Kategori: Kristen tro

Noa

Det är söndagsmorgon och dags att förbereda ”söndagsskolan”. Eller hur? Visst är det lämpligt att börja med en rörelsesång? Den får inte glömmas sången om Noa! Filmen om honom har haft premiär och många har redan sett den. Bra eller dålig? Sevärd? Det vet jag inte ännu. Hitintills har jag några bloggposter om regnbågen i skyn. På vad sätt motsätter vetenskapen några väl valda formuleringar i den gamla boken, som kallas bibeln? Både vetenskapsmän och allmänhet vet nu för tiden hur det går till när regnbågen visar sig i skyn. Det som fattas är summan av Guds ord som är sanning enligt bibeln. Det håller att pröva minsann!

Om jag vore en liten mus

1.Om jag vore en liten mus, ville jag bo uti Noas hus.
Ville jag se den mannen stark bygga på sin ark.

2. Noa Herren på orden tog. Spikarna dansa´och hammar´n slog.
Arken han byggde efter mått, som av Gud han fått.

3. Skratta du, men det gör ej jag, för jag vet att till sist en dag,
räddas blott den som på Herren tror och i arken bor.

Teologen Stefan Gustavsson om Noa

 

”Min båge sätter jag i skyn…”

Foto: Lars Ahgnell

 

Foto Lars Ahgnell

Söndagsskolan – den tidlösa

Det var en mörk och regnig dag med några ljuspunkter igår. Ljuspunkten var en oväntad kontakt på Facebook, som tror att jag kan lämna mina hjulspår. Det skall bli riktigt intressant, om det kommer att fungera. Det gäller att lära sig nytt. Det gäller överkurs på universitetsnivå. Å andra sidan är det tillåtet att söka själv hos de gamle lärda födda på 1800-talet med gammal skrivstil. Jo, det går att träna på. Hellre det än universitetsspråk för min del. Mitt i allt rann det till en gammal kör:

”O ljuva hemvist för Jesu vänner. Där finns ej mera en sorgens tår.
Ty syndagiftet ej mera bränner. De äro läkta de djupa sår.”

Precis så beskiver Peter Fjellstedt om ormens gift som brännande, dödligt i sin förklaring till 4 Mosebok 21.
Exegeten och teologen Gunnel André har skrivit boken:
”DET STÅR SKRIVET
Med inblick mellan raderna”

Det gäller kyrkoårets texter från Gamla Testamentet och jag ringde min goda vän pensionerade prästen Ulla Welén för att fråga vilken årgång, som vi befinner oss i. Det är för och nackdelar att vara pingstvän och bara f.d. ”missionare”. I Svenska Missionskyrkan på min tid följde vi de föreslagna predikotexterna. Egotrippad som jag är fick jag en stor, tjock bok i julklapp av mig själv. Det hela gedigna arbetet bjuder en annan Gunnel på – en ny Facebookvän.

Ormen finns inte förrän i tredje årets föreslagna texter från 4 Mosebok 21:4-9 på det sätt som jag ville läsa om honom. Det är Johannes tydliga koppling mellan kopparormen i öknen och Jesu död på ett kors för världens frälsning. Joh 3: 14 –
Här kommer en upplysning till om mig. Jag har missat att köpa den almanacka, som har alla föreslagna bibeltexter för varje söndag under året. Den är slutsåld nu. Nu är det sagt och idag är det den 6 april. Vi närmar oss påsk! På torsdagskvällens bönemöte fick vi sjunga:

”Nu är försoningsdagen kommen för världen vid
Kristus med sig förenat människa med Gud igen
Brusten är templets förlåt Vägen är öppen fri
Öppen till nådastolen för dig och mig.”

Så till rubriken. Äntligen har jag fattat, att jag har rätt att berätta det jag vet som en gammal söndagskolfröken (underförstått då inte som en kvinnlig präst). Jag skall inte ge någon mer länk till Dag Sandahls blogg. Om jag sätter in länkar här till mina egna äldre bloggar om patriarkerna, så kan det bli kronologisk ordning så småningom. Att jag inte tänker bli någon feministteolog det har jag skrivit förut minsann.

