Ingen vet var Gud kommer ifrån. Ingen vet heller var Åklagaren (Djävulen) kommer ifrån. Gud har många namn i bibeln. Det har Djävulen också. Gud var först med sitt: ”Varde ljus” och det vart ljust. Hade livet varit ett schackspel borde vitt vinna, eftersom vitt alltid är ett steg före svart. Detta berättade en av mina patienter för mig på tidigt 60-tal inom psykiatrisk vård. Jag var arbetsterapeut och ville, att han skulle lära mig spelreglerna.
Nu är livet inget spel och Gud som Skaparen av allt var och är först ut. Han är och var och blir Segraren till sist och redan på Golgata genom sin Son Jesus Kristus. Det får se ut hur som helst och jag som gammal blir mer och mer glömsk. Jag minns inte vad jag skrev sist som blogg.
Idag vet jag, att jag vill skriva, att Gud var först ut och kommer att vinna oavsett mörkret i världen! En kvinna och en mans kropp kan förenas och ett nytt liv uppstår. Sen är det Skaparen som står för livet. Det är bara han, som kan ge liv och sammanväva en ny människa i människans modersliv. Satan kan bara slakta och förgöra senare. Jesus vann seger över Satan i öknen en gång för alla efter fyrtio dagars fasta med orden:
”Gå bort från mig Satan!”
Sen vann Jesus seger genom sin död för alla på korset.
Precis så. Hur det än ser ut idag i en människas liv och vad som blivit förstört i det förflutna, så vill Gud skapa något nytt genom sin Son.
Jag för min del väntar på en nytryckt bok på posten idag. Den är redan klar ”online” med andras hjälp och en ljuslåda. Och många plock med bilder…
Ljuslådan bad jag att få av en brorson till min 85-årsdag.
Några andliga ledare tackar och tar emot kritik. Bra att ”det” lyfts i dagen. Jag kände en som blev skadad för livet redan då hon var fem år gammal. Hon kunde läsa redan då och fick i uppgift att läsa för en gammal nästan blind kvinna om krigen i Gamla Testamentet. Tjugofem öre var mycket i början av 40-talet, som ersättning för ett litet barn.
När skall någon engagera sig mot alla krigsbilder, allt våld och porren, som visas via TV-program, så att barn inte skadas och får ångest av alla övergrepp?
Gud som haver barnen kär. Ja, var finns han? Och jag skyller ifrån mig som många andra och söker mer än en syndabock. Under årens lopp har det blivit många bloggar, många förklaringar och ursäkter. Andra har gjort fel mot mig.
Nu är det februari år 2022. Fyrtio år har gått sen jag mot min vilja måste lämna tillbaka ett barn, som jag fått förtroende att ha i mitt hem. Det gick inte så bra för någon av oss sen. Jag blev besviken och bitter på samhället. Inget kan göras ogjort. Till min 85-årsdag önskade jag en ljuslåda av äldsta syskonbarnet. Sen har jag varit uppe på stege till överskåpet och hämtat kartong efter kartong, magasin efter magasin, fast jag inte får gå upp på en stege! Gamla kan ramla eller drunkna i minnen.
Eller sortera dem för digitalt arbete i datorn…
Gud som haver barnen kär. Den var för lätt för barnet att lära sig utantill i slutet av 70-talet. Så vi utökade en kväll med psaltarpsalmen 23. Hur lätt som helst att lära utantill! Jag är med er alla dagar intill tidens ände…
Idag den 26 februari 2022 märker jag, att tiden bearbetat texten om syndabockarna i Gamla Testamentet. Jag behöver båda två. Jesus har dött för min synd. Men först burit bort den till ASASEL. (Det har med en öken att göra där det inget liv finns. Jesus vann seger över Djävulen för min skull just där.) Allt finns att läsa om i bibeln. Summan är sanning. Alla hans domar är rättvisa. Om domen får gå nu över min synd, så är jag frikänd i tro på vad Jesus gjort på korset för mig och alla andra.
Tidigt i morse valde jag igen att komma med en repris. Nu från den 3 december 2010. Det är precis vad jag skulle vilja undervisa om idag! Jag önskar av hela mitt hjärta, att det skall komma en hunger efter Guds ord, som det är presenterat genom hela bibeln. Det är ingen snabbmat.
