Kategori: Vägen valde mig

Brödet från himlen eller en oblat

Är det inte dags att reagera på den undervisning, som förekommer i vår tid offentligt? Är det inte dags att svara på frågorna om varför Jesus måste dö för våra synder? Har det inte varit ett tillräckligt starkt rop om hjälp att tolka detta svåra om blodet?

Och nu finns det offentligt en blogg om nattvardsbrödet, hur det måste vara bakat och inte får vara fel!
Så tar jag mig friheten igen att påminna om att alla kyrkor i Sverige haft grundregeln att skrift skall förklara skrift och det tydliga har företräde framför det dunkla.

Så hänvisar Nya testamentetes författare till att Gud talat på olika sätt genom tiderna som varit. Gamla testamentets texter pekar fram mot Jesus. Jesus själv sade, att han är brödet från himlen. Ett nuläge jämfört med förr, då fäderna åt manna i öknen under 40 år.

Innan uttåget ur Egyptens träldom fanns Josefs historia och hans bröders hunger. Vem förebildar Jesus om inte Josef? Vem förebildar vägen till försoning om inte bröderna? Hur skall vi få mat att äta? Vem var det som gått vägen före dem till Egypten om inte Josef? Vem var det som ansvarat för att det fanns säd i stora förråd, när hungersnöden kom?

Hur skall den insamlade säden se ut idag, när hungersnöden drabbar folket? Vem är det som öppnar sitt förråd? Kan det vara fråga om hur en oblat är bakad av vad? Jag bara undrar! Vägen fram till förrådshuset är given en gång för alla! Försoningen och kärleken fanns där redan innan brödernas hunger satte in i Kanaans land.

Precis så är det! ”Ge ni dem att äta,” sa Jesus till sina lärjungar, när folkskaran var trötta och hungriga. Det är Jesus själv, som är brödet från himlen! Det är Jesus själv, som bjuder försoning innan vi själva fattat ett dugg av försoningens innebörd och blodets mystik. Att äta av hans kött och dricka av hans blod innebär, att jag vill ha och äta ORDET från Gud sammanlagt genom alla olika sätt att ge det genom bibeln. Nattvarden instiftades genom att ett felfritt lamm skulle slaktas och blodet skulle strykas på dörrposten som skydd mot döden.

Är det bibelundervisning som fattas?

Nu blommar asfalten

Gissar att uttrycket: ”Nu blommar asfalten” kommit till när något omöjligt inträffat. Det är lika roligt varje gång, om det blir en spricka i den svarta asfalten och en maskros bryter igenom och blommar. Gissar att uttrycket ”asfaltsblomma” kommit till så – ett barn som funnits i en omöjlig situation och miljö bryter igenom det hårda, svarta och blommar trots motstånd.
Så när en asfaltsdjungel skall förtätas ytterligare är det bara att leta efter blommor mellan nyanlagd asfalt och kvarblivna schaktmassor! Livet finns kvar oavsett omild behandling.

”Det blir en plats kvar” skriver författaren Paul Tournier om i boken ”En plats för dig – Om människans sökande efter sina rötter”. Författaren berättar om att hans far dog, när han var några månader men inte ett år och modern dog, när han var sex år. Om jag inte minns fel från boken. Det blev en plats kvar i en park, där han gick med en barnsköterska efter händelsen. Det blev en plats kvar där han frågade, om de inte skulle komma tillbaka mer. Det fanns en adress där hemmet låg. Skulle de inte komma tillbaka dit? Ett annat sätt att fråga efter sin mamma och förändringen. Vad innebar den? Så blev det en plats kvar i parken, där han ställt sin fråga – en plats som gick att peka ut när han var gammal. Det var min formulering. Det var så länge sen jag läste boken. Det blev en plats till kvar, när han var i övre tonåren och promenerade på en gata. En äldre anhörig man frågade, om han inte skulle bli läkare. Någon brydde sig om honom i hans ensamhet. Så blev det en plats kvar på gatan där frågan kom.

