Försoningsstriden – Sida 8 – Gunnels plats i rymden

Min dikt gäller en konung

En kväll och tre hela dagar har jag varit tillsammans med många andra från hela världen. Det var engelska som gällde och jag förstod några ord här och där. Filmfestivalen hade namnet: ”Driving us crazy” och jag har lämnat länkarna i en tidigare blogg. För mig finns Google Translate nu. Den tjänsten gör det möjligt för mig att brevväxla med tre av de engelsktalande i USA. De finns modiga personer, som vågar gå emot läkemedelsjättarna och påpekar biverkan av mediciner. Det finns modiga personer, som vågat bryta sig loss från missbruk av droger och som vågar ifrågasätta den psykiatriska vården.

Det var en upplevelse för mig att möta damer, som är över 70 år och aktiva genom att bryta skammen – skammen att som ung blivit inlåst och felbehandlad på mentalsjukhus. Hur många tusentals finns inte det, som aldrig skulle kunna med att nämna skammen!

Är det vi som skall skämmas, som blev psykiskt sjuka en gång i ungdomen? Jag lyssnar på mina nyfunna vänner. På en front är det språksvårigheter. Jag återkommer eller också börjar jag predika för fullt!

Det var ju det jag ville helst av allt…

Min dikt gäller en konung. Det finns sår, som aldrig läker. Det finns läkedom i hans sår.

Bekänna färg

Det har gått en vecka sen filmfestivalen ”Driving us crazy” hade premiär på Stora teatern i Göteborg. Hit kom människor från hela världen av överlevare på olika sätt eller professionella lyssnare eller konstnärer som filmat. Under tre dagar lyssnade jag på engelska utan att kunna språket. Det räcker inte, att fatta några ord här och där. Det blir inget sammanhang. Kvar blev alla filmerna med bilder, där jag känner till situationerna från mitt tidigare arbete bland missbrukare. Kvar är programhäftet med alla presentationer.

Den första gästen från USA presenterade sig för mig med sitt namn och som en överlevare. I stil med mig kanske hon trodde. Hon var 19 år, när hon blev inlåst på ett sinnessjukhus i tre år och behandlades med insulinchocker och ECT om vartannat. De unga kvinnorna blev dessutom sexuellt våldtagna. Den unga kvinnan i sängen bredvid henne fick för mycket insulin och dog. Hur överlever någon dessa minnen av så kallad vård?

Hon gick fram till mig och trodde väl, att jag var en överlevare i ungefär samma ålder nu och med svensk erfarenhet under tre månader från år 1956. För det står i programhäftet både på engelska och svenska om mig också. Det är dags att bekänna färg. Mina erfarenheter är inget jämfört med vad kvinnorna gått igenom i USA. (Sök på Lucy Winer på you tube och Kings Park. Lucy Winer var också gäst på filmfestivalen och hennes film visades.) Det var Dorothy, som sökte upp mig först.

Det är dags att bekänna färg tycker nog jag. Filmen ”Pat. är frisk och pigg för övrigt” är mycket informativ, saklig och osentimental. Där finns inget negativt om personalen – tvärt om. Det finns bara en enda stor ilska på systemet med bältesläggningar av slentrian, tvångsinjektioner, diagnoser för livet som stigmatiserade mig senare. Kvar har jag alla goda samtal med personalen, som jag haft sen dess och en brevväxling med före detta överläkaren. Min envishet är lite gränslös. Om jag fått en diagnos för livet, så har jag rätt att få veta vad denna sjukdom innebär och hur den verkar. Tycker nog jag. Andra drabbade tycker nog likadant. Om jag bara begripit engelska språket.

Boken ”Pat. är frisk och pigg för övrigt” kom aldrig ut år 2009 på förlaget ”Natur&Kultur”. Så högfärdig är jag, att jag ville vara med de stora pojkarna Johan Cullberg och Clarence Crafoord. Vi är ju ungefär jämngamla och lite mer information inifrån patientsynpunkt hade inte skadat. Det tyckte jag och prövade förlaget. Sen slapp jag påtryckningarna, att jag var så rädd att gå ut med min berättelse. De tackade ”nej” till erbjudandet att få trycka mitt manus.

