Försoningsstriden – Sida 8 – Gunnels plats i rymden

Harmagedon

Många vet om att det skall bli en slutstrid, som kommer att bli fruktansvärd. Många vet om att Jesus skall komma tillbaka och sätta sina fötter på Oljeberget. ”Jerusalemsfararna” ville vara på plats, då de skedde. De sålde allt de ägde och for till Jerusalem. De lämnade sitt vackra Dalarna och Nås. De ville väl inte se på striden men väl vara vid Oljeberget. Och alla som väntat förgäves blir mer eller mindre förlöjligade.

”Hur går det nu med att han skulle komma tillbaka?”

Nej, jag är inte lurad för min del! Jag är glad i min förväntan precis som det står i bibeln. Var och en blir inte salig på sin fason utan på om det håller hela vägen! Där är jag nu och har lämnat de intellektuella debatterna om rätt tolkning. Jo, jag har kvar orden ”tolkningsmodell” och ”tolkningstradition”. Som om det skulle kunna göra mig glad att vara inom rätt modell eller tradition?

Läkaren och förkunnaren Sven Ahdrian lever inte längre. Hans bibelundervisning i Danielsboken blev inspelad och jag köpte hela serien. Trots att jag fortfarande inte fattar så bra, så lyssnar jag igen och igen. Prästen och pastorn KG Larsson, Örnsköldsvik, har haft en serie bibelstudier över Uppenbarelseboken. Hela den serien köpte jag för några år sen och har lyssnat på mer än en gång. Jag fattar trögt. Men ibland glimmar det till. Det har det gjort nu. Jag klagar inte jämt…

Jesus sa en gång till sina lärjungar, som han sänt ut och kommit tillbaka, att de skulle vara glada över, att deras namn var skrivna i livets bok. Det var viktigare än att de onda andarna hade farit ut ur människor i Jesu namn. (Sammanhanget finns i Lukas 10:1-22) Så klart att teologer tänkt och tolkat på olika sätt! Men jag för min del orkar inte sätta mig in i predestinationsläran och jämföra Luther med Calvin! Jag vill ha hjälp att förstå Uppenbarelseboken!

En dag kom jag till versen: ”Ty Lammet som står mitt för tronen skall vara deras herde och leda dem till livets vattenkällor, och Gud skall torka bort alla tårar från deras ögon.” Upp 7:17

Jesus finns överallt i texterna i Gamla Testamentet och gick igenom dem med två lärjungar, som var totalt desillusionerad efter vad som hänt på Golgata. Nu vill den helige Ande gå igenom bibeltexterna med oss! (Om biskopar och präster sviker sin uppgift). Jesus är Lammet som blev slaktat för vår skull! Jesus är herden som leder oss rätt i samma person!

Så till poängen när mitt namn blev skrivet i Livets bok. Står det där från början på de som vill ha evangeliet om Jesus? Kan det suddas ut om jag inte sköter mig och kan tro längre? I bibelstudierna av KG Larsson om Uppenbarelseboken drar han parallellen att gå in en församling och få sitt namn i en matrikel. I och med det tar församlingen sitt ansvar…När jag tar emot Jesus som min Frälsare tar Gud ansvar för mig och mitt namn blir skrivet i Livets bok. Det är inte skrivet där före världens begynnelse. Så fortsätter bibelläraren…När Johannes på Patmos såg in i himlen såg han ett lamm, som var slaktat före världens tillblivelse.

För min del har jag trott att allt blev fullkomnat på Golgata kors, innan Jesus gav upp andan. Det går inte att bygga en kyrka utan att följa ritningen, som finns i hela bibeln. Det tjatar jag om men nu visar den helige Ande på att hela ritningen till vår frälsning var klar redan i himlen. Jesus var villig att gå ner på jorden och utföra den till punkt och pricka. Inget skall bli förstört eller komma bort ur den ritningen! ”Mönsterbild” står det i Hebreerbrevet.

”Och jag såg mitt för tronen och mitt ibland de fyra väsendena och de äldste ett Lamm stå där, som såg ut att ha blivit slaktat.” Upp 5:6

Allt som behöver göras för vår räddning är redan gjort en gång för alla. Han delar inte sin ära med någon! I inget annat namn finns det frälsning! Visst är det viktigt att lyssna på de, som kommer från andra kulturer till vårt land! Men religionsdialog utan Jesus som det slaktade Lammet fungerar inte. Och jag för min del fortsätter att tro på stommen i Gamla Testamentet. Tolv är ett förbundstal. Israel är Guds ögonsten och församlingen fick del av välsignelsen genom Abraham. Fortsättningen till Jesus skedde genom tro – Abraham trodde på Guds löfte och fick en son. Släkttavlan genom tro på det omöjliga finns i Matt kap 1. Det lagen inte kunde åstadkomma…det gjorde Gud. Han sände Jesus utan någon mans inblandning.

(Så jag är tillbaka i min tolkningstradition, att Jesus skall sätta sina fötter på Oljeberget men innan dess blir församlingen uppryckt ”honom till mötes.” Det får finnas olika sätt att tolka.)

Jag är glad över Wilhelm Berglings bibelundervisning också. Den färdiga ritningen, som fanns i himlen, innan jordens grund var lagd, skall komma tillbaka från himlen som ett tempel/tabernakel/tält. Jesus tältade en gång bland oss människor och presenterade Guds kärlek till alla. Vi såg hans härlighet!

P.S. Den 19 juni 2019 har jag lyssnat på mer undervisning om den sista tiden och tror inte längre på ett ”uppryckande av församlingen” före Harmagedon. Min respekt för bibeln är stor men kunskapen alldeles för liten. D.S.

”Driving us crazy”

Vad är det som jag gett mig in i? En av mina vänner frågade bums på Facebook och jag svarade lika snabbt. Jag vet inte så mycket. Affischen stämmer inte med mitt budskap. ”Nu är programmet här.” Ja, jag ser det på Facebook. Och där finns min berättelse med. Som blev film: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt”.

Som sagt. Paulus är min favorit som teolog. Han håller som det alla tider igenom. Han skriver om att han blivit en dåre för Kristus. Han skriver om evangeliet, som blivit en dårskap för dem som går förlorade men som är en kraft till räddning för oss som tror. Hur går detta ihop med dagens psykiatri? Hur går detta ihop med gårdagens psykiatri, som på min tid hette sinnesjukhusvård? Är det skillnad på en själ och ett psyke?

När vetenskapen blir en gud blir det problem i världen. När en människa blir totalt ur balans och tror sig vara Jesus är det ett tillstånd, som inte är friskt. Då behövs läkedom. Då behövs hjälp. Frågan är hos vem det går att få hjälp.

Den 16 – 18 oktober 2015 visas olika filmer om olika problem i samhället och inom oss i Göteborg på Stora Teatern. Jag för min del är utbildad inom sjukvården både före och efter traumat i september år 1956. Och jag är mycket väl medveten om att jag bearbetade mina egna djupa sår genom att arbeta 20 år inom Räddningsmissionen. Det var ingen snällhet, som drev mig att fara på besök den långa vägen till Hinsebergs Kvinnofängelse. Det var egen erfarenhet av hur det kändes att vara inlåst och bli kränkt och sen inte få någon hjälp alls. Jag ville bli upprättad själv men visste aldrig hur det skulle gå till. Under tiden hälsade jag på andra kränkta och önskade dem frihet.

Så länkarna visar senaste kontakten i min längtan att lindra psykiskt lidande för någon enda. Jag tror på en Gud, som har bättre koll på läget än jag har. Hitintills har det hållit att tro på honom och hans Son. Precis så är det att ”Hjälparen” som Jesus lovade klarade att leda mina steg till Gyllenkroken en dag då jag var ledsen och besviken. Tidigare i livet ledde han mig till Smyrnakyrkan.

Jo, jag tror på ledning.

Driving us crazy – Program för filmfestival

Familjevårdsstiftelsen

Stiftelsen Gyllenkroken – Ett samhälle med plats för alla

Räddningsmissionen Göteborg

Smyrnakyrkan – församlingsgemenskap

Den stora skammen

Det är tidig söndagsmorgon. Jag njuter av att få läsa Tomas Sjödins krönika. Den väcker som vanligt massor av ”vibbar” trots innehållet och smärtan av ett diskbråck och förlusten av två älskade söner. Det är hög igenkänningsfaktor. (Det ordet har jag snappat upp ganska nyligen – igenkänningsfaktor.) Jag har också en kökssoffa av gamla slaget och dessutom kökspallarna till den. Torsten min storebrors barndomsvän kunde numren på möblerna från Nya Möbelfabriken u.p.a. Det hörde ett hörnskåp till serien också. Färgerna hade också nummer.

Så skönt att få dessa smärtor beskrivna på ett underhållande, litterärt sätt! Det fordrar ett varmt trägolv vill jag påstå. En hård sängbotten och en kökspall uppe i sängen fungerade vid mina ryggskott. Det är skillnad på diskbråck och ryggskott. Ryggskott är så vanligt, att det inte ger någon medkänsla. Kökspallen väcker massor av minnen för i botten står det Martin. Tydligen var det livsviktigt, att vi inte tog varandras kökspall vid måltiderna. De två pinnstolarna var för mor Anna och en annan vuxen, tre på kökssoffan och resten på dessa kökspallar vid måltiderna. I bärtider vände vi upp och ner på en av dem, satte en hög, rak Höganäskruka på botten, knöt en sliten kökshandduk med snöre runt de fyra benen och silade saften. Eftersom fläckarna av svart vinbär finns kvar så får minnena ett gratis skjuts.

Under de värsta åren med många ryggskott och svår värk skrev jag brev till Tomas Sjödin. Det ena efter det andra därför att hans beskrivning av Karl-Petters situation hjälpte mig. Han var älskad trots att han inte kunde stå på sina ben och aldrig någonsin kunna arbeta och göra rätt för sig. För där satt trösten för mig. Det sitter i ryggmärgen hemifrån att arbeta och göra rätt för sig. Undermedvetet. Det var jag själv som tyckte, att det var så hemskt att ligga dagtid på en hård soffa och inget göra. Detta när de gamla föräldrarna arbetade som vanligt.

Den stora skammen hade jag ”skammat” mig själv med! Och det är nu som jag verkligen skäms! I slutet av juni år 1967 fick jag mitt fösta stora ryggskott och var på rätt plats i rätt ögonblick och fick rätt undersökning och rätt diagnos av en mycket skicklig ortoped. Han var känd för att säga sanningen på en gång. Det var det, som blev så befriande skönt. Jag fick rätt diagnos! Det var acceptabelt. Det var inget att skämmas över! Så nu skäms jag över mina egna fördomar och indelningar i skamliga sjukdomar och mindre skamliga.

För mig blev det en liten, osynlig upprättelse att få rätt diagnos i förhållande till den dolda skammen jag aldrig blev av med. Jag kommer att skriva mer om Lenas kamp med hennes tillåtelse. Det finns mer än en Lena, som fått diagnosen bipolär sjukdom. Det är bara tre år, som jag lyssnat med fladdrande öron till dem som måste leva med sjukdomen bipolär: ”Hur har du klarat detta?” (När jag var 20 år hette sjukdomen manodepressiv psykos)

Märkligt att vi inte kommit längre år 2015 än graderingen och det tabubelagda angående psykiska sjukdomar jämfört med ett rejält ryggskott. Alla nerver går ju i samma kanal!

http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.2829505-tomas-sjodin-manniskor-gar-aldrig-over

Balans

Det finns en tidning som heter Balans. Det finns en intresseförening för bipolär sjukdom. Intresseföreningar finns i hela Sverige. I Göteborg kanade jag in i en sådan förening på ett bananskal. Medlemsavgiften i IBIS är bara 100 kronor för ett år. När jag betalade för att lyssna på ett föredrag för två personer om stigmatisering, så blev det samma som en medlemsavgift. Om jag fattat rätt, så har psykiatrin i Göteborg anställt en präst. Conny föreläste om detta svåra i att bli stigmatiserad av en diagnos.

Bipolär är en livsfarlig sjukdom men som är behandlingsbar. Leukemi är också en sjukdom som både barn och unga kan dö genom men som är behandlingsbar. Alkoholism är en sjukdom. De kan inte ta sig själva i kragen och skaka av sig sjukdomen som regel men den är behandlingsbar enligt Minnesotamodellen och AA till exempel.

(Varför nämner jag inte LP och Räddningsmissionens arbete bland missbrukare? Jo, för att jag har skrivit så många bloggposter om räddning genom tro på Gud tidigare.)

Vad är friskt och vad är sjukt? Är det friskt att vara en livsnjutare och sjukt att tala om fakta? Var finns det en balans? I förra bloggposten hade jag fått löfte av Lena att berätta om hennes kamp att inte bli stigmatiserad av diagnosen bipolär. Så onödigt att vara så rädd som jag själv varit att ta itu med skammen från diagnostiseringen och behandlingen år 1956!

Nu är det som det är och jag är medlem i en intresseförening för bipolär sjukdom! Där har jag träffat ödmjuka, underbara människor som kämpat och kämpar mot sjukdomen och fördomar i samhället och okunskap. Så kom en dag då de måste acceptera hur sjukdomen påverkar livet och förutsättningarna. De går inte att leva som alla andra eller att jämföra sig med de helt friska! De har berättat för mig, att bipolär sjukdom är en livsfarlig sjukdom men den är behandlingsbar.

Respekt för dessa kämpande som dessutom är villiga att bjuda på sin kunskap och på sina olika erfarenhet hur sjukdomen kan uppträda!

Därför taggar jag till försoningsstriden också 🙂

Det röda snöret

Det kom ett mail, som jag får citera ur. Lena skrev:

”Jag följer Din blogg och läste sist att Du saknar kommentarer
Jag kommenterar aldrig i bloggar.

Har lite svårt att få till tyckande av din blogg eftersom jag inte är så bevandrat i bibeln.
Vet inte hur jag skall formulera mig.”

Ja, det märkliga var, att jag plötsligt fått över hundra besök på bloggen. Det märkliga var sökorden i min statistik: skökan i Jeriko, skökan i bibeln, Fånarna på Restad och så vidare.