Nu gäller det bara att komma ihåg söndagens rubrik: Söndagsskola

Barnavännen140Barnavännen år 1935

P.S. Texten på framsidan i söndagsskoltidningen från år 1935 lyder under rubriken: Ett underbart möte
”Och han uttydde för dem, vad som i alla skrifterna var sagt om honom —
han gick in och stannade kvar hos dem. —
Och när han låg till bords med dem, tog han brödet, välsignade det och gav dem —
då öppnades deras ögon och de kände igen honom,—
men då försvann han ur deras åsyn.” D.S.
Ur Lukas kap 24:13-32

Här kommer den första länken ur mitt eget förråd skriven för snart fyra år sen:
Försoningsdagen

Försoningsdagen

Himlen väntar

Det är bara tre dagar kvar som chans att gå in på svt.se för att få se dokumentären:
”Lillhagen – fruktad och saknad”
Detta är en mycket viktig del av Göteborgs sjukvårdshistoria och landets för övrigt. Bernhard Öhrstedt är värd en eloge för sitt arbete och huvudpersonen läkaren Lena, som också var patient ibland, siste patienten Damir på avdelningen och överläkaren Frances som berättare.

Var kommer detta in då att himlen väntar? Jo, i dokumentären ser vi början av psykiatrisk vård på Vasa Sjukhus. Sjukhuset var en skräck i folkmun i Göteborg och kallades ”Brackan”. Skräcken för att hamna på Vasa Sjukhus har jag mött hos en gammal vän. Ingen förändring till ett bra sjukhus kunde ta bort de äldres uppfattningar och vad de hört om fattigdom och elände, som slutade med ”Brackan”.

Det var ett bra sjukhus på min tid som provelev på Göteborgs Sjuksköterskeskola år 1955. Några avdelningar inom ”Medicin” från Sahlgrenska Sjukhuset var på Vasa Sjukhus. Där mötte jag vänligheten själv på avdelningen bland personal och patienter. Det var på den tid då det var tillåtet med en orgel mellan två avdelningar, öppna dörrar på kvällen och en psalmsång. Fler än en sjuksköterska kunde spela orgel och sjunga i början av 50-talet. Det var tillåtet då.

På avdelning G mötte jag dem, som trodde på Gud både i personal och bland patienter. Men inom sjukvården är det inte tillåtet att inleda ett andligt samtal. Det lärde mig husmor på lasarettet i Vänersborg tidigare. På avdelning G fanns en patient av den första typen pingstvän. Han kunde sin bibeln och citerade en bibelvers då och då. Detta irriterade en av sköterskorna särskilt. Så blev han sämre och kunde inte gå runt med sitt positiva budskap på avdelningen. Hans sista dag kom i enskilt rum och det var min uppgift att försöka mata honom. Han tackade ”nej” så artigt och mjukt. Han var så dålig, att han hade grindar för sängen. Det blev sjuksköterskans tur att gå in med medicin. Precis den sköterska, som visat irritation på hans sätt att bjuda på en bibelvers då och då. När hon stod där framför honom med hans medicin sträckte mannen ut sin hand till sängbordet genom sänggrinden och höll sen bibeln högt upp i luften med orden:

”Nu vilar jag i Guds hand!”

Sen dog han i vittnets närvaro. Och hon berättade för oss andra. Hon berättade för de anhöriga. Jag fick höra både hennes berättelse och berättelsen, som de anhöriga kunde bekräfta. Himlen väntade och jag kan fortfarande se denne lugne, trygge man framför mig och höra hans sista ”nej tack” till lite frukost. Himlens härlighet väntade på honom.

Jag för min del vaknade mitt i natten och undrade hur jag skall få till det. Min egen historia är ju sjukvården som personal och patient och om Gud, som inte får nämnas.

Dimridåer

Dimridåerna låg kvar över kyrkfolket på läktaren till höger i Smyrnakyrkan, Göteborg. Läktaren till vänster sett om en talare noterat detta i söndagens förmiddagsgudstjänst. Nu fanns det inga rökpuffar, inga maskiner, som skickade iväg dessa då och då för att lägga dessa dimridåer. De skall vara i olika färger också. En tekniker sätter strålkastarljuset på rätt solist eller den person som skall vara i fokus för tillfället. En man från byggnadskommitten mätte ljudstyrkan då och då på fredagskvällen konsert. Den får inte överskrida vissa decibel. Konserten från fredagskvällen var över men dimridån låg kvar på övre läktaren vid söndagens gudstjänst i Smyrna i Göteborg. I Uppsala och Livets Ord var det slut på alla dimridåer. Allt skulle bli klarhet och tydligt nu. Tro det den som vill. Så många välsignelser över pastorsparet efteråt via tidningar och nätet gör mig ändå mer förbryllad.

