För dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa. Ja, den bibelversen är så känd och vi som är äldre lärde oss memorera bibelverser. Vi kunde de viktiga utantill med hjälp av Navigatörerna. Den versen kunde vi ge varandra. Den versen fick jag i den allra svåraste situationen i mitt liv. Det kom en dag, då jag måste lämna tillbaka ett barn, som jag fått låna några år. Men jag hade känt honom hela hans liv. Vi två kände varandra så väl…
Nästa år är det fyrtio år sen vi måste skiljas. Ingen kan ta ifrån mig min kärlek och mitt hopp. Om jag blev skammad, när jag var 20 år, så kände jag Jesus då också. Han har funnits hela mitt liv med modersmjölken. Om jag blev än mer skammad sex år senare på före detta Restad Sjukhus, när jag sökte lämplighetsintyg för att få ta körkort en gång till så var Jesus med i det samtalet också!
Nu kommer poängen bums! Allt detta svåra ledde mig till att söka Jesus i Gamla Testamentet. Där är han dold men inte uppenbar.
Jesus har varit med barnet i alla åren
Jesus blev skammad för min skull, för att jag skulle få frid. Och genom hans sår har jag fått läkedom.
Jo, jag fattar vad som gäller Israel i bibeln och vad som gäller mig!
”Ohelbar är den skada du fått,” sa Herren, ”men jag vill läka dina sår.”
Den 5 september år 1956 är över. Den 5 september år 1959 är också över och alla andra svåra dagar…
Nu klipper vi och klistrar en skammens resa. Sen är det jag som bara berättar om Jesus! Och kanske om barnet jag längtade efter…
Jag är treenig. Jag har en kropp, ett psyke och en ande och skall upp till bevis. Så nu gäller det att träna!
Första gången i mitt långa liv som jag märkte, att jag har en kropp, då var jag fyra år men inte fem. Det finns inga minnesbilder av några personer runt mig bara minnet av en stor plåtsax. Det begreppet kan jag nu. Den sattes in vid utsidan av min knäskål och mellan ett gips. Den smärta minns jag. Det gjorde så ont! Gipset som jag haft tio dagar ner över foten skulle bort. Orsaken var att jag velat hjälpa min pappa att gräva, när han för några ögonblick satte trädgårdsgrepen med platta tinnar ifrån sig. Jag hade tydligen trampat som han gjort men körde den rakt genom en bar fot. Det finns inte ett enda minne från den händelsen eller dygnen på lasarettet utan min stora familj. Barn fick inte ta emot besök för de bara grät efter mammans besök…
Varför saknar jag minnen från åren innan fem? Hur jag än gräver hittar jag bara ett. Min pappa satt i fåtöljen i ”telefonrummet” (rummet där telefonväxeln bredvid köket stod och som var mammas kombinerade arbetsplats). Det måste vara söndag, eftersom pappa satt still. Jag satt i hans knä och han sjöng för mig om barnet, som gick i skogen och grät, ensam utan att hitta hem förrän i näst sista versen. Detta måste väl visa på att jag har ett psyke? Jag var ju hemma igen!
Anden då? När blir ett barn andligt? Jo, det var i en hemsk situation, när mina lekkamrater stod utanför mitt hem och tittade nyfiket in genom fönstren. Vad hände där innanför? Skräcken kröp närmare och jag kom in och såg att min mamma tagit emot zigenare. De skulle tydligen få bo hos oss! Utanför stod pojkarna och markerade, att här händer något konstigt. Kanske skamligt främmande?
Jag gick högst upp på mitt vindsrum och grät stilla och böjde knä. Inte för att jag var ödmjuk utan därför att pojkarna jag lekte med kunde med och titta in i våra fönster. Det var kallt i rummet och min egen lilla järnkamin nådde inte så högt över golvet. Jag måste stå på knä för att kunna tända en brasa. För min skull. Under tiden snyftade jag och bad till Gud, att zigenarna skulle få bo någon annanstans. Deras tält hade inte kommit med samma tåg som dem till vår socken.
Ute var det snöoväder. Gud hörde bön och de fick bo i ”godtemlarhuset”. Min kropp kände, att det var kallt i mitt lilla vindsrum. Mitt psyke var känsligt för att vara omtyckt eller inte.
Det var första bönen utanför ”Gud som haver barnen kär” och mammas böner.
Jag blev frigående. Det finns en plats till i hemmet men på första våningen och bredvid köksspisen. Där fattade jag ett tyst, inre beslut utan att någon såg det utanpå mig. Varken mina föräldrar eller min lite äldre syster. Det var söndag och hon och jag undrade om vi måste gå med till kyrkan.
Kroppen, psyket och anden blev ett. Och började älska missionskyrkan och vad den stod för…
Det regnade kraftigt denna dag för tio år sen. Vattnet hann inte rinna undan i undergångarna för spårvagnar. Det stod högt men jag skulle fram och forcerade vattnet med bilen. Min bok hade kommit från tryckeriet. Det fanns ingen återvändo.
En timma tog det mig att sträckläsa den. Och acceptera slarvfelen. År 1987 redan hade jag berättat för en kurskamrat och arbetsterapeut, att jag hade en bok i huvudet. Mitt första manus fick inte hennes godkännande. Så boken fick hon först efter ett halvår. Hennes kritik kom först efter en månad. Då fick jag veta, att hon letat efter det som stod på baksidan utan att hitta det i boken.