Det blev en plats kvar för mig, då jag var sjuk och ledsen på ett universitetsbibliotek. Ett bibliotekskort dit var det närmaste jag kommit en högre skola. Nu skulle jag låna hem böcker om blommor. Dyra böcker med fina färgfoton. Så öppnade jag en och får syn på ett välkänt ansikte P.P. Waldenström. Den kände ledaren under många år i Svenska Missionsförbundet hade varit så intresserad av blommor! Och så läste jag det som står att läsa via datorn nu.

Citat från Wikipedia:
Ursprunget till landskapsblommorna kommer från den amerikanska idén med state flowers och togs till Sverige av August Wickström och Paul Petter Waldenström 1908[1]. Waldenström publicerade förslaget till att införa landskapsblommor i Stockholms Dagblad 25 maj 1908, varpå tidningen uppmanade landets botaniklärare att komma med lämpliga kandidater. Den 7 juni hade en lista sammanställts, som sedan bearbetades av professor Veit B. Wittrock från Botaniska trädgården i Stockholm. Två landskap gjorde våldsamt motstånd mot de tilldelade växterna, nämligen Skåne, som ville ha prästkrage istället för bok och Hälsingland, som hellre ville ha lin än tall. Många i Härjedalen ville hellre ha mosippa än fjällviol och många i Dalarna hellre ängsklocka än blåklocka, men protesterade inte lika högljutt som Skåne och Hälsingland. Kyrkoherden och politikern Erik E:son Hammar ändrade bok till prästkrage och tall till lin 1909.[2]

Landskapsblommorna som fenomen försvann under tiden för första världskriget, men på 1920-talet blev de åter populära, genom Kulturella Ungdomsrörelsen som tryckte upp blommorna på knappar 1921 Slut citat

Senare i livet har jag hittat en uppgift om Pingströrelsens grundare i Sverige Lewi Pethrus, att han också var intresserad av blommor. Det kanske hör ihop på något sätt? Lewi Pethrus verkade i storstaden och var hela livet intresserad av asfaltsblommor dessutom – människor vars liv brutit igenom den mörka, hårda asfalten och blommade trots allt. Hör detta till det förflutna att Skaparen och skapelsen hör ihop? Har teologi nuförtiden inget med Skaparen att göra och blommor?

SvarthöSvarthö Fotohälsning från Jämtland och Sonja Boström

Blommor som jag trampat på

Det blev en plats kvar, där jag mötte blommorna för första gången. Antagligen berodde det på min sinnesstämning. Jag var inget framåt den gången utan gick och tittade rakt ner i backen. Inget framför i livet hägrade. Inte ens att få komma till skogen och känna mjuk mark under fötterna. Livet hade fått ett tvärstopp med mycket bekymmer och sorg. Då trampade jag på dessa små nästa osynliga blommor. De hade så klart funnits där förut och lyst upp den torra marken. Jag hade säkert trampat på dem förut eftersom de växte på bangården utanför mitt föräldrahem på landet.

Sen dess har jag letat efter dem och blivit överraskad att finna dem i en asfaltsdjungel. Som om de skulle vilja meddela mig ”ett glädjens budskap” även här. Här är det inga mängder, som det var ”hemma” men jag vet nu var jag skall leta efter dem. Det är mellan en trottoarkant och asfalten. Där finns de och gör mig glad! Staden är inte deras växtplats och inte min växtplats heller. Här är ingen mylla precis. Igår träffade jag några pyttesmå blommor i Torslanda. Där finns också trottoarkanter och asfalt.

Det finns ett uttryck för mina favoriter bland blommor. Det är så klart: ”Nu blommar asfalten!” Då gäller det mest en spricka i den svarta asfalten och så en maskros, som tagit sig upp och igenom. Sen är uttrycket givet för barn, som tagit sig upp och igenom svår och omöjlig miljö. Det blir asfaltsblommor. De vill jag heller inte trampa på. De har förkunnat ”ett glädjens budskap” för mig mer än en gång. Jag glömmer inte första gången och deras växtplats!

Nu vet jag var jag skall leta och har lättare att upptäcka dem.

Skapelsens under

Följ blodspåren

Vägen och vägarna genom Gamla Testamentets historia är slingriga och landskapet kuperat. Än är det bördigt och än är det öken. Än är det fråga om många folkslag och än handlar det om en eller två personer. Det är en Gud som beskrivs. Det är många gudar som beskrivs.