Har det gått två eller tre år sen en kvinnlig präst gick ut med att hon inget fattat av påskens ”Guds rena lamm oskyldig. På korset för oss slaktad.” Det finns beskrivet i psalmer och det finns beskrivet i bibeltexter:

”…Måste inte Messias lida allt detta för att gå in i sin härlighet?”

Vad hände sen mer än att hon blev avkragad? Jo, Ulla Karlsson gav ut en bok på förlaget Recito, där hon förklarar sig. Det var bra gjort! De manliga prästerna borde också gå ut och berätta om bristerna i teologiutbildningen vid universiteten. Avslöja okunskapen varför Jesus måste dö.

Tekniken har kommit så långt, att vi inte behöver biblar längre. Texten kan komma upp på en skärm i kyrksalen då och då. Den kan finnas i mobilen också i en app. Vad nu app är. Jag kan säga app, men begriper inte innebörden. I mitt tankesystem är jag den lärjunge, som inte nämns vid namn i Lukas evangelium kapitel 24. Jag går bredvid en lärjunge, som är nämnd vid namnet Kleopas i vers 18. Vi går sträckan mellan Jerusalem och Emmaus precis så många gånger i livet, som jag behöver att få gå den och berätta om det obegripliga som skett under en påsk i Jerusalem för snart 2000 år sen. Visst finns det gånger, då jag fattat utläggningen. Visst finns det gånger då främlingen inte varit främling för mig utan just den Jesus, som lidit allt för just min skuld.

Jag vill inte ha någon dimridå över budskapet om korset! Jag vill inte bli begeistrad av ljuseffekter över de medverkande! När bomben från i söndags väl slagit ner i Livets Ord, Uppsala i söndagens gudstjänst återstår att se vilket dammoln som uppstod och irriterade mångas ögon. För något händer väl med oss alla när fokus är på någon annan än Jesus och honom som korsfäst för våra synder?

Drottning Kristina Ulf Ekman och kvinnliga pastorer

Enhet som inte bär till Rom

Ord och inga visor från Aletheia

Omtumlande

Det är inte lätt att vilja förstå männens sätt att tänka. Frågan är om det är värt ett försök. Så gick jag från den ene pastorn till den andre i början av år 2000 och frågade vad liberalteologi är för något. Jag hade börjat med en enklare fråga:
”Vad är teologi?”

Ingen svarade på min skriftliga fråga per brev med frimärke. Det går visst inte att svara.
”Finns det inte en enda kvinnlig teololog,” fortsatte jag. Fanns det ingen som jag kunde tänka på och veta hur hon förkunnade och på vilket sätt? Riksevangelisten i Svenska Missionskyrkan Torsten Åhman fick frågan på en Hönökoferens. Han tänkte länge sen kom svaret:
”Jo, William Boths hustru Catherine Both. Hon var teolog.”

Innan dess kom ordet ”omtumlande” om liberalteologi på min fråga vad det är för något.
Ja, detta samtalet var länge sen och mer omtumlande har det blivit. Inte bara för mig men jag vågar skriva det och räkna upp bloggarna jag följt från Svenska Kyrkans präst till frikyrkans predikant. Bland männen. På kvinnosidan är det Sofia Lilly Jönsson med Fjärde väggen mest och länkar jag fått den vägen.

29 röster skildrar kyrka och kyrkoliv i Sverige

Där kom ett annat problem, att jag inte förstår det akademiska språket. OBS, det jag klagat mest på är ju, att jag inte fattat det teologiska språket!
Så nu är allt som varit omtumlande fullständigt omtumlande och jag skäms inte längre över att inget begripa på dessa områden. Det var sångerna i min barndom och ungdom, som gav mig den teologiska kunskap som jag har. Senare i livet skulle jag lära mig att inte döma andra, som inte tror som jag gör. Jag fick veta, att det var tillåtet att tro, som jag gjorde men ett möte med Ulf Ekman måste jag gå på!
Så sa väninnan och jag gick med till en skollokal i Göteborg i början på 70-talet och inget mer med Ulf Ekman som talare. Det var omtumlande. Och förblev.

