Obed Del 3

Ruts bok 4:14 och Matt kap 1:5 egen plan.

Kopiering från mitt eget inlägg i ”Anta Utmaningen” via Facebook den 30:e maj år 2021.

”Då sade kvinnorna till Noomi: ”Välsignad vare HERREN, som idag inte har låtit dig vara utan en återlösare. Må hans namn bli prisat i Israel!”

Välsigna Israel som gav oss en son av Davids hus! Rut födde en son men det är ersättningsteologi att hylla henne (för hennes arbete…). Noomi var inte ens biologisk släkt med Obed men Obed kallades Noomis son. Välsigna Israel som gav oss en son och Guds ord till frälsning! Låt inte krigen i Mellersta Östern lamslå tankarna om vems fel det är! Bibeln berättar om Jakobs nöd att den kommer. Men vi får leva under blodets beskydd.

Tacka Gud för Lammet – Lammet som blev herde…

Obed Del 2

Det känns som att Obed blev svår att förstå. Så jag gör ett nytt försök. (Det skall finnas en ”sökruta” till min betalda bloggplats i WordPress).

Vem förstår hur långt avståndet är mellan öster och väster? Ändå är detta ett begrepp inom Guds språkområde – bibeln.

”Så långt som öster är från väster låter han (Gud) våra överträdelser vara från oss.” Psaltaren 103.12. Två versar tidigare står det: ”Han handlar inte med oss efter våra synder och lönar inte efter våra överträdelser.”

Då påminner jag om fyra kvinnor i Jesu släkttavla som poängteras liksom i yttermått av överträdelser från lagen. Det är som fyra punkter i rymden som ingen kan komma utanför i sviket förbund. ”Jorden och alla som bor därpå kan vackla, men jag har gjort dess pelare stadiga.” Gud slöt ett förbund med sin Skapelse och upprepade sen detta gång på gång. Det är som om Gud vill poängtera detta genom fyra kvinnor: Tamar, Rahav, Rut och Urias hustru i Jesu fortsatta släktledningshistoria i Matteus kap. 1.

Värre än så här kan ondskan inte bli än den var genom Juda två söner! Den var så stor, att HERREN måste döda dem en efter en. Tamar hade varit gift med först den ene och sen den andre. Juda glömde sitt löfte sen till Tamar.

Fyra olika berättelser visar på centrum i Skaparens kärlek genom att sända sin ende Son att dö på ett kors i vårt ställe. Det fanns inget annat sätt att ge försoning än genom Sonens blod.

Kvinnorna runt Noomi som förlorat sin man och två söner i ett fiendeland till Israel fick ett ”barnbarn” i sitt knä att fostra och berätta om Israels Gud. Där är historien om Obed i Ruts bok i bibeln.

Gud tänker ut vad göras kan för att den förskjutne inte skall förbli förskjuten – utan upprättad, förlåten och försonad.

”Ty så hög som himlen är över jorden så väldig är hans nåd över dem som frukta honom.” Psaltaren 103:11

Nej, jag hoppar inte över den versen. Det var Gudsfruktan som räddade skökan Rahav.

Obed

Det vill inte mycket till förrän det snurrar till i huvudet på mig. Så blev det tidigt i morse, då jag följde en länk och kom till en artikel om kriget i Jerusalem – kriget mellan araber och judar. Det är inget märkligt i det att komma till sådana artiklar. Men här poängterades, att det inte fanns uppgift om att Jerusalem var judarnas. Än mindre Palestina då anar jag underförstått?

Ja, det finns så stor brist på kunskap om historien. Alla vet ju att Abram fick Ismael först och senare sonen Isak. Och därav alla krig som följde… Inget som jag kan redogöra för. Därför stannar jag vid min egen historia igen. Den kan jag bäst av alla. Jag har varit fostermamma en kort period av mitt liv, som var en av de lyckligaste. Den andra korta perioden av lycka var då jag fick vara ”pastor” och bara ösa fritt ur källan och bjuda. Den ena perioden kom efter den andra med några års mellanrum.

