Okrossbart glas

En dag small det till i ett underskåp i mitt kök. Jag öppnade skåpsdörren och ut kom en liten hög av pyttesmå glasbitar i olika former. Det var inte ofärgat glas utan mer i mörk violett åt brunt. Precis samma färg som en skål haft i okrossat glas. Den var tydligen inte okrossbar längre och hade väl kommit i kläm på något sätt. Utrymmet kanske inte räckt till.

Där är vi nu och jag ber inte om ursäkt för att jag upprepar mig gång på gång. Året var 1957 och striderna om kvinnliga präster var minst sagt obehagliga inom Svenska Kyrkan. Så den slapp jag genom att tillhöra Svenska Missionsförbundet. Dessutom hade jag aldrig tänkt tanken att bli pastor utan bara missionär.

En dag under utbildningen till sjuksköterska kom den där upplevelsen att kärlet inte var okrossbart utan gick i tusen bitar. Allt skulle sopas upp men inte slängas. Bara jag har varit envis och försökt få ihop allt igen. Bara jag har levt mitt eget liv och kan vissa årtal och viss händelser.

Så jag hade ledig dag på en plats i Sörmland och tog en promenad för att lära känna orten. Jag var tvingad börja om från början i målsättningen och kom till en äng med en vacker upptrampad stig över. Det var ju bara att följa och se vart den gick. Till vänster stod en tom talarstol och jag gissade att det varit en friluftsgudstjänst innan. Tanken på något annat möte fanns inte. Längtan tog tag i mig att få stå där och vittna om Jesus och det som står i bibeln.

En man bakom mig ropade högt och frågade om jag inte sett skylten. Vaddå skylt? Jo, det var en skjutbana och det var ju farligt att gå över ängen. Det var just en skjutövning och jag hade inte sett männen. De fanns tydligen till höger om stigen. Året var 1957 när det stod en tom talarstol och jag var som ett okrossbart glas försökte ta mig fram igen. Försökte sopa upp efter mig och hade gått in på männens revir…

Jag kom aldrig in på Missionsskolan fast jag sökte till den både en och två gånger efter denna promenad. Så klart jag måste backa och lyda den som varnade mig. Ett skjutfält är farligt att gå igenom även om stigen är vacker och att där fanns en talarstol som lockade. Kallelsen hade inte blivit krossad. Den var kvar.

En gång runt år 2002 träffade jag tillfälligt en distriktssjuksköterska. Inte för att berätta om mitt trauma. Inte för att klaga. Hon lyssnade på min berättelse och sa bara helt käckt:

”Jag hjälper dig!” Och sen fixade hon en plats i rymden med en tom talarstol för mig att få berätta. OBS! Jag fick ihop det som gått i tusen bitar! Kvinnor får berätta att Jesus lever utan att gå in på männens revir! Striden sen år 1958 om kvinnliga präster har varit lite onödig.

Tycker nog jag. Det finns tomma predikostolar överallt i tomma kyrkor. Förkunna budskapet om Jesus du som är född flicka och blev kvinna!

Vi också har fått försoningens ämbete. Jesu kan hela det brustna. Fortsätt att berätta det! Han lever och är uppstånden från de döda!

Författare: Gunnel

Västgöte, uppvuxen på landet i en trygg, god miljö, fri att välja yrke och församlingstillhörighet, bromsad i alla framtidsdrömmar genom sjukdom, en fighter, som fått börja om på nytt hur många gånger som helst. Än sen då? Rak, orubblig och envis. Jag har kämpat trons goda kamp också och älskar Paulus för hans rika bildspråk och förmåga att undervisa om Kristus som uppstånden och den levande mitt ibland oss. Debattglad. Eller "Gud vare tack att den tiden är förbi......."

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s