Två drömmar

Josef hade två olika drömmar, som irriterade hans äldre bröder. Han drömde, att de var ute på åkern och band kärvar. Då reste sig hans kärve upp och blev stående. Brödernas kärvar ställde sig runt hans och bugade sig.
1 Mos 37:5-
Där fortsätter tydligen berättelsen om lite avundsjuka. Lite synd om du så vill med tanke på Kain…
De elva kärvarna bugade sig för Josefs kärve. Så fortsatte bitterheten mot Josef och hatet pyrde.
Inte nog med denna dröm om vanligt skördearbete det jordnära så att säga. Josef bad dem lyssna till en än kraftfullare dröm om solen och månen och elva stjärnor som bugade sig för hans stjärna. Jojo. I psykiatriska termer är väl detta vanföreställningar och mani att drömma om universum och vara stor där. Det var inte bara bröderna, som förkastade berättelsen. Fader Jakob tog sin son vid sidan om och ifrågasatte, att han själv som familjen överhuvud och hans hustru Rakel, som fött Josef skulle falla ner för denne yngling. I vart fall blev det värt att begrunda och gömma i sitt hjärta.

Tills det gick i uppfyllelse! Som om Gud inte vet historiens gång? Som om Gud inte talar om i förväg vad som kommer att ske? Som om Gud inte kan tala på olika sätt i olika tider? Vem var det som utbrast:

”Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig?”
Vem var det som kom ihåg hans själs ångest, när det själva var i dödsnöd?

Natt skall inte förbli där nu ångest råder…

En gång för länge, länge sen drömde jag, att jag gick slingan motsols i min hembygd på natten. Drömmen började ett stycke in på stigen och jag gick bredvid en mörk man med ett annat språk än mitt. Vi gick tysta sida vid sida och jag visade honom min tillgivenhet genom att ge honom en kyss. Sen var det öppet fält och fullmånen lyste mot oss. När skogen närmade sig igen, så stod där en annan mörk man bakom en timmerklo. Han höll en cigarettändare i handen med en liten låga och skogen var bakom. Där hade det varit en stor skogsbrand, när jag var mellan barn och tonåring. Åskan hade slagit ner och antänt på mer än ett ställe.

Så vaknade jag i stor rädsla. Mannen som jag vandrat med var försvunnen och jag stod som mellan dessa två i avstånd.

Det är bara jag, som har facit till mitt liv. Den som läser och lånar min dröm har facit till sitt eget liv men inte mitt. Jag hade inte märkt, att jag gick i förväg och kommit ifrån honom, som jag var trygg med. Få människor har haft en så trygg barndom, som jag haft och fått lära känna Gud från början och hans kärlek. Inte alla har fått det med modermjölken, att det jordiska och det himmelska hör ihop alltid i Kristus.

I honom är det som vi rör oss och är till.
Gissa vem som skrivit det!

Dokumentation

Eric Strand var en av min mors lekkamrater och granne. Om det nu fanns plats för så många lekar i skarven mellan 1800-talet och 1900-talet. Krigsåret 1914 köpte Eric en kamera tillsammans med Lars Larsson från Logården i Warola för 14 kronor och 50 öre. Det är tack vare Erics intresse att fotografera, framkalla och kopiera, som det finns foton för eftervärlden och mig. Och mitt intresse för svart/vitt…

Så gick det till år 1982, att min morfars bondepraktika kom till rätta. Jag hade inte ens vetat att den fanns. Min mor hann att läsa den och berättade vad hon mindes av händelserna ur den. Jag hann att fråga vem som tagit dessa fina svartvita fotona, som fanns i en hurts i bokhyllan. Så gick det till med mitt intresse för dokumentation. Eric Stand levde och jag kunde kontakta honom för fler berättelser och fick hans löfte att reprofotografera hans bilder och använda dem. Han blev drygt 90 år och berättade så gärna.