Var finns frågan? Hur fortsätter jag att blogga? Hur tolkar jag en adress till ”Tidskriften Evangelium” i min statistik? Var det därför jag fick så många besök plötsligt? Där finns en blogg av Sofia Lilly Jönsson , redaktör för tidningen. Ett viktigt inlägg som jag tackade för…

Försåtlig ton i storkyrkoprästernas debattartikel

Under de år jag bloggat och läst olika prästers inlägg har jag saknat bibelundervisning mer och mer. Jag tycker fortfarande, att det var strongt gjort av prästen Ulla Karlsson, att gå ut med ett S.O.S. angående ”Guds rena lamm oskyldig På korset för oss slaktad…” och liknande psalmer. Hon ville ju, som vi minns, ha bort dessa hemska psalmer och pekade på att vi inte behöver något offer. Vi är bra som vi är.

Så vilken koppling har dess mest lästa bloggarna idag?

Lena och jag har träffat varandra på Stiftelsen Gyllenkroken i Göteborg efter det att filmen: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt” hade haft premiär för två år sen. Lena gick fram efteråt och gav mig en kram och frågade rakt på sak, om jag slutat att skämmas. Jag blev överrumplad av frågan. Då hade jag ingen kunskap om sjukdomen manodepressiv mer än teoretiskt eller hade fått någon förklaring till vad diagnosen manodepressiv psykos innebär. Det enda jag visste var hur minnena av vårdtiden fungerat i mitt liv och styrt mig. Sen dess har några sjuksköterskor varit villiga att berätta och svara på mina frågar per mail om sjukdomen och dessutom några medlemmar inom IBIS (Intresseföreningen för bipolär sjukdom) – medlemmar som inte är utbildade inom sjukvården, som vi är Lena och jag.

Så var så god! Det är bibeltexterna, som fått mig att överleva! Det är där jag funnit all tröst, att den osynlige guden kan mig bättre än skolade psykiater! Han vet vem jag är och hur jag fungerar! Han lovade Israel att hela deras oläkliga sår! Han lovade, att oavsett hur många löften han gett, så fick de sitt ”ja” och sen ”amen” i sonen Jesus Kristus! Oläklig är den skada du fått! Visst, så var det! Det gjorde fruktansvärt ont och såren började blöda gång på gång. Jag fick inte veta hur det skulle gå till med läkedom och inte heller hur lång tid det skulle ta.

I gamla och nya poesiböcker fanns versen: ”Lär dig livets vackra gåta älska, glömma och förlåta.” Där stupade jag gång på gång! Klarade, att inte känna agg till någon personal men klarade inte att glömma diagnoserna och behandlingen. Då var det bara att fortsätta att läsa bibeln och fortsätta att hålla fast vid Guds löften. Det har blivit många bloggposter sen dess och upprepningar. Nu tycker jag också att bloggarna om skökan i bibeln håller och om äktenskapsbryterskan och skillnaden eller både ock.

Jag vill också bli räddad och har hängt ut ”ett rött snöre”! Jag vill också tro på Abraham, Isak och Jakobs Gud och ingen annan! ”Du skall inga andra gudar hava jämte mig!” Älska Gud av hela ditt hjärta och din nästa som dig själv. Var det inte så Jesus sa, att det förnämsta budet är? Jag har inte kunnat älska mig själv efter de psykiska övergreppen år 1956. Tyvärr tvingades jag finna mig i deras stämplingar och leva med dem. Satan är tjatigare än jag är! Faktiskt. En ständig Åklagare inför Gud: ”Ska du inte ta itu med Gunnel snart? Det är väl inget konstigt, att hon tror på dig, så bra som hon haft det…”

Det är totalt omodernt i den församling, som jag tillhör att undervisa om blodets kraft, att ropa på blodet och att säga att man lever under blodets beskydd. Precis allt detta ”äckliga” tal om blodet ville prästen Ulla Karlsson ha bort ur påskens budskap.

”Guds rena lamm oskyldig På korset för oss slaktad…”

Vi är bra som vi är, menar hon och behöver bara höjas upp från undervärdering. Så enkelt är inte livet att lyfta sig själv i kragen och beundra det fina inom mig.

Bibelns texter är sakliga och sanna. De säger, att jag är förlorad, om jag inte hänger ut ett rött snöre, som visar Gud var jag bor och vad jag tror på.

Det går en röd tråd genom hela bibeln, som påminner om blodet från det slaktade Lammet. De som följer Lammet, som blev en herde är räddade redan nu.

Humor

Ibland undrar jag varför det så sällan kommer en kommentar på min blogg. Skriver jag så totalt ointressant eller så obegripligt? Så jag får fortsätta prata för mig själv? Ilskan har lagt sig över Dag Sandahls blogg. Om det måste vara en man, som förkunnar Guds ord, så varför inte göra det då via bloggen? Om det är fel på pingstpastorers predikningar, så varför inte predika själv då via bloggen, Mikael Karlendal?