Astrid och Gunnel år 1957
Boken heter: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt”. Det är min ironi över sjukhusjournaler. Sen dess har jag bloggat och föreläst om mitt livs trauma – mötet med sinnesjukhusvården år 1956. Om jag inte minns fel blev det engelska ord några år senare. Kanske för att mildra skammen. Jag kom till Restad Sjukhus frivilligt men hade inte fyllt 21 år. Det var året för myndighet då. Alltså måste min mamma skriva på ansökan om vård för min sömnlöshet. Den kunde både hon och jag, att den går över. Vi kunde mitt temperament också.
Nåväl diagnosen var satt för livet och orubblig. Då hade de rätt att vårda mig efter den utan att fråga mig om lov. Utan att inse att jag trodde på mig själv och min kunskap om mig själv och hur man möter en patient. Där kommer Astrid in. Personalen gick med mig mellan olika avdelningar allt eftersom de tyckte, att jag blev sämre eller bättre. På tredje avdelningen var det Astrid som vakade en natt och fick ta emot min ilska över behandlingen och stället. Hon samtalade med mig artigt, som om jag var frisk. Astrid berättade, att hon hade en dotter som hette Gunnel. Sen lärde hon mig hur det skulle kunna gå till att få frisk luft med tillägget, att när jag fick gå ute själv var jag välkommen hem till henne.
Hennes inställning till mig räddade mig. Åren gick och jag fick en höftprotes. Det gick inte längre att stå ut med värken natt och dag. Operationen gick bra år 2007. En dag fick jag ett samtal från en sjukgymnast. Hon berättade, att jag var färdigbehandlad som patient. I ett nu brast allt för mig och jag började storgråta. Utan att veta varför vaknade jag sen klockan 3 på nätterna och grät. Det blev dags att ta itu med skräcken för min sjukjournal från 1956. Sjukgymnasten hade råkat trycka på fel ord: patient och behandling. Jag blev tvungen att läsa rad för rad från år 1956. Så upplevde andra mig. Så kom jag ihåg allt i detalj.
Hemma hos Astrid och Åke Sandstedt år 2010
Så jag grät och skrev. Tog deras uttryck som rubrik och skrev ner vad jag upplevt. När manus var klart kom våndan över hur personalen skulle uppfatta min berättelse. Våndan växte med tiden men vänner muntrade upp – arbetsterapeuter, specialistsjuksköterskor och andra fick egna manus. Inget hjälpte. Jag måste fråga dem som mött mig i sjukaste tillstånd! Karin min klasskamrat sen realskolan och mentalsköterska hela yrkesverksamma åren på Restad Sjukhus/Östra Klinikerna, Vänersborg sa, att jag fick berätta vad jag ville. Det samma sa Astrid och Åke biföll.
Nu är jag ambivalent igen. Ska jag verkligen berätta en gång till? Hur kan min berättelse bli viktig som kultur?
”Mad heritage & comtemporary arts”. Nej, jag kan inte engelska ännu och måste slå på varje ord. Då plötsligt när jag vill fega ur dök det upp ett foto på Astrid 97 år. Hon lever! När ett barnbarn frågade, om hon kände igen henne, svarade Astrid:
”Nej, det gör jag inte. Men jag vet att jag älskar dig!”
Berättat av Angelica för mig. Hennes mamma hette Gunnel men dog när lillasyster Christine var född. Astrid berättade allt detta svåra, när mitt manus skulle godkännas och tryckas.
Astrid Sandstedt f. 1924 med barnbarnet Christine
Rubriken nu då? Var kommer den ifrån? Jo, den kommer ur min ilska eftersom mentalsjukvården inte blivit så mycket bättre angående bältesläggningar, tvångssprutor och diagnoser sen år 1956. En sak är att skämmas i onödan för en psykisk svacka. En annan sak var att bli skammad gång på gång för att jag varit sjuk.
Det är bara jag som vet hur mycket Gud hjälpt mig att hantera chocken, traumat och destruktiv skräck för återfall. Skräcken för deras behandling har varit mycket värre än fel diagnos. Foto: Gunnel Bergstrand
Astrid har varit med mig, när jag velat besöka detta område. Hon har gett mig sin egen berättelse om hur det var att vara personal och tvingas bo över värsta avdelningen 10 B. Personalen fick finnas sig i att bli väckta på natten, om någon patient blev mycket störande. Så börjar berättelsen i filmen med samma namn, att Åke friat till Astrid och gått i samma trappa som vi andra.
P.S Den 12 september 2025 var det 12 år sen jag fick vara guide för en projektledare Annica Engström och en ljudtekniker Martin Olsson på hela Restad Gård med i huvudsak avdelning 10 B och kyrkogården. Min berättelse blev film. Den 7 september firade jag själv utan andras vetskap, att jag vänt på kuttingen och visat upp bottensatsen men vandrat vidare. De var med på mitt 90-årsfirande samt Hanna från Familjevårdsstiftensen, där en och två psykologer ordnade en filmfestival år 2015 med folk från hela världen, som hade erfarenhet av mentalsjukvård men som tagit sig ur sina trauman av den vården.
Olika människor har kommit i min väg i rätt ögonblick och betytt vändpunkter. D.S.
Här kommer en fortsättning av allt mitt ”tänk”. Många vet att mina associationer är fria hit och dit i stor fart. Svårt att hänga med för många. En av alla mina syskonbarn är bibliotekarie och har besökt mig på ”Bok & Biblioteksmässan” i Göteborg många gånger. Där har det gått att köpa tidningar från äldre årgångar. Så fick jag nr 1-2 1995 av Svenska Hus Kultur och Miljövård ett år. Den är lika bra ännu som första året, då jag mötte en viss artikel.
