Skrivet av: Gunnel | 6 september, 2009

Vem var 2611?

Det var i grevens tid, som jag kom till kyrkogården. Regnet hängde i luften. Den kraftiga blåsten från igår hade bedarrat. Får man vara så nyfiken och gå på en kyrkogård och undra: ”Vem var det och vem var detta? Var det en man? Eller var det en kvinna?

Eller är detta maximal sekretess inom sjukvården, att bara ange fyra siffror? Kan man dö som ett nummer i ett system?

Ljuset trängde igenom utifrån fälten och lyste upp kyrkogården i ett milt sken mellan de gamla träden. Gräsmattorna var mjuka och regnmättade. Mina skor blev våta direkt. Fotoljuset var perfekt. Snart skulle det vara slut med denna möjlighet att kunna se långt bortom alla svarta kors. Namnlösa döda människor var märkta med nummer i en stor, stor cirkel. Deras överskötare eller överläkare hade normala uppgifter om namn födelsedag och dödsdag. På deras gravstenar fanns till och med färska blommor. Och texten:
Älskad – saknad

Det var i grevens tid jag kom till kyrkogården. Om några år har den nyplanterade häcken runt omkring vuxit upp, blivit tät och kommer inte att släppa igenom något ljus utifrån. Ingen kan längre se vidden.

Märkligt att jag hittade dit efter 53 år för det är bara en liten gångstig bakom det som en gång var den s.k. stormavdelningen på sinnessjukhuset. Märkligt om minnet sviker mig, att det inte såg ut så då utan var rader av svarta kors med dessa olika nummer på?

Karin var en frisk mentalsköterskeelev den gången år 1956 och jag var en sjuk sjuksköterskeelev. Vi hade varit skolkamrater på realskolan. Skammen att träffas här och blygseln för oss båda finns inte ord för. Båda har rätt till sina känslor och vi jämförde under tiden, som hon levde och vi promenerade. Karin uppmuntrade mig gång på gång att berätta, vad jag upplevt. Hon kunde historien hur det var, innan Hibernalen kom.

En dag hade jag lyckats tjata mig till ”ledsagad permission med vårdare”. Karin hämtade mig på den så kallade stormavdelningen och kunde vägen till kyrkogården och vidare till öppet vatten. Vi var 20 år då. När jag fotograferat färdigt på kyrkogården över 50 år senare, såg jag att den höga muren runt rastgården var öppnad. Jag kunde  promenera in där och minnas stormavdelningens alla sjuka. Jag kunde se bakifrån. Gården var så vacker nu och ljuset var så behagligt. Då gick dom allra sjukaste runt, runt, runt på en begränsad yta efter varandra. I den rundvandringen slapp jag att gå.

Tur att jag är så framåt och är mer än ett nummer.


Responses

  1. Åh, vad du skriver bra, riktigt bra ! Här skulle jag nästan velat se fotot du tog där ljuset trängde in mellan träden och kyrkogården.Javisst, är det ofattbart och obegripligt anonymt med bara ett nummer på ett svart kors. Hur kunde de få bli så?

  2. Tack. Rose-Marie, lämnade in filmrullen idag och väntar 4 dagar. Inget digitalt här inte. Hälsningar Gunnel

  3. […] Vem var 2611? Tidigare berättelse från den 6 sept 2009 […]

  4. […] Vem var 2611? […]


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: