Nyårsaftonen den 31 december 1969 gick över till en ny dag. Jag var inte barnvakt längre. Mamman till barnen hade kommit hem från nyårsfirande med mina kristna vänner. Det var dags för mig att åka hem. Jag hade bil på den tiden.
Innan dess gav hon mig ett meddelande, som fick rakt motsatt effekt i mitt liv. Jag lever inte i en ”ofrivillig ensamhet”. Den blev mer eller mindre påtvingad mig på grund av en felaktig, grym diagnos år 1956. Efter den konsekvensen av behandlingen och diagnosen, ville inte jag gifta mig och eventuellt få barn. Den psykiatriska stämplingen av en mentalsjukdom är ärftlig. Skräcken för vad jag sett och läst på var förlamande. Hennes budskap var, att hon var med barn igen och igen. Precis som min mamma varit och jag fått livet som gåva.
I denna situation var det inte lämpligt att bli glad över att ett litet barn var på väg! (Hon undrade om jag var klok, som såg livet som en gåva.)
Min längtan efter barn gick aldrig över ens efter fyllda 90 år. Jag är abortmotståndare och vill säga JA till LIVET. Det är bara Gud, som kan tända ett liv eller släcka. Det är bara Skaparen, som kan sammanväva i foster till ett barn och foga ihop benen. Satan försöker kopiera livet men misslyckas totalt.
Snart skall Satan bli bunden för gott och nerkastad dit han hör hemma.
”I Jesu namn” brukar det stå i en viss almanacka av litet format med predikotexter angivna. Året är 2026…
Gunnels plats i rymden 
Köper alltid ”Den vanliga svenska almanackan” -i Jesu namn och Herrens år vill jag leva alla dagar.