Från ”Anta utmaningen” en gemensam grupp på Facebook, som läser bibeln citerar jag Jonas Ahlsson:

”Typologi (grekiska typos ”form”, ”mönster”, ”prägel” och logos ”ord”) är läran om överensstämmelser mellan Gamla och Nya Testamentet, vilken grundar sig på uppfattningen att Nya Testamentet är en uppfyllelse av Gamla Testamentet. Tanken är att Gud låtit händelser i Gamla Testamentet äga rum på ett sådant sätt, att de förebildar det som skulle ske med Jesus. Man kan säga att typologin är ett slags profetia i handling.”

Den formuleringen tilltalar mig, som inte vet så mycket om olika tolkningsmodeller men ändå vill berätta vad bibelns texter har betytt i mitt liv. Så skrev jag om kollektiv synd och trodde i min enfald på en kommentar äntligen. Det händer i översikten, att någon länkar till sin egen blogg eller sitt eget namn. Utan att kommentera.

Hur gick det då efter bloggen om en kollektiv synd? Jo, någon hade klickat fram ett foto på mig från den 5 september 2013, som jag är så stolt över. En okänd målare var samtidigt på Restad Gård och målade fönstren på baksidan av före detta stormavdelningen på Restad Sjukhus. Jag bad honom ta ett foto av mig inne på denna rastgård.

Veckan efteråt den 12 september filmade projektledaren i Stiftelsen Gyllenkroken min berättelse från år 1956 som patient. Han som tog upp ljudet heter Martin – samma namn som en av mina bröder har och är en av huvudpersonerna i berättelsen.

Muren runt rastgården är öppnad för insyn. Det är precis det som behövs lite insyn i psykiatrisk vård av känsliga människor. Jag är frisk och pigg för övrigt. Som skrivet. Som filmat.

En hal trappa

Nu vill jag ha en tredje bloggpost om trappa. Det började med min irritation att ”stegen” i Jakobs dröm skulle heta ”trappa” i den nya bibelöversättningen Bibel 2000. Det var år 1998, som jag fick träffa en av flera bibelöversättare privat. Jag kunde inget och kan fortfarande inget av svårigheten att välja rätt ord på svenska från grundtexterna. Sen dess har det varit mycket av irritation inom mig för att jag inte har förkunskaper. Varför väntar de inte på mig? Jag vill ju hänga med och förstå!

Så har jag undrat mycket över hur kvinnliga pastorer och kvinnliga präster orkar med alla rätta tolkningar i svåra bibeltexter. Sagt och gjort. Jag skrev till ytterligare en kvinnlig präst och frågade hur hon orkar med allt motstånd från de rätt-tolkande prästerna. Och svaret kom:

”Jag är trygg i min kallelse och vill berätta om Jesus till människorna.”

Men det har inte jag varit utan lättirriterad – lätt att provocera. Där kommer den hala trappan in: ”På vägen uppåt skyndar jag och hinner högre dag för dag…” Jag har inte varit så här gammal förut och tappar ord så lätt. Idag kom ordet. Märker du? Först när jag citerade denna gamla sång visste jag att ett ord var fel. Kunde inte hitta det i minnet. Nu dök det upp. Jag strävar inte. Jag skyndar.

Trappan upp till soluret i Botaniska trädgården i Göteborg kan vara hal vintertid. Jag kan inget om detta solur. Det återstår att ta reda på. Vem vet, det kanske är något från hednatiden i Sverige? När Abram fick kallelse att dra ut från landet Ur, så var det från avgudadyrkare. De dyrkade bland annat solen – det skapade framför Skaparen. Calle Öst sjöng på sin tid: ”Vi skall fara bortom månen, vi skall fara bortom mars…”

En trappa leder någonstans men kallelsen leder ända fram bortom hela stjärnevärlden till och med. Nu är jag också trygg i min kallelse som kvinna. Männen får fortsätta att tro på ett ämbete endast för män.

”Jag vet på vem jag tror!”

Trappan som inte finns längre

”En trappa leder någonstans.” Det var så hon blev lyrisk med tanke på det vackra Göteborg och alla trappor mellan de vackra stenhusen. Det räcker att få njuta av en spårvagnsresa i centrala stan. Det var gott om sten och duktiga arkitekter. Det gick en tydlig gräns mellan de rikas hus att bo i och de fattigas. Trätrapporna i bergen ruttnade ner så klart. Husen är rivna men jag minns en av skarvarna. En natt för många år sen i en svår livskris hade jag en dröm just i det området mellan fattiga och rika vid före detta Vasa Sjukhus mellan Landala och Vasastan.

Där fortsätter jag bloggandet om en stege, som når ända upp i himlen eller en trappa enligt översättningen i Bibel 2000. Alla mina bloggar hör ihop och en heter: ”Drömmen som gick i uppfyllelse” Den skrevs 7 april 2011

Det finns vuxna personer, som förstör möjligheten för barn att få tro på himlen och förbindelsen dit. Det har jag också berättat om men ganska nyss i ”Tvåbenta böcker Del 2.” En trappa leder någonstans. Mina leder uppåt som jag ser det och med facit i hand. I min ålder med svaga leder lite överallt är det lättare att sega sig uppåt än att gå nedåt. Kan det vara så att det är där orgeln kommer in? Drömmen om att få sjunga församlingssång till orgelspel igen…Vi gamla är inte tjatiga. Vi är gaggiga.