År 2011 vågade jag en gång till och lät trycka boken på egen risk ekonomiskt. Två år senare var berättelsen filmad på plats inifrån och utifrån de andras öden. Vilken färg är det då som skall bekännas? Ilskan finns kvar, att de mest lärde tror, att det går att ha olika avdelningar för psyke och soma. Visserligen talar de om psykosomatiska sjukdomar men då gissar jag att det är fråga om vem som skall ta över det ekonomiska ansvaret – bli av med patienten med så svåra hjärtbesvär.

Så nu går det att köpa min bok igen på Adlibris eller genom mig: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt”. Jag vägrade ta bort kapitlet om blodet ur manus. Jag kan faktiskt inte hjälpa, att det fattas kunskap i anatomi, fysiologi och teologi om blodets betydelse bland allmänheten. Försök vara neutral till blodets funktion i kroppen! Försök vara neutral till försoningens under genom tro!

Jag kan det inte och har en relation till bibelns hela berättelse om upprättelse och hälsa genom blodet. Det finns med i boken men inte i filmen.

När livet fick ett ansikte

Ordet är ”struktur”. Några unga i min omgivning vill gärna ha studier i bibeln men inte att jag hoppar hit och dit genom alla tidsepoker. Det är en rimlig önskan. Sanningen är den, att jag har panik som ”döfärdig” och upptäcker att två generationer efter mig saknar kunskap i bibellära. Paniken gör mig totalt vimsig i huvudet, när jag äntligen får en chans att berätta.

Så jag tog fram en plansch i hårdpapp från min söndagsskoltid. Som om det skulle hjälpa med en gullig bild på Jesus och barnen runt omkring? Nej, jag har ritat en karta över Mellersta Östern, där Jerusalem bara blir en liten prick på skalan. Den pricken fanns inte ens med. Det var många år sen jag ritade och berättade. Som sagt: Kvinnor får berätta. Och den stora kartan på blädderblockspapper förstör inte söndagsskolbilden under.

Denna plansch på kartan över Mellersta Östern placerade jag mitt på bordet och plötsligt fick alla tusen tankarna i huvudet en ordning. När jag ser området över Egypten i väster till Iran i öster, Turkiet i norr och Persiska viken i söder, så har jag olika bibelsammanhang i minnet vad som hänt på några olika platser. Jag har ett försprång som gammal utan bio och TV-program som barn och ung!

Nu ber de unga mig att backa och försöka ta det lugnt med undervisningen. Jag får ha paniken för mig själv. De vill komma tillbaka och lyssna. Vi börjar om från början men sakta.

Jojo. I TV-program har jag sett enkla små tävlingar. De tävlande får fyra bilder på personer. Tre har något gemensamt men vad och en skall bort. Den leken föreslår jag. De fyra är: Salomo, Nehemja, Paulus och Johannes.

En skall bort och de tre har något gemensamt! Hu så hemskt när Gud är KÄRLEKEN! Detta kan ju inte vara möjligt? Skall vi inte ha lite liberalteologi att allt ordnar sig till slut? Och Gud blir allt i alla…

En snabb impuls av mig. Vad har jag för rätt att säga att någon skall bort? Och vad har en före detta ärkebiskop för rätt att städa i bibeln?

Salomo skall bort för han började så bra och bad Gud om ett vist hjärta. Sen slutade han i frosseri och synd.

Nehemja var av kunglig börd, om jag inte minns fel och fick följa med i fångenskap till Babylon. Han höll fast vid sin Gud och tog på sig skulden för sin och Juda folks synd, grät, fastade och bad till Herren. Han erkände, att också han och hans familj syndat som slutat lyssna till Herrens ledning. Så hade det gått som det gick. Nehemja började om med att bygga upp det raserade.

Paulus kunde hela Lagen som ung och var mycket lärd och nitisk. Ingen ny lära fick ta över kunskapen i Lagen. Så förföljde han HERREN själv och hans lärjungar, syndade grovt men ångrade sig och erkände sin synd. Paulus var kvar till slutet och undervisade om VÄGEN, som den enda att nå Gud. (Det var i Antiokia som de först började kallas kristna – för de följde den VÄGEN.)

Johannes skall vara kvar också som vågade undervisa om vad Jesus sagt om synd, rättfärdighet och dom. Johannes skall vara kvar för han undervisar om hela blodomloppet på ett annat sätt än Paulus undervisar om kroppens alla delar som församling. Johannes säger, att om vi påstår, att vi inte syndat så ljuger vi. De får vara kvar som erkänner sin synd och tar emot förlåtelsen genom Jesu Guds sons blod.