En dag stod två rättfärdiggjorda genom tro sida vid sida efter en lång, lång vandring tillsammans. De såg samma vy framför sig. De var sams men just där började deras vägar att divergera. En två, tre centimeter till att börja med. Sen blev avståndet större och större. Den rättfärdige Lots väg slutade i en återvändsgräns. Han hade låtit sig fyllas av vin och låtit sig berusas. Som det ser ut utan någon fri vilja alls. Bygg gärna på den illusionen. Kvar är konsekvenserna av hans viljelöshet. Hans historia är slut men konsekvenserna fortsätter.

Två fäder vandrade rättfärdiga i tro sida vid sida tills deras vägar divergerade.

Två kvinnor levde i samma land under samma omständigheter. Två kvinnor gifte sig med var sin man men ingen av dem fick några barn. Två kvinnor blev änkor och båda stod sida vid sida en dag. Och deras vägar divergerade. Till att börja med i centimeter och sen meter tills en av dem dog i en återvändsgräns utan historia av värde.

Jesusvägen genom Gamla Testamentets historia lämnar blodsfläckar efter sig här och var. Följ hela vägen fram till Golgata där sonen dog för vår skull på riktigt. Inte bara som en förebild. Inte bara nästan på vägen upp till Moria berg. Det är bara tre viktiga kapitel att studera men stanna inte vid utsiktsplatsen för Abraham och Lot!

P.S.
Refererar till bibelstudiet måndag fm av Niklas Piensoho på Nyhemskonferensen. Niklas Piensoho höll en predikan på en Hönökonferens för många år sen om varför Jesu måste dö. Den predikan önskar jag få höra en gång till!

Så här kopplar jag olika tankar:
Abraham och Lot var båda rättfärdiggjorda av Gud genom tro.
Följ blodspåret i 1 Mos 3:21.
1) Utan ett felfritt offer bland djuren i Guds Skapelse hade det inte blivit några kläder av skinn. Så fick de tillbaka sin frimodighet inför Gud.
2) Blodet efter Abels död ropade till Gud 1 Mos 4:8-10. Mordet kunde aldrig bli ogjort.
3) Det blev blodsfläckar på Josefs mantel på grund av brödernas gärning och lögn inför fadern. 1 Mos 37:18-35
4) Den största profetian om blodet av ett felfritt lamm som kommande Messias finns före uttåget ur Egypten 2 Mosebok kap 12
5) Vägen fram till Jesu kors är lång och slingrig. Följ fläckarna av blod. I tro på hans död på korset kan vi bli klädda inför Gud och bli frimodiga. D.S.

Självironi och ironi

Utan självironi hade jag inte överlevt psykiskt de djupa skador, som jag fick genom psykiatrisk vård år 1956. Genom självironi skyddade jag min själ från att förblöda vid många tillfällen. Det var aldrig fråga om en återträff, som det talas om nu där patienten får träffa personal inom psykiatrin och berätta om sina upplevelser av bältesbehandling och tvångssprutor. Av hela mitt hjärta skulle jag vilja vara med och berätta! Men det låter sig inte göras. Min skada är för gammal! Och jag fortsätter att vara kvinna och gå in på mansdominerat område! Hör du det Dag Sandahl och prosten hemifrån!

På grund av denna ironi blir det nya ledsamheter. Jag har en blogg men ingen predikostol. Får inte ens stå på golvet i kyrkan och berätta om Jesus. Jag har tydligen gjort bort mig, som visat på att kyrka och församling har samma ord i grekiskan. Detta har jag skrivit utan att kunna grundspråken! Jag har bara sett förändringen från församling till kyrka i Bibel 2000. Två kyrkor av sten kan inte bli en kyrka har jag skrivit. Är det fel uttryckt?

Nu har pingstpastorn Mikael Karlendal varit med på Nyhemskonferensen. Som ung fick jag predika i Missionshuset i Bjurbäck, Nyhem. Då tillhörde församlingen där Svenska Missionsförbundet. Så kom detta med andedopet på 20-talet och det blev en Pingstförsamling också. Då var inte jag född men vet att ”Pingst” köpt tillbaka f.d. missionshuset. Detta var en parentes, att jag uppskattar pingstpastorn, som teolog som varit på Nyhem.

