Författare: Gunnel

Eget inlägg den 24 juni 2014 i ”Anta Utmaningen” på Facebook:

”Glad midsommar! Och jag för min del tänker flagga för kvinnans lika värde i och med evangelium – det glada budskapet om Jesus. Ett fyrfaldigt upprättande av fyra kvinnor utan status och värde, missbrukade eller änkor: Tamar, Rahav, Rut och Urias hustru. Alla kom med i TOLEDOT som upprättade för evigt. Maria var den femte som var jungfru = orörd och väntade på Herrens frälsning.

Lika värde kan vi bara få i Jesus Kristus Guds son! Det flaggar jag gärna för!”

Toledot betyder enligt en exeget den fortsatta släktledningshistorien för Jesus. Så jag lärde mig detta ord och gjorde en uppställning i rak linje på två blädderblocksark, som blev 160 cm i längd upphängd på en sida till ett skåp. När huset skulle renoveras och alla måste flytta måste jag skaffa genomskinlig plast för att rädda allt arbete med släktforskningen enligt Matteus och Lukas först och främst. Från gamla testamentet var det bara att hämta ut och bygga i sidled. Detta hände i början av 90-talet.

Så klart att jag lade märke till att evangelisten börjar på Abraham. Han fick ett omöjligt löfte av Gud om en son. Släkttavlan slutar med vers 16 ”Jakob födde Josef, Marias man, och av henne föddes Jesus, som kallas Kristus.” (1917 års. öv.s). NT 81 hade kommit och jag hade blivit glatt överraskad av små förändringar från vers 3: ”Judas födde Fares och Sara med Tamar…” till nya översättningen ”Juda till Peres och Sera vilkas mor var Tamar,”

Tamar var först nämnda kvinnan. Sen står det i vers 5 ”Salma till Boas, vars mor var Rahav, Boas till Oved, vars mor var Rut, Oved till Ishai och Ishai till David, konungen.

Sen blir det en längre omskrivning i vers 6. ”David var far till Salomo, vars mor var Urias hustru…” Fyra mödrar nämns vid namn och har fyra olika utförliga berättelser i Gamla Testamentet. De håller att studera i orsak och verkan. Så småningom drog jag slutsatsen som Paulus formulerat i Romarebrevet kapitel 8:3 ”Det som lagen inte kunde göra, eftersom den kom tillkorta inför vår köttsliga natur, det gjorde Gud. Då han lät sin egen son bli lik en syndfull människa och sände honom som ett syndoffer, dömde han synden i människan.” (NT 81)

Matteus hade börjat släktledningshistorien för Jesus hos Abraham, som fick löftet om en son. Trots att det var omöjligt biologiskt för Sara 90 år att föda. Herren höll sitt löfte genom allt. Jesus kom från himlen och steg ända längst ner i botten till dödsriket. Evangelisten Lukas börjar sin släktledningshistoria på Jesus. ”Han var menade man var son till Josef, som var son till Eli” och så vidare. Lukas vandrat uppåt 1000 år och kommer till en annan son, som föddes av Batseba nämligen Natan. Där går Josef och Marias släkter samman i kung David. Det är unikt inom ett så litet område att två släkter inte gåt ihop tidigare. Jesus skulle komma ur ”Davids hus”.

Efter David fortsätter Lukas ända upp till Abraham men vidare till Adam, son till Gud. Mycket intressant. Jesus steg tillbaka upp till sin far i himlen, där han hade kommit ifrån. Inom ramen för detta löfte kan vem som helst bli räddad. Rahav behövde bara hänga ut ett rött snöre över stadsmuren där hon bodde för att både hon och familjen skulle bli räddade undan döden.

Denna sammanfattning har jag tränat på mer än en gång. Den finns förut här också med andra ord kanske. Mina 160 centimeter släktforskning finns i en rulle. Det kanske jag inte berättat. Eller berättat för många gånger…

Ibland drömmer jag om en avslutning. En snygg avslutning på allt mitt berättande. Vem vet? Kanske fick jag den i söndags? Då fick jag läsa texten offentligt. Drömmen om barnet.