Sen var intresset för släkten och släkterna igång jämsides med frikyrkohistorien. Vad är några hundra år bakåt i tiden jämfört med att få lära känna Jakob och hans söner? Nu är jag där igen och kommer att fortsätta. En repetition av berättelsen finner du i bloggen:

Brunnen är tom

Jag för min del använder min gamla systemkamera med utbytbara objektiv och min fantasi, när jag läser bibeltexterna om Jakob och hans söner. I min själs mörkrum har jag stått med alla negativ och prövat mig fram med olika tider på fotopappret i olika tider.
”Där växer det klara bilder fram
för den som är lugn och allvarsam…”

Josef ger sig tillkänna för sina bröder till slut i berättelsen om hungersnöden. Jakobs söner hade varit tvungna att vandra den långa vägen till Egypten gång på gång för sin egen överlevnads skull. De hade hunnit att tänka och komma ihåg mycket. De hade sett Josefs själs ångest, när de ville döda honom eller lämna honom i en tom brunn att dö långsamt…
1 Mosebok kap 45
Där ser jag, att de inte ens hinner att be Josef om förlåtelse innan han har gett den.
Josef är en förbild till Jesus.

Sådan är Jesus. Han ger oss tid att fatta brödundret och försoningen.

Fotorum047 (800x566)Arbete i mörkrummet Olle Strand till höger och ? till vänster (justerat)

Herbariet

Idag har jag läst UnderbaraClaras blogg. Hon är uthållig och stilbildare. Det var ingen häftig grej att blogga för henne eller en tillfällig stor besöksgrupp. Vad är det, som gör att en blogg överlever? Som det ser ut av texten idag och tidigare är det målmedventenhet och mycket arbete. I en tidigare blogg jag läst av henne rekommenderar hon kontakt och samarbete med andra duktiga inom det intresseområdet. Alla besökare och alla som kommenterar borde ju vara en stor inspirationkälla till att fortsätta för henne.

Hemsida eller blogg, twitter eller facebook? Idag skulle jag vilja blogga om de lärde, som är ödmjuka och delar med sig så generöst av sina hopsamlade kunskaper. Det gäller inte grupper, som står mot varandra och grälar om vem som har rätt. Det handlar om en stor grundkunskap, som finns tillgänglig och som bara den ödmjuke/ödmjuka kan ta åt sig. Där gäller öppna ögon och målmedvetenhet. Där gäller det att vilja ha mera kunskap. En dag upptäckte jag en adress inom Facebook:
http://www.blommar.nu

Det har räddat min sommar! Den som blivit rörelsehindrad hoppar inte som en kalv på grönbete. Inte ens om detta är en framtid, som beskrivs i bibeln – höjden av glädje över en plötslig frihet! Jag tränar inte ens för framtiden.

När sommaren började föreslog jag en av mina vänner att fotografera blommorna, som hon skulle träffa på deras semester. Fotografering är inte hennes grej. Det hjälper inte med någon digitalkamera ens eller mobiltelefon med kamera. Nej, jag skulle få ett vanligt vykort med blommorna uppräknade tills utrymmet att skriva var slut. Och jag föreslog mina asfaltsblommor – det vill säga blommor, som blommar inom rimligt avstånd från rollatorn. Det gör gatkamomill. Vi bestämde, att den är vacker!

En dag fanns det en liten blåklocka på min bakgård mellan asfalten och kantstenen. Några dagar senare hade bostadsbolagets personal rensat. De bränner till och med i den skarven. Kvar är de vackra grässtjärnblommorna i vissa rabatter. Vi tolkar olika visst och jag närmar mig poängen med en liten campanula. Det är inget ogräs! Den behövs! Ödmjuka, kunniga, generösa människor behövs, som delar med sig av sin kunskap om blommor! På så sätt får flera glädje av rikedomen att komma ut i naturen norr över och öster ut. Ja, varför inte en bild på all vallmo i Skåne?

Jag har fått lära mig, att jag haft fel och hållit fast vid det.
”Vadå, det är väl inget farligt, att ha fel?”
Jo, lite snopet är det allt, tycker jag. Det är skillnad på Strätta och Kvanne. Det är bättre, att de som kan undervisar. Men jag kan visa, att jag försökt lära mig, när det var tillåtet att pressa växter.