Så direkt på konstigheterna. Varför fick Noomi bli sköterska till Obed och dessutom av kvinnorna runtomkring fått veta att just Noomi fått en son! Och kvinnorna gav honom namn och kallade honom Oved. De gick förbi den rätta mamman Rut! (Ruts bok i bibeln)Det var väl ändå en självpåtagen uppgift? (Undra på att jag övertalade en duktig tekniker att filma mina funderingar fram och tillbaka. Jag måste ha dem på plats i rymden medan jag lever. Innan jag dör.)

Står det verkligen i bibeln att Jerusalem inte tillhör bara judar? Vad står det då i så fall? Jo, det står om tre män som kom på promenad till Abram en gång. Den ene var kung i Salem och hade inget släktregister bakåt eller framåt – om jag fattat rätt.

Det är väl inte bara jag som saknar rätt kunskap om en tröskplats senare i historien och nya namn på det som varit? Varför sjöng de i slutat av 1800-talet så mycket om längtan efter Sion den store konungens stad? Varför gick två kvinnor till den vise kung Salomo ändå senare i tiden för att han skulle avgöra en tvist om samma barn som båda ville ha? Hur kunde kung Salomo vara så grym och komma med det förslag han gjorde, när tvisten inte kunde avgöras vem som var den rätta modern? (1 Kungaboken kap 3:16-28)

Det är inte bara jag som behöver läsa på!

Tror jag…

Men det vet jag! Idag är det Pingstdagen. Pingsten delar det som är ande och det som är kött mitt itu angående gärningar. Ja, Abram gick till sin tjänstekvinna, sin slav, därför att Sara var realist och inte kunde tro på det orimliga, att hon skulle kunna föda en son, när hon var 90 år. Detta kallas ”kött” i Nya Testamentet. Motsatsen att tro på Guds löften kallas ”ande”. De som tror, att Jesus är Guds son kallas efter den händelsen Guds barn (vilket vi ock äro).

Okrossbart glas

En dag small det till i ett underskåp i mitt kök. Jag öppnade skåpsdörren och ut kom en liten hög av pyttesmå glasbitar i olika former. Det var inte ofärgat glas utan mer i mörk violett åt brunt. Precis samma färg som en skål haft i okrossat glas. Den var tydligen inte okrossbar längre och hade väl kommit i kläm på något sätt. Utrymmet kanske inte räckt till.

Där är vi nu och jag ber inte om ursäkt för att jag upprepar mig gång på gång. Året var 1957 och striderna om kvinnliga präster var minst sagt obehagliga inom Svenska Kyrkan. Så den slapp jag genom att tillhöra Svenska Missionsförbundet. Dessutom hade jag aldrig tänkt tanken att bli pastor utan bara missionär.

En dag under utbildningen till sjuksköterska kom den där upplevelsen att kärlet inte var okrossbart utan gick i tusen bitar. Allt skulle sopas upp men inte slängas. Bara jag har varit envis och försökt få ihop allt igen. Bara jag har levt mitt eget liv och kan vissa årtal och viss händelser.

Så jag hade ledig dag på en plats i Sörmland och tog en promenad för att lära känna orten. Jag var tvingad börja om från början i målsättningen och kom till en äng med en vacker upptrampad stig över. Det var ju bara att följa och se vart den gick. Till vänster stod en tom talarstol och jag gissade att det varit en friluftsgudstjänst innan. Tanken på något annat möte fanns inte. Längtan tog tag i mig att få stå där och vittna om Jesus och det som står i bibeln.

En man bakom mig ropade högt och frågade om jag inte sett skylten. Vaddå skylt? Jo, det var en skjutbana och det var ju farligt att gå över ängen. Det var just en skjutövning och jag hade inte sett männen. De fanns tydligen till höger om stigen. Året var 1957 när det stod en tom talarstol och jag var som ett okrossbart glas försökte ta mig fram igen. Försökte sopa upp efter mig och hade gått in på männens revir…

Jag kom aldrig in på Missionsskolan fast jag sökte till den både en och två gånger efter denna promenad. Så klart jag måste backa och lyda den som varnade mig. Ett skjutfält är farligt att gå igenom även om stigen är vacker och att där fanns en talarstol som lockade. Kallelsen hade inte blivit krossad. Den var kvar.