Ingen vet ju min referensram var all envishet kommer ifrån att få berätta…

Det finns vänskap, som håller längre än andra kontakter och bekantskaper som håller efter pensionering ända till döden. Vi möttes på en arbetsplats, som var Räddningsmissionen och han hade varit pastor men blev kamrer. Hans fru var sjuksköterska och båda kom från Svenska Missionsförbundet. När vi möttes var vi tre medlemmar i Pingströrelsen. Senare hade jag fått hel sjukpensionering vid 52 års ålder mot min vilja. Jag ville inget hellre än att få vara något så när och arbeta. Men det gick inte.

En sommarvecka var jag som vanligt på Hönökonferensen, låg på en säng plant och lyssnade på radion på bibelstudier. Sen gick jag fram till tältet för att få kontakt med vänner, då samlingen var slut. Där utanför tältdukarna sände jag upp en förtvivlad bön:

”Gud, kan du inte ge mig en liten uppmuntran, att jag får predika en gång?” Tjugo meter längre fram på en liten berghylla satt ett par. Vi blev glada och de hade saknat mig. Bara att berätta sanningen om sjukpension. Så fanns det ett ”men”. ”Men jag kommer gärna till er och predikar!” Så fort livet kan vända! Så blev det en söndag med predikan av mig och sen försvann jag igen. Icke kontaktbar. Ingen mobil. Men de kände mig och hade pratat om mig att kalla mig igen. Så gjorde de.

Här kommer vännerna på Hönö som riktiga ålderspensionärer in. Varför hade de båda bytt samfund som unga? Jo, det var läran om dopet, som hade avgjort. Hur skulle jag göra nu då om en Missionsförsamling ville ha den föreslagna predikotexten och den handlade om dopet? Hur skulle jag predika då? Jag var döpt som barn på BB i Trollhättan och som vuxen i Vänersborgs Missionskyrka.

En söndag i den lilla Missionsförsamlingen ville ett par föräldrar ha barndop och jag skulle predika. Det var föräldrarnas önskan om barndop och jag var bara en hjälp i församlingen. Den pensionerade pastorn ledde ett fint barndop. På kyrkkaffet fick jag låna Viktor och bära honom runt för att hälsa på några medlemmar i församlingen. Enligt mamman var Viktor på ett strålande humör. Vi talade om Viktor många gånger efter denna söndag.

Det kom en fasans natt för föräldrarna. Det kom en lördag, då jag fick ett telefonsamtal. Viktor hade dött i plötslig spädbarnsdöd. Livet vände åt fel håll och blev mardröm natt och dag för föräldrarna. Viktor betyder seger. Var fanns den? Deras sorg rev upp min sorg också.

Det hade aldrig varit någon begravning i Missionskyrkan innan. Föräldrarna ville ha den där med församlingen. För min del hade jag aldrig varit på denna kyrkogård efteråt. Platsen var så fint vald. Den några år äldre systern gick spontant fram till graven och läste. ”Gud som haver barnen kär Se till mig som liten är…” Det hade varit hennes uppgift varje kväll i hemmet. Jag fick löfte att berätta detta av mamman. För mig är mötet med denna familj oersättligt! Deras sorg mötte min sorg i många samtal.

Gustav var över 80 år i församlingen. Han var också med och gick fram till graven och bugade så djupt. När jag vände mig bort och grät kom alla minnen över mig från hösten 1956. ”Här har ju jag gått!” Här började promenaden till Restad Sjukhus via prästgården och en bilskjuts hem först av min konfirmationspräst. Jag kände igen vägen och stengärdsgården!

Så fick jag en grav till min egen sorg och längtan efter ett barn. Jag fick löfte senare av mamman att åka dit och plantera några Scilla i backen utanför graven. Viktor dog år 1991.