I frikyrkohem i början av 1900-talet var det nästan självklart med en orgel och Hultmanssånger. Det var nästan självklart att barnen eller i vart fall någon skulle lära sig att spela orgel. I min mors hem blev det både äldsta och yngsta dottern, som spelade hemma och i Missionshuset till sångerna. I mitt hem av alla sex syskonen blev det den yngsta. Både folkskolläraren som skulle vara kantor också och folkskollärarinnan gav lektioner.

Den sång som var lättast att lära sig spela var ”På vägen uppåt strävar jag och hinner högre dag för dag…” Det var inte fråga om annat än att kämpa på. ”På bröllop jag bjudits av urtidens Gud I himmelens sköna palats. I dräkt o så vit med en blodtvagen svit Jag skyndar att taga min plats.”

Den vackra trappa till Högsbohöjd i Göteborg från Högsbo är borttagen. Den behövs inte längre för min del heller. Jag måste flytta därifrån i samband med totalrenoveringen av husen. Trappan är borttagen men vägen finns kvar.

Det är en konst att kunna prata om tre saker samtidigt. Just nu gäller det förbindelsen till himlen från jorden, en orgel och sången om inbjudan till Lammets bröllop.

Följ blodspåren

Så illa är det

Så illa är det. Det är bara det lilla ordet ”nog”, som jag uteslutet och satt en egen rubrik. Annars är det pensionerade prästen Dag Sandahls föregående rubrik på sin bloggpost.

Det övergår mitt förstånd hur högst märkvärdigt det är att vara man och ha fått ett ämbete i Svenska Kyrkan – ett gudomligt ämbete, som måste försvaras livet ut. Det kanske går att fatta det här med pensionsålder. Det finns det, som är värre att fatta, som jag ser det. Tolkningen är svår men låt då några unga läsa texten från bibeln. Ge dem fem tysta minuter att tänka själva. De har ju framtiden för sig nästan klara eller klara med sin utbildning… Så gjorde jag lät några unga läsa en svårbegriplig text och tänka själva på innebörden. En gång var jag tre gånger så gammal, som de jag mötte på nätet för bibeltolkning. Text skall förklara text. Liknelser skall inte övertolkas eller misstolkas. För min del är hela bibeln en kontext eftersom summan av Guds ord är sanning och alla hans rättfärdighets rätter vara evinnerligen. (Psaltaren 119:160) Unga personer tänker inte som gamla. Gamla kan glömma bort hur det var att vara ung.

Här är liknelsen från Lukas kapitel 16… ”Han (Jesus) sade också till sina lärjungar: »Det var en rik man som hade en förvaltare, och denne beskylldes för att förskingra hans förmögenhet. 2 Mannen kallade till sig honom och sade: ’Vad är det jag hör om dig? Lämna in dina räkenskaper, du kan inte vara kvar som förvaltare.’ 3 Förvaltaren tänkte: ’Vad skall jag göra nu när min herre avskedar mig? Gräva orkar jag inte, och tigga skäms jag för. 4 Jo, jag vet vad jag skall göra så att folk tar emot mig i sina hus när jag mister min tjänst.’ 5 Han skickade efter dem som var skuldsatta hos hans herre, en i sänder, och frågade den förste hur mycket han var skyldig. 6 ’Hundra krus olja’, svarade mannen. Då sade han: ’Här är ditt skuldebrev, sätt dig genast ner och skriv femtio.’ 7 Sedan frågade han näste man: ’Och du, hur mycket är du skyldig?’ — ’Hundra tunnor vete.’ Då sade han: ’Här är ditt skuldebrev. Skriv åttio.’ 8 Och Herren berömde den ohederlige förvaltaren för att han hade handlat klokt. »Denna världens människor beter sig klokare mot sina egna än ljusets människor gör. 9 Ja, jag säger er: använd den ohederliga mammon till att skaffa er vänner som tar emot er i evighetens hyddor när mammon lämnar er i sticket. 10 Den som är trogen i smått är trogen också i stort, och den som är ohederlig i smått är ohederlig också i stort. 11 Om ni inte har varit trogna i fråga om den ohederliga mammon, vem vill då anförtro er det som har verkligt värde? 12 Och om ni inte har varit trogna i fråga om andras egendom, vem vill då ge er det som skall tillhöra er? 13 Ingen tjänare kan tjäna två herrar. Antingen kommer han att hata den ene och älska den andre eller att hålla fast vid den ene och inte bry sig om den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon.” (Ur Svenska Folkbibelns översättning)

Efter de ungas läsning och tystnad berättade jag hur texten drabbat mig och hjälpt mig till en bättre inställning. Jag är uppsagd. Det allra mesta av mitt liv ligger bakom. Ingen har kunnat leva livet åt mig eller förvalta det, som varit anförtrott åt mig. (Där har Paulus en tydlig poäng angående ett tävlingslopp. Det är bara en som vinner. Tävla som denne! 1 Kor 9:24- ) En tuff bibeltolkning och sanning är, att jag inte har förvaltat allt som anförtrotts mig på rätt sätt! Kvar finns bara möjligheten att gå ut och skriva ner andras skulder! Kan det vara så enkelt, att jag äntligen fattar försoningens innebörd?