Nu är det natt. Jag råkade bli klarvaken på fel tid. Igår berättade jag för min mentor, att jag skulle vilja börja söndagsskola i min hemsida http://www.brefvet.com. Det är bara det, att jag glömt mina hemmasnickrade HTML-ramar.
Att vara söndagsskollärare är inget ämbete.

Allting jag uppgav allting jag vann

Evangelium enligt Matteus

Precis så börjar Nya Testamentets budskap med rubriken: ”Evangelium enligt Matteus”. Detta i 1917 års översättning. Svenska Folkbibeln har rubriken: ”Jesu släkttavla”. Bibel 2000 har rubriken: ”Evangeliet enligt Matteus”. Grundtexten lär inte ha några rubriker, kapitelindelningar eller verser. Vi skulle inte klara av att läsa alla bokstäver efter varandra från vänster till höger eller före varandra från höger till vänster utan mellanslag.

Utan någon kunskap i språken, så har jag sett att släkttavlan börjar med Abraham och slutar med Josef Marias man ”och av henne föddes Jesus som kallas Kristus.” Och som ständigt upprepas av de lärde, så tolkar alla människor själva. Det dröjde innan jag fattade. Jag trodde, att bibelns texter är så viktiga och ingivna av Gud, att text skulle förklara text tills sanningen syns. Det står ingenstans, att var och en blir salig på sin tro, som jag kan hitta. Däremot står det om att hålla fast vid budskapet trots all individualism.

Här börjar min egen berättelse. Det kommer plötsligt namnet på en kvinna här och där i från far till son som födde. Här kommer alla historier inuti historien om Jesu härstamning. Abraham födde Isak. Genast kommer associationerna till det absolut omöjliga löftet. Ja, en man kan blir far högt upp i ålder med en kvinna i rätt ålder. Han kan däremot inte bli far till någon genom en kvinna som är 90 år. Där börjar bibelns orimliga berättelse i detta kapitel och slutar lika orimligt att en son skulle födas utan en mans delaktighet. Sonen föddes av Maria utan den man som var hennes trolovade. Josef fick bära denna chock alldeles själv men fick hjälp av en Herrens ängel i en dröm. Herren Gud klarade sig utan mänsklig naturlig delaktighet av en man. Det gällde ett löfte om en son, som Herren Gud infriade när tiden var inne på Abrahams tid och på Josefs tid. Herren Gud delar inte sin ära med någon man (eller kvinna).

Så visst blev Jakobs söner tolv. Visst var stenarna i Jordan tolv vid övergången till löfteslandet. Visst var lärjungarna tolv och apostlarna tolv. Tolv är ett förbundstal som gäller Herrens förnyade förbund med Israel och alla människor.

Frågan är om tolv tomma kyrkor i Sverige med altare och altarring behöver tolv manliga präster, som förkunnar Jesu liv, död och uppståndelse. Var står detta skrivet att i denna tid behöver Herren Gud delaktighet av en man just?

**************************************************************************************

Fyra dagar har gått och Internationella kvinnodagen är över också. Det jag ville visa på igen från Jesu släktregister i evangelium enligt Matteus är att allt som behövde göras för vår frälsning är redan gjort av Gud genom sin son Jesus. Det håller inte att komma med att vi tolkar olika. Den som kan läsa innantill ser att summan av Guds ord är sanning. Budskapet om denna frälsning får både man och kvinna ta emot som gåva och bära vidare.
2014-03-09

10 000 kommentarer

I dagens återfall att läsa BloggarDag ser jag, att hans statistik gett just 10 000 kommentarer. Dem kan jag leva utan. Det jag fick lära mig för många år sen var, att dessa präster i Svenska Kyrkan, som håller på att ämbetet är endast för män är de som kan mest i bibeln. Och var syns detta? Jag väntar inte längre.

I min ungdom var det två distriktsföreståndare inom Svenska Missionsförbundet som ingav mig stor respekt för bibelns sammanlagda budskap. Under en månads bibelkurs undervisade den ene av dem i Gamla Testamentets budskap och den andre i Nya Testamentet. Ingen konkurrens om vem som kunde mest. I nästa års kurs för ungdomar växlade de uppgiften.