Livet har fått ett ansikte genom dem.

När döden fick ett ansikte

Minns du hur det var när sjukdomen aids fick ett ansikte med dödligt hot? Visst är det glömt snart? Sjukdomen är inte dödlig. Det finns bromsande mediciner. Så går livet vidare. Sjukvårdspersonalen har tystnadsplikt och kan inte säga emot behovet av försiktighet och behovet av handskar. Livet går vidare och andra sjukdomar får ett ansikte. Döden kan vänta. Men sjukdomen är livsfarlig…

Döden fick ett ansikte för mig som barn. Det finns skamliga sjukdomar och mindre skamliga. Det går att prata bort alla faror och varningar. Alkohol och bilkörning går inte ihop. Så fick döden ett ansikte, när jag var barn och sen dess har jag varit skrämd för alkohol.

Sinnessjukdom fick också ett ansikte och satte skräck i mig. Det var något, som bara liksom flög på en människa och sen var han inlåst. Eller hon. Det har inte fattas ett ansikte på de sjukdomarna för det har funnits många byggnader i rött tegel och en tyst, obehaglig dimma runt omkring. Gå inte i närheten! Där vet man inte vad som kan hända eller vem som blir inlåst! Men inte dör…Kanske kommer tillbaka…

”Skamliga sjukdomar och mindre skamliga”. En dag ville jag sortera vad som är skamliga och mindre skamliga sjukdomar. Med all rätt ur egen erfarenhet och sjukvårdskunskap. Livet såg ut att ligga bakom. Hade inte jag rätt till att få ett ansikte på den hemska sjukdom, som jag blivit diagnostiserad med som ung och för livet? Döden är ingen sjukdom. Den kan komma när som helst i livet. Döden är inte skamlig – inget att skämmas över. Den är ofta plågsam och långdragen men förutsagd.

Vi behöver inget ansikte på döden. Ögonen är själens spegel. I ett par mörka ögon med svart blick fanns början till döden. Vi fick ett ansikte på den redan i Kains i lustgården. Han hade chans att behärska sin avundsjuka och sitt hat. Han fick en varning. Han fick veta, att han hade en dörr, som han själv ansvarade för. I annat fall blev han dödens också.

Enda medicin som hjälper är ett rent blod. Blod vet vi kan vara infekterat. Nu tänker jag på okunskapen om aids på 80-talet. Bibeln berättar om ett rent, oskyldigt blod som räddar undan döden.

Så varför inte ge döden ett ansikte? Ångest och dödsfruktan är inom ramen för psykisk ohälsa. Bibeln är inte rädd för att sätta rätta diagnoser. Rädsla finns inte i kärleken! (1 Joh. 4:16-21) Vadå kärlek? Jo, Gud är kärleken och vet om alla människors svagheter. I rädslan ligger tanke på straff. Vadå straff? ”Jag har väl inte syndat mer än någon annan?” ”Vadå synd?” var frågan i ett radioprogram med författaren Lena Andersson med orden ur den lames mun. (Markus 2:1-11)

Då är jag framme vid poängen. Det är inget farligt att läsa Uppenbarelseboken. Där finns ruskiga scener men beskriver ett lamm som såg ut att blivit slaktat. Där är ruskiga scener med Vilddjuret. Det visste vi ju förut att Satan, Djävulen och den gamle ormen från tidens början är den samme och kom för att slakta och förgöra. Men det blev givet ett rent, felfritt blod som läkedom! Striden om oss blev avgjord redan i himlen då Lammet blev slaktat före världens grundläggning. (Ja, det finns olika bibeltolkningar. Det är inte farligt, att inte kunna skillnaden på objektiv eller subjektiv försoningslära med mera.)

Här är bibelversen som öppnade mina ögon för Uppenbarelseboken:

7:17

”Ty Lammet som står mitt för tronen skall vara deras herde och leda dem till livets vattenkällor, och Gud skall torka bort alla tårar från deras ögon.”

Lammet blev herden och herden blev livets vatten, som släcker själens törst. Och Gud vet om alla tårar innan dess. Gud berättar både bakåt i tiden vad som skett och framåt om vad som skall ske genom sina profeter.

