Omöjligt svar

Hur ger jag svar på en sådan fråga varför jag ser fram mot domsöndagen? Hur förklarar jag för den, som ingen referensram har till kyrkohistorien 200 år tillbaka i Sverige, att jag är mer schartauan än pingstvän i själen?

”Må vi då betänka huru få våra dagar äro…”

Det kanske jag berättat redan, att jag inte är tillräckligt musikalisk. Saknar taktsinne. Kan inte klappa i händerna när de skall göras så vida inte en står på podiet i kyrkan och visar tydligt. Lite annorlunda känns det med bibeltexter och musiken där.

Nej, jag skall inte börja med svart huckle för det. Det räcker med svart basker till och från kyrkan. Ja, den är ful. Överläkaren på f.d. Restad Sjukhus gick visst också omkring i svart basker och blev 90 år. Nu är jag där igen. Jag kanske inte är en from gammal kvinna på västkusten, som läser bibeln och begrundar texterna? Det kanske bara är den vanliga otåligheten? Det kanske är stressen över att livet ligger bakom och det viktiga inte är dokumenterat så tydligt, som jag skulle önska?

Så enkelt och romantiskt var och är det inte att vara mamma till tre söner och tre döttrar med ADHD, autism ja, neuropsykiatriska handikapp. Det kom en länk igår av Madelein på Facebook. Vi kan inte byta liv med varandra. Vi kan inte byta diagnoser. Vi kan inte byta tro på livet eller förutsättningar. Vi kan bara fortsätta att berätta för den som vill lyssna. Förlaget som vi har gemensamt heter Recito. Jag fick hennes sista bok i första upplagan. http://www.litenupplaga.se
Där finns min bok igen.
Hennes bok heter: ”Samma djävla ångest” (Slut på förlaget)
Min bok heter: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt”

Så var det sagt. Jag har inte begrundat de föreslagna bibeltexterna för domsöndagen bara varit stressad över att livet som finns nästan är färdiglevt. Här hos mig finns inga tusen sätt att leva kvar. Här finns inget USB-minne ännu med filmen om mitt budskap:

”Hoppas att de psykiskt sjuka får upprättelse och respekt!”

Inspelningen ligger redan bakom. Det fanns och finns en, som trodde på mig och ville satsa! Det finns en, som aldrig sett eller hört mig, som var villig att klippa samman all berättelse. ”Koka ner,” säger de ”till 30 minuter”. Frustrationen lär visst synas i filmen över att jag inte fick bli något. Inte få bli mamma heller.

Kvar är att jag måste vara politiskt korrekt. Det innebär att vara positiv och säga ”JA TILL LIVET” och ändå inte säga ”JA TILL LIVET”. Hur bär sig vår stadsminister åt egentligen? Vi skall vara positiva, arbetsdugliga, delaktiga i samhället med vår insats utan sjukdom eller handikapp! Vi får inte låtsa om vem vi tror på! Ha det för oss själva!

Vem vill ligga samhället till last och vara exkluderad? Vem vill bli ”skammad” som oduglig?
”Du vet väl om att du är värdefull att du är viktig här och nu?”

Jojo. Den sången passar perfekt i kyrkan men är inte politiskt korrekt. I politiken gäller hälsa och höga inkomster.