Där tar mitt intresse vid för ändå äldre hus som byggts upp och plockats ner år efter år under en ökenvandring på fyrtio år. Det gällde ett hus, där Herren vill bo mitt ibland sitt folk på vandring. Tänk, om de fuskat i någon detalj! Tänk, om inte beskrivningen på måtten funnits med så att vi kan granska om bygget håller!
Ge inte upp! Detta inlägg kommer att bli svårt att få ihop! Det kommer att bli långsökt! Ett par letade en gång efter en stuga, ett renoveringsobjekt. En var arkitekt. Allt skulle bli som det en gång varit utan stilbrott! På bilden ser vi att de lyckades. När jag läser hela artikeln ser jag många besvikelser som måste smältas. Falu rödfärg var inte som den skulle. De inristade årtalen i bjälkar stämmer däremot. (Jag har en målad trälåda från år 1808, målad i originalfärg. Ingen konstnär har målat om den och hittat på ett årtal. Lådan var tydligen en bröllopsgåva. Som ett exempel…)
”Hur jag blev frälst eller…”
Det är första delen av rubriken som blandar alla mina tankar! Och har gjort under så många år i mina bloggar. Det skall inte handla om genusforskning. Det skall handla om man och kvinna, som längtar efter att få återskapa ett hus, som en gång varit stilbildande. För så står det i artikeln. I författarens barndom fanns det väldigt många små stugor med de måtten som stengrunden visade och väggarna som fanns kvar. Grunden i huggen sten fanns kvar och kunde märkas upp sten för sten. Väggarna var på väg att bli bra brasved. Allt blev upptäckt i sista stund och räddat! Så jag kopplar ihop allt intressant arbete att hitta delar till drömhuset med författarens slanguttryck efter den tiden på 70-talet. Att vara frälst hade den betydelsen att vara förtjust i. Sen blev de helfrälsta. Längre in i artikeln blev författaren just det. Jag för min del blev mer och mer intresserad av tabernaklet i öknen som missionären Wilhelm Bergling och andra berättade om. Den utvecklingen och förståelsen från Moseböckerna i bibeln intresserar mig mycket. Detta var på samma 70-tal.
Hur jag blev frälst och sen riktigt frälst är en mycket lång historia med eget slit och andras insatser. Egentligen skulle jag vilja göra en egen ordlista. Det finns så många fackuttryck, som försvunnit från vår tidslinje. De som gått i kyrka på gudstjänster sen sin barndom har inte ens fått förklaringar vad orden står för. De som går på dagens gudstjänster är inte kulturarbetare.
Som jag ser det. De vet inte hur illa jag tycker om begreppet kulturarv som skall bevaras när det gäller en Missionskyrka till exempel.
En gång var den min som enda överlevande i församlingen på den orten. Den var som en vacker profil på bygatan enligt någon. Dessutom hade jag gått ur och flyttat på mig. Märkligt nog var stenarna i grunden märkta. Måtten på väggarna var de samma där andra byggt…
Hur intressant som helst!
En orgel, några gamla sångböcker, en trasmatta och ett gammalt dörrlås. Allt växer vi ifrån.
Tusen tankar skall sorteras. Datorn är öppen med sin skärm. Ett vitt överblivet papper från köksbordet är skannat och klart för illustration. För din skull. Jag vet, att det står för tomhet, det negativa. Där har varit en oval, som jag klippt ur. Den skulle jag ha för att rita ner ett bibelstudium ur minnet från 70-talet. Bara att skrolla lite längre ner till kampen mellan Gud och Satan i en själ illustrerat av David och Saul och 3.000 fiender om platsen.
Poängen nu och genast är att jag inget förstår av främmande ord. Detta irriterar mig, om jag skall få vara med dem som förstår – de lärda!
”Mad heritage contemporare arts”
Samma år som jag skulle få fortsätta från folkskolan år 1949 kom det ut två skollexikon. Så det är bara att skanna!
Så var det klart! Vi hamnar på den 5 september år 1956. Då hände ju allt detta mad i ett nu – nästan. Sextiofem år senare är min berättelse guld värd har jag fått höra och jag vill inte vara mad! Jag vill inte vara en x-patient i ett nutida sammanhang bland lärda forskare!
Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ och vad kan en människa ge till lösen?
Fritt ur minnet av den bibelvers, som jag fick av min konfirmationspräst en gång – samme man som var snäll och körde en 20-åring frivilligt till ett före detta sinnessjukhus. Det hette ”sinne” på den tiden och blev bytt till engelska ”mental” för att sudda ut ruskigheterna – trodde de. Som om det hjälpte någon människa med en själ!
Jo, nu skall jag träna på att skriva en artikel om mina erfarenheter. Mitt motdrag är att få vara mig själv och kristen. Men det är just Kristendomen som togs bort från den sortens sjukvård. Det handlade inte om själavård! Det handlar fortfarande inte om vård av själen. Därför skall inte jag fega ur utan träna och träna på att formulera orden – formulera tomrummet utan honom som blåste liv i själen.
Jo, det kan jag! Jag har gått utbildning i anatomi på Sahlgrenska Sjukhuset och har kvar professorns ritning på vad som händer i hjärtat på en nyfödd, när navelsträngen blir klippt. När det ingen förbindelse finns längre till moderkakan måste den nyfödda dra sitt eget första andetag.