Det har gått över 50 år sen den stränge professorn i anatomi lyckades sätta lite skräck i mig och kanske i de andra eleverna också.
Han sa, att även om vi blev väckta mitt i natten, så skulle vi kunna beskriva blodomloppet. Så viktigt var det och uppräkningen började i vänster förmak.
Har blodomloppet någon början och ett slut? I bibeln finns det också ett blodomlopp, som jag ser det. Vänster förmak får då motsvara Edens lustgård, då ett oskyldigt, fläckfritt offer dog för att Herren Gud skulle kunna kläda människan och ta bort hennes skam. 1 Mos 3:21
Blodet utgjutet som ett offer cirkulerar i bibelns texter fram till Jesu död på korset. Då förklarade Jesus, att det var fullbordat och gav upp andan. Joh 19:30
Kan någon fatta blodets betydelse och innebörd? Jag kan inte utveckla mina tankar ner till de första århundradena om hur olika män tolkat bibeltexterna. Jag har…
Tänk dig en studiecirkel i höst på historisk mark nära vattnet. Så naturskönt som Restad Gård ligger…
Resultatet låter inte vänta på sig! Det är redan givet med rubriken som är satt.
Äntligen har bitarna fallit på plats med samtal med TTELA, Brinkåsens sjuksköterskor och chefen för hotellet. Inte nog med det. Det finns en konstnär, som hyr en lokal på före detta stormavdelningens första våning. Det var inte min avdelning den gången. Vilken dröm! OBS dröm.
Nu har jag äntligen fått se det lugna vatten, som jag drömt om att får se. Det ligger nedanför hotellet. Hotellet låg inte vid porten, som jag tänkt mig. Där var en annan ganska ny byggnad. Och inte nog med det. Jag fick se vattnet, när vi guiderna och jag lämnade administrationen. Vem fattar vad jag bär på?
I en läkartidning år 1955 på Sahlgrenska Sjukhuset fanns en underbar bild på en sjö…
Gott Nytt År önskar jag dig som läser min blogg. Oavsett om det är omodernt med blogg, så fortsätter jag prata för mig själv rakt ut i luften. Exakt som upplevelsen var år 1957, när min framtid var spolierad, som jag trodde. Men där stod en tom talarstol/predikostol övergiven på ett skjutfält i Åby utanför Norrköping.
Glömmer inte min längtan: Tänk, att få står där och vittna! Inte om vad jag varit med om år 1956 utan om Gud så klart!
Där är vi fortfarande! Nyårsdagen år 2000 kom det över mig i Smyrnakyrkan i Göteborg, att jag skulle vilja ut på nätet och berätta för unga, som aldrig går i någon kyrka. Det blev verkligt med dator och en adress till bibelsajten i mars. Efter detta gick det inte så bra för mig. För jag blev arg. Det får man inte bli på nätet för 12 – 20+ åringar, även om de retades…
Nåväl. Jag blev avstängd, när jag inte kunde sköta mig. Kvar är någons doktorsavhandling efter fem år som heter: ”Bibeln på mina egna villkor”. Den fick jag av författaren som gåva.
På grund av min ålder hade jag blivit avstängd år 2004.
Den är högre idag. 86+… Ser fram mot att bli 87. Det säger dom som vet hur barnslig jag är.
Nu har det gått över ett år igen. Det har bara försvunnit. Sist vid denna tid satt jag vid en present jag önskat helt käckt till min födelsedag. För den som fått snickarbegåvning i arv generation efter generation skulle väl det vara lätt att fixa en ljuslåda!
Inte fattade jag att det var så mycket enklare att köpa en till gamla faster oavsett priset! Jag hade försökt med, att han skulle få nytta av om jag gick igenom alla svart/vita negativ. Nu sitter jag här och är framme vid en kartong med negativ i färg. Det är inte lika roligt! För nu ser jag så mycket sämre och har inte varit så gammal tidigare. Färgerna går i varandra och miniatyrerna är för små att leta bland.
Livet hade hunnit ikapp mig många gånger före Corona. Isoleringen av Corona har inte varit något hot, att jag skulle kunna dö ute bland andra i gemenskap. Nej, jag är tränad i att vara hemma ensam. Mitt första svåra ryggskott kom våren 1967. Då var enda behandlingen att ligga still i en säng med masonitplatta under madrassen tre veckor.