HerbariumDet är inget farligt att ha fel…

Liten blåklocka Foto: Göran Schmith

Bloggdöden som uteblev

Underförstått så behövs det små klockor (campanula) för att pigga upp tillvaron. Det behövs lärda, som är ödmjuka och vill dela med sig av en given grundkunskap färdig att ta emot för oss, som vill ha den. Latin är bottenplattan. Namnet säger något om blomman och miljön.

Hebreiska och grekiska finns för ytterligare grundkunskaper. Varför då gräla om vem som tolkar mest rätt?

(H)

Det har gått fem år sen jag ”gick ut” och berättade om egna erfarenheter av psykisk ohälsa. Det är obehagligt att bli överrumplad med en sådan gammal berättelse för anhöriga eller vänner eller personal. Ingen vill höra något sådant. Ingen vill tro, att det är skillnad mellan en psykisk sjukdom och en fysisk. Jo, det vet alla men inte var skammen sitter och att den är lika påtaglig idag. En ung person med självskadebeteende får ingen eller liten sympati, som jag ser det. Min kunskap är mycket begränsad men tillräckligt stor om skillnaden i att bli sjuk psykiskt eller fysiskt.

Det kom inte en enda kommentar, när jag vågade ifrågasätta Livets Ords firande av sina 30 år som församling. Det enda jag föreslagit var en försoning, ett litet möte med de, som känner sig kränkta och blivit kränkta. Jakob med all sin nyvunna rikedom vågade kampen och gick vägen till försoning med sin bror Esau. Vad är jag ute efter som aldrig varit på ett möte i Uppsala ens? Hur kan jag bedöma vad som skett om alla tidningsskriverier är osanna?

Det händer att jag får lära känna pensionärer, som en gång varit inom den psykiatriska vården. För mig är det självklart att ställa frågor om bältesläggningar. För mig är det självklart att fråga om personalens negativa inställning till gudsupplevelser. Svaret kom snabbt häromdagen av en pensionerad sköterska inom mentalsjukvården:
”Det är Livets Ord.”

Ja, då vet jag det. Men att slentrianmässiga bältesläggningar förekommer fortfarande inom psykvården och övergrepp psykiskt har ju ingenting med Livets Ord att göra. Eller hur? Snarare är det väl så att personer med svår ångest söker hjälp på olika sätt och kanske söker sig till möten av den karaktären med bön för sjuka. Jag har frågat mig varför det finns så många fördomar mot mig som kristen inom (H)järnkoll. Vi skall ju inte ha några fördomar mot oliktänkande och olikvarande!

Det kostade visst mycket att få hjälp av en reklambyrå till detta (H). Den som har egen erfarenhet av psykisk ohälsa kunde få utbilda sig till ambassadör inom (H)järnkoll. Det är ett mycket viktigt projekt – ett regeringsuppdrag. Det behövs information inom alla olika områden inom samhället om olika grader av ohälsa psykiskt. Det finns kändisar som fungerar som attitydambassadörer genom sitt kändisskap. Det finns attitydambassadörer som föreläser målmedvetet bland sjukhuspersonal om hur handikappet eller sjukdomen påverkar dagliga livet.

Senaste initiativet jag sett är att köpa en silvernyckel som ett smycke. Det är inte vilken nyckel som helst utan kopian av en gammal bältesnyckel. Historien hur en av föreläsarna fått denna nyckel är mycket gripande. Vi är inte till för att låsa varandra! Vi är till för mycket större funktion.

Anneli Jäderholm berättar

Korset

Vägen till korset kan se ut hur som helst. Ett kors kan avbildas på många olika sätt. Det finns en doktorsavhandling i teologi om korset som en påle. Det gäller som alltid att alla bibeltexter är sammanvävda i ett enda stycke. När Jesus dog på korset för alla världens synder, så var Guds ritning till frälsningen klar. Förhänget i templet brast uppifrån och ända ner. Allt var fullbordat och vägen till Gud öppen för var och en.