Det är ett livstecken de runt omkring väntar ivrigt på. Såg du att jag skrev ”den nyfödda”? Jag skev inte ”den nyfödde” för nu gäller det mitt liv och vem som fyllde tomrummet efter min mor, när jag var 4½ år gammal. Det var så att jag ville vara med min pappa. Han höstgrävde i hallonhäcken och ställde ifrån sig grepen med platta tinnar för en stund. Tydligen passade jag på och körde den genom en bar fot. Sen har jag inget minne längre. Inte förrän efter tio dagar på lasarettet. Då körde de en plåtsax mellan gipset och knäleden för att ta bort det och jag skulle få resa hem till stora familjen. Det gjorde så ont, att jag minns smärtan. Mammor fick inte besöka på den tiden, för då grät barnen, när hon gick igen. De tio dygnen är ett tomrum i min själ utan ett enda minne.
Är det synd om mig? Inte alls. Jag fick bara för mig en dag att begära hem journalen från denna olyckshändelse. Jag ville se hur sjukvården för kroppen uttrycker känslor. Men där fanns inget sådant. Jag har en fot. Exakt var skadan fanns är beskriven. Ingen gråt som i den andra journalen från tiden på ett sinnessjukhus.
Där står, att jag grät en gång. Jo, jag minns den gången. Jag hade kommit till insikt om att jag aldrig skulle kunna komma därifrån.
Det var så Israels folk sa och ville slippa Herrens ledning och vara som alla andra folk. Ja, det kanske är mer bekvämt att vara som folk är mest och inte sticka ut. Men livet blev inte så för ISRAEL. Livet blev inte som jag tänkt privat heller. Det har varit omtumlande och minst sagt obekvämt. Men deras historia har räddat mig!
Så tidigt igår morse mellan 5 och 7 ritade och skrev jag ner ett sammandrag från ett bibelstudium, som jag fick i början av 70-talet och har i mitt minne. Jag är så frustrerad av att inte få hålla bibelstudier, där det ingen efterfrågan finns…
Narkomanmissionen skulle ha en konferens på Västanås för nyfrälsta narkomaner och frivilligarbetare. Bibelläraren som skulle tala blev sjuk och måste lämna återbud. Det blev bara att dela upp ansvaret för sammankomsterna…
Först ut blev en kunnig i psykologi och medicin. Han redogjorde för hur kroppen reagerar efter ett långt missbruk av droger och vad som händer, om det blir ett avbrott, när någon blir befriad från missbruket. Det kunde komma ett återfall. Det kunde komma efter en månad eller efter tre månader eller efter ett år. Det var bra att få lyssna lyssna till faktakunskap. Återfall kom.
Andra talare var två nyfrälsta narkomaner som berättade om berg och dalbanorna i känslolivet mellan himmel och helvete ungefär. Som att få en ny kung i livet och den tidigare var avsatt! Ett våldsamt krig inom en människas själ med tre tusen fiender.
Så blev det min tur och jag bad att få låna ”ägget” på svarta tavlan med vårt medvetande och vårt undermedvetande. Det tyckte jag passade perfekt att visa på Guds rike, som är ett och att Israel egentligen skulle vara ett rike tillsammans med en Gud.
Så kom berättelsen om folket, som ville vara som alla andra folk och ha en kung. De fick som de ville. Samuel sörjde men Gud sa, att det inte var honom de förkastade utan Herren själv. Så fick de som de ville en ståtlig kung högre är andra och ståtligare. Han hette Saul. En dag kom han med egna påhitt och fick inte vara kung längre. Han ville inte lyssna på Herrens ledning. Det var då oron uppstod i helheten. Det blev krig på krig…
En kung efter Herrens vilja blev smord. David blev utvald – en herdepojk.
Visst är detta lätt att följa i bibelberättelserna? Så bekväma skall vi väl inte vara och bara sjunga lovsånger?
Bibelhänvisning är 1 Samuelsboken kapitel 24 och Psaltaren 57.
Som sagt. Detta blev ritat fritt ur mitt minne igår morse. Jag är 85+ och då ingår ”minnesträning” i förebyggande syfte. Annars kan jag också bli utsatt för behandling med mediciner.
(Om jag skulle rita ett ägg och beskriva striderna i mitt förflutna från år 1956, så var mitt JAG i strid mot sjukvårdens uppfattning om mitt psyke. Det har varit som Saul med tre tusen fiender mot mig.)
Vet inte om det är rätt citerat men solen skiner och jag går inte ut ändå i denna skira, vackra vårdag. Hemhjälpen som städat hade hört så många gamla tala om alla motigheter som uppstått. Plötsligt. Motigheter som började dagen innan sa hon att de gamle berättat om. När det motiga var klart var det just ingenting men hade blivit gjort. Sen gick min städhjälp.
Kvar är förundran över nätsamverkan. Så enkelt att föreslå, att vi kan läsa en psalm i Psaltaren tillsammans. Ja, det gäller ju att ha en plats i rymden att träffas på – en delad plats. Den här platsen har en annan tilldelat mig med mitt namn. Det är jag fortfarande så glad över. Här kan jag få prata för mig själv mer än någonsin.
Så när någon berättade att Psaltarens psalmer kan få extra liv genom sin historia, så fattade jag inte hur det skulle kunna gå till för mig. Nu vet jag, för jag hamnade rätt fort i min hembygd och där blev de, som levt före mig så levande. Deras gamla hus är kvar i minnet även om de är rivna för nybygge. Här är sången jag fick som länk och de andra som vill lyssna:
Inspelningarna är gjorda innan jag föddes men Psaltaren 32 sitter i minnet varenda ord. Det var så många som önskade sången av Einar Ekberg i radions ”Andliga Sånger” förr i tiden.