Viktor betyder seger! Det kom en annan söndag i Missionskyrkan med föreslagen text om den gamle Simon. Han hade väntat länge på tröst från Israels Gud. Åren gick och han blev så gammal, att det var dags att dö. Då fick han en uppenbarelse, att han inte skulle dö förrän han hade fått se denna tröst.

Så kom dagen då han blev ledd av Anden upp till templet. Han orkade gå backen en gång till. Där inne i templet kom Maria och Josef med den förstfödde som lagen föreskrev. Då visste Simon. ”Här är han!” Så tog han barnet i sina armar och lovsången kom:

”Herre nu låter du din tjänare sluta sina dagar i frid, så som du har lovat. Ty mina ögon har sett din frälsning, som du har berett att skåda av alla folk, ett ljus som skall uppenbaras för hedningarna och en härlighet för ditt folk Israel.” Lukas evangelium kapitel 2:29-32

Hur skulle jag kunna glömma Guds nåd mot mig? Jag ville inte skola om mig till arbetsterapeut. Jag vill bli missionär och berätta om en god Gud, som befriar från dödsfruktan. Fick jag inte det kunde jag väl få bli pastor!

Men icke heller! Jag fick ”nej” både en och två gånger från Missionsskolan på Lidingö.

Nu har jag berättat allt…

Gud har sagt ”ja” till mig. Ett barn har blivit fött. En son har blivit oss given…

O, evangelium!

”Jakob bereder sig att möta Esau

1 Mosebok kap 32: 1Jakob fortsatte sin färd, och plötsligt råkade Guds änglar på honom. 2När Jakob såg dem sade han: ”Detta är Guds skara”, och han kallade platsen Machanajim.

3Jakob skickade budbärare i förväg till sin bror Esau i Seir, dvs. landet Edom, 4med detta uppdrag: ”Säg till min herre Esau: Så säger din tjänare Jakob: Jag har varit hos Laban och bott där borta ända tills nu. 5Jag har fått kor, åsnor och får, slavar och slavinnor, och nu skickar jag bud för att underrätta dig, herre, i hopp om att vinna din välvilja.” 6Budbärarna kom tillbaka till Jakob och berättade: ”Vi har varit hos din bror Esau, han är redan på väg mot dig med 400 man.” 7Då blev Jakob förskräckt och fylldes av oro. Han delade upp folket han hade med sig, liksom får och kor och kameler, i två skaror. 8Han tänkte: ”Om Esau överfaller den ena, så kan den andra slippa undan.

Jakob bad: ”Min fader Abrahams Gud och min fader Isaks Gud, Herre, du som sade till mig: ’Vänd tillbaka till ditt land och din släkt, så skall jag låta det gå dig väl.’ 10Jag är inte värd alla dina välgärningar och all den trofasthet du har visat mig. Jag ägde inte mer än min stav när jag gick över Jordan, och nu står jag här med dessa båda skaror. 11Rädda mig undan min bror Esau, jag fruktar att han annars kommer och slår ihjäl mig och de mina, både mödrarna och barnen. 12Du har ju själv sagt: Jag skall låta det gå dig väl och göra dina ättlingar oräkneliga, de skall bli som sanden vid havet.” Citat från 1 Moseboken B2000

Där är vi nu på vandringen i bibelberättelserna. Detta går aldrig! Skall jag ge upp efter snart tusen bloggar? Och detta hoppande hit och dit i associationer, tankar eller verklighet ibland med bibelcitat! Varför i så fall? Jag har ju varit ärlig hela tiden och berättat var det blev stopp i utbildningen till missionär eller pastor! Så det jag läst i bibeln har gått genom hela min varelse – min resonanslåda. Referensram om du så vill.

Häromdagen fick jag se att tvillingarna bråkat med varandra redan i moderlivet. Den blivande mamma frågade Herren hur det kom sig. Det fanns inte ultraljud på den tiden men däremot de som trodde på en Skapare och hade ett förhållande med honom. Där börjar mångas problem angående svaret.