Harmagedon – fortsättning

Många inom frikyrkorörelsen har kusliga minnen av predikningar om yttersta tiden och Harmagedon. Det kanske mest gäller i min egen generation. Så kom ifrågasättandet. Så kom upproret mot den sortens förkunnelse. Helvetesläran. Tills det blev tyst. Efter det tog vetenskapsmännen vid och började berättelsen om ett perforerat ozonlager. För att inte tala om kärleksläran. Om alla tänker positivt samtidigt, så tar krigen slut. Så rogivande! Tänk positivt!

En dag måste jag dammsuga i min bokhylla och hittade en bok, som jag fått men inte läst. Så oartigt! Givarens tanke var att vi skulle samtala om innehållet sedan. Boken heter:

”När tiden tog slut” Författare är Göran Sahlberg

Eftersom insidorna av bokens pärmar i början och slutet har en förminskad plansch av hela originalet av ”Guds plan genom tidsåldrarna” Copyright 1934 C.A. Chader.”, så läste jag boken. En författare har rätt att skriva sin text som den gått genom den egna referensramen. Bra skildrat av en tragik. Visst, vi kan samtala hur mycket som helst om felaktig förkunnelse och duktiga författare. ”Rädsla finns inte i kärleken,” står det i bibeln. Det är bara att stava på om och om igen! Det håller!

Ur 1 Johannes brev citerar jag hela 4:e kapitlet från Svenska Folkbibelns översättning. Jag sätter inte en rubrik för att få många att läsa denna bloggpost om Harmagedon! Det finns flera olika tolkningsmodeller men det är ingen ursäkt att låta bli att forska! Gud talar om i förväg vad som kommer att ske och vad som redan har skett genom sina profeter!

”Pröva andarna

4 ¹ Mina älskade, tro inte varje ande, utan pröva om andarna kommer från Gud. Det finns ju många falska profeter som har gått ut i världen. ² Så känner ni igen Guds Ande: varje ande som bekänner att Jesus är Kristus som kommit i köttet, den är från Gud, ³ och varje ande som inte bekänner Jesus, den är inte från Gud. Detta är Antikrists ande, som ni har hört skulle komma och som redan nu finns i världen.
⁴ Ni, kära barn, är från Gud och har besegrat dem, för han som är i er är större än den som är i världen. ⁵ De är från världen, därför talar de utifrån världen och världen lyssnar till dem. ⁶ Vi tillhör Gud. Den som känner Gud lyssnar till oss . Den som inte är av Gud lyssnar inte till oss. Det är så vi känner igen sanningens Ande och villfarelsens ande. 

Guds kärlek och vår

⁷ Mina älskade, låt oss älska varandra, för kärleken kommer från Gud. Var och en som älskar är född av Gud och känner Gud. ⁸ Den som inte älskar har inte lärt känna Gud, för Gud är kärlek. ⁹ Så uppenbarades Guds kärlek till oss : han sände sin enfödde Son till världen för att vi skulle leva genom honom. ¹⁰ Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud, utan att han har älskat oss och sänt sin Son till försoning för våra synder.
¹¹ Mina älskade, om Gud har älskat oss så högt, är också vi skyldiga att älska varandra. ¹² Ingen har någonsin sett Gud. Om vi älskar varandra, förblir Gud i oss och hans kärlek har nått sitt mål i oss. ¹³ Vi vet att vi förblir i honom och han i oss genom att han har gett oss av sin Ande. ¹⁴ Vi har sett och vittnar om att Fadern har sänt sin Son som världens Frälsare. ¹⁵ Om någon bekänner att Jesus är Guds Son, förblir Gud i honom och han själv förblir i Gud. ¹⁶ Och vi har lärt känna den kärlek som Gud har till oss och tror på den.
Gud är kärlek. Den som förblir i kärleken förblir i Gud, och Gud förblir i honom. ¹⁷ Så har kärleken nått sitt mål hos oss: att vi har frimodighet på domens dag. För sådan han är, sådana är också vi i den här världen. ¹⁸ Det finns ingen rädsla i kärleken, utan den fullkomliga kärleken driver ut rädslan, för rädsla hör samman med straff. Den som är rädd är inte fullkomnad i kärleken.
¹⁹ Vi älskar därför att han först har älskat oss. ²⁰ Om någon säger att han älskar Gud men hatar sin broder, så är han en lögnare. Den som inte älskar sin broder, som han har sett, kan inte älska Gud som han inte har sett. ²¹ Och detta bud har vi från honom: att den som älskar Gud också ska älska sin broder. ” Slut citat

När jag var ung fick jag inpräntat i mig, att Jesus hänvisade till vad det också står skrivet. Satan kan alla skrifterna och ville få Jesus på fall. Jesus kunde mer. Han kan hela sanningen och är den.