Långt senare i livet började jag med släktforskning för en Hemvändardag. Jag ville lära mig lite om bygdens folk tiden innan mina föräldrar kom till socknen år 1919 och 1921. Jag som inte fattat vad en kyrkogård har med kultur att göra! En kyrkogård är väl ändå bara en plats för de som dött? En riven Missionskyrka är väl ändå bara en byggnad, som inga medlemmar hade längre? Och med så tunna väggar dessutom! Hur kan det som inte finns längre bli en kulturskatt?
På biblioteket frågade jag efter en gammal bok som hette: ”Min far – Gunnar Wennerberg” skriven av Signe Taube. Den boken fick de hämta upp från ”källaren”. Jag hann bara bläddra lite så fick jag syn på namnet Lärkebo och fick gåshud. Jag var hemma och visste precis hur det såg ut runtomkring. Den första fotbollsplanen för mig låg mittemot. Men så jag skämdes över att sparka boll med bara pojkar på min tid! Hoppades att ingen vuxen skulle se det…
Nu till poängen. Tonsättaren till Psaltaren 32 som Einar Ekberg sjungit in hade sin farfars släkt i min hembygd. Han hette Gunnar Wennerberg precis som sin far Gunnar Wennerberg och släktens gravsten på kyrkogården är mycket stor och liggande till vänster innanför klockstapeln i Norra Björke kyrka. Detta är vad jag förstår ett stycke kultur, om stenen en gång legat inne i själva kyrkan? Stenen hade från början ett Krucifix i mitten av stenen och fyra upphöjda bilder av djuren i Danielsboken eller djurbild som stod för evangelisterna. Stenen var mycket påkostad och visar på en rik familj inom socknen och deras tro.
Ur Wikipedia citerar jag: ”Ofta är det först i samband med att en byggnads eller miljös kulturhistoriska värden är hotade som det blir tydligt att de måste värnas. K-märkningen innebär då att det kulturhistoriska värdet kan finnas kvar och berika samhället.” Huset Lärkebo där släkten bott blev inte kulturmärkt men däremot ett boningshus i närheten som heter Gunnarsbo. Men vad hjälper det om ingen vill betala för skötsel av byggnaden?
Psaltarpsalmen 32 skrevs av kung David för omkring 3500 år sedan. Tack vare tonsättningen började den sjunga inom mig. Jag känner släktingar till Gunnar Wennerberg. Jag känner min hembygd. Jag har en plats för huset där Evangeliska Frikyrkoförsamlingen bildades av släktingar till Gunnar Wennerberg. Jag har en dröm, där jag kan ana både Fridhem, Lyckhem och Vårvik. Den drömmen har jag bjudit på ibland för den fick en ny, gångbar bro över ån, där det varit en fallfärdig, sned spång förut.
Så i drömmen var vi på väg hem min far och jag och gick ”Kärlekens stig”. I min dröm hade han redan då varit död i många år. Det sista tydliga han sa till mig var:
”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör.”
Den sången sjöng inom honom den gången.
Några av medlemmarna som startade Evangeliska Frikyrkoförsamlingen i Fridhem, Östbjörke.
Det var ingen måtta på min entusiasm när jag var ung och gick utbildning inom sjukvården. Det var så stort och märkvärdigt med Sahlgrenska Universitetssjukhuset. Så kom jag hem till landet och mina föräldrar och hann knappast ta av kappan, innan jag måste berätta senaste föreläsningen av docent Thorvald Bjurö. Den handlade om fysiologi och det autonoma nervsystemets påverkan på blodkärlen i olika situationer. Det fanns inget tak för hur imponerad jag var av hans kunskap om blodcirkulationen. Det blev väl en liten paus. Där passade min pappa på lugnt och sakligt med sitt inlägg:
”Han har varit här!”
Gissa om jag kom av mig av pappas enkla vetskap. Denne skicklige docent hade varit ett barn och suttit på vår kökssoffa i vårt enkla kök och var sin pappas son, som också kunde blodets betydelse! ”Livet är i blodet.” Så står det i bibeln har har stått där snart 6000 år. I vår enkla Missionskyrka hade pastor Hilmer Bjurö predikat om kraften i Guds sons blod. Fysiologi eller teologi så är det samme Skapare bakom.
Lördagen före första advent ett år på 70 eller 80-talet ringde en man och frågade vad jag gjorde. Jag svarade, att jag förberedde en predikan. Nästa fråga kom vad den skulle handla om. Svaret blev: ”Natt skall icke råda där nu ångest råder.” Det avsnittet var ju i de föreslagna predikotexterna.
”Vad vet du om ångest? Och vad skall du säga om det?”
Jag blev svarslös men hittade snart en motfråga. Kunde jag få ställa den? Jo, det gick bra. ”Varför är du så rädd för att dö?” Svaret kom bums:
”Jag har inga kläder!”
En dag fick jag kopia av ett brev, som inte var undertecknat. Pastor Eric Nilsson fick det första arket med karbonpapper till nästa som blev mitt. Där står bland annat, att vi jamsar om Jesu blod som någon slags ricinolja mot alla krämpor och viftar med våra fribiljetter till himlen. Ett oersättligt brev av andras syn på oss frikyrkofolk. Oersättligt därför att bibeln berättar, att vi alla är nakna inför Gud och utan kläder.
Så detta tål att repetera. Livet är i blodet. Ett blod fick rinna oskyldigt redan i Edens lustgård därför att Gud själv vill ge kläder åt två nakna, rädda, skamsna människor.
Någonstans i min blogg finns brevet i sin helhet. (till Dessa det vederbör..) Rädslan för döden är inte mindre idag. Så onödig rädsla när Jesus dog i vårt ställe och kan ge frimodighet inför döden.