Vägen dit kan se ut hur som helst och vara slingrig. Min egen personliga väg till korset var en väl upptrampad stig av generationerna före mig. Den stigen hade min farmor och farfar gått. Den stigen hade min mormor och morfar gått. Den stigen hade mina föräldrar gått. Stigen var lätt att finna och väl iordning, som den skulle vara enligt skrifterna. Den som är jagad skall kunna hinna fram till Golgata där platsen var för Jesu kors och bli skyddad från fienden som jagar. Andra namn på honom som jagar är blodshämnaren, djävulen, satan, åklagaren. I dagens språkbruk och verklighet skulle namnet ”Stressaren” vara relevant.

Många kyrkor har kvar Jesus, som den blödande på korset. Många kyrkor och kapell har ett tomt kors, som vittnar om att han inte är där utan uppstånden från de döda. Hans lärjungar skall vara döda med Kristus och födda på nytt till ett levande hopp.

Vare sig vi kunde vägen till korset från barndomen eller har blivit jagade dit, så är fienden den samme och har olika namn. Platsen är given en gång för alla människor oavsett hudfärg, nationalitet eller personlig läggning. Han som jagar och bara är ute efter vår död är övervunnen en gång för alla på Golgata.

Livet i Kristus är ett överflödande liv av nåd och inte förtjänst. Det är en trygg plats att vara innesluten i Guds kärlek i Jesus Kristus.

Korset

Golgata där Jesus dog för hela världens skuld förebildas i Gamla Testamentet av fristäderna i löfteslandet. De skulle finnas strategiskt över hela området lätt att nå fram till.

Brödet från himlen eller en oblat

Är det inte dags att reagera på den undervisning, som förekommer i vår tid offentligt? Är det inte dags att svara på frågorna om varför Jesus måste dö för våra synder? Har det inte varit ett tillräckligt starkt rop om hjälp att tolka detta svåra om blodet?

Och nu finns det offentligt en blogg om nattvardsbrödet, hur det måste vara bakat och inte får vara fel!
Så tar jag mig friheten igen att påminna om att alla kyrkor i Sverige haft grundregeln att skrift skall förklara skrift och det tydliga har företräde framför det dunkla.

Så hänvisar Nya testamentetes författare till att Gud talat på olika sätt genom tiderna som varit. Gamla testamentets texter pekar fram mot Jesus. Jesus själv sade, att han är brödet från himlen. Ett nuläge jämfört med förr, då fäderna åt manna i öknen under 40 år.

Innan uttåget ur Egyptens träldom fanns Josefs historia och hans bröders hunger. Vem förebildar Jesus om inte Josef? Vem förebildar vägen till försoning om inte bröderna? Hur skall vi få mat att äta? Vem var det som gått vägen före dem till Egypten om inte Josef? Vem var det som ansvarat för att det fanns säd i stora förråd, när hungersnöden kom?

Hur skall den insamlade säden se ut idag, när hungersnöden drabbar folket? Vem är det som öppnar sitt förråd? Kan det vara fråga om hur en oblat är bakad av vad? Jag bara undrar! Vägen fram till förrådshuset är given en gång för alla! Försoningen och kärleken fanns där redan innan brödernas hunger satte in i Kanaans land.

Precis så är det! ”Ge ni dem att äta,” sa Jesus till sina lärjungar, när folkskaran var trötta och hungriga. Det är Jesus själv, som är brödet från himlen! Det är Jesus själv, som bjuder försoning innan vi själva fattat ett dugg av försoningens innebörd och blodets mystik. Att äta av hans kött och dricka av hans blod innebär, att jag vill ha och äta ORDET från Gud sammanlagt genom alla olika sätt att ge det genom bibeln. Nattvarden instiftades genom att ett felfritt lamm skulle slaktas och blodet skulle strykas på dörrposten som skydd mot döden.

Är det bibelundervisning som fattas?