Det jag fick skarp kritik på var, att jag läste ur ett litet ficktestamente, när jag skulle prövas att lägga ut en bibeltext. Bibeln är hel och hör ihop. ”Skaffa en bibel,” var rådet och visst hade jag min konfirmationsbibel med och minnesversen av min konfirmationspräst:

”Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ?”
Min konfirmationspräst Arthur Hesslefors var sjukhuspräst en tid på Restad Sjukhus, Vänersborg. Kanske därför som jag betonat så många gånger i mitt bloggande, att det heter ”själ” på svenska. Psyke ger så andra associationer.

Så tillbaka till ”kyrka”, som ger helt andra associationer än församling. ”Församling” står det i bibeln i våra översättningar före Bibel 2000. Bara på ett ställe har församling = kyrka ett annat ord i grekiskan. Det gäller pingstdagen för då var det en stor rörlig församling utomhus.

Enligt bibelns hela undervisning är Kristus huvudet för kroppen, som är församlingen. Det är genom honom som allt skapats som är till. Det är genom honom som vi är utvalda innan jordens grund var lagd. Det är nog dags nu att flytta allt fokus på Kristus. Genom honom är det som kroppen får liv och alla senor och ligament ger stöd åt alla dessa ben i skelettet. Det är bara att studera vad Paulus skriver om delar och funktion inom kroppen. Och hur andliga gåvor skall fungera inom Kristi kropp, som är församlingen.

10 000 kommentarer kan vi leva utan. Det är ORDET från Gud som har framgång.

Vilken kyrka skall man gå till?

En enda kommentar blev det här angående olika tolkningar

10 000 kommentarer om vad?

Sanningen

Idag är det mycket som far runt i huvudet. Tiden är sådan med massor av information, massor av associationer. En av mina vänner inom (H)järnkoll som en attitydambassadör har gett en länk på Facebook till fusk på en Försäkringskassa. Det drabbar henne och andra djupt!

Ljög om arbetslösa…

En annan har gett en länk till filmen om Lillhagens Sjukhus – ett av landets största mentalsjukhus där största byggnaden skall rivas. Mentalsjukvården finns inte kvar där. Av tusen möjligheter till patientvård återstår lätt räknade platser på Östra Sjukhuset eller på Sahlgrenska Sjukhuset, Göteborg. Som om befolkningen blivit psykiskt frisk sen början av 90-talet och det gäller hela Sverige.

Lillhagen – hatad och saknad

Är detta sant att piller kunde lösa alla sjukas behov? Var det sant att psykiskt sjuka fick vård, när alla sinnessjukhus fanns? Blev skammen mindre för den drabbade, när själen skulle kallas ”psyke” och sinnet för ”mental”? Samtidigt har jag läst en uppsats från en blivande pastor och kvinna att präster och pastorer är största riskgruppen för sjukskrivningar. Utbrändhet? Året är 58, då Svenska Kyrkan prästvigde första kvinnan. Det är 58 år sen jag fick min framtid spolierad. Är detta sanning? Är överläkares diagnoser sanning eller skulle jag leva i skräck hela mitt liv för en sjukdom, som jag inte har men blivit registrerad för evigt på Medicinalstyrelsen?

Nej, jag kom aldrig in på Missionsskolan på Lidingö 58 för att kunna läsa till pastor. Så jag kan inte bli utbränd i det yrket eller kallet.

Pastorsrollen

Då kan jag sätta punkt igen och igen för Dag Sandahls skriverier och andras. Jordens undergång började år 1958 i och med att kvinnor tilläts bli präster(!). Detta är viktigt vem som blivit offer och för vad angående mobbning.

Enligt bibeln finns det väldigt många offerdjur men bara profetior om Jesus som offer för våra synder och vår skuld inför Gud. Det finns flera texter som berättar om offer men bara en, som blev offret en gång för alla. Efter Jesu död på korset för oss alla behövs det inte att någon av oss blir ett offer – oavsett för vad.

Sanningen skall göra oss fria.