”Gå därför ut och gör alla till lärjungar!” Matt 28:19
Det är Jesu missionsbefallning. Inte något annat. Så vi backar till första påsken i Jerusalem då de två lärjungarna lämnade allt obegripligt bakom sig. Luk 24:13-31
Den namnlösa är du eller jag. Vi får vara hur nertyngda som helst av det som mött oss och frågande inför framtiden. Vi får prata om allt som skett och att vi trodde… Främlingen dyker upp vid vår sida.
Jesus är överallt i skrifterna enligt honom själv. Vi är tröga till att tro! Nu är jag själv i 1 Mos 37 och tillbaka i tankar om att följa blodfläckarna.
Så vi backar till denna röra med alla bihustrur. Det står inget om att Laban hade en relation med Gud! Han levde efter sin omgivnings sätt att leva och den äldsta skulle giftas bort först. Hon var inte vacker! 1 Mos 29
Jag vågar se, att Jakob förebildar Jesus, som arbetade som en slav i sju år för att få sin älskade ”Rakel”! ”Tjänare” i grundtexten kan även betyda ”slav”. Jesus utblottade sig själv och blev lydig intill döden på ett kors. Han älskar inte bara ”Rakel”, som jag ser som Israel utan även hedningarna i ”Lea”. Pröva detta. Sen blir det lättare att förstå röran med de tolv sönerna med hustrur och bihustrur. Av all denna röra sluter HERREN senare ett förbund med sig själv! Oss till godo.
Josef hade vallat fåren tillsammans med Bilha och Silpas söner – sin fars hustrur. Sen vill jag visa på ”deras far” i detta kapitel 1 Mos 37 alltså alla tolv sönernas far Israel! Längre in i kapitlet står det att en av sönerna Ruben ville rädda Josef undan döden, så han kunde komma hem till ”sin far”. i NT finns en lärjunge som ville rädda Jesus från döden.
”Ingalunda skall detta ske dig!”
Titta på detta och jämför med Jesus i Joh kap 8 där judarna påstår, att de har Abraham till far minsann! Hatet mot Jesus avslöjar något annat! Jfr detta med Rut och Orpa som stod i samma situation och fick välja att följa eller inte följa. (Ruts bok i bibeln.)
Alla behöver någon att skylla på. I min bokhylla finns gamla biblar. En av de äldsta är inte en utan i tre band och tryckt år 1882:
”Biblia, det är All den heliga skrift, med förklaringar af P. Fjellstedt”
Där har jag stavat mig fram i de gamla tryckbokstäverna om de två bockarna. Vi kallar dem syndabockar, eftersom allt Israels folks synd skulle placeras på dem . Detta skulle upprepas varje år under fyrtio år i öknen. Där är poängen! Det är ingen poäng, att inte ha någon referensram till berättelserna i bibeln. Det är ingen poäng, att inte ha någon bibelkunskap.
Den mesta teologi jag kan har jag sjungit in i olika frikyrkor som: ”Nu är försoningsdagen kommen för världen all. Kristus fullbordat lagen, Satan har bragts på fall. Tallösa skaror ilar hem till sin arvedel, nu har de funnit vila, läkdom för sargad själ. Kör: Dig o, Guds Lamm ske ära att du vårt offer blev och med den stungna handen skuld-brevet sönderrev. Och utav oss ett evigt rike av präster gjort. Bland alla namn på jorden endast ditt namn är stort.”
I vuxen ålder har jag läst bibelns berättelse i 3 Mos kapitel 16. Så kom en dag då jag fick P. Fjellstedts Förklaringar. De tre banden stod i min bokhylla trettio år, därför att jag inte gitte lära mig den gamla stilen. Ingen ursäkt. Ingen ursäkt heller att under den tiden leta efter syndabockar – någon eller några att skylla min skada från 1956 på.
Nu kommer poängen! P. Fjellstedt förklarar de två olika bockarnas funktion och lotteriet vem som skulle dö och vem som skulle jagas ut i öknen. Asasel är fortfarande inte förklarad! Detta är värt att läsa om! Den som påstår, att han ingen synd har är en lögnare. ”Summan av ditt ord är sanning, dina rättfärdiga domslut är eviga. (Ps 119:160) Kung David fick besök av profeten Natan och fick själv uttala domen över den rike mannens synd som tagit den fattige mannens enda får för att laga till gästabud.
”Dödens är den man som gjort så.” Andras synd kan vi studera. Israels folk skulle placera all sin verkliga eller eventuella synd på två olika bockar. Här är poängen! Israel är grymma. Två lärjungar flydde från allt de varit med om i Jerusalem en påsk. De trodde, att de kunde gå ifrån allt. Med ryggen åt det förflutna.
Då dök en främling upp vid deras sida som inget visste av vad som hänt och varför de såg så bedrövade ut. De fick berätta allt de varit med om. Hur kunde detta grymma som hänt i korsfästelsen av deras Mästare gått förbi någon? De två kunde tydligen Skrifterna och främlingen hade bara att relatera till bland annat de två syndabockarna. Det gissar jag. Läs själv Lukas kapitel 24:13-31.
Det står inget om att det var två män, som flytt från sitt förflutna med Jesus. Det står inget om deras synder under denna tid. Det står bara, att det som skett under påsken i Jerusalem måste ske. Det är det som är så svårt att fatta! Poängen i allt mitt tjat om behandlingen på Restad Sjukhus år 1956, som var så fel gjort mot mig! Det fanns syndabockar att lägga skulden på!