Nu blommar asfalten

Gissar att uttrycket: ”Nu blommar asfalten” kommit till när något omöjligt inträffat. Det är lika roligt varje gång, om det blir en spricka i den svarta asfalten och en maskros bryter igenom och blommar. Gissar att uttrycket ”asfaltsblomma” kommit till så – ett barn som funnits i en omöjlig situation och miljö bryter igenom det hårda, svarta och blommar trots motstånd.
Så när en asfaltsdjungel skall förtätas ytterligare är det bara att leta efter blommor mellan nyanlagd asfalt och kvarblivna schaktmassor! Livet finns kvar oavsett omild behandling.

”Det blir en plats kvar” skriver författaren Paul Tournier om i boken ”En plats för dig – Om människans sökande efter sina rötter”. Författaren berättar om att hans far dog, när han var några månader men inte ett år och modern dog, när han var sex år. Om jag inte minns fel från boken. Det blev en plats kvar i en park, där han gick med en barnsköterska efter händelsen. Det blev en plats kvar där han frågade, om de inte skulle komma tillbaka mer. Det fanns en adress där hemmet låg. Skulle de inte komma tillbaka dit? Ett annat sätt att fråga efter sin mamma och förändringen. Vad innebar den? Så blev det en plats kvar i parken, där han ställt sin fråga – en plats som gick att peka ut när han var gammal. Det var min formulering. Det var så länge sen jag läste boken. Det blev en plats till kvar, när han var i övre tonåren och promenerade på en gata. En äldre anhörig man frågade, om han inte skulle bli läkare. Någon brydde sig om honom i hans ensamhet. Så blev det en plats kvar på gatan där frågan kom.

Det blev en plats kvar för mig, då jag var sjuk och ledsen på ett universitetsbibliotek. Ett bibliotekskort dit var det närmaste jag kommit en högre skola. Nu skulle jag låna hem böcker om blommor. Dyra böcker med fina färgfoton. Så öppnade jag en och får syn på ett välkänt ansikte P.P. Waldenström. Den kände ledaren under många år i Svenska Missionsförbundet hade varit så intresserad av blommor! Och så läste jag det som står att läsa via datorn nu.

Citat från Wikipedia:
Ursprunget till landskapsblommorna kommer från den amerikanska idén med state flowers och togs till Sverige av August Wickström och Paul Petter Waldenström 1908[1]. Waldenström publicerade förslaget till att införa landskapsblommor i Stockholms Dagblad 25 maj 1908, varpå tidningen uppmanade landets botaniklärare att komma med lämpliga kandidater. Den 7 juni hade en lista sammanställts, som sedan bearbetades av professor Veit B. Wittrock från Botaniska trädgården i Stockholm. Två landskap gjorde våldsamt motstånd mot de tilldelade växterna, nämligen Skåne, som ville ha prästkrage istället för bok och Hälsingland, som hellre ville ha lin än tall. Många i Härjedalen ville hellre ha mosippa än fjällviol och många i Dalarna hellre ängsklocka än blåklocka, men protesterade inte lika högljutt som Skåne och Hälsingland. Kyrkoherden och politikern Erik E:son Hammar ändrade bok till prästkrage och tall till lin 1909.[2]

Landskapsblommorna som fenomen försvann under tiden för första världskriget, men på 1920-talet blev de åter populära, genom Kulturella Ungdomsrörelsen som tryckte upp blommorna på knappar 1921 Slut citat

Senare i livet har jag hittat en uppgift om Pingströrelsens grundare i Sverige Lewi Pethrus, att han också var intresserad av blommor. Det kanske hör ihop på något sätt? Lewi Pethrus verkade i storstaden och var hela livet intresserad av asfaltsblommor dessutom – människor vars liv brutit igenom den mörka, hårda asfalten och blommade trots allt. Hör detta till det förflutna att Skaparen och skapelsen hör ihop? Har teologi nuförtiden inget med Skaparen att göra och blommor?

SvarthöSvarthö Fotohälsning från Jämtland och Sonja Boström

Blommor som jag trampat på

Det blev en plats kvar, där jag mötte blommorna för första gången. Antagligen berodde det på min sinnesstämning. Jag var inget framåt den gången utan gick och tittade rakt ner i backen. Inget framför i livet hägrade. Inte ens att få komma till skogen och känna mjuk mark under fötterna. Livet hade fått ett tvärstopp med mycket bekymmer och sorg. Då trampade jag på dessa små nästa osynliga blommor. De hade så klart funnits där förut och lyst upp den torra marken. Jag hade säkert trampat på dem förut eftersom de växte på bangården utanför mitt föräldrahem på landet.