Nu närmar vi oss poängen att en kvinna förkunnat Guds ord på ett bra sätt bibelenligt tydligen:

Mikael Karlendahl skriver i sin nya blogg:

”Jag tyckte det var intressant att lyssna till Sara Lindholm som är pastor i församlingen United i Malmö. Hon har medvetet tänkt igenom sin teologi. Definitivt inte någon semipelagianism! Jag skulle nog säga att det inte ens var synergism, utan monergism.”

Mikael Karlendal svarar på frågan vad detta innebär:
”Orden har sin historiska förklaring och har uppstått i situationer då de egentligen var reaktioner mot något annat. Jag ska be att få återkomma med lite bättre förklaringar längre fram. Men jag tror att det går att lyssna på Sara Lindholms predikan i efterhand via nätet. Hon betonar att vår frälsning helt och hållet är ett Guds verk från början till slut, och att även vår s k medverkan egentligen i sig är ett resultat av Guds förekommande verk eller nåd. Sara betonade detta på ett så starkt sätt att jag kallade det monergism. Hade hon lämnat mer utrymme för människans egen samverkan med Gud hade det kallats synergism. Hon är inte semepelagian, för hon tror inte att en människa fallen i synd i egen kraft kan vända sig till Gud. Hon tror att vår omvändelse till Gud eller att vi börjar söka honom aktivt, egentligen är ett Guds verk i oss.”

Tänk, om kvinnoprästmotståndarna inom Svenska Kyrkan ändå ville använda sin tid till bibelundervisning! Då kanske jag skulle kunna få ha andakt igen i min hembygds kyrka! Än är jag inte 80 år fyllda. Jag har fattat, att det inte håller med sökarvänliga gudstjänster.

Teologi när den är som bäst

Ett viktigt budskap: Gud lagar det trasiga

Stinksyska

Det är inte lätt att vara begränsad och samtidigt ha en vilja att komma utanför området. Det är inte lätt heller att ha ett intresse för blommor och sen inte kunna böja sig. Rödnarv är så liten mellan trottoarkanten och asfalten men gör mig så glad. Jag måste leta efter den eftersom jag vet, att den skall finnas nu. Den gör sig heller inte med ett ”flygfoto” från min höjd. Det är meningslöst med en digitalkamera, när jag ändå inte kan böja mig.

Böja sig måste man om Gud inte skall vara en metafor på tre bokstäver bara. Böja sig måste man, om man vill veta något om Gud. Och det kunde jag en gång i tiden.

”Detta fattar inte jag men jag fortsätter att tro på dig!”

Komplexen fortsatte att härja i min kropp. Tänk, om jag ändå fått vara frisk och orkat läsa! Teologi betyder läran om Gud till exempel. Tänk, att få lära om Gud!
Vi kan ingenting veta om Gud…Är det så det blir, om man får läsa teologi år efter år?

Visst, jag kunde lägga mitt stativ till kameran på rollatorn och ta ett foto på en vacker blomma sen. Men vad hjälpte detta? Den växte fel mitt ibland brännässlor och vägtistlar. Hur skulle det gå till att hitta rätt namn? Det var just den smala, skira, röda blomman jag önskade få ett foto av! Hur skulle den göra sig bland allt ogräs vid trottoaren? Hur skulle jag kunna hitta rätt namn och komma ihåg detaljerna tills jag kom hem och kunde leta i Floran? Jag brände mig så klart på brännässlorna. Det var resultatet tills kvällen kom…
Det kunde ju inte vara en orkidé, så varför inte ta en ny promenad och hämta den.

Till slut hittade jag rätt namn men beskrivningen var inte vacker eller snarare doften den sprider runt sig. Hur går detta ihop med min tro på Gud i alla blommor? Är jag inte lite överandlig? Finns det blommor, som ger ifrån sig en frän och obehaglig doft? Och hur är det nu med Kristusdoften runt den som tror så mycket på honom?