En gång runt år 2002 träffade jag tillfälligt en distriktssjuksköterska. Inte för att berätta om mitt trauma. Inte för att klaga. Hon lyssnade på min berättelse och sa bara helt käckt:

”Jag hjälper dig!” Och sen fixade hon en plats i rymden med en tom talarstol för mig att få berätta. OBS! Jag fick ihop det som gått i tusen bitar! Kvinnor får berätta att Jesus lever utan att gå in på männens revir! Striden sen år 1958 om kvinnliga präster har varit lite onödig.

Tycker nog jag. Det finns tomma predikostolar överallt i tomma kyrkor. Förkunna budskapet om Jesus du som är född flicka och blev kvinna!

Vi också har fått försoningens ämbete. Jesu kan hela det brustna. Fortsätt att berätta det! Han lever och är uppstånden från de döda!

Den vår de svage kallar höst

Vet inte om det är rätt citerat men solen skiner och jag går inte ut ändå i denna skira, vackra vårdag. Hemhjälpen som städat hade hört så många gamla tala om alla motigheter som uppstått. Plötsligt. Motigheter som började dagen innan sa hon att de gamle berättat om. När det motiga var klart var det just ingenting men hade blivit gjort. Sen gick min städhjälp.

Kvar är förundran över nätsamverkan. Så enkelt att föreslå, att vi kan läsa en psalm i Psaltaren tillsammans. Ja, det gäller ju att ha en plats i rymden att träffas på – en delad plats. Den här platsen har en annan tilldelat mig med mitt namn. Det är jag fortfarande så glad över. Här kan jag få prata för mig själv mer än någonsin.

Så när någon berättade att Psaltarens psalmer kan få extra liv genom sin historia, så fattade jag inte hur det skulle kunna gå till för mig. Nu vet jag, för jag hamnade rätt fort i min hembygd och där blev de, som levt före mig så levande. Deras gamla hus är kvar i minnet även om de är rivna för nybygge. Här är sången jag fick som länk och de andra som vill lyssna:

Inspelningarna är gjorda innan jag föddes men Psaltaren 32 sitter i minnet varenda ord. Det var så många som önskade sången av Einar Ekberg i radions ”Andliga Sånger” förr i tiden.

Långt senare i livet började jag med släktforskning för en Hemvändardag. Jag ville lära mig lite om bygdens folk tiden innan mina föräldrar kom till socknen år 1919 och 1921. Jag som inte fattat vad en kyrkogård har med kultur att göra! En kyrkogård är väl ändå bara en plats för de som dött? En riven Missionskyrka är väl ändå bara en byggnad, som inga medlemmar hade längre? Och med så tunna väggar dessutom! Hur kan det som inte finns längre bli en kulturskatt?

På biblioteket frågade jag efter en gammal bok som hette: ”Min far – Gunnar Wennerberg” skriven av Signe Taube. Den boken fick de hämta upp från ”källaren”. Jag hann bara bläddra lite så fick jag syn på namnet Lärkebo och fick gåshud. Jag var hemma och visste precis hur det såg ut runtomkring. Den första fotbollsplanen för mig låg mittemot. Men så jag skämdes över att sparka boll med bara pojkar på min tid! Hoppades att ingen vuxen skulle se det…

Nu till poängen. Tonsättaren till Psaltaren 32 som Einar Ekberg sjungit in hade sin farfars släkt i min hembygd. Han hette Gunnar Wennerberg precis som sin far Gunnar Wennerberg och släktens gravsten på kyrkogården är mycket stor och liggande till vänster innanför klockstapeln i Norra Björke kyrka. Detta är vad jag förstår ett stycke kultur, om stenen en gång legat inne i själva kyrkan? Stenen hade från början ett Krucifix i mitten av stenen och fyra upphöjda bilder av djuren i Danielsboken eller djurbild som stod för evangelisterna. Stenen var mycket påkostad och visar på en rik familj inom socknen och deras tro.

Ur Wikipedia citerar jag: ”Ofta är det först i samband med att en byggnads eller miljös kulturhistoriska värden är hotade som det blir tydligt att de måste värnas. K-märkningen innebär då att det kulturhistoriska värdet kan finnas kvar och berika samhället.” Huset Lärkebo där släkten bott blev inte kulturmärkt men däremot ett boningshus i närheten som heter Gunnarsbo. Men vad hjälper det om ingen vill betala för skötsel av byggnaden?