Sen dess har jag letat efter dem och blivit överraskad att finna dem i en asfaltsdjungel. Som om de skulle vilja meddela mig ”ett glädjens budskap” även här. Här är det inga mängder, som det var ”hemma” men jag vet nu var jag skall leta efter dem. Det är mellan en trottoarkant och asfalten. Där finns de och gör mig glad! Staden är inte deras växtplats och inte min växtplats heller. Här är ingen mylla precis. Igår träffade jag några pyttesmå blommor i Torslanda. Där finns också trottoarkanter och asfalt.

Det finns ett uttryck för mina favoriter bland blommor. Det är så klart: ”Nu blommar asfalten!” Då gäller det mest en spricka i den svarta asfalten och så en maskros, som tagit sig upp och igenom. Sen är uttrycket givet för barn, som tagit sig upp och igenom svår och omöjlig miljö. Det blir asfaltsblommor. De vill jag heller inte trampa på. De har förkunnat ”ett glädjens budskap” för mig mer än en gång. Jag glömmer inte första gången och deras växtplats!

Nu vet jag var jag skall leta och har lättare att upptäcka dem.

Skapelsens under

Följ blodspåren

Vägen och vägarna genom Gamla Testamentets historia är slingriga och landskapet kuperat. Än är det bördigt och än är det öken. Än är det fråga om många folkslag och än handlar det om en eller två personer. Det är en Gud som beskrivs. Det är många gudar som beskrivs.

En dag stod två rättfärdiggjorda genom tro sida vid sida efter en lång, lång vandring tillsammans. De såg samma vy framför sig. De var sams men just där började deras vägar att divergera. En två, tre centimeter till att börja med. Sen blev avståndet större och större. Den rättfärdige Lots väg slutade i en återvändsgräns. Han hade låtit sig fyllas av vin och låtit sig berusas. Som det ser ut utan någon fri vilja alls. Bygg gärna på den illusionen. Kvar är konsekvenserna av hans viljelöshet. Hans historia är slut men konsekvenserna fortsätter.

Två fäder vandrade rättfärdiga i tro sida vid sida tills deras vägar divergerade.

Två kvinnor levde i samma land under samma omständigheter. Två kvinnor gifte sig med var sin man men ingen av dem fick några barn. Två kvinnor blev änkor och båda stod sida vid sida en dag. Och deras vägar divergerade. Till att börja med i centimeter och sen meter tills en av dem dog i en återvändsgräns utan historia av värde.

Jesusvägen genom Gamla Testamentets historia lämnar blodsfläckar efter sig här och var. Följ hela vägen fram till Golgata där sonen dog för vår skull på riktigt. Inte bara som en förebild. Inte bara nästan på vägen upp till Moria berg. Det är bara tre viktiga kapitel att studera men stanna inte vid utsiktsplatsen för Abraham och Lot!

P.S.
Refererar till bibelstudiet måndag fm av Niklas Piensoho på Nyhemskonferensen. Niklas Piensoho höll en predikan på en Hönökonferens för många år sen om varför Jesu måste dö. Den predikan önskar jag få höra en gång till!

Så här kopplar jag olika tankar:
Abraham och Lot var båda rättfärdiggjorda av Gud genom tro.
Följ blodspåret i 1 Mos 3:21.
1) Utan ett felfritt offer bland djuren i Guds Skapelse hade det inte blivit några kläder av skinn. Så fick de tillbaka sin frimodighet inför Gud.
2) Blodet efter Abels död ropade till Gud 1 Mos 4:8-10. Mordet kunde aldrig bli ogjort.
3) Det blev blodsfläckar på Josefs mantel på grund av brödernas gärning och lögn inför fadern. 1 Mos 37:18-35
4) Den största profetian om blodet av ett felfritt lamm som kommande Messias finns före uttåget ur Egypten 2 Mosebok kap 12
5) Vägen fram till Jesu kors är lång och slingrig. Följ fläckarna av blod. I tro på hans död på korset kan vi bli klädda inför Gud och bli frimodiga. D.S.