Det var då jag passade på att tala med Gud på allvar. Jag ställde mina svåra frågor och han svarade. Allt gällde Nehemja och hur hans synd kunde vara orsak till den nedrivna staden i Jerusalem. Fångenskap som fångenskap. Kunde mitt lidande i ryggskott och värk bero på synd? Hade jag syndat och var orsak till all narkotika, som kommit in i staden och förstört så många unga?
Det var då det år 1967, som blev kroniskt ryggskott som diagnos. Nehemja fick vara med och bygga upp muren i Jerusalem och jag är tacksam för Herrens lektion till mig angående synd. Han har rätt så klart. Jag hade inget fattat av att vara tacksam över frälsningen. ”Du skall kalla dina murar för frälsning!”
Så frälste Herren på den dagen. Vattnet stod som en mur till höger och vänster. Fienden egyptierna omkom och Israel som ett folk var räddade ur sitt slaveri. Ja, det är ändå längre bort i tiden! Kunde detta vara möjligt, att den mur blivit nerriven, som varit runt Herrens eget hus – ett tempel där han skulle bo?
Kan detta vara möjligt att min sjuka kropp, som bara värkte skulle vara ett tempel där Herren önskade bo? Hur många bibelverser hör ihop egentligen? Det undrar jag, som fått en ljuslåda i present för drygt ett år sen.
Jag har suttit och stirrat på allt negativt.
Nu är det en dag kvar av gamla året. Jag tänkte börja med positiva remsor… Men oj, så svårt att komma ur mina gamla hjulspår – de negativa.
Vad vore advent i en frikyrka utan att få sjunga: ”Gå Sion din konung att möta…” Den skrevs av Erik Nyström 1893* musik: James Mc Granahan 1881.
”Bered dig som väntande brud…” Obegripligheterna fortsätter men melodin är lätt och bra, upplyftande som ”kom igen nu” – ”var glad” ”var glad i din herre och Gud…” oavsett hur mörkt det ser ut!
Det är måndagsmorgon sista veckan före dan före dan som barnen ser fram mot eller har ångest inför. Så jag gör en utvärdering av alla jular som passerat i mitt långa liv. Kvar blir minnet av förväntan på en rolig julklapp av en viss faster och att få öppna redan på förmiddagen. Av de tre troende, stränga fastrarna var det en som gav spel. Min far var lika strängt uppfostrad att detta var synd, så mina äldre syskon fick inte hålla på med sådant. Lite tråkigt att tänka tillbaka på men han ändrade sig mot slutet i barnaskaran – tydligen. Ett spel hette ”Vasaloppet”. Jag var yngst och först i 80-årsåldern berättade storasyster om motståndet mot spel och kortspel för hennes tid.
Det var mer motstånd än så i vårt hem. Svagdricka på jul var en gräns med en låg alkoholprocent. Det är jag innerligt tacksam för. Den gränsen har jag behållit. Det har varit bekvämast så med ett antingen/eller. Vet inte var detta just står i denna för mig negativa syndkatalog. Det var en bra regel, att säga nej till alkohol. Jo, det står att läsa om i Efesierbrevet kapitel 5:18-19 ”Berusa er inte med vin, sådant leder till ett liv i laster. Låt er i stället uppfyllas av Anden, så att ni talat med varandra i psalmer, hymner och andliga sånger, och sjunger och spelar för Herren i era hjärtan.” Under hela min arbetsperiod i livet, så har jag mött barn, som bara upplever ångest inför julen, när den närmar sig. De vet inte hur den skall sluta på grund av någon förälders alkoholmissbruk. Hur skall dessa barn kunna förstå sången: Gå Sion din konung att möta och var glad!
