Mad

Tusen tankar skall sorteras. Datorn är öppen med sin skärm. Ett vitt överblivet papper från köksbordet är skannat och klart för illustration. För din skull. Jag vet, att det står för tomhet, det negativa. Där har varit en oval, som jag klippt ur. Den skulle jag ha för att rita ner ett bibelstudium ur minnet från 70-talet. Bara att skrolla lite längre ner till kampen mellan Gud och Satan i en själ illustrerat av David och Saul och 3.000 fiender om platsen.

Poängen nu och genast är att jag inget förstår av främmande ord. Detta irriterar mig, om jag skall få vara med dem som förstår – de lärda!

”Mad heritage contemporare arts”

Samma år som jag skulle få fortsätta från folkskolan år 1949 kom det ut två skollexikon. Så det är bara att skanna!

Så var det klart! Vi hamnar på den 5 september år 1956. Då hände ju allt detta mad i ett nu – nästan. Sextiofem år senare är min berättelse guld värd har jag fått höra och jag vill inte vara mad! Jag vill inte vara en x-patient i ett nutida sammanhang bland lärda forskare!

Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ och vad kan en människa ge till lösen?

Fritt ur minnet av den bibelvers, som jag fick av min konfirmationspräst en gång – samme man som var snäll och körde en 20-åring frivilligt till ett före detta sinnessjukhus. Det hette ”sinne” på den tiden och blev bytt till engelska ”mental” för att sudda ut ruskigheterna – trodde de. Som om det hjälpte någon människa med en själ!

Jo, nu skall jag träna på att skriva en artikel om mina erfarenheter. Mitt motdrag är att få vara mig själv och kristen. Men det är just Kristendomen som togs bort från den sortens sjukvård. Det handlade inte om själavård! Det handlar fortfarande inte om vård av själen. Därför skall inte jag fega ur utan träna och träna på att formulera orden – formulera tomrummet utan honom som blåste liv i själen.

Jo, det kan jag! Jag har gått utbildning i anatomi på Sahlgrenska Sjukhuset och har kvar professorns ritning på vad som händer i hjärtat på en nyfödd, när navelsträngen blir klippt. När det ingen förbindelse finns längre till moderkakan måste den nyfödda dra sitt eget första andetag.

Det är ett livstecken de runt omkring väntar ivrigt på. Såg du att jag skrev ”den nyfödda”? Jag skev inte ”den nyfödde” för nu gäller det mitt liv och vem som fyllde tomrummet efter min mor, när jag var 4½ år gammal. Det var så att jag ville vara med min pappa. Han höstgrävde i hallonhäcken och ställde ifrån sig grepen med platta tinnar för en stund. Tydligen passade jag på och körde den genom en bar fot. Sen har jag inget minne längre. Inte förrän efter tio dagar på lasarettet. Då körde de en plåtsax mellan gipset och knäleden för att ta bort det och jag skulle få resa hem till stora familjen. Det gjorde så ont, att jag minns smärtan. Mammor fick inte besöka på den tiden, för då grät barnen, när hon gick igen. De tio dygnen är ett tomrum i min själ utan ett enda minne.

Är det synd om mig? Inte alls. Jag fick bara för mig en dag att begära hem journalen från denna olyckshändelse. Jag ville se hur sjukvården för kroppen uttrycker känslor. Men där fanns inget sådant. Jag har en fot. Exakt var skadan fanns är beskriven. Ingen gråt som i den andra journalen från tiden på ett sinnessjukhus.

Där står, att jag grät en gång. Jo, jag minns den gången. Jag hade kommit till insikt om att jag aldrig skulle kunna komma därifrån.

Om jag fortsatte att visa mina känslor!