Skammad med komplex av byggnader och minnen

Det regnade kraftigt denna dag för tio år sen. Vattnet hann inte rinna undan i undergångarna för spårvagnar. Det stod högt men jag skulle fram och forcerade vattnet med bilen. Min bok hade kommit från tryckeriet. Det fanns ingen återvändo.

En timma tog det mig att sträckläsa den. Och acceptera slarvfelen. År 1987 redan hade jag berättat för en kurskamrat och arbetsterapeut, att jag hade en bok i huvudet. Mitt första manus fick inte hennes godkännande. Så boken fick hon först efter ett halvår. Hennes kritik kom först efter en månad. Då fick jag veta, att hon letat efter det som stod på baksidan utan att hitta det i boken.

Boken heter: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt”. Det är min ironi över sjukhusjournaler. Sen dess har jag bloggat och föreläst om mitt livs trauma – mötet med sinnesjukhusvården år 1956. Om jag inte minns fel blev det engelska ord några år senare. Kanske för att mildra skammen. Jag kom till Restad Sjukhus frivilligt men hade inte fyllt 21 år. Det var året för myndighet då. Alltså måste min mamma skriva på ansökan om vård för min sömnlöshet. Den kunde både hon och jag, att den går över. Vi kunde mitt temperament också.

Nåväl diagnosen var satt för livet och orubblig. Då hade de rätt att vårda mig efter den utan att fråga mig om lov. Utan att inse att jag trodde på mig själv och min kunskap om mig själv och hur man möter en patient. Där kommer Astrid in. Personalen gick med mig mellan olika avdelningar allt eftersom de tyckte, att jag blev sämre eller bättre. På tredje avdelningen var det Astrid som vakade en natt och fick ta emot min ilska över behandlingen och stället. Hon samtalade med mig artigt, som om jag var frisk. Astrid berättade, att hon hade en dotter som hette Gunnel. Sen lärde hon mig hur det skulle kunna gå till att få frisk luft med tillägget, att när jag fick gå ute själv var jag välkommen hem till henne.

Hennes inställning till mig räddade mig. Åren gick och jag fick en höftprotes. Det gick inte längre att stå ut med värken natt och dag. Operationen gick bra år 2007. En dag fick jag ett samtal från en sjukgymnast. Hon berättade, att jag var färdigbehandlad som patient. I ett nu brast allt för mig och jag började storgråta. Utan att veta varför vaknade jag sen klockan 3 på nätterna och grät. Det blev dags att ta itu med skräcken för min sjukjournal från 1956. Sjukgymnasten hade råkat trycka på fel ord: patient och behandling. Jag blev tvungen att läsa rad för rad från år 1956. Så upplevde andra mig. Så kom jag ihåg allt i detalj.

Så jag grät och skrev. Tog deras uttryck som rubrik och skrev ner vad jag upplevt. När manus var klart kom våndan över hur personalen skulle uppfatta min berättelse. Våndan växte med tiden men vänner muntrade upp – arbetsterapeuter, specialistsjuksköterskor och andra fick egna manus. Inget hjälpte. Jag måste fråga dem som mött mig i sjukaste tillstånd! Karin min klasskamrat sen realskolan och mentalsköterska hela yrkesverksamma åren på Restad Sjukhus/Östra Klinikerna, Vänersborg sa, att jag fick berätta vad jag ville. Det samma sa Astrid och Åke biföll.

Nu är jag ambivalent igen. Ska jag verkligen berätta en gång till? Hur kan min berättelse bli viktig som kultur?

”Mad heritage & comtemporary arts”. Nej, jag kan inte engelska ännu och måste slå på varje ord. Då plötsligt när jag vill fega ur dök det upp ett foto på Astrid 97 år. Hon lever! När ett barnbarn frågade, om hon kände igen henne, svarade Astrid:

”Nej, det gör jag inte. Men jag vet att jag älskar dig!”

Berättat av Angelica för mig. Hennes mamma hette Gunnel men dog när lillasyster Christine var född. Astrid berättade allt detta svåra, när mitt manus skulle godkännas och tryckas.

Rubriken nu då? Var kommer den ifrån? Jo, den kommer ur min ilska eftersom mentalsjukvården inte blivit så mycket bättre angående bältesläggningar, tvångssprutor och diagnoser sen år 1956. En sak är att skämmas i onödan för en psykisk svacka. En annan sak var att bli skammad gång på gång för att jag varit sjuk.

Astrid har varit med mig, när jag velat besöka detta område. Hon har gett mig sin egen berättelse om hur det var att vara personal och tvingas bo över värsta avdelningen 10 B. Personalen fick finnas sig i att bli väckta på natten, om någon patient blev mycket störande. Så börjar berättelsen i filmen med samma namn, att Åke friat till Astrid och gått i samma trappa som vi andra.