Var ligger då Sion och vad står det för? Den fjärde betydelsen av Sion i Illustrerat Bibellexikon är det tempelområde där kung Salomo lät bygga ett tempel åt Herren. Det antogs vara på Moria berg dit arken förts in. I detta sammanhang talas om Sion som Guds heliga berg, platsen där han har sin boning. ”I vidare bemärkelse betecknar namnet hela Jerusalem som Guds heliga stad, där man samlas för att hålla högtid. Jfr ”Sions dotter” om Jerusalems invånare.” Citat ur Illustrerat Bibellexikon
I 2 Krönikerboken kapitel 3 citerar jag:
”Salomo började bygga HERRENS hus i Jerusalem på Moria berg, där HERREN hade uppenbarat sig för hans fader David, på den plats som David hade ställt i ordning, jebusiten Ornans tröskplats.” I 1 Krön 21:18 berättas om kung David, som får befallning av Herrens ängel att gå och resa ett altare på jebusiten Ornans tröskplats. Detta är spännande läsning om denna tröskplats och betalning för den! David gav sexhundra siklar guld i full vikt för platsen. Ornan ville ge platsen åt kung David men han gick inte med på det. Vi får inte bevis för att Moria land är samma plats, som där Abraham prövades av HERREN att offra sin ende son Isak. 1 Mos kap 22 men ”platsens frälsningshistoriska betydelse är oersättligt. Isak är ju här förebilden till Jesus.”
Jag vill inte vara utan: ”Gå Sion din konung att möta…” någon enda adventstid. Jag vill inte ha moderniserade korta sånger utan bibelberättelserna! Frågan är hur det skall gå till att få kunskap om namnens innebörd och platsernas betydelse?
”Städse på Sion jag tänker…” – en ny himmel och en ny jord har Herren tänkt ut åt sitt folk, som kallas bruden. Gud kan inte ljuga. Han håller sina löften om hjälp nu och sen. Sök först hans rike och hans rättfärdighet så skall allt detta andra tillfalla er.
Utan besvikelser på julafton och efteråt.
P.S. Dagen efter finns detta bibelcitat ur Svenska Kärnbibeln i en app en kvart om dagen:
Joh 18:36
36Jesus svarade [Pilatus]: ”Mitt rike (min konungamakt som inte är begränsat till en plats, utan finns överallt där mina befallningar råder) tillhör inte denna världen. Om mitt rike var från den här världen, hade mina efterföljare kämpat (stridit) för att jag inte skulle bli överlämnad till judarna. Mitt rike är inte av (har inte sitt ursprung eller källa från) den här världen.” D.S.
Det här är ju min Blogg. Och jag är gammal men som ett barn och berättar vad jag varit med om. Jag tränar på att läsa den gamla tryckstilen. Nu går det lite bättre. Teol. Dr. Peter Fjellstedt skrev förklaringar till All den heliga Skrift. De trycktes i tre band år 1883. Trettio år har banden stått i min bokhylla utan att jag fattat värdet. Nu gör jag det! Med ett uttryck i nu-tid så är det hög igenkänning.
BIBLIA – Det är all den heliga skrift, men förklaringar (Höga Visan Band 3)
Nu är det skrivet! Jag är ingen bakåtsträvare i min församling! Bibeln är äldre än 1800-talet. Bibeln behöver inte förnyas i sitt innehåll eller i sin målsättning från Givaren. Han vill att alla människor skall bli frälsta och komma till insikt om sanningen. (Se 1 Tim 2:4). Ja, det finns olika översättningar men då är det bara att jämföra. En sjökapten sa en gång, att om någon faller överbord på en båt och blir uppdragen ur vattnet, så är han räddad men han är inte frälst för det! B2000 har bytt ut ordet frälst till räddad.
Jag är mycket intresserad av ords betydelse men kan bara svenska. Väl mött i bibelläsning! I Höga Visan behövs någon som förklarar innebörden av valen av ord. Ofta finns det bibelhänvisningar. Då behöver de ställena också förklaringar.
Ge inte upp om det är svårt att läsa bibeln. Be den helige Ande om hjälp! Jesus lovade en Hjälpare, när hans verk på jorden var fullbordat. Han gick tillbaka till sin himmelske Fader, som han kom från.
Först bad Jesus för alla, som kommer till tro på hans ord genom lärjungarna.
För dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa. Ja, den bibelversen är så känd och vi som är äldre lärde oss memorera bibelverser. Vi kunde de viktiga utantill med hjälp av Navigatörerna. Den versen kunde vi ge varandra. Den versen fick jag i den allra svåraste situationen i mitt liv. Det kom en dag, då jag måste lämna tillbaka ett barn, som jag fått låna några år. Men jag hade känt honom hela hans liv. Vi två kände varandra så väl…
Nästa år är det fyrtio år sen vi måste skiljas. Ingen kan ta ifrån mig min kärlek och mitt hopp. Om jag blev skammad, när jag var 20 år, så kände jag Jesus då också. Han har funnits hela mitt liv med modersmjölken. Om jag blev än mer skammad sex år senare på före detta Restad Sjukhus, när jag sökte lämplighetsintyg för att få ta körkort en gång till så var Jesus med i det samtalet också!