Psaltarpsalmen 32 skrevs av kung David för omkring 3500 år sedan. Tack vare tonsättningen började den sjunga inom mig. Jag känner släktingar till Gunnar Wennerberg. Jag känner min hembygd. Jag har en plats för huset där Evangeliska Frikyrkoförsamlingen bildades av släktingar till Gunanr Wennerberg. Jag har en dröm, där jag kan ana både Fridhem, Lyckhem och Vårvik. Den drömmen har jag bjudit på ibland för den fick en ny, gångbar bro över ån, där det varit en fallfärdig, sned spång förut.

Så i drömmen var vi på väg hem min far och jag och gick ”Kärlekens stig”. I min dröm hade han redan då varit död i många år. Det sista tydliga han sa till mig var:

”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör.”

Den sången sjöng inom honom den gången.

Några av medlemmarna som startade Evangeliska Frikyrkoförsamlingen i Fridhem, Östbjörke.

Blås liv i elden

Trenderna växlar. Jag hinner inte med. Går i ultra-rapid. Stapplande gång…

”Det var då det,” sa min kusin, när jag påminde om att hon tvättat alla mina fönster åt mig. I förbifarten till Hönö…

Det var inne att ha blogg en gång. Sen kom snabbare system. Allt gick för fort och jag kunde inte bromsa något! Framför allt inte sången i våra frikyrkor. Samma ackord, samma ord tills jag inte orkade hänga med längre. Unga hänger i kyrkorna på fredagskvällarna. Det gick inte att bromsa någon. Och jag satte mig på tvären. Där sitter jag nu.

Tills jag kom på att hålla ett bibelstudium i en tom kyrka med ledig talarstol. Mer aktuellt än någonsin med frågan: Kan en kyrka dö? Så läser jag på Facebook idag: ”Halleluja! Äntligen ett missionshus till försäljning…” Visserligen för runt 3 millioner kronor och ett himmelsk rum. Men ändå?

Då vill jag ropa ändå högre: Ta fram sångböckerna igen och sjung de gamla sångerna! ”Friköpt jag är men ej med silver Återlöst men ej med guld. Det är Guds Lamm, som genom blodet har befriat mig från skuld.”

”Ritningen till kyrka/församling finns i bibeln” och bibelstudiet på Youtube.

Där finns hänvisning till tabernaklet i öknen. Där finns alla tecken för framtiden vad allt står för. Det var de gamle bra på och sjöng om i psalmer och sånger. De kunde språket, som gått nästan förlorat och kraften i tro på blodet.

Elden fick aldrig någonsin slockna då. Det skall den inte nu heller.

Vart är vi på väg?

Plötsligt tycker jag att utvecklingen är otäck. Facebook har kartlagt allt jag skrivet och kan plocka fram bilder sju år tillbaka. Dörren till min blogg gick i baklås, när jag var så smart, att jag prövade en ny men gratis blogg med den senaste rundgången: användarnamn, kontonamn och lösenord. Ja, så fick jag en ny blogg och den gamla gick inte att komma åt.

Nu när den gamla är öppen igen så kom jag av mig. Slutade prata spontant för mig själv rakt ut i luften…

Det som var och är av värde tål att upprepas. Jag vandrar i olika bibeltexter på vägarna eller i bergen bland grottor. En av personerna är jag oavsett i vilken tidsålder vi befinner oss. Så har jag med min gamla systemkamera med lösa objektiv. Så mycket lättare sen att minnas när bilderna är framkallade. Eller i vart fall lite lättare.

Just idag är påsken redan över och alla Jesus lärjungar är i chocktillstånd. Allt är kaos och två av dem tror att det går att komma ifrån detta trauma. De lämnar Jerusalem. (Lukas kap 24:13-31) En heter Kleopas. Så den andra lärjungen är jag. När en främling närmar sig undrar han vad de pratar om och varför ser de så bedrövade ut? De tar tillfället och frågar honom hur han kunde vara ovetande om vad som hänt i Jerusalem dessa dagar. Sen fick de berätta om allt de varit med om och trott på. Tre års utbildning var spolierad! Vad hade de för framtid efter vad som hänt – deras stora satsning på honom?