”Mitt skuldbrev han plånat ut, han plånat ut. På mina synder han gjorde slut den bördan slipper jag bära.” Ur Psalmer och Sånger nummer 606 och 567:3 i Segertoner Rättfärdiggjord av tro till tro.

Så illa är det nog …Dag Sandahl

Storebror

Tanken går till min storebror Arne, som var född år 1922 och hade ett stort försprång i ålder och livserfarenhet. En gång sa jag åt honom:

”Nu skryter du allt!” Hans svar kom omgående:

”De´ gör jag visst inte! Jag får så mycket kritik, att jag måste muntra upp mig själv!”

Han var politiker en gång i sin tid. Och nu försöker jag att hitta något att muntra upp mig själv med efter alla återfall, att läsa Mikael Karlendals blogg och alla kommentarerna. Så det gäller att vara född i rätt tid och rätt samfund. Det var ju faktiskt storebror också men han kunde inte bli präst. Han tänkte väl inte ens åt det hållet, för han kunde bli rörd till tårar precis som min far. Ja, det är faktiskt ärftligt och var efter vår farmor. Den egenheten slapp jag men inte det andra släktdraget. Om nu det kan vara ärftligt och det vet vi. Det finns prästsläkter i Svenska Kyrkan. Det finns pastorer i flera generationer inom frikyrkan. Så nog har jag forskat i skrifterna…

Egentligen valde jag brevformen ett tag för att få berätta i stället för att förkunna. Jag valde ett barnbarn till en frikyrkopastor som mottagare av mina brev. Men det gick trögt och blev inga fler brev. Det var i vart fall Eric Nilsson, Näsåker som gav mig och andra bibelversen:

”Ty alla Guds löften har i honom (Jesus) fått sitt ja. Därför får de också genom honom sitt amen, för att Gud skall bli ärad genom oss.” 2 Kor. 1:20 (Svenska Folkbibeln)

Där finns en not till ordet löften, att det gäller Guds löften. ”I evangelium blir alla Guds löften uppfyllda. Paulus däremot ändrar ibland sina planer.”

Den helige Ande har förmåga att hjälpa mig och andra att hålla fast vid Guds löften. Så har jag sen det svåra året 1956 letat och hållit fast vid Guds ord, att han utvalt mig redan i moderlivet. Visst det gällde profeten men det gäller var och en som tror. Det får vara måtta på vad exegeter kan ta ifrån mig! Eller röra till det för mig…

Så hur fel jag än gjort som kvinna och predikat Guds ord enligt Svenska Kyrkans plan över kyrkoårets texter, så återkommer inte Guds ord fåfängt utan utför det som det skall. Dessutom var det så i Smyrna Närradio att alla andakter måste finns kvar i original eller som kopia på kassett en lång tid. Det skulle vara möjligt att kontrollera vad som var sagt vid eventuell kritik. Så jag köpte mina egna andakter och har bara hållit mig till bibelns grund. Det går fortfarande att pröva om det är i överensstämmelse med summan av bibelns evangelium!

Det som fattas är helvetet. Det är inte min uppgift att tala om något, som jag inget kan om. Däremot vet jag, att evangelium om Jesus och vad han gjort för oss gäller på denna sidan döden. Det är allvarligt! Paulus ville ha ryggen fri, att han förkunnat allt som måste sägas. Sen var det inte hans ansvar om någon gick förlorad.

Jojo. Det är allt en hög målsättning för manliga präster och pastorer att ha. 🙂

Brita, Ruth och exegetiken

Ruth är långt över 90 år gammal och Brita skall fylla 85 detta år. De kvinnorna tänker jag på sen tidig morgon. För det handlar om exegetik i vanlig ordning, eftersom jag bara följer två bloggare Mikael Karlendal och Dag Sandahl. Båda otroligt pålästa, utbildade män i teologi, exegetik med mera.

Ruth tjänade den mesta delen av sitt liv i Velanda Missionskyrka i alla olika uppgifter, som behövdes och blev ordförande till och med, när det fattades en sådan. Vi samarbetade under åren 1988 – 1993. I en av mitt livs svåraste ögonblick tog Ruth ett fotografi på mig alldeles rödgråten. Min barndom och ungdoms Missionskyrka skulle rivas i Norra Björke. Det var jag, som ordnat med hela den sista gudstjänsten, därför att sockenborna inte kunde något om ägandeförhållanden eller funktionen.