Han har frälst oss undan den kommande vredesdomen. Därför skrev jag inget mer om Harmagedon i förra bloggposten.

Harmagedon

Många vet om att det skall bli en slutstrid, som kommer att bli fruktansvärd. Många vet om att Jesus skall komma tillbaka och sätta sina fötter på Oljeberget. ”Jerusalemsfararna” ville vara på plats, då de skedde. De sålde allt de ägde och for till Jerusalem. De lämnade sitt vackra Dalarna och Nås. De ville väl inte se på striden men väl vara vid Oljeberget. Och alla som väntat förgäves blir mer eller mindre förlöjligade.

”Hur går det nu med att han skulle komma tillbaka?”

Nej, jag är inte lurad för min del! Jag är glad i min förväntan precis som det står i bibeln. Var och en blir inte salig på sin fason utan på om det håller hela vägen! Där är jag nu och har lämnat de intellektuella debatterna om rätt tolkning. Jo, jag har kvar orden ”tolkningsmodell” och ”tolkningstradition”. Som om det skulle kunna göra mig glad att vara inom rätt modell eller tradition?

Läkaren och förkunnaren Sven Ahdrian lever inte längre. Hans bibelundervisning i Danielsboken blev inspelad och jag köpte hela serien. Trots att jag fortfarande inte fattar så bra, så lyssnar jag igen och igen. Prästen och pastorn KG Larsson, Örnsköldsvik, har haft en serie bibelstudier över Uppenbarelseboken. Hela den serien köpte jag för några år sen och har lyssnat på mer än en gång. Jag fattar trögt. Men ibland glimmar det till. Det har det gjort nu. Jag klagar inte jämt…

Jesus sa en gång till sina lärjungar, som han sänt ut och kommit tillbaka, att de skulle vara glada över, att deras namn var skrivna i livets bok. Det var viktigare än att de onda andarna hade farit ut ur människor i Jesu namn. (Sammanhanget finns i Lukas 10:1-22) Så klart att teologer tänkt och tolkat på olika sätt! Men jag för min del orkar inte sätta mig in i predestinationsläran och jämföra Luther med Calvin! Jag vill ha hjälp att förstå Uppenbarelseboken!

En dag kom jag till versen: ”Ty Lammet som står mitt för tronen skall vara deras herde och leda dem till livets vattenkällor, och Gud skall torka bort alla tårar från deras ögon.” Upp 7:17

Jesus finns överallt i texterna i Gamla Testamentet och gick igenom dem med två lärjungar, som var totalt desillusionerad efter vad som hänt på Golgata. Nu vill den helige Ande gå igenom bibeltexterna med oss! (Om biskopar och präster sviker sin uppgift). Jesus är Lammet som blev slaktat för vår skull! Jesus är herden som leder oss rätt i samma person!

Så till poängen när mitt namn blev skrivet i Livets bok. Står det där från början på de som vill ha evangeliet om Jesus? Kan det suddas ut om jag inte sköter mig och kan tro längre? I bibelstudierna av KG Larsson om Uppenbarelseboken drar han parallellen att gå in en församling och få sitt namn i en matrikel. I och med det tar församlingen sitt ansvar…När jag tar emot Jesus som min Frälsare tar Gud ansvar för mig och mitt namn blir skrivet i Livets bok. Det är inte skrivet där före världens begynnelse. Så fortsätter bibelläraren…När Johannes på Patmos såg in i himlen såg han ett lamm, som var slaktat före världens tillblivelse.

För min del har jag trott att allt blev fullkomnat på Golgata kors, innan Jesus gav upp andan. Det går inte att bygga en kyrka utan att följa ritningen, som finns i hela bibeln. Det tjatar jag om men nu visar den helige Ande på att hela ritningen till vår frälsning var klar redan i himlen. Jesus var villig att gå ner på jorden och utföra den till punkt och pricka. Inget skall bli förstört eller komma bort ur den ritningen! ”Mönsterbild” står det i Hebreerbrevet.

