: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt”
Attitydförändring

Psykiatri och teologi

Inget svar är också ett svar. Jag har ett blogginlägg, som jag kallat ”Tyst mobbning”. Det förekommer i kyrkliga sammanhang.
Det går att låta bli att fråga och låta bli att kommentera någons inlägg. Det går att vara ärlig och tala om att man inte förstår inlägget. Jag vet om, att jag pratar eller skriver om olika ämnen samtidigt. Det blir rörigt.

”Av barn och dårar får man veta sanningen.”

Det är bara bibeln, som har så radikala uttryck. Inom psykiatrin är det en stor finkänslighet och andra uttryck. Inom kyrkliga kretsar är det ofta prat bakom ryggen.

I förra inlägget gav jag en länk till ”Silvernyckeln”. Detta har inget med nyandlighet att göra. Detta var inget om att eventuellt bära ett smycke med symbol åt det oculta.
Det är bara så enkelt, som att jag har intresse för livets ord, som Johannes beskriver det i Nya testamentet. Dessutom har jag intresse av psykiatrisk vård, när patienter har varit i kontakt med Livets Ord och andeutdrivning genom tungotal.

Silvernyckeln har blivit ett smycke i silver och är en kopia av en bältesnyckel, som används inom psykiatrisk sjukvård. Mina jämnåriga f.d. kollegor och arbetsterapeuter tror inte att bältesläggning förekommer nu.
”Talar vi om 50-tal nu,” sa en god vän till mig i ett telefonsamtal igår. Jag vet om att utställningen: ”En annan tid” skall finnas i Skåne i höst. Därför ringde jag upp henne.

Om ingen ställer en fråga till mig, hur skall jag då kunna svara på vad jag menar med mitt inlägg? Som det är nu har jag fått olika länkar till olika pastorers inlägg i min statistik. Bra bloggar. Men vad är frågan till mig i 568 t.ex.? Vad det gäller den smala vägen, så har jag fått foton från Israel på vackra, smala vägar. Vägen är en viktig metafor för mig. Egypten är en annan viktig metafor för mig. Vatten en annan.

”Vattnet stod som en mur till höger och vänster om Israels folk, så frälste HERREN på den dagen…” fritt citat ur minnet. Frälsning och räddning är inte synonymt. Den som fallit i vatten och håller på att drunkna kan bli räddad. Den som tror på Jesus kan bli frälst och bevarad och slutfrälst på domens dag.

Teologi på begriplig nivå

Modlöshet

Den här bloggen skall handla om mina känslor igår kväll. I bibeln står det om olika känslor och alla sorters känslor. Där finns inte vårt svenska lagom. Det är tillåtet att känna vrede. Det är tillåtet att gråta och riva sönder sina kläder i förtvivlan.

Dagen började med koncentration av vad jag ville ha ut av ett samtal med en projektledare på Stiftelsen Gyllenkroken. Jag tror i min enfald, att min historia är lika viktig som de yngres. I min ekonomiska situation är 130.000 kronor väldigt stora pengar men ingenting i jämförelse med alla som medverkat med sin berättelse om psykisk ohälsa. Min fråga är fortfarande:

Vem är Sveriges kommuner och landsting?
Dessutom har jag en fråga till:
Vad är psykiatripersonal rädda för som inte vill en dialog om bältesspänningar och tvångssprutor som rutin?

I min enfald trodde jag, att jag trots min höga ålder har något att bidraga med för att förbättra psykiatrisk sjukvård.

Vårt samtal på Gyllenkroken var bra och givande för mig. Trots att jag var uppgiven på kvällen. Trots att jag inte förstår detta med att bära en silvernyckel, så sätter jag in länken och surfa gärna runt bland de enskildas berättelser:

Silvernyckeln?

Gyllenkroken, Göteborg

Nu har jag över 500 bloggar att surfa runt bland och har inte velat vara otydlig. Som kristen har jag mina ömmaste punkter i relationen Svenska Missionsförbundet kontra Pingströrelsen. Men jag skall inte sätta in något foto på P Waldenström ur min privata fotosamling. 🙂

Min subjektiva försoningslära är helt baserad på min egna djupa sår och oförmåga att glömma vad som hände mig år 1956. Kalla det gärna att jag ältar! Poängen med mitt ältande är, att jag har fått en fri vilja. I varje situation där det gällt ett val och landet legat öppet för mig, så har jag måst ansvara för det val jag gjort.

Till slut var det inte jag, som valde honom utan han valde mig! Det som för världen var dåraktigt och svagt det utvalde Gud för att världens visa skulle komma på skam.

Hur debatterar vi kristna ledare

Så blev det en ny morgon med nytt hopp. Och i det hoppet renar jag mig, precis som han är ren.

Enligt skrifterna.

”Om Guds nåd och trofasthet…”

År 1982 kom min morfars bondepratika fram och så småningom fick jag som sagt en stövelkartong med gamla brev och handlingar av min gamla moster. Frikyrkoarvet är väl genomarbetet och genomtänkt. Ingen har varit tvungen att ansluta sig till de äldres val av samfund eller sätt att tro och leva. Tjugo år senare kunde jag bygga min hemsida efter dessa gamla foton, brev och anteckningar.

Den 3 augusti fick jag kontakt med Varola Hembygdsförening. Allt blev aktuellt i och med en släktträff. Någonstans på vinden finns en packe med gamla Svenska Morgonbladets söndagsdel från slutet av 1800-talet med bibelstudier av P. Waldenström och andra. De gamle var mycket noga med bibelstudier. Som jag ser det är det vars och ens personliga ansvar att förvalta det andliga arvet oavsett samfundstillhörighet.

Förra bloggen har bara en bild från en vandring i Galileen. Och en bibelhänvisning, som har talat till mig. Jag har inte ansvar för Missionskyrkan och inte för Pingströrelsen men ansvar över om jag följer Jesus och lyssnar till honom.

Om Guds nåd och trofasthet