Då börjar han att gå igenom alla skrifter med början på Moseböckerna och förklara varför Messias måste gå igenom allt som hänt i Jerusalem under påsken! Att det skulle vara så svårt att fatta? Det var ju precis vad han berättat före korsfästelsen!

Ritningen till en kyrka/församling finns i bibeln. Ändå vill jag inte öppna boken! ”Det är ju så många krig och ruskigheter i Gamla Testamentet!”

Ändå skriver jag en gång till: Jesus är den bäste att lyssna på min besvikelse, trots att han visste allt förut.

Sen börjar han gå igenom att allt som behöver göras för min skull redan är gjort!

Detta får det bli som mitt personliga vittnesbörd på söndag i Opalkyrkan. Om Gud vill och vi får leva. (Vi gamla bör ju bara vara rädda om oss.)

Hemlängtan

Nu skall vi se hur detta går? Jag har snott en bild av Trollhättan Energi AB. Det får man inte göra! Och så lydig som jag är för övrigt. Sitter isolerad i ett höghus med 60 lägenheter i varje trappuppgång och gemensam tvättstuga till nästa tolvvåningshus med tre uppgångar och lika många lägenheter i varje uppgång. Här finns alltså möjligheter att umgås men vi gamla skall bara vara rädda om oss…

Mobilen visar på 12 grader minus. Det har jag svårt att tro. Men jag har varit ute i knastrande snö för att få rysta mina hemvävda mattor igår. En sanning med modifikation för bara en av de tre är vävd hemma.

Igår fick jag syn på en traktor i djup snö med snötäckta, tunga grenar av gran runt. Genast var jag hemma och kunde nästa alla namn på ställena och vägarna dit. Idag tänker jag att bilden kanske är från ett annat år och en annan plats. Det gör inget för jag hade en fin Corona-dag igår. Det gäller att vara rädd om sig för här är bara rollatoravstånd för mig och tätt med folk på gångvägarna. Då kom jag äntligen hem och hade all snö för mig själv, vägarna och husen. Vill jag inte umgås då? Jo, men inte utan någon i ödehusen. Snön som hänger över grenar på träd orsakar strömavbrott. Gamla stolpar måste bort.

Nej, längre hänger jag inte med. Luftburna ledningar som inte behövs längre?

Försoningens glapp

Han var 10 år och jag var 20 år, när vi två fick en tyst relation till henne. Vi satt på var sin stol och väntade i den stora administrationsbyggnaden på Restad Sjukhus. Det var år 1956. Lampan framför våra ögon lyste rött. Vi väntade båda på att den skulle lysa grönt. Han var före mig i tur. Hon bad om ursäkt för det och förklarade, att han bara väntade på några frimärken att samla på. Hon hade total tystnadsplikt som överläkare och fick inte säga hans namn ens. Om han lever är han 75 år nu eftersom jag är 85 år.

Som om jag inte kunde dra mina egna slutsatser, att hon var ensamstående som mamma och han var ensamstående som son i den stora sjukhusparken efter skolans slut. Sex år senare var jag tvungen att få tag på henne för att fråga vad jag hade för konstig sjukdom, som inte fick köra bil. Sex år hade gått och jag hade tagit körkort och blivit godkänd för andra gången. Hon hade slutat. Var fanns hon då om andra också hade tystnadsplikt? En sköterska som också slutat för längre sen visste, att hon fanns i Norrland eller Mellersta Sverige på ett mindre sinnessjukhus. Hon hade blivit så mobbad av de manliga läkarna, att hon inte orkade längre. Så på en semesterresa år 1964 kunde jag söka upp henne och fråga vad jag har för sjukdom. Hon hänvisade till Länsstyrelsen angående uppgifterna på nya körkortet. Hon hade fortfarande tystnadsplikt. Många år senare hittade jag en lång artikel i tidningen Dagen om alkoholistvården, som var tafatt (mitt uttryck) enligt henne. Då var hon allmänpraktiserande läkare i Stockholm. Lättare att söka upp henne då och tacka för den väl genomarbetade artikeln. Jag var ju omskolad och arbetade också. Jag såg också den snälla alkoholistvården. Kontakten var återupptagen på hennes villkor med tystnadsplikt. Hade sonen inget namn? Hur mådde han, som en gång var 10 år och måste flytta tillsammans med en ensamstående mamma? Som om jag inte kunde dra egna slutsatser? Men vi brevväxlade tills hon var nästan blind och gick på dialys. Då skrev hon, att hon inte kunde läsa mina rara brev längre. Det fick jag veta. Sonen fick ett uppdrag av henne att skriva och meddela mig den dag hon dött och vart man kunde skicka en minnesgåva. Sonen undertecknade med namnet Olof.