”Var tvillingarna förutbestämda att bråka med varandra?” Eller kan det vara så att Herren vet hur framtiden kommer att bli och vilka val människor gör? Esau föddes först. Om fadern dog skulle den förstfödde sonen ta över ansvaret för familjen. Hur stort det ansvaret kunde bli berodde ju på hur stor familjen blev och hur länge barnen fick ha sin far i livet. Detta var väl inget att bli avundsjuk över som vuxen! Men Jakob ville ha faderns välsignelse som hörde till förstfödslorätten.

Detta går att läsa om i 1 Mosebok kapitel 25 och början på vers 19. I kapitel 27 kommer Jakobs list och svek och en mor som redan var partisk. Därifrån gör jag en lång vandring i bibeltexterna fram till där mina tankar finns för närvarande.

Farfar hette Abraham. Då var Sara tvillingarnas farmor och jag försöker sätta mig in i hur Jakob kände det, när han skulle möta sitt förflutna. Tänkte han på farfars stora prövning, när han äntligen fått den son, som Herren lovat? Visst var de överåriga för att få barn! Tänkte Jakob på sin farmor, där han gick i sin ångest? Får vi någonsin veta vad hon kände inför Herrens prövning: ”Tag din ende son Isak, som du älskar, och gå till Moria land och offra honom där som brännoffer på ett berg som jag skall visa dig.” 1 Mos 22:1-2 (SFB)

”Var fanns farmor?”

Det vet jag inte! Det jag vet är, att denna bibeltext hjälper mig att stå ut med min brottning om förstfödslorätten och välsignelsen som Esau uppskattade så lite. Det hjälper mig att se ”himlastegen”, som gick från jorden ända upp till himlen i drömmen, som Jakob fick när han var dödens. Bibeltexten hjälper mig att se Jesus och hans livsverk hur jag skall kunna nå himlen! Får jag läsa bibeln personligt? Får jag känna igen Jakobs ångest i att gå det förflutna till mötes?

För nu är jag framme vid dagens poäng. En gång i tiden fick jag lämna Universitetssjukhuset och alla drömmar om att få Herrens välsignelse att bli missionär – sjuksköterska och barnmorska – först så klart. Trettio år senare började jag längta efter att få möta psykiatripersonalen och möta det förflutna som blev. Så kom ångest. Så kom rådet, att det skulle jag nog inte klara. Bäst att vara tyst om längtan efter försoning! Nej, försoning var inte aktuell bara anklagelser.

Det gick tio år till. Det gick tjugo år ytterligare. Sen blev det utbildning till att bli den högstes sändebud – ambassadör. För det var ett regeringsuppdrag! Ut i samhället och berätta om era erfarenheter! Möt dem, möt det förflutna!

Hur det förflutna än ser ut, så är det änglar som drar ut till hjälp för den rädda, ångestfyllda.

Jullovet är över. I min barndom lekte vi blindbock. En hade bindel för ögonen och en skulle hålla sig undan med skramla med en nyckelknippa ibland. Den blinde skulle fråga:

”Jakob var är du?”

Det lekte personalen en gång på avdelning 10B på Restad Sjukhus med oss patienter. En liten go´ gumma, som var helt senil fick skramla med nyckelknippan: ”Jakob, var är du?”

Så kan det gå!

Redan nu blev det besvärligt. Jag tänkte skriva en ny bok med titeln: ”Följ blodspåren” testa ett kapitel i taget i min blogg, som är en betalt plats i rymden och se efter lite repons. Första boken gick inte att sälja. Nu skulle det bli annorlunda som deckarförfattare!

Så jag presenterade farfar lite försiktigt för att öka spänningen längre fram. Men nog hamnade jag i mitt gamla hjulspår och skrev om mig och ingen annan! Så det är ingen ordning på mina tre första kapitel. Kapitel 2 har kommit före kapitel 4 och dagen är kommen, då Jakob är på väg att möta sin tvillingsjäl Esau.