Kallelsen

”Staten det är vi” ser jag som en upprepning, när stat och kommun burit sig som allra sämst år mot samhällets svaga. Det gäller barnhemsbarnen. Det gäller boken:

”STULEN BARNDOM Vanvården på svenska barnhem” av Thomas Kanger

Det var på Facebook som någon satte in bild på det nya fina huset Vidkärrs barnhem med en ring lekande barn utanför. Texten under var: ”Mitt barndomshem under sju år”
Vem kunde tro dessa barns berättelser? ”Vidkärr” till exempel, det sa mig ingenting mer än att det var ett stort barnhem och att det hade varit svårt att vara där. Nu är jag skakad och har läst ut boken med så många ögonvittnens tragiska berättelser.

Välfärdsstaten – men inte för de svagaste i samhället ensamstående mammor med barn. Välfärdsstat men inte för de psykiskt svaga och sjuka, obekväma för samhället. Många blev inlåsta år efter år utan att någon reagerade. Många blev stämplade för livet som sinnesslöa eller idioter. Kan detta vara vårt vackra Sverige? Det får bli en mörk bloggpost i kväll för jag är upprörd fortfarande över prästen Dag Sandahls bloggar. Var finns proportionerna mellan barnens förstörda liv från barndomen och att präster blivit kränkta? Jo, allt hör ihop med allt och året 1958 fanns för många av oss andra också.

Lida för sin övertygelse

Frågan finns bland kommentarerna om Gud fanns med år 1957 men inte år 1958.
Citat:
”Om man tror att Gud var med 58, men inte 57 (och alla östliga, ortodoxa o katolska Kyrkor; överallt, alltid och för alla), har man en hel del att bevisa.”

Just där brände det till för mig, som inte klarar att vara politisk korrekt. Jag mår dåligt! Vem har fattat beslut om var vi får tala om Gud och var vi inte får göra det? Om staten och kyrkan hört ihop, så borde väl Gud finnas i staten någonstans? Har Gud flyttat över till kyrkan helt och bara där får vi tala om honom? Inom politik och sjukvård är det inte plats för andliga samtal. Kvar är Kyrkan och utomhus och i hemmen. Absolut inte i skolorna.

Vad hände år 1958 och för vem? Det verkar som både Dag Sandahl och jag har tendenser att älta och älta igen. Jag för min del har undrat vad Gud menade med sin kallelse till mig som kvinna och var det finns lite utrymme för mig. Jo, jag har hört, att jag tar stort utrymme men inte med det jag brinner för. I filmen ”Pat. är frisk och pigg för övrigt” från år 1956 och åren framåt, när hela min framtid slogs i spillror inom sjukvårdens ram får det inte vara någon berättelse om Gud och hans ord. Filmen skall vara neutral och kunna visas för studenter på väg in i sjukvård eller socialvård. Så var det idag senast och jag är inte ens stolt över resultatet av min berättelse och andras insats längre.

Vem har bestämt, att inte jag får berätta om Guds ledning och hjälp genom allt?
”Staten det är vi.” Jag är en del av samhället men får inte berätta om Guds kraft till räddning och makt att upprätta.

Året då allt blev förstört var 1958. Stackars präster!

Vi måste ha en syndabock

Nu har jag haft ett återfall och läst de tre männens bloggar. Jag skulle ju inte besöka dem mer, därför att de inte skriver, som jag önskar av pastorer och präster. Så jag måste ha någon att skylla på. Mitt bibelreferat är inte bättre än deras. Jag skriver om annat minsann och skyller på männen, som borde förkunna Guds ord och inget annat. Om det måste vara en man, som enbart fått detta i uppdrag!

Idag var det riktigt intressant i ”Bloggardag”. Till och med kommentarerna var perfekta i min smak. Det är de inte i Mikael Karlendals blogg. Där är det samma två, som återkommer oavsett vad Mikael Karlendal tar upp för ämne – samma två som hamnar i var sitt dike och angriper varandra. Som bekant angriper jag själv Svenska Kyrkan, lägger mig i vad Stefan Swärd skriver om EFK (Evangeliska Frikyrkan) och taggar igång på pingstvänner, som angriper ”missionare”.