För nu är jag den namnlösa lärjungen, som lämnat påsken i Jerusalem! Jag orkade inte se allt lidande och blod!
”Kom igen nu, Gunnel,” sa han till mig, så vill jag förklara att detta måste ske!
Påsken alltså. En syndabock fick jag att lägga all synd på. Han skulle bära ut den i öknen så långt från mig som möjligt. Platsen där jag försöker gräva upp den gång på gång heter Asasel. Då får jag veta, att Jesus vunnit seger i öknen en gång för alla över Djävulen. Åt andra och åt mig.
En syndabock fick jag att lägga all synd på. Han måste dö sen på ett altare. Lite av blodet skulle sen översteprästen bära in i det allra heligaste inför Gud åt mig och alla andra. Åren har gått. Plötsligt fattar jag de gamla skrivtecknen bättre i Peter Fjellstedts förklaringar! Det rör sig om min synd, som måste bäras inför Gud! Det rör sig om min synd, som inte skall grävas upp i öknen Asasel!
O, evangelium!
”Då träda synden fläckar fram Jag blir med rövar´n släkt.”
Mitt livs testamente är en rulle släktforskning ur bibeln. Ett testamente blir giltigt först när givaren är död, skriver Paulus. Men jag var så frustrerad över att ingen vill ha vad jag vill ge. Så jag gav bort rullen. Den börjar på Matteus kap 1 i provöversättningen till B2000 som kallas NT81. (Det gick inte att kopiera så lång text med de uttryck jag fastnade för:
”vilkas mor var Tamar,” ”vars mor var Rahav,” ”vars mor var Rut,” ”vars mor var Urias hustru,”)
Planschen blev 160 cm lång och fick ibland hänga framför böckerna i min bokhylla.
Svenska Folkbibel tillåter kopiering:
Jesu släkttavla
1 Detta är berättelsen✱ om Jesus Kristus✱, Davids son, Abrahams son✱. 2 Abraham blev far till Isak, Isak till Jakob, och Jakob till Juda och hans bröder. 3 Juda blev far till Peres och Sera genom Tamar, Peres till Hesron, Hesron till Ram, 4 Ram till Amminadab, Amminadab till Nahshon, Nahshon till Salmon. 5 Salmon blev far till Boas genom Rahab, Boas till Obed genom Rut, Obed till Ishai, och Ishai till kung David.
David blev far till Salomo genom Urias hustru. 7 Salomo blev far till Rehabeam, Rehabeam till Abia, Abia till Asa, 8 Asa till Joshafat, Joshafat till Joram, Joram till Ussia, 9 Ussia till Jotam, Jotam till Ahas, Ahas till Hiskia, 10 Hiskia till Manasse, Manasse till Amon, Amon till Josia, 11 och Josia till Jekonja och hans bröder vid den tid då folket fördes bort till Babylon.
12 Efter bortförandet till Babylon blev Jekonja far till Shealtiel, Shealtiel till Serubbabel,13 Serubbabel till Abihud, Abihud till Eljakim, Eljakim till Asur, 14 Asur till Sadok, Sadok till Jakim, Jakim till Elihud, 15 Elihud till Eleasar, Eleasar till Mattan, Mattan till Jakob, 16 och Jakob till Josef, Marias man. Av henne föddes Jesus, som kallas Kristus.” (Svenska Folkbibelns översättning)
Så klart jag försökte få fram ett kors genom att teckna de tolv stammarna tvärs igenom hela spalten från far till son – från Abraham men inte från Adam? Vad berodde det på?
Så fattade jag att evangeliet började genom det omöjliga löftet om en son till Abraham. Genom att fyra kvinnors namn nämndes blev deras historia särskild markerad som observandum för mig. Jag har haft tid att tänka sen början av 90-talet! En dag drog jag slutsatsen som Paulus formulerat: Lagen kunde inte åstadkomma en rättfärdighet inför Gud! Genom att våga läsa alla ruskigheter i Gamla Testamentet såg jag, att Jesus blev född människa genom Maria ”i en syndig kropps gestalt” Rom 8:3 Jesus blev sänd som ett syndoffer. Han kom för att ta på sig skulden av all vår synd. Han tog på sig domen i vårt ställe. Det går inte att fatta på ett år!
Släktregistret tecknat uppifrån och ända ner på två blädderblocks ark har gjort mycket med mig under åren! Det gick upp ett ljus för mig, att botten var nådd av synd. Där föddes Jesus och presenterade vem Gud är under några år. Efter hans himmelsfärd och under noggranna forskningar i skrifterna kan evangelisten Lukas börja på Jesus och vandra uppåt i släktleden via Marias far. Tusen år tidigare går Marias släkttavla ihop med Josefs i Batsebas söner med kung David, Natan och Salomo. Jesus skulle komma ur kung Davids hus. Lukas fortsätter sin släktforskning ända upp till Adam son av Gud. Alltså Jesus steg ner ända till botten av mänsklig synd och elände och fullbordade det uppdrag han fått av Gud in i minsta detalj (tabernaklet). Jesus steg upp till fadern samma väg som han kommit genom helig Ande.
Det finns ingen synd, som inte är beskriven i bibeln. Det är inte Guds fel, att Gamla Testamentet har så ruskiga krig. Gud är sanningens källa.
Detta är en repetition av vad jag skrivet förut i min blogg. Försök se Jesus i ett tänkt långt släktregister blödande på korset. All vår synd är med genom hans händer och fötter. Blodet till försoning rann första gången i Edens lustgård, då människan Adam och Eva var nakna inför Gud och skamsna över sin olydnad. Blodet från ett oskyldig djur rann. Gud gjorde kläder av skinn och klädde dem.