Källan

040827
Ibland är jag noga med datum men har inte varit det, när det gäller fotografering. Tyvärr. 04 är ett viktigt årtal för mig, när jag var så arg och frustrerad, att jag blev avstängd från http://www.bibelsajten.nu. Det hände mitt inne i en debatt, att allt slocknade utan att datorn gick sönder. Innan dess hade jag tagit kontakt med Synagogans personal och fått köpa deras ”bibel” 040827 enligt datum. Det var bibeln vi var osams om. Det är bra att läsa olika översättningar. Det är bra att i alla fall titta på de hebreiska bokstäverna och veta att det bara är olika språk men samma innehåll.(På höger sida står den hebreiska texten och på vänster den svenska översättningen enlig B2000)

Så kom jag till 1 Mosebok kapitel 21 och de sju lammen, som skulle stå still gissar jag under en juridiskt bindande uppgörelse. Hemma på landet kunde de små lammen då rakt inte stå still utan sprang och hoppade fram och tillbaka. Så det var de bilderna som jag hade på näthinnan, när Abraham gjorde upp med Abimelek om en källa. Vem hade grävt den? Deras herdar blev ju osams om vattnet!

”Hemma” blev vi aldrig osams om vattnet. Min far hade låtit gräva två brunnar och grannen intill hade bara en med gårdspump. Två är dubbelt så många som en. Det var bara det, att grannens vatten var gott och den brunnen sinade aldrig. Vårt vatten sinade varje sommar och var inte gott heller. Så det sitter inte däri att vara sams och få hämta sitt ”kaffevatten” hos grannen.

Jesus var till före Abraham och där finns poängen, tror nog jag efter att ha lyssnat på måndagens bibelstudium från Nyhem. Först var jag alldeles imponerad och tagen. Sen gick det ett par timmar och jag nyktrade till. Var fanns Jesus i det bibelstudiet av Niklas Piensoho?

Varför måste Jesus dö för våra synder?

Självironi och ironi

Utan självironi hade jag inte överlevt psykiskt de djupa skador, som jag fick genom psykiatrisk vård år 1956. Genom självironi skyddade jag min själ från att förblöda vid många tillfällen. Det var aldrig fråga om en återträff, som det talas om nu där patienten får träffa personal inom psykiatrin och berätta om sina upplevelser av bältesbehandling och tvångssprutor. Av hela mitt hjärta skulle jag vilja vara med och berätta! Men det låter sig inte göras. Min skada är för gammal! Och jag fortsätter att vara kvinna och gå in på mansdominerat område! Hör du det Dag Sandahl och prosten hemifrån!

På grund av denna ironi blir det nya ledsamheter. Jag har en blogg men ingen predikostol. Får inte ens stå på golvet i kyrkan och berätta om Jesus. Jag har tydligen gjort bort mig, som visat på att kyrka och församling har samma ord i grekiskan. Detta har jag skrivit utan att kunna grundspråken! Jag har bara sett förändringen från församling till kyrka i Bibel 2000. Två kyrkor av sten kan inte bli en kyrka har jag skrivit. Är det fel uttryckt?

Nu har pingstpastorn Mikael Karlendal varit med på Nyhemskonferensen. Som ung fick jag predika i Missionshuset i Bjurbäck, Nyhem. Då tillhörde församlingen där Svenska Missionsförbundet. Så kom detta med andedopet på 20-talet och det blev en Pingstförsamling också. Då var inte jag född men vet att ”Pingst” köpt tillbaka f.d. missionshuset. Detta var en parentes, att jag uppskattar pingstpastorn, som teolog som varit på Nyhem.