Så går tankarna till en ensamstående kvinna i USA, som fick en son – påtvingad en gång. Hon hade också tystnadsplikt hela livet vad jag förstår. Nu kan hon inte tala på grund av en stroke. Vad är det för skillnad mellan ”Försoningens mellanrum” och ”Försoningens glapp” undrar jag. Som är försonad. Men inte till psykiatrins system…

Detta är en kopia av mitt inlägg i Facebook. Vet inte hur jag skall fortsätta min blogg annars. Här finns i alla fall mina tankar på barnen, som blivit skammade på grund av vuxnas oförmåga till samtal. Ordet ”skammade” har jag hittat på alldeles själv med anledning av vad jag själv blev utsatt för år 1956.

Ja, det finns här också.

12Hanna Lundblad-Edling, Lena BM Hegner och 10 andra3 kommentarerGillaKommenteraDela

Livet är i blodet

Det var ingen måtta på min entusiasm när jag var ung och gick utbildning inom sjukvården. Det var så stort och märkvärdigt med Sahlgrenska Universitetssjukhuset. Så kom jag hem till landet och mina föräldrar och hann knappast ta av kappan, innan jag måste berätta senaste föreläsningen av docent Thorvald Bjurö. Den handlade om fysiologi och det autonoma nervsystemets påverkan på blodkärlen i olika situationer. Det fanns inget tak för hur imponerad jag var av hans kunskap om blodcirkulationen. Det blev väl en liten paus. Där passade min pappa på lugnt och sakligt med sitt inlägg:

”Han har varit här!”

Gissa om jag kom av mig av pappas enkla vetskap. Denne skicklige docent hade varit ett barn och suttit på vår kökssoffa i vårt enkla kök och var sin pappas son, som också kunde blodets betydelse! ”Livet är i blodet.” Så står det i bibeln har har stått där snart 6000 år. I vår enkla Missionskyrka hade pastor Hilmer Bjurö predikat om kraften i Guds sons blod. Fysiologi eller teologi så är det samme Skapare bakom.

Lördagen före första advent ett år på 70 eller 80-talet ringde en man och frågade vad jag gjorde. Jag svarade, att jag förberedde en predikan. Nästa fråga kom vad den skulle handla om. Svaret blev: ”Natt skall icke råda där nu ångest råder.” Det avsnittet var ju i de föreslagna predikotexterna.

”Vad vet du om ångest? Och vad skall du säga om det?”

Jag blev svarslös men hittade snart en motfråga. Kunde jag få ställa den? Jo, det gick bra. ”Varför är du så rädd för att dö?” Svaret kom bums:

”Jag har inga kläder!”

En dag fick jag kopia av ett brev, som inte var undertecknat. Pastor Eric Nilsson fick det första arket med karbonpapper till nästa som blev mitt. Där står bland annat, att vi jamsar om Jesu blod som någon slags ricinolja mot alla krämpor och viftar med våra fribiljetter till himlen. Ett oersättligt brev av andras syn på oss frikyrkofolk. Oersättligt därför att bibeln berättar, att vi alla är nakna inför Gud och utan kläder.

Så detta tål att repetera. Livet är i blodet. Ett blod fick rinna oskyldigt redan i Edens lustgård därför att Gud själv vill ge kläder åt två nakna, rädda, skamsna människor.

Någonstans i min blogg finns brevet i sin helhet. (till Dessa det vederbör..) Rädslan för döden är inte mindre idag. Så onödig rädsla när Jesus dog i vårt ställe och kan ge frimodighet inför döden.

En papegojas blodomlopp

Som sagt så var min kontakt med mina läsare bruten under ett halvår. Det var en stor frustration för mig, att det var helt mitt fel. Dörren till bloggen gick i baklås. Jag kom inte åt statistiken och kunde inte fortsätta berättandet. Kunde inte följa om några fortsatte att följa bloggen eller gav upp så småningom. Som sagt: Jag själv kunde söka via Google, om jag kom ihåg rubriken. Sen kunde jag ta en kopia. Någon av tusen borde vara bra för att fortsätta eller ge upp.