Nu kommer poängen bums! Allt detta svåra ledde mig till att söka Jesus i Gamla Testamentet. Där är han dold men inte uppenbar.
Jesus har varit med barnet i alla åren
Jesus blev skammad för min skull, för att jag skulle få frid. Och genom hans sår har jag fått läkedom.
Jo, jag fattar vad som gäller Israel i bibeln och vad som gäller mig!
”Ohelbar är den skada du fått,” sa Herren, ”men jag vill läka dina sår.”
Den 5 september år 1956 är över. Den 5 september år 1959 är också över och alla andra svåra dagar…
Nu klipper vi och klistrar en skammens resa. Sen är det jag som bara berättar om Jesus! Och kanske om barnet jag längtade efter…
Jag är treenig. Jag har en kropp, ett psyke och en ande och skall upp till bevis. Så nu gäller det att träna!
Första gången i mitt långa liv som jag märkte, att jag har en kropp, då var jag fyra år men inte fem. Det finns inga minnesbilder av några personer runt mig bara minnet av en stor plåtsax. Det begreppet kan jag nu. Den sattes in vid utsidan av min knäskål och mellan ett gips. Den smärta minns jag. Det gjorde så ont! Gipset som jag haft tio dagar ner över foten skulle bort. Orsaken var att jag velat hjälpa min pappa att gräva, när han för några ögonblick satte trädgårdsgrepen med platta tinnar ifrån sig. Jag hade tydligen trampat som han gjort men körde den rakt genom en bar fot. Det finns inte ett enda minne från den händelsen eller dygnen på lasarettet utan min stora familj. Barn fick inte ta emot besök för de bara grät efter mammans besök…
Varför saknar jag minnen från åren innan fem? Hur jag än gräver hittar jag bara ett. Min pappa satt i fåtöljen i ”telefonrummet” (rummet där telefonväxeln bredvid köket stod och som var mammas kombinerade arbetsplats). Det måste vara söndag, eftersom pappa satt still. Jag satt i hans knä och han sjöng för mig om barnet, som gick i skogen och grät, ensam utan att hitta hem förrän i näst sista versen. Detta måste väl visa på att jag har ett psyke? Jag var ju hemma igen!
Anden då? När blir ett barn andligt? Jo, det var i en hemsk situation, när mina lekkamrater stod utanför mitt hem och tittade nyfiket in genom fönstren. Vad hände där innanför? Skräcken kröp närmare och jag kom in och såg att min mamma tagit emot zigenare. De skulle tydligen få bo hos oss! Utanför stod pojkarna och markerade, att här händer något konstigt. Kanske skamligt främmande?
Jag gick högst upp på mitt vindsrum och grät stilla och böjde knä. Inte för att jag var ödmjuk utan därför att pojkarna jag lekte med kunde med och titta in i våra fönster. Det var kallt i rummet och min egen lilla järnkamin nådde inte så högt över golvet. Jag måste stå på knä för att kunna tända en brasa. För min skull. Under tiden snyftade jag och bad till Gud, att zigenarna skulle få bo någon annanstans. Deras tält hade inte kommit med samma tåg som dem till vår socken.
Ute var det snöoväder. Gud hörde bön och de fick bo i ”godtemlarhuset”. Min kropp kände, att det var kallt i mitt lilla vindsrum. Mitt psyke var känsligt för att vara omtyckt eller inte.
Det var första bönen utanför ”Gud som haver barnen kär” och mammas böner.
Jag blev frigående. Det finns en plats till i hemmet men på första våningen och bredvid köksspisen. Där fattade jag ett tyst, inre beslut utan att någon såg det utanpå mig. Varken mina föräldrar eller min lite äldre syster. Det var söndag och hon och jag undrade om vi måste gå med till kyrkan.
Kroppen, psyket och anden blev ett. Och började älska missionskyrkan och vad den stod för…
Det regnade kraftigt denna dag för tio år sen. Vattnet hann inte rinna undan i undergångarna för spårvagnar. Det stod högt men jag skulle fram och forcerade vattnet med bilen. Min bok hade kommit från tryckeriet. Det fanns ingen återvändo.