Det är att bli rättfärdiggjord att tro på vad Gud gjort för oss genom Jesus.
Ibland drömmer jag om en avslutning. En snygg avslutning på allt mitt berättande. Vem vet? Kanske fick jag den i söndags? Då fick jag läsa texten offentligt. Drömmen om barnet.
Ingen vet ju min referensram var all envishet kommer ifrån att få berätta…
Det finns vänskap, som håller längre än andra kontakter och bekantskaper som håller efter pensionering ända till döden. Vi möttes på en arbetsplats, som var Räddningsmissionen och han hade varit pastor men blev kamrer. Hans fru var sjuksköterska och båda kom från Svenska Missionsförbundet. När vi möttes var vi tre medlemmar i Pingströrelsen. Senare hade jag fått hel sjukpensionering vid 52 års ålder mot min vilja. Jag ville inget hellre än att få vara något så när och arbeta. Men det gick inte.
En sommarvecka var jag som vanligt på Hönökonferensen, låg på en säng plant och lyssnade på radion på bibelstudier. Sen gick jag fram till tältet för att få kontakt med vänner, då samlingen var slut. Där utanför tältdukarna sände jag upp en förtvivlad bön:
”Gud, kan du inte ge mig en liten uppmuntran, att jag får predika en gång?” Tjugo meter längre fram på en liten berghylla satt ett par. Vi blev glada och de hade saknat mig. Bara att berätta sanningen om sjukpension. Så fanns det ett ”men”. ”Men jag kommer gärna till er och predikar!” Så fort livet kan vända! Så blev det en söndag med predikan av mig och sen försvann jag igen. Icke kontaktbar. Ingen mobil. Men de kände mig och hade pratat om mig att kalla mig igen. Så gjorde de.
Här kommer vännerna på Hönö som riktiga ålderspensionärer in. Varför hade de båda bytt samfund som unga? Jo, det var läran om dopet, som hade avgjort. Hur skulle jag göra nu då om en Missionsförsamling ville ha den föreslagna predikotexten och den handlade om dopet? Hur skulle jag predika då? Jag var döpt som barn på BB i Trollhättan och som vuxen i Vänersborgs Missionskyrka.
En söndag i den lilla Missionsförsamlingen ville ett par föräldrar ha barndop och jag skulle predika. Det var föräldrarnas önskan om barndop och jag var bara en hjälp i församlingen. Den pensionerade pastorn ledde ett fint barndop. På kyrkkaffet fick jag låna Viktor och bära honom runt för att hälsa på några medlemmar i församlingen. Enligt mamman var Viktor på ett strålande humör. Vi talade om Viktor många gånger efter denna söndag.
Det kom en fasans natt för föräldrarna. Det kom en lördag, då jag fick ett telefonsamtal. Viktor hade dött i plötslig spädbarnsdöd. Livet vände åt fel håll och blev mardröm natt och dag för föräldrarna. Viktor betyder seger. Var fanns den? Deras sorg rev upp min sorg också.
Det hade aldrig varit någon begravning i Missionskyrkan innan. Föräldrarna ville ha den där med församlingen. För min del hade jag aldrig varit på denna kyrkogård efteråt. Platsen var så fint vald. Den några år äldre systern gick spontant fram till graven och läste. ”Gud som haver barnen kär Se till mig som liten är…” Det hade varit hennes uppgift varje kväll i hemmet. Jag fick löfte att berätta detta av mamman. För mig är mötet med denna familj oersättligt! Deras sorg mötte min sorg i många samtal.
Gustav var över 80 år i församlingen. Han var också med och gick fram till graven och bugade så djupt. När jag vände mig bort och grät kom alla minnen över mig från hösten 1956. ”Här har ju jag gått!” Här började promenaden till Restad Sjukhus via prästgården och en bilskjuts hem först av min konfirmationspräst. Jag kände igen vägen och stengärdsgården!
Så fick jag en grav till min egen sorg och längtan efter ett barn. Jag fick löfte senare av mamman att åka dit och plantera några Scilla i backen utanför graven. Viktor dog år 1991.
Viktor betyder seger! Det kom en annan söndag i Missionskyrkan med föreslagen text om den gamle Simon. Han hade väntat länge på tröst från Israels Gud. Åren gick och han blev så gammal, att det var dags att dö. Då fick han en uppenbarelse, att han inte skulle dö förrän han hade fått se denna tröst.
Så kom dagen då han blev ledd av Anden upp till templet. Han orkade gå backen en gång till. Där inne i templet kom Maria och Josef med den förstfödde som lagen föreskrev. Då visste Simon. ”Här är han!” Så tog han barnet i sina armar och lovsången kom:
”Herre nu låter du din tjänare sluta sina dagar i frid, så som du har lovat. Ty mina ögon har sett din frälsning, som du har berett att skåda av alla folk, ett ljus som skall uppenbaras för hedningarna och en härlighet för ditt folk Israel.” Lukas evangelium kapitel 2:29-32
Hur skulle jag kunna glömma Guds nåd mot mig? Jag ville inte skola om mig till arbetsterapeut. Jag vill bli missionär och berätta om en god Gud, som befriar från dödsfruktan. Fick jag inte det kunde jag väl få bli pastor!
Men icke heller! Jag fick ”nej” både en och två gånger från Missionsskolan på Lidingö.
Nu har jag berättat allt…
Gud har sagt ”ja” till mig. Ett barn har blivit fött. En son har blivit oss given…
Gunnels plats i rymden 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.