Nu väntar en stor helg. Vem tänker på Johannes Döparens placering i sin tid och den doft han spred runt sig? På måndag hoppas jag få se en bild av Stinknässlan och att någon hjälper mig med en närbild sen på den vackra blomman. Det finns ju de som kan böja sig och har digitalkamera. Ja, förr kallades Stinksyskan visst för Stinknässla.

Linnea

I morse hittade jag Linnea på Facebook. Det är en förtjusande liten blomma, som inte låter sig exponeras för vem som helst eller var som helst. Det finns sånger om blommor. I söndagsskolan sjöng vi:

”Tror du små blommor bedja till Gud
fastän du ej förnimmer ett ljud
Dock upp till himlen från ängden skön
stiger så sakta blommornas bön.”

Det var ju märkligt, att denna Smålands landskapsblomma inte ville visa sig för mig där på promenader i skogen! Och inte i Västergötland och inte i Dalsland! Jo, jag blev presenterad för olika växtplatser med orden:
”Här skall det finnas Linnea!”

Men det fanns ingen. Däremot är vägen kvar där hon och jag promenerade denna försynta för mig okända kvinna och jag. Det jag hört om henne dagen innan var, att hon var intelligent men inte hade utbildat sig efter sin förmåga och begåvning. Hon hade tidvis haft mycket liten lön och hankat sig fram. Hennes växtplats var samma som Linneans. Det vågar jag påstå efter att ha fått hennes ovanliga berättelse.

”Skomakare bliv vid din läst!”

Ja, det kan så vara och hon var skomakarens dotter bara och skall inte tro, att hon är något i jämförelse med män, som är präster dessutom.

”Lyssna till de tvåbenta böckerna,” brukade läraren och prefekten säga till sina elever. Innan hon kommit så långt var den kvinnan också elev vid Stenebyskolan. Precis som jag varit. Många, många år senare har jag lyssnat på bådas berättelser om hur livet självt fört dem fram på vägen.

Idag har jag hittat en Linnea på Facebook. Osökt kommer jag att tänka på den växtplats i skogen i Dals Långed där det skulle finnas en Linnea men inte fanns. Vägen finns kvar och berättelsen av den för mig okända kvinnan, som liknar en Linnea. Hon exponerar sig inte för vem som helst men berättade för mig hur hon hankade sig fram i Göteborg på halv lön. Hennes stora intresse var hebreiska språket. Så hon gick inte till någon frikyrka utan satt i synagogan och jämförde hebreiskan på en sida och svenskan på andra. Vad hade hon fått i sina gener?

Hon är lika försynt fortfarande men blev en av Svenska Folkbibelns översättare av Gamla Testamentet.

Ett dop

Vilket dop är det enda? Vilket dop är det rätta? Vem bestämmer vem som skall döpas? Paulus påstår, att det bara finns …en Herre, en tro, ett dop och en Gud som är allas Fader…
Vad är det då vi bråkar om? Det är inte bara i vår tid det bråkas. Det har alltid varit bråk om vem som har rätt.

Så stod jag en dag på biblioteket vid ett högt bord och läste tidningen Sändaren. Där fanns en liten notis att samtalen mellan Svenska Missionskyrkan och Svenska Baptistsamfundet strandat efter 20 år. Detta tog tag i mig. Hur kan man bråka med varandra i 20 år? Senare fick jag veta, att det var långt över 20 år. Om jag var intresserad fanns det en bok utgiven om dessa skiljaktigheter mellan samfunds tolkningar.
Nej, det är jag inte intresserad av. Det har gått många år ytterligare och tack vare unga människor, som inte drar på gamla stridigheter mellan samfund, så hände något.

Jag är inte intresserad av bråk! Ändå bråkar jag och fortsätter en blogg till. Var står det skrivet i bibeln, att vi skall ta ställning till en dopbild med vatten och en duva över den främre nakne mannen? Var i bibeln står det, att Jesus var naken offentligt? Det står mycket om en mantel, en mantel doppad i blod och en lögn. Det står mycket om att vara under skyddet av någons mantel. Det står om kraften, som gick ur hans mantel till hälsa…Ja, de kastade lott om detta ytterplagg, som tydligen var som ett täcke under kalla nätter.