”Och jag såg mitt för tronen och mitt ibland de fyra väsendena och de äldste ett Lamm stå där, som såg ut att ha blivit slaktat.” Upp 5:6

Allt som behöver göras för vår räddning är redan gjort en gång för alla. Han delar inte sin ära med någon! I inget annat namn finns det frälsning! Visst är det viktigt att lyssna på de, som kommer från andra kulturer till vårt land! Men religionsdialog utan Jesus som det slaktade Lammet fungerar inte. Och jag för min del fortsätter att tro på stommen i Gamla Testamentet. Tolv är ett förbundstal. Israel är Guds ögonsten och församlingen fick del av välsignelsen genom Abraham. Fortsättningen till Jesus skedde genom tro – Abraham trodde på Guds löfte och fick en son. Släkttavlan genom tro på det omöjliga finns i Matt kap 1. Det lagen inte kunde åstadkomma…det gjorde Gud. Han sände Jesus utan någon mans inblandning.

(Så jag är tillbaka i min tolkningstradition, att Jesus skall sätta sina fötter på Oljeberget men innan dess blir församlingen uppryckt ”honom till mötes.” Det får finnas olika sätt att tolka.)

Jag är glad över Wilhelm Berglings bibelundervisning också. Den färdiga ritningen, som fanns i himlen, innan jordens grund var lagd, skall komma tillbaka från himlen som ett tempel/tabernakel/tält. Jesus tältade en gång bland oss människor och presenterade Guds kärlek till alla. Vi såg hans härlighet!

P.S. Den 19 juni 2019 har jag lyssnat på mer undervisning om den sista tiden och tror inte längre på ett ”uppryckande av församlingen” före Harmagedon. Min respekt för bibeln är stor men kunskapen alldeles för liten. D.S.

”Driving us crazy”

Vad är det som jag gett mig in i? En av mina vänner frågade bums på Facebook och jag svarade lika snabbt. Jag vet inte så mycket. Affischen stämmer inte med mitt budskap. ”Nu är programmet här.” Ja, jag ser det på Facebook. Och där finns min berättelse med. Som blev film: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt”.

Som sagt. Paulus är min favorit som teolog. Han håller som det alla tider igenom. Han skriver om att han blivit en dåre för Kristus. Han skriver om evangeliet, som blivit en dårskap för dem som går förlorade men som är en kraft till räddning för oss som tror. Hur går detta ihop med dagens psykiatri? Hur går detta ihop med gårdagens psykiatri, som på min tid hette sinnesjukhusvård? Är det skillnad på en själ och ett psyke?

När vetenskapen blir en gud blir det problem i världen. När en människa blir totalt ur balans och tror sig vara Jesus är det ett tillstånd, som inte är friskt. Då behövs läkedom. Då behövs hjälp. Frågan är hos vem det går att få hjälp.

Den 16 – 18 oktober 2015 visas olika filmer om olika problem i samhället och inom oss i Göteborg på Stora Teatern. Jag för min del är utbildad inom sjukvården både före och efter traumat i september år 1956. Och jag är mycket väl medveten om att jag bearbetade mina egna djupa sår genom att arbeta 20 år inom Räddningsmissionen. Det var ingen snällhet, som drev mig att fara på besök den långa vägen till Hinsebergs Kvinnofängelse. Det var egen erfarenhet av hur det kändes att vara inlåst och bli kränkt och sen inte få någon hjälp alls. Jag ville bli upprättad själv men visste aldrig hur det skulle gå till. Under tiden hälsade jag på andra kränkta och önskade dem frihet.

Så länkarna visar senaste kontakten i min längtan att lindra psykiskt lidande för någon enda. Jag tror på en Gud, som har bättre koll på läget än jag har. Hitintills har det hållit att tro på honom och hans Son. Precis så är det att ”Hjälparen” som Jesus lovade klarade att leda mina steg till Gyllenkroken en dag då jag var ledsen och besviken. Tidigare i livet ledde han mig till Smyrnakyrkan.

Jo, jag tror på ledning.