Sen september har jag bloggat om sinnesjukhusvården förr och rör mig bland brukare som i dagens situation kämpar sin egen kamp för att få vara en del av samhället med hälsa och arbete. Det är ingen status att vara ett ”psykfall” bli missförstådd och undervärderad. Där kommer filmen in om den kvinnliga prästen, som blev alkoholist, förskingrare och dog i misär. Där kommer analysen in om orsak och verkan. Där kommer tanken på mobbning in. Där kommer alla möjliga förklaringar in. Följ prästen Dag Sandahls inlägg och kommentarerna här. Vi behöver en syndabock!

Vi behöver någon av skylla på

Alkohol är beroendeframkallande. Facebook är beroendeframkallande. Debatter är beroendeframkallande för min del. Hellre det än att läsa bibeln, som jag tycker att präster och pastorer behöver göra :-).

Som om jag inte behöver någon att skylla på! Som om inte jag behöver både en och två syndabockar att placera min synd på! För det behövs två enligt bibeln. Enligt bibelförklaring av äldre, finare årgång placeras synden på den ena, som måste dö och blodet föras ända in i det allra heligaste och en där synden placeras och bocken måste bära synden så långt bort i öknen som möjligt – i ofruktbarhetens område Asasel – så långt bort från den Helige som möjligt och så långt bort från mig själv som möjligt.

Studera detta i 3 Mosebok kapitel 16 och i hela bibeln om syndernas förlåtelse genom Jesu blod. Ingen mer än Jesus klarar att vara en syndabock och bära andras skulder.

Dokumentären om kvinnliga prästen Inger Svensson

Profetior

Bruden gör sig redo

Denna länk till ”Bruden gör sig redo” fann jag i morse på Facebook, lyssnade och blev så glad. Det är ju genomgång av en bok men ändå ett bibelstudium, som behövs idag.

Denna blogg har nummer 597 och jag skriver spontant som vanligt och direkt. Denna blogg får bli ett undantag, där jag letar och fyller på efterhand. Hur många kan bibelns bildspråk? Hur många vet, att ”bruden” är ett begrepp i Uppenbarelseboken och hämtat nästan från början av bibeln. Israels folk följde Herren genom öknen som en brud följer sin brudgum. Det är Herrens egna ord om sitt folks trohet och lydnad under lång tid genom olika prövningar. Men så kom gnissel och irritation. Herren kärlek fortsatte. Herrens vilja var att ge sitt folk ett löftesland. Herrens vilja är att ge sitt folk en framtid och ett hopp.

Jag har bloggat om skillnaden mellan att vandra efter Guds löfte genom Sara (Sonen) eller efter köttet som genom Hagar (Ismael). Det är ju bibelstudier som Paulus går igenom i sina brev. Och Jesus visar på att det står om honom överallt i skrifterna.

Brunnen är tom

”Se upp för Laban” heter en av mina tidigare bloggar, som du finner
Här

År 1896 skrev Lina Sandell sången:

Jag vill följa dig o Jesus
följa dig om vägen går
över solbelysta höjder
eller genom dunkla snår
Där jag vet att du gått före
vill jag följa efter glad
viss att du min vandring leder
steg för steg mot himlens stad.

vers 1 av 4

Det har gått snart 55 år sen jag skrev in med bläck på en av baksidorna i min bibel:
”Löftet som jag gav i ljusa dagar
vill jag troget hålla år från år.”

Det är så liten handstil. Bläcket håller på att försvinna. Datum och minnet finns kvar. Det gäller att hålla fast vid sin kallelse! Det kan teologerna gräla om hur många som blivit kallade till Guds rike och får en uppgift där. Den som inte öppnar en bibeln kan inte få syn på alla erbjudanden i Jesus Kristus.

Det har gått sex månader sen jag hyrde en bil och for till före detta Restad Sjukhus för att få återuppleva den så kallade stormavdelningen. Jag har ”gått ut” som det heter och ångrar inte mitt engagemang mot bältesläggningar och tvångssprutor. Men det är tufft, att inte bli förstådd! Ett enda exemplar har blivit sålt av min bok i andra upplagan:
”Pat. är frisk och pigg för övrigt”

Snart är tiden ute på litenupplaga.se

Pat. är frisk och pigg för övrigt

Min tanke från början var att skriva om Eva från bibelns början till bruden och Lammet i Uppenbarelseboken. ”Min” psykolog fick vara bokförläggare och avrådde mig. Skriver du om detta, som ingen begriper, tappar man intresset direkt. Ungefär så föll hennes ord. Finns det ingen, som är intresserad av försoningens möjligheter, när sjukvården krossat en ung människas självkänsla totalt? Finns det inget intresse av att läsa om läkedom genom Jesu sår?