Nu närmar vi oss poängen att en kvinna förkunnat Guds ord på ett bra sätt bibelenligt tydligen:

Mikael Karlendahl skriver i sin nya blogg:

”Jag tyckte det var intressant att lyssna till Sara Lindholm som är pastor i församlingen United i Malmö. Hon har medvetet tänkt igenom sin teologi. Definitivt inte någon semipelagianism! Jag skulle nog säga att det inte ens var synergism, utan monergism.”

Mikael Karlendal svarar på frågan vad detta innebär:
”Orden har sin historiska förklaring och har uppstått i situationer då de egentligen var reaktioner mot något annat. Jag ska be att få återkomma med lite bättre förklaringar längre fram. Men jag tror att det går att lyssna på Sara Lindholms predikan i efterhand via nätet. Hon betonar att vår frälsning helt och hållet är ett Guds verk från början till slut, och att även vår s k medverkan egentligen i sig är ett resultat av Guds förekommande verk eller nåd. Sara betonade detta på ett så starkt sätt att jag kallade det monergism. Hade hon lämnat mer utrymme för människans egen samverkan med Gud hade det kallats synergism. Hon är inte semepelagian, för hon tror inte att en människa fallen i synd i egen kraft kan vända sig till Gud. Hon tror att vår omvändelse till Gud eller att vi börjar söka honom aktivt, egentligen är ett Guds verk i oss.”

Tänk, om kvinnoprästmotståndarna inom Svenska Kyrkan ändå ville använda sin tid till bibelundervisning! Då kanske jag skulle kunna få ha andakt igen i min hembygds kyrka! Än är jag inte 80 år fyllda. Jag har fattat, att det inte håller med sökarvänliga gudstjänster.

Teologi när den är som bäst

Ett viktigt budskap: Gud lagar det trasiga

Stinksyska

Det är inte lätt att vara begränsad och samtidigt ha en vilja att komma utanför området. Det är inte lätt heller att ha ett intresse för blommor och sen inte kunna böja sig. Rödnarv är så liten mellan trottoarkanten och asfalten men gör mig så glad. Jag måste leta efter den eftersom jag vet, att den skall finnas nu. Den gör sig heller inte med ett ”flygfoto” från min höjd. Det är meningslöst med en digitalkamera, när jag ändå inte kan böja mig.

Böja sig måste man om Gud inte skall vara en metafor på tre bokstäver bara. Böja sig måste man, om man vill veta något om Gud. Och det kunde jag en gång i tiden.

”Detta fattar inte jag men jag fortsätter att tro på dig!”

Komplexen fortsatte att härja i min kropp. Tänk, om jag ändå fått vara frisk och orkat läsa! Teologi betyder läran om Gud till exempel. Tänk, att få lära om Gud!
Vi kan ingenting veta om Gud…Är det så det blir, om man får läsa teologi år efter år?

Visst, jag kunde lägga mitt stativ till kameran på rollatorn och ta ett foto på en vacker blomma sen. Men vad hjälpte detta? Den växte fel mitt ibland brännässlor och vägtistlar. Hur skulle det gå till att hitta rätt namn? Det var just den smala, skira, röda blomman jag önskade få ett foto av! Hur skulle den göra sig bland allt ogräs vid trottoaren? Hur skulle jag kunna hitta rätt namn och komma ihåg detaljerna tills jag kom hem och kunde leta i Floran? Jag brände mig så klart på brännässlorna. Det var resultatet tills kvällen kom…
Det kunde ju inte vara en orkidé, så varför inte ta en ny promenad och hämta den.

Till slut hittade jag rätt namn men beskrivningen var inte vacker eller snarare doften den sprider runt sig. Hur går detta ihop med min tro på Gud i alla blommor? Är jag inte lite överandlig? Finns det blommor, som ger ifrån sig en frän och obehaglig doft? Och hur är det nu med Kristusdoften runt den som tror så mycket på honom?

Nu väntar en stor helg. Vem tänker på Johannes Döparens placering i sin tid och den doft han spred runt sig? På måndag hoppas jag få se en bild av Stinknässlan och att någon hjälper mig med en närbild sen på den vackra blomman. Det finns ju de som kan böja sig och har digitalkamera. Ja, förr kallades Stinksyskan visst för Stinknässla.