Det blev en plats kvar, där jag mötte blommorna för första gången. Antagligen berodde det på min sinnesstämning. Jag var inget framåt den gången utan gick och tittade rakt ner i backen. Inget framför i livet hägrade. Inte ens att få komma till skogen och känna mjuk mark under fötterna. Livet hade fått ett tvärstopp med mycket bekymmer och sorg. Då trampade jag på dessa små nästa osynliga blommor. De hade så klart funnits där förut och lyst upp den torra marken. Jag hade säkert trampat på dem förut eftersom de växte på bangården utanför mitt föräldrahem på landet.
Sen dess har jag letat efter dem och blivit överraskad att finna dem i en asfaltsdjungel. Som om de skulle vilja meddela mig ”ett glädjens budskap” även här. Här är det inga mängder, som det var ”hemma” men jag vet nu var jag skall leta efter dem. Det är mellan en trottoarkant och asfalten. Där finns de och gör mig glad! Staden är inte deras växtplats och inte min växtplats heller. Här är ingen mylla precis. Igår träffade jag några pyttesmå blommor i Torslanda. Där finns också trottoarkanter och asfalt.
Det finns ett uttryck för mina favoriter bland blommor. Det är så klart: ”Nu blommar asfalten!” Då gäller det mest en spricka i den svarta asfalten och så en maskros, som tagit sig upp och igenom. Sen är uttrycket givet för barn, som tagit sig upp och igenom svår och omöjlig miljö. Det blir asfaltsblommor. De vill jag heller inte trampa på. De har förkunnat ”ett glädjens budskap” för mig mer än en gång. Jag glömmer inte första gången och deras växtplats!
Nu vet jag var jag skall leta och har lättare att upptäcka dem.
Gunnels plats i rymden 