Som sagt: Jag har lämnat Dag Sandahls blogg, Stefan Swärds och Mikael Karlendals. Där finns bara analyser av Svenska Kyrkans, Frikyrkans och hela kyrkans historia bakåt till 2:a århundradet e.Kr.analyserad. Ständiga analyser. Män tycker visst inte om att bli inneslutna i begreppet ”bruden”, som följer Lammet varthelst det går.

Passionspsalm (det var för dig) Maria Gustin Bergström med Smyrnakyrkans symfoniorkester

”Det var för mig som Han utstod smärtan
och kampen.
På sina skuldror tog Han min synd.
Det var för mig som Han uppstod,
besegrade döden.
Jesus triumferade för evig tid.”
1:a versen av sången med text av Maria Gustin Bergström

Fördomar

Igår var det både blåst och snö. Det kan vi prata om. Det kan vi ha olika åsikter om. Livet går vidare ändå. Ingen har väl fördomar just. Det är som det är och vi tycker olika.
År 2010 fick jag gå en utbildning till attitydambassadör inom (H)järnkoll. Vi som haft eller har erfarenhet av psykisk ohälsa kunde få träna på att gå ut i samhället och ge information. Om andra har fördomar, så skulle inte vi ha det. Pyttsan. Hur blev det nu med dessa? Jag funderar fortfarande, om det är tillåtet att ha en egen åsikt och ändå få vara med? Får jag ha en egen upplevelse av Jesus även om andra känner honom på andra sätt? Vad är religionsgrubbel?

I början av 70-talet gick det alldeles utmärkt att berätta i en gudstjänst, att jag varit sjuk och legat i bälte på Restad. Det var inget märkvärdigt för tjejerna i publiken på Hinsebergs kvinnofängelse kände till så mycket. Sen fortsatte jag att berätta, att jag vet hur det känns att ha en journal, som inte stämmer med vad jag vet om mig själv. Det var inget märkvärdigt heller. De kunde de flesta. Poängen blev tystnaden bland mina vänner, som var med från Göteborg. Vi pratade inte mer om min berättelse. Det var tabu.

Det var tabu att tala om psykisk ohälsa även 20 år senare. Då gjorde jag en ny kupp fast för större publik och osynlig via närradion i Trollhättan. Priset jag fick ta för den kuppen vet bara jag. Restad Sjukhus som varit ett sinnessjukhus på min tid på 50-talet fick en engelsk beteckning några år senare. Som om detta förbättrade kvaliteten för alla sjuka? Sinne på svenska blev mental. Senare byttes namnet Restad bort, som om det skambelagda skulle försvinna?

Vi skall inte ha några fördomar om andra eller varandra. Vi skulle lära oss att sticka hål på dessa och gå ut i samhället för att ge information. Detta fick jag lära mig i utbildningen till attitydambassadör. Så hände en olycka genom min frispråkighet igen och igen. Jag råkade sätta ner foten och markera, att jag inte tänkte gå på Elisabeth Ohlson Wallins utställning: Jerusalem.

Det skulle jag nog inte ha sagt för det innebar tydligen fördomar mot homosexuella. Fördomar mot pingstvänner är det tillåtet att ha.

Igår blåste det och snöade. Vi får ha olika uppfattning om det. Det som inte var trevligt och som vi har olika uppfattningar om är sinnessjukhuset på Restad och dess historia. Vem får skildra den och hur? Får jag vara med som ett ögonvittne och sticka hål på fördomar?

******************

Det har gått fyra dagar sen jag skrev denna blogg. Det är visst svårt att följa mina tankegångar. Därför sätter jag in länken till TTELA, som bloggen gäller.

En mörk historia skildrad på fel sätt?

Allmänheten vet inte om tydligen hur patienter inom psykiatrin kan uppleva bältesläggningar och tvångssprutor inom vården. Mina erfarenheter har varit för gamla för att komma med i dialog med psykiatripersonal.

Finns det ingen som vågar ett seriös samtal som personal, patient eller anhörig? Skall vi låtsa som att allt är bra i vårt samhälle?