Men var står det i bibeln, att vi bekännande kristna skall säga ”JA” till en nidbild av honom, som var lydig ända in i döden för vår skull? Kan vi genomgå det dop, som han genomgick, när han gick ut i offentligheten? Lämnade han någon garderob?

Backspegeln

Någon har sagt, att tro sig kunna vara utan historia är som att köra bil utan backspeglar. Jag snappade upp ordet backspegel i Stefan Swärds senast blogg och associerar till ”Backspegeln” på Skara museum. Där fick jag viktig hjälp en gång genom att få läsa om Skara allmänna läroverk på 1860-talet. Det var så jag senare fick köpa boken inbunden av J Hagberg en gång präst i ”mitt” pastorat.
”Minnen från Skara skola på 1860-talet” av Peter Bagge

Ja, det var tydligen en mycket rolig skoltid för vissa elever och pennalism för andra. I min frikyrkohistoria kommer inte jag längre än till denne blivande student, som drunknade år 1868. Hans dröm var att få bli präst. Precis som farmors bror Sven Walberg. Han gick in till lillebrors skolklass innan och lillebror var 10 år och blev min morfar så småningom. Sorgen präglade hela familjen generation efter generation, tycker nog jag. Ingen mer fick studera på länge för att bli präst och bryta mönstret. Och varför just jag som kvinna skulle få denna ”prästgen” i arvet är obegripligt! (Jag menar obekvämt så klart.)

Där är vi nu. Svenska Kyrkan blev fri från staten och jag behövde inte venia för att få hålla andakt i min hembygd kyrka. En vecka före midsommar kallas det ”Vägkyrka” och jag frågade mig vad jag hade gemensamt i teologi med Svenska Kyrkan. Det var då jag fick syn på lammet med segerfanan högst upp nära taket på altaret. Sen tittade jag efter när psalmen ”Guds rena lamm oskyldig på korset för oss slaktad…” blev skriven och av vem. Sen hänvisade jag till min mor i andakten som alla kände. Hon var bondtös en gång före tiden i Norra Björke och visste hur en höna samlar in sina kycklingar, när det blir fara för dem. Det var ett kvinnligt bildspråk från Jesu tal en gång. Jag har aldrig sett något sådant tyvärr.

Därför har jag tyckt sen dess att präster bör flagga för det felfria, oskyldiga Lammet som slaktades för världens synder och mina. Och inget annat.

Bibelhänvisningar:
Till Lammet och Jesus överallt i bibeln
Till hönan och kycklingarna Matt 23:37,
Ps 57:2, 61:5, 63:8, 91:4
Till min personliga, egna historia 1 Kor 1:27

Frikyrkohistoria i Stockholm

Lång väg till försoning

Det står inte skrivet i bibeln hur länge en människa ältade sina tankar. Det står bara om att tankarna fanns kvar och dök upp igen. Tankar om brott. Det står inget om analyser. Det står bara en historisk beskrivning på orsak och sen verkan. Eller kan det vara så att vägen till försoning finns där i texterna?

Jakob fick fly hemifrån under dödshot. Han hade lurat till sig förstfödslorätten. Den tillhörde Esau. Jakob fick en dröm en natt. (Hans son Josef kallades ”drömaren” senare i tiden.) Tänk, om den långa vägen till försoning är utstakad här? Vi får inte veta hur många år vandringen varade i flykten från Esau till Jakobs kamp vid Jabboks vad. Då var Jakob liten och rädd på väg att möta sitt förflutna. Hur skulle han klara mötet med Esau på andra sidan Jordan? Kvar är drömmen om en stege, som räckte ända från himlen ner till jorden. Kvar är änglarna, som gick upp och ner på den. Kvar är att Herren inte gick till rätta med Jakob utan presenterade sig som ”din fader Abrahams Gud och Isaks Gud…” Sen fick Jakob veta vad han skulle få i framtiden. 1 Mos kap 28
Kvar är att Jesus hänvisade till denna dröm, när den blivit en verklighet! Han själv var och är förbindelsen från himlen ända ner till jorden. Han själv var och är förbindelsen från jorden och ända upp till himlen.