Kan det bli mer laddat så tidigt i en bok? Jakob hade dödsångest igen. Han visste, att han var dödens men vandrade närmare och närmare Esaus här. Jakob hade tänkt igenom noga med ny list hur han skulle kunna sona sitt brott genom gåvor. Jakob var en rik man numera och ägde mycket. Men Esau hade kommit ut först ur Rebeckas moderliv och hade förstfödslorätten. Vad nu det innebar och rätten till faderns välsignelse dessutom?

Nej, jag har inte mycket av faktakunskap men tänkte skriva om att Jakob var dödens på riktigt. Det visste modern Rebecka och skickade iväg andre födde sonen Jakob. Bibelns berättelser i 1 Mosebok är mycket mer spännande än att jag någonsin skulle kunna brodera ut det.

För att inte tala om verkligheten! Jag har mött min tvillingsjäl utan att ha sett henne! Hon kom ut först ur vårt moderliv. Hon fick all begåvning språkligt och musikaliskt och blev känd. Jag kom ut sen och fick bara handikapp och komplex – ville mycket men orkade lite. Vi kom ut med var sin bok år 2011. Hennes var en tjock, späckad faktabok på känt förlag. Min blev inte antagen på kända förlaget och fick komma ut tunn och känslosam på egen risk. Hon rör sig bland de kända i rätt stad och gjorde reklam för sin bok: ”Det står skrivet…” i Equmeniakyrkans ena föreståndares tidslinje på Facebook. Jag svarade: ”Nej,tack!” Ingen teologi för mig på er nivå! Så började jag att skämmas och skrev ett PM med ”förlåt mitt burdusa sätt!” Sen köpte jag hennes genomgång av Gamla Testamentets förslagna texter under tre årgångar. Det är bara att Googla som det heter…

Jakob blev tvungen att möta sitt förflutna en dag med all list och lögn mot brodern Esau. Så han blev mycket nervös. Bättre att läsa det i bibeln som det står. Välj språk själv eller välj olika språk.

Verkligheten är den, att jag mött min tvillingsjäl och hon kom ut före mig. Hon har varit med i översättningsarbetet till Bibel 2000. Jag för min del har bara varit den som tagit mig fram ändå och måste möta hennes kunskap nu. Visst kom vi ur samma moderliv SMF? Visst var 1917 års bibelöversättning den samma för oss båda?

Hur kunde vi bli så oense om arvet?

Författaren Gunnel Enby var med till tamburen i sin rullstol. Jag skulle gå och hon ville bara ge mig ett vykort. Hon log så gott och jag blev mer och mer irriterad, förnärmad. Det var mitt namn och en namnförklaring och en beskrivning av personligheten dessutom. Gunhild (Gunnel) betyder stridig och är ett fornnordiskt namn. Än sen då?

”Hon vill så väl och det blir så fel…”

Hur kunde jag hjälpa det, att mina föräldrar gett mig namnet Gunnel? Till slut sa Gunnel Enby:

”Jag heter ju också Gunnel!” Som om det var någon tröst! ”Hon vill så väl och det blir så fel…”

En morgon nyss vaknade jag och ville inte vara jag. Nu får det vara nog! Det går ju inte att bli bättre! Jag fortsätter säga mina sanningar och ramlar mellan stolarna och där sitter jag… Stenröset var ju färdigt och jag hade ju gått vidare – lämnat ett Mispa. Och var på väg att möta mitt livs ”Esau” och läsa de vackra orden om fåren och lammen, som inte skulle stressas.

Jag har ju sett på mig själv utifrån numera. En mager, chockad tjugoåring som sitter i en sjukhussäng fastspänd i bälte runt midjan. Plötslig började jag tycka om denna unga desillusionerade trots att hon varit uppkäftig, oartig och pratat innan hon tänkt! Plötsligt kunde jag tycka om henne! Det var på tiden!