Utan Brita hade det inte fungerat. Brita har tjänat i ”stora körkan” under många, många år i Norra Björke. Vid det här tillfället i Missionskyrkan var det Brita, som gav mig stöd och ordnade med alla blommor. Det var sorg för mer än en av oss. Ruth och Brita representerar tusentals kvinnor och åter tusentals, som ingen teologi eller exegetik kan eller kunnat. De har tjänat ändå i många olika uppgifter. Det är bara jag, som kämpat med bibeltexterna, om jag får predika eller inte. Nu kvittar det vid 80 års ålder. (Jag är så barnslig fortfarande, att jag gillar att fylla år.) Och Rose-Marie såg mig en gång och fixade en blogg – en osynlig predikostol. (Jag har ju predikosjukan.) Det är en tredje kvinna bland alla, som varit/är i tjänst. http://www.mikaelkarlendal.se/2015/06/24/kvinnor-i-ambetet/

Sista gudstjänsten i Norra Björke Missionskyrka år 1989 Foto: Ruth Johansson

Struktur

En av mina unga vänner efterlyser lite struktur på det jag sagt innan. Han läser matematik för att bli lärare. Och jag har alltid varit mer eller mindre rörig i mitt prat – pratar om allt på en gång. Ett snällare omdöme om pratet skulle väl vara att jag är rörlig i mina tankegångar. Så nu gäller det att få struktur på vad jag vill ha sagt! Det var inte jag som började! 🙂 Det var en som kan koncentration – en före detta arbetsledare. Men nu har vi delade meningar om fortsättningen. Hon skrev den första bloggen här mot min vilja och gav den namnet. Sen dess har det blivit över 700 bloggposter, som jag skrivit spontant – skrivit först och tänkt sen. Försök med detta att få en struktur på mina tankegångar! Är det mina läsare eller sökmotorer, som hjälper mig?

I morse fanns en hänvisning till första året 2010 från den 27:e mars. Rubriken är: ”Vargtimman”. Där finns allt jag vill ha sagt! Och det vi fick olika uppfattningar om är den församling vi båda tillhör. Min uppfattning är att de äldste är äldre än de unga och har ett längre perspektiv. Så varför skulle vi gamla gå åt sidan bara? Det gäller att få lite struktur bara på tusentals tankar på en gång, som rusar runt i huvudet.

Sista delen av serien ”Mina två liv” har gått i TV 1 med Ann Heberlein som ledare. Under tre tisdagar har vi fått lyssna på män och kvinnor, som berättade om hur det är att leva med bipolär sjukdom. Ärliga, starka, nakna berättelser utan glamour. Det är en livsfarlig sjukdom har en berättat för mig privat. Äntligen är det OK att gå ut och berätta om hur en sjukdom fungerar ibland men att det finns hjälp och mediciner. De är inte sin sjukdom någon av dem men har skov ibland.

En dag betalade jag 50 kronor x 2 för att få lyssna på en känd psykiaters föredrag inom ”Intresseföreningen för bipolär sjukdom” (IBIS) och blev därmed medlem. Jag behöver inte ursäkta mig längre varför jag är medlem. Det är en av alla fördomar att sticka hål på. Skäms jag över att jag trivs på Stiftelsen Gyllenkroken där ”Intresseföreningen för schizofreni” (IFS) håller till och är grunden för allt arbete? Nej, inte alls. Där mötte jag Lars en lördagsförmiddag. Nu har hans fina ödmjuka berättelse nått tusentals TV-tittare. Lena hade bjudit mig att komma. Hon berättade lika ödmjukt i dokumentären ”Lillhagen – fruktat och saknat”, som gick på TV för drygt ett år eller två sen. Tiden går ju så fort. Just denna lördagsförmiddag var det bara Lena, Lars och jag. Lars fick veta, att jag blivit vårdad 3 månader för manodepressiv psykos som ung. Den berättelsen blev inte begriplig för honom. Den är obegriplig. Därför har jag gått ut med den och att det finns försoning och läkedom, när det gäller djupa sår. Sjukvård borde vara just sjukvård och inte övergrepp i ett överkänsligt psyke! Om psykiatrin ägnar sig åt symtom i stället för åt bakomliggande orsak, så kommer den inte att lyckas. Det är mångas uppfattning. Andra har fått hjälp.

Jag för min del ville bara träffa en som kände mig då 1956, som visste att deras behandling och diagnoser var fel! Men det fick jag inte. Hon hette Karin och var min skolkamrat under utbildning till sköterska. Jag skrev om henne i förra bloggposten: ”Tvåbenta böcker Del 2”

Så alla mina över 700 bloggposter handlar om att behöva en som har rätt uppfattning och helhetsbilden klart för sig.

”Du känner mina tankar…” ”Redan i moderlivet utvalde du mig…”

Mina två liv