Innan profetian om Jesus går i uppfyllelse får vi hitta vägen till försoning i Gamla Testamentets texter. Det gäller att möta sitt eget förflutna. Men inte utan en kamp med den Okände vid Jabboks vad. Inte utan hans välsignelse! ”Jag släpper dig inte med mindre än att du välsignar mig!” Efter det kan vandringen fortsätta – vandringen mot det förflutna och mötet med Esau.

Vart vill jag komma? Jo, vägen är lång. Vägen är mycket lång senare i tiden för Jakobs söner. De trodde, att det var hungern bara, som drev dem till Egypten för att köpa säd. Som om det gick att förtränga, att deras bror Josef varit tvungen att gå den vägen före dem! Och som en slav såld till Egypten. Några få kapitel i bibeln innehåller så mycket! Fick Jakob förebråelser av Herren Gud i Betel, när döden hotade honom? Fick Josefs bröder förebråelser, när han till slut presenterade sig för dem? Hade inte bröderna gått länge nog och tänkt igenom orsak och verkan på vägen till och från Egypten om och om igen?

Jakob ledde hela sin familj till försoning med det förflutna. Det står inget om att han ältade det som varit men han förträngde det inte heller. Skall det vara så farligt att leda sin församling till försoning med ”Esau” – det som varit en gång i ett gemensamt hem?

Lovsång att sjunga efteråt:
”Han för sin hjord i bet
likt en herde
och sakta för han moderfåren fram.”
Jesaja 40:11

Om och om igen
om och om igen…
tills Lammet blir herden

Bibelhänvisningar:
Jakobs stege 1 Mos 28:12 som Jesus hänvisar till Johannes ev. 1:43-51
1 Mos kap 32 o 33 Kampen med Gud och kampen att möta det förflutna
1 Joh 1:1 Det vi har sett och hört…
Uppenbarelseboken 7:17

Klartext

Ja, så är det. Jag kan prata om flera saker på en gång och tänker långa stycken emellan. Då blir det svårbegripligt för den som eventuellt orkar och vill lyssna.
Trettioåriga kriget är visst en musikgrupp också förutom min trettioåriga interna strid mot teologin i Livets Ord, Uppsala. Tyvärr strider jag externt också. Mina närmaste vänner vet om min besvikelse och periodvis bitterhet.

Så är det då viljan att förstå. En ledare i Attention sa till mig, att jag behöver inte förstå allt. Det var ju skönt. Men några bokstavskombinationer och vad engelskan betyder hade inte varit fel. Motsvarigheten att förstå ADHD kan ju för andra vara att förstå vad SMF och BV och liknande står för. IRL måste jag lära mig bums för en präst undrade om jag var likadan i verkligheten som på nätet. Det var i början av 2000-talet med nyhetens behag av B2000.

Det var ingen klartext! Klartexten är att mitt intresse utöver andra är bibelns budskap. Då räcker det inte med svenska. Då räcker det inte med en utbildad exeget som förklarar. För exegeterna blir osams på nätet, om jag inte träffar dem IRL och ser vänligheten dem emellan. Det har jag inte gjort tyvärr och fortsätter att undra över Försoningens mellanrum och Försoningens hemlighet. Jag ramlar ofta mellan stolarna men båda författarna ovan tillhör och tillhörde – ja, just det SMF. Nu är det över. Förut var många på G. Nu skall alla vara på E. Varför inte som det stod på barndomens offerbössa då: ”I haven fått för intet så GE då för intet”. Kvar är att jag hamnade hos en exeget på Livets Ord och insåg, att där är inte försoningen en hemlighet. Försoningen är heller inte uppenbar. Försoningen är ett mellanrum. Eller är den frånvarande? Och hur är det med mellanrummet? Hur långt är det mellan altaret och den manliga prästen?

Ett av mina andra intressen har varit att rädda Eric Stands fina foton till eftervärlden. Med tålamod och hans tillåtelse. Här är receptet:
Ilford FP4, blåfilter, överexponering och 1 minuts underframkallning.