Hon vill så väl men det blir så fel. Hon vill att andra också skall lära sig vad teologi innebär – att lära känna Gud – vad det innebär att bygga ett stenröse mellan det förflutna och framtiden, offra stoltheten och sen gå vidare. Hon vill, att andra skall fatta vad det innebär att leva i skräck för denne tvillingsjäl som heter Esau. Hon vill att andra skall fatta, att det är skillnad på bibel och bibel!

Så länge som det kommer en ny översättning, så kommer jag att få nytt tillfälle till strid. Gissar jag, vet jag.

Hur kan en teolog, exeget ta bort ordet ”tabernakel”, när jag vet, att det är ett stort begrepp på Guds förmåga att ge en detaljerad beskrivning på frälsning genom blodet? Frälsning eller räddning men för alla…

Byt gärna ut ord då och då. Men jag heter Gunnel.

Längst ner i höger hörn på försättsbladet till min bibel står det avgörande löftet. Det var 5 december 1958 vid mitt livs Mispa. Det är precis frivilligt att följa med på min vandring i bibeltexterna. Vissa sträckor har jag gått mer än en gång som den från Jerusalem till Emmaus tillsammans med Kleopas. Jag har gått sträckan innan jag kunde begreppet ”textkritiskt”. Det vill säga om sträckan var ungefär 11 kilometer eller om det fanns ett annat Emmaus. För mig har det inneburit att bibeltexten gäller nuet och jag får vara den namnlösa lärjungen som förlorat allt i och med vad som hänt påsken Jesus togs ifrån dem och dog på ett kors.

Så enkelt har jag det, att den Jesus som dog på ett kors lever och vandrar bredvid mig i nuet. Hur många gånger som helst får jag förklara att jag inget fattar av det som hänt. Och nu gäller det Laban. Varför var inte han troende? Jag håller ju på med släktforskning och Labans far och Abrahams far kom ju från samma innerligt troende familj! De hade samma utgångspunkt men någonstans gick de åt var sitt håll. Eller så gick en vidare och en stannade kvar?

Det som hänt har hänt i Haran. Jakob blev kär i Rebecka men hennes far ville ge bort äldsta dottern först. Hon var inte så vacker. Är det Gud eller Laban som styr historien? Jag vet inte. Det jag vet är, att Gud tänker ut vad göras kan för att den försmådde inte skall fortsätta vara försmådd. Ha tålamod med mina fria associationer. Vandringen sker i första Moseboken och vi är i Gileads bergsbygd. Där hade Laban hunnit ikapp Jakob med hela släktet. Döttrarna tillhörde ju Laban och barnbarnen som han påstod och hela hjorden. Så hade Jakob tagit allt och flytt!

”Kom nu och låt oss sluta ett förbund med varandra. De skall vara vittne mellan mig och dig.” Då tog Jakob en sten och reste den till en stod. Sedan sade han till sitt folk: ”Samla ihop sten.” Då tog de stenar och gjorde ett röse och höll en måltid där på röset. Laban kallade det Jegar-Sahaduta, men Jakob kallade det Galed.” 1 Mos 31:47

Så till och med denna bibeltext är aktuell idag. Ingen kommer ifrån uppbrott där vägarna divergerar eller att en stannar kvar och en går vidare – flyr och blir upphunnen. Min kärlek var till sjukvården en gång i tiden. Märkligt att jag hade med ett följe i flykten från den. Jag kan namnen på dem ända sen år 1955. Livet har hunnit ikapp mig och det finns en försoningsdag. Innan dess hade vi lagt sten på sten till ett röse. Det blev ett stort röse.

Gissa vem som fortsatte framåt och vem som fick återvända till sitt utan tro.

Det finns en dröm som snart är tjugo år. Vad blev det av den? Den var ju så enkel. Det gällde bara att få gå ut på nätet och berätta den gamla berättelsen om blodet. För att kunna följa berättelsen behövs bara en karta och intresse att följa en farfar och hans sonson och sonsons son och dem runt omkring. Det behövs en bibel också och tålamod med berättaren.