En timma tog det mig att sträckläsa den. Och acceptera slarvfelen. År 1987 redan hade jag berättat för en kurskamrat och arbetsterapeut, att jag hade en bok i huvudet. Mitt första manus fick inte hennes godkännande. Så boken fick hon först efter ett halvår. Hennes kritik kom först efter en månad. Då fick jag veta, att hon letat efter det som stod på baksidan utan att hitta det i boken.
Astrid och Gunnel år 1957
Boken heter: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt”. Det är min ironi över sjukhusjournaler. Sen dess har jag bloggat och föreläst om mitt livs trauma – mötet med sinnesjukhusvården år 1956. Om jag inte minns fel blev det engelska ord några år senare. Kanske för att mildra skammen. Jag kom till Restad Sjukhus frivilligt men hade inte fyllt 21 år. Det var året för myndighet då. Alltså måste min mamma skriva på ansökan om vård för min sömnlöshet. Den kunde både hon och jag, att den går över. Vi kunde mitt temperament också.
Nåväl diagnosen var satt för livet och orubblig. Då hade de rätt att vårda mig efter den utan att fråga mig om lov. Utan att inse att jag trodde på mig själv och min kunskap om mig själv och hur man möter en patient. Där kommer Astrid in. Personalen gick med mig mellan olika avdelningar allt eftersom de tyckte, att jag blev sämre eller bättre. På tredje avdelningen var det Astrid som vakade en natt och fick ta emot min ilska över behandlingen och stället. Hon samtalade med mig artigt, som om jag var frisk. Astrid berättade, att hon hade en dotter som hette Gunnel. Sen lärde hon mig hur det skulle kunna gå till att få frisk luft med tillägget, att när jag fick gå ute själv var jag välkommen hem till henne.
Hennes inställning till mig räddade mig. Åren gick och jag fick en höftprotes. Det gick inte längre att stå ut med värken natt och dag. Operationen gick bra år 2007. En dag fick jag ett samtal från en sjukgymnast. Hon berättade, att jag var färdigbehandlad som patient. I ett nu brast allt för mig och jag började storgråta. Utan att veta varför vaknade jag sen klockan 3 på nätterna och grät. Det blev dags att ta itu med skräcken för min sjukjournal från 1956. Sjukgymnasten hade råkat trycka på fel ord: patient och behandling. Jag blev tvungen att läsa rad för rad från år 1956. Så upplevde andra mig. Så kom jag ihåg allt i detalj.
Hemma hos Astrid och Åke Sandstedt år 2010
Så jag grät och skrev. Tog deras uttryck som rubrik och skrev ner vad jag upplevt. När manus var klart kom våndan över hur personalen skulle uppfatta min berättelse. Våndan växte med tiden men vänner muntrade upp – arbetsterapeuter, specialistsjuksköterskor och andra fick egna manus. Inget hjälpte. Jag måste fråga dem som mött mig i sjukaste tillstånd! Karin min klasskamrat sen realskolan och mentalsköterska hela yrkesverksamma åren på Restad Sjukhus/Östra Klinikerna, Vänersborg sa, att jag fick berätta vad jag ville. Det samma sa Astrid och Åke biföll.
Nu är jag ambivalent igen. Ska jag verkligen berätta en gång till? Hur kan min berättelse bli viktig som kultur?
”Mad heritage & comtemporary arts”. Nej, jag kan inte engelska ännu och måste slå på varje ord. Då plötsligt när jag vill fega ur dök det upp ett foto på Astrid 97 år. Hon lever! När ett barnbarn frågade, om hon kände igen henne, svarade Astrid:
”Nej, det gör jag inte. Men jag vet att jag älskar dig!”
Berättat av Angelica för mig. Hennes mamma hette Gunnel men dog när lillasyster Christine var född. Astrid berättade allt detta svåra, när mitt manus skulle godkännas och tryckas.
Astrid Sandstedt f. 1924 med barnbarnet Christine
Rubriken nu då? Var kommer den ifrån? Jo, den kommer ur min ilska eftersom mentalsjukvården inte blivit så mycket bättre angående bältesläggningar, tvångssprutor och diagnoser sen år 1956. En sak är att skämmas i onödan för en psykisk svacka. En annan sak var att bli skammad gång på gång för att jag varit sjuk.