Mina läsares val av sökord visades ibland i statistiken. Av de sökorden kunde jag få vägledning. Den som visas flest gånger är bäst, därför att det bara är från bibeln och lätt att följa. En gång för många år sen stod det på sökord:

”en papegojas blodomlopp”

Med risk för att tolka fel, så uppfattade jag det som att jag är mycket tjatig eller är det en tolkning med hjälp av min humor? Det står mycket om blodomloppet och kanske att jag kan börja från början av bibeln en gång till?

Det har blivit en ny adress till ”Släkttavlan”. Jag själv ville ha en tydligare inledning med sökord som fungerar på Youtube:

Jag vill att hela planschen skall synas (gärna rollatorn också). Det är poängen, att Gud håller sitt ord ända uppifrån och ner i dödsriket. Efter Jesu fullbordade gärning på korset och i dödsriket och uppståndelsen vänder han hem till den härlighet han hade från början hos fadern. Lukas börjar släktforskningen nerifrån och går till Adam son av Gud.

”Hur intressant som helst…”

Sökrutan

”Tänk om Maria sagt nej!”

Den som vill kan söka denna bloggpost. Där finns inget datum. Den är skriven före WordPress. Den är skriven på min Hemsida ”Brefvet”, som var uppbyggt med HTML 4. Jag själv känner till min barnslighet: ”Kan själv.” Sen kunde jag inte själv och glömde vad jag lärt mig i uppbyggnad med HTML. Tanken var ett hus som blev ett hem. Tanken var olika rum för olika ändamål. Minns en dröm jag hade en gång, där mitt lilla hus brunnit ner och en av mina systrar påpekade i drömmen att väggarna var bra i timmer. De fanns ju kvar. Det var drömmen. När jag fick hjälp att arbeta med innehållet av en kunnig och beskrivit mycket mera fick jag veta: ”Du har ju inget kök!”

Med facit i hand var det lätt att tolka kontakten med mejeriet där det var utdelning, försäljning av bara mjölk. Inget annat. Lätt att tolka till Paulus som visar på att en församling inte kan leva på mjölkmat bara utan medlemmarna måste växa upp och äta fast föda. Jag var utbränd. Åt inte riktig mat själv men ville mata nyfödda babys.

Min vackra tanke om brefvet från de gamle till de unga av idag tog slut. Kvar blev besvikelsen av ett misslyckande. Då fick jag hjälp att flytta över mina bloggposter till WordPress utan handgjort arbete med uppbyggnad.

”Tänk, om Maria sagt nej!” Det är julens budskap, att både Maria och Josef sade ”ja” till ett orimligt påstående. Tänk, om Josef sagt nej!

Så har bibelstudiet kommit till med fem kvinnor, som sticker ut i Matteus evangelium kapitel 1 och Jesu fortsatta släkttavla Toledot. Så fortsätter mina tankar om de fyra kvinnornas förhållande till män plus Marias förhållande till Josef. Bibeln är NU. Jesus är född enligt profeternas beskrivning i Gamla Testamentet. Han är Guds son den smorde Messias. Detta skulle Matteus bevisa i sin samtid för judarna sägs det. Och så fick vi Evangelium enligt Matteus.

Jag tror ju och många med mig att hela bibelns budskap är utandat av Gud till alla människor om frid på jorden genom hans son Jesus Kristus.

Jag tro på ett NU, då Jesus kan hela relationer mellan män och kvinnor – mellan man och kvinna. ”Fem män har du haft och den du nu har är inte din man,” sa Jesus till äktenskapsbryterskan vid Sykars brunn. Bibelforskare menar på att detta syftar på kvinnans nuvarande situation men också på Israels stammars otrohet mot HERREN som den ende älskande guden. 2 Kung 17:24 –

”Summan av Guds ord är sanning…” Psaltaren 119:160

Guds domar är rättvisa. Den dom vi borde ha lät han drabba sin son på korset. Och jag får frid med Gud.

Gratis. Tänk, om Jesus sagt ”Nej, detta vill inte jag dö på ett kors för människornas synder!”