Kapitel 1

                                                 Följ blodspåren

Det var en gång en man, som måste vända om och möta sitt förflutna. Han hade stora rikedomar, som han skaffat sig genom list från sin svärfar. Hans svärfar hade varit listigare tidigare i livet och gett honom fel dotter. Seden var sådan hade svärfar sagt.

Först gifter man bort den äldsta dottern. Sju år hade mannen tjänat som dräng för att få den han älskade. Själv hade mannen lurat sin far en gång. Lurat till sig viktigaste förstfödslorätten av Esau. Så hette brodern, som var född först det vill säga kommit ut först ur Rebeckas moderliv. Det hade varit dramatik på högsta nivå genom tvillingarna. De hade bråkat med varandra i fosterstadiet så mycket att Rebecka gick till Gud och frågade varför det skulle vara  så och om det skulle fortsätta så.

Herren svarade: ” Två folk finns i ditt moderliv, två folkstammar skall ur ditt sköte gå skilda vägar. Det ena folket skall bli strakare än det andra, den äldre skall tjäna den yngre.”

Den som kom ut först var rödhårig och hade en hårmantel över hela kroppen. Det gav honom namnet Esau. Detta står att läsa i 1 Moseboken kapitel 25.

Så det var han som kom ut som nummer två, som måste möta sitt förflutna. Där börjar inte blodspåren men avundsjukan och hatet hade påverkat två bröders liv på olika sätt. Hans namn är Jakob och konsekvenserna av hans lögner blev att döden jagade honom hemifrån. Alla minnen hemifrån släppte aldrig sen han fått sin älskade Rakel och alla söner genom Lea och hennes bihustrur. Platsen utan blodsspår var vid Jabboks vad. Den mäktiga floden Jordan skilde bröderna och deras familjer åt. Jordan var inte alltid mäktig och flöt fram. Nu skulle det gå att vada över.

(Dagens avsnitt är prövat på en av mina vänner och fick avslag. ”Vart vill du komma?” Nu försöker jag igen och återkommer. Eller Googla på ”blodet”. ”Julen varar in i påska.”)

Början på demens kan vara att samma historia upprepas gång på gång. Det är så vackert ord ”närminne” men inte som del i en diagnos. Hon hette Hanna, som var i templet dag och natt med sina böner och sin fasta. Nej, jag glömmer inte henne! Hon hör inte till närminnet men är inte utanför ramen. Hanna var 84 år och jag får gåshud, när jag läser om den gamle Simon, som traskade upp mot templet med trötta steg. Han måste orka en gång till. Vi får inte veta om han hade lång eller kort väg till templet i Jerusalem.

Det intressanta var att Simon inte var döv utan hade hört Herren tala. Han hade åldern inne att få dö men innan dess skulle han få se Herrens frälsning. Så kom dagen då han övervann tröttheten och gick till templet en gång till. Hanna 84 år var redan där som sagt. Då hände det att ett par kom med sin nyfödde för att göra som lagen föreskrivit. Hade hans uppfattningsförmåga försvunnit? Gick det trögt att tänka? Simon hade hört rätt! Simon fattade rätt! Nu skulle han få dö äntligen och slippa alla ålderskrämpor…

Då var tiden inne. Då fick den gamle Simon hålla ett litet barn i sina armar och kunde utbrista:

”Nu har jag fått se Israels frälsning!”

Kommer jag ihåg rätt? Kolla gärna i en bibel. Titta i en gammal översättning eller i en nyare. Jämför de olika översättningarna. ”Gud vakar över sitt ord.”

”Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig.” Det är en minnesvers från barndomens söndagsskola. Texten om de tio jungfrurna i Nya Testamentet är ändrad i B2000. Alla översättare har inte trott på Herrens förmåga att uppenbara framtiden innan den har kommit.

Det är skillnad på vetenskap och uppenbarelse.

Bibeltexten finns att läsa i Lukas kap. 2:22-38