Det är bara jag som vet hur mycket Gud hjälpt mig att hantera chocken, traumat och destruktiv skräck för återfall. Skräcken för deras behandling har varit mycket värre än fel diagnos. Foto: Gunnel Bergstrand
Astrid har varit med mig, när jag velat besöka detta område. Hon har gett mig sin egen berättelse om hur det var att vara personal och tvingas bo över värsta avdelningen 10 B. Personalen fick finnas sig i att bli väckta på natten, om någon patient blev mycket störande. Så börjar berättelsen i filmen med samma namn, att Åke friat till Astrid och gått i samma trappa som vi andra.
Här kommer en fortsättning av allt mitt ”tänk”. Många vet att mina associationer är fria hit och dit i stor fart. Svårt att hänga med för många. En av alla mina syskonbarn är bibliotekarie och har besökt mig på ”Bok & Biblioteksmässan” i Göteborg många gånger. Där har det gått att köpa tidningar från äldre årgångar. Så fick jag nr 1-2 1995 av Svenska Hus Kultur och Miljövård ett år. Den är lika bra ännu som första året, då jag mötte en viss artikel.
Där tar mitt intresse vid för ändå äldre hus som byggts upp och plockats ner år efter år under en ökenvandring på fyrtio år. Det gällde ett hus, där Herren vill bo mitt ibland sitt folk på vandring. Tänk, om de fuskat i någon detalj! Tänk, om inte beskrivningen på måtten funnits med så att vi kan granska om bygget håller!
Ge inte upp! Detta inlägg kommer att bli svårt att få ihop! Det kommer att bli långsökt! Ett par letade en gång efter en stuga, ett renoveringsobjekt. En var arkitekt. Allt skulle bli som det en gång varit utan stilbrott! På bilden ser vi att de lyckades. När jag läser hela artikeln ser jag många besvikelser som måste smältas. Falu rödfärg var inte som den skulle. De inristade årtalen i bjälkar stämmer däremot. (Jag har en målad trälåda från år 1808, målad i originalfärg. Ingen konstnär har målat om den och hittat på ett årtal. Lådan var tydligen en bröllopsgåva. Som ett exempel…)
”Hur jag blev frälst eller…”
Det är första delen av rubriken som blandar alla mina tankar! Och har gjort under så många år i mina bloggar. Det skall inte handla om genusforskning. Det skall handla om man och kvinna, som längtar efter att få återskapa ett hus, som en gång varit stilbildande. För så står det i artikeln. I författarens barndom fanns det väldigt många små stugor med de måtten som stengrunden visade och väggarna som fanns kvar. Grunden i huggen sten fanns kvar och kunde märkas upp sten för sten. Väggarna var på väg att bli bra brasved. Allt blev upptäckt i sista stund och räddat! Så jag kopplar ihop allt intressant arbete att hitta delar till drömhuset med författarens slanguttryck efter den tiden på 70-talet. Att vara frälst hade den betydelsen att vara förtjust i. Sen blev de helfrälsta. Längre in i artikeln blev författaren just det. Jag för min del blev mer och mer intresserad av tabernaklet i öknen som missionären Wilhelm Bergling och andra berättade om. Den utvecklingen och förståelsen från Moseböckerna i bibeln intresserar mig mycket. Detta var på samma 70-tal.
Hur jag blev frälst och sen riktigt frälst är en mycket lång historia med eget slit och andras insatser. Egentligen skulle jag vilja göra en egen ordlista. Det finns så många fackuttryck, som försvunnit från vår tidslinje. De som gått i kyrka på gudstjänster sen sin barndom har inte ens fått förklaringar vad orden står för. De som går på dagens gudstjänster är inte kulturarbetare.
Som jag ser det. De vet inte hur illa jag tycker om begreppet kulturarv som skall bevaras när det gäller en Missionskyrka till exempel.
En gång var den min som enda överlevande i församlingen på den orten. Den var som en vacker profil på bygatan enligt någon. Dessutom hade jag gått ur och flyttat på mig. Märkligt nog var stenarna i grunden märkta. Måtten på väggarna var de samma där andra byggt…
Hur intressant som helst!
En orgel, några gamla sångböcker, en trasmatta och ett gammalt dörrlås. Allt växer vi ifrån.
Gunnels plats i rymden 