Stina o Sven022Moster Stina och fotografens lillebror

Trettioåriga kriget

Det är natt och jag hinner att tänka över det trettioåriga kriget. Undrar just varför jag vaknade så utsövd ”medan det ännu var mörkt” eller ”strax innan gryningen”. Jag älskar de olika formuleringarna för sen hände det något! Inte det vanliga morgonkaffet för min del utan en språngmarsch eller en promenad till en tom grav. Ja, det finns olika sätt att beskriva en omvälvande händelse för några lärjungar. Det är väl det. Det är inte fel att beskriva samma händelse genom mer än ens liv och referensram.

Det som varit ett trettioårigt krig för mig är tydligen en stor högtid i Uppsala. Och jag älskar bibelns formuleringar ”om livets ord tala vi.” Jag älskar Emil Gustafsons sång sen ungdomen. Han fick inte vara frisk utan dog redan i 30 års åldern. Det är precis därför jag älskar honom! Det var min far, som måste tänka om på sin 90 årsdag. ”Ingen av dessa sjukdomar skall drabba er…” Ja, han hade fått vara frisk hela sitt liv och kunnat arbeta med glädje. Nästan obehindrat och utom på söndagar. Två röda dagar var nästan en för mycket. Då kom längtan till nästa vardag. Han hade tagit vara på Herrens ord och löften och kunde citera för mig: ”Ingen av dessa sjukdomar…”

Både han och jag kunde Emil Gustafsons sånger. Både han och jag hade sjungit i Missionskyrkan av hjärtans lust. Jag sjöng hemma dessutom och kunde spela orgel hjälpligt. Tillräckligt bra men utan taktkänsla. Taktkänsla är medfött anser nog jag och svårt att lära in. Var höger och vänster är det är ett annat problem. Medfött tror jag.

Nåväl. Igår skulle jag rensa i länklistan till min blogg. Det var nytt för mig med länkar och det kom till den ena efter den andra. Ett råd senare var att inte ha det så. Hur jag borde strukturera fick jag inte veta i just det samtalet. I vart fall är det stor blandning bland de ämnen som intresserar mig.

”Exegetik” stod det i kanten. Det är borttaget nu. Jag kollade vart länken ledde och hamnade i mitt trettioåriga krig inombords med livets ord, som vi talar. Det vill säga männen. Och doktorsavhandlingen ligger här och väntar på koncentration och villighet att slå upp konstiga främmande ord. Det kommer att gå bra för jag har haft ohälsa trettio gånger två i år räknat från och till. Det senaste trettioåriga kriget är över med Livets ord. Släktforskningen är avslutad för länge sen också med kapten Krum som en av härförarna och något trettioårigt krig med danskarna har inte varit aktuellt i min generation. Intressant har det varit med allas synpunkter.

Är det mörkt ännu eller är det strax innan gryningen?

1.
Ett stilla barnahjärta
man får ej hur som helst.
Det går ej utan smärta
att så bli genomfrälst.
Det kostar tåreströmmar
förrän jag helgas så,
att alla mina drömmar
i Jesu anda gå.

2.
Den Herren vill förära
att bli en Abraham
sin Isak måste bära
som lydnadsoffer fram.
Ej utan sorg fullbordas
en sådan offerdöd.
Min sköna Rakel jordas
ej utan hjärtenöd.

3.
Men vill än hjärtat brista,
när tanken fästes på
att offra allt, ja mista
sitt eget liv också,
dess djupare är fröjden
att lyda Herrens bud,
då vi på offerhöjden
fått vittnesbörd av Gud.

4.
Som Aron stilla tiger
vid Herrens hårda slag
och sig på nytt inviger
att vörda Herrens lag,
så skall du, o mitt hjärta
i vördnad för hans bud
också uti din smärta
tillbedja Herren Gud.

5.
Se, över sorgevågen
jag ser en härlig syn,
Guds löfte, segerbågen
som glänser uti skyn.
Så vill jag Herren bida,
han inga misstag gör,
och sorgefloden vida
till Jesu hjärta för.

Tack gode Gud för Emil Gustafson och exegeterna efter honom! Av denna världen.
Bibelhänvisningar:
ingen av dessa sjukdomar…2 Mose 15:26
Om livets Ord tala vi 1 Joh 1:1 ( 1917 års översättning)
”medan det ännu var mörkt…” Joh 20:1
”då solen gick upp” Mark 16:2