Driving us crazy – Program för filmfestival

Familjevårdsstiftelsen

Stiftelsen Gyllenkroken – Ett samhälle med plats för alla

Räddningsmissionen Göteborg

Smyrnakyrkan – församlingsgemenskap

Den stora skammen

Det är tidig söndagsmorgon. Jag njuter av att få läsa Tomas Sjödins krönika. Den väcker som vanligt massor av ”vibbar” trots innehållet och smärtan av ett diskbråck och förlusten av två älskade söner. Det är hög igenkänningsfaktor. (Det ordet har jag snappat upp ganska nyligen – igenkänningsfaktor.) Jag har också en kökssoffa av gamla slaget och dessutom kökspallarna till den. Torsten min storebrors barndomsvän kunde numren på möblerna från Nya Möbelfabriken u.p.a. Det hörde ett hörnskåp till serien också. Färgerna hade också nummer.

Så skönt att få dessa smärtor beskrivna på ett underhållande, litterärt sätt! Det fordrar ett varmt trägolv vill jag påstå. En hård sängbotten och en kökspall uppe i sängen fungerade vid mina ryggskott. Det är skillnad på diskbråck och ryggskott. Ryggskott är så vanligt, att det inte ger någon medkänsla. Kökspallen väcker massor av minnen för i botten står det Martin. Tydligen var det livsviktigt, att vi inte tog varandras kökspall vid måltiderna. De två pinnstolarna var för mor Anna och en annan vuxen, tre på kökssoffan och resten på dessa kökspallar vid måltiderna. I bärtider vände vi upp och ner på en av dem, satte en hög, rak Höganäskruka på botten, knöt en sliten kökshandduk med snöre runt de fyra benen och silade saften. Eftersom fläckarna av svart vinbär finns kvar så får minnena ett gratis skjuts.

Under de värsta åren med många ryggskott och svår värk skrev jag brev till Tomas Sjödin. Det ena efter det andra därför att hans beskrivning av Karl-Petters situation hjälpte mig. Han var älskad trots att han inte kunde stå på sina ben och aldrig någonsin kunna arbeta och göra rätt för sig. För där satt trösten för mig. Det sitter i ryggmärgen hemifrån att arbeta och göra rätt för sig. Undermedvetet. Det var jag själv som tyckte, att det var så hemskt att ligga dagtid på en hård soffa och inget göra. Detta när de gamla föräldrarna arbetade som vanligt.

Den stora skammen hade jag ”skammat” mig själv med! Och det är nu som jag verkligen skäms! I slutet av juni år 1967 fick jag mitt fösta stora ryggskott och var på rätt plats i rätt ögonblick och fick rätt undersökning och rätt diagnos av en mycket skicklig ortoped. Han var känd för att säga sanningen på en gång. Det var det, som blev så befriande skönt. Jag fick rätt diagnos! Det var acceptabelt. Det var inget att skämmas över! Så nu skäms jag över mina egna fördomar och indelningar i skamliga sjukdomar och mindre skamliga.

För mig blev det en liten, osynlig upprättelse att få rätt diagnos i förhållande till den dolda skammen jag aldrig blev av med. Jag kommer att skriva mer om Lenas kamp med hennes tillåtelse. Det finns mer än en Lena, som fått diagnosen bipolär sjukdom. Det är bara tre år, som jag lyssnat med fladdrande öron till dem som måste leva med sjukdomen bipolär: ”Hur har du klarat detta?” (När jag var 20 år hette sjukdomen manodepressiv psykos)

Märkligt att vi inte kommit längre år 2015 än graderingen och det tabubelagda angående psykiska sjukdomar jämfört med ett rejält ryggskott. Alla nerver går ju i samma kanal!

http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.2829505-tomas-sjodin-manniskor-gar-aldrig-over

Balans

Det finns en tidning som heter Balans. Det finns en intresseförening för bipolär sjukdom. Intresseföreningar finns i hela Sverige. I Göteborg kanade jag in i en sådan förening på ett bananskal. Medlemsavgiften i IBIS är bara 100 kronor för ett år. När jag betalade för att lyssna på ett föredrag för två personer om stigmatisering, så blev det samma som en medlemsavgift. Om jag fattat rätt, så har psykiatrin i Göteborg anställt en präst. Conny föreläste om detta svåra i att bli stigmatiserad av en diagnos.

Bipolär är en livsfarlig sjukdom men som är behandlingsbar. Leukemi är också en sjukdom som både barn och unga kan dö genom men som är behandlingsbar. Alkoholism är en sjukdom. De kan inte ta sig själva i kragen och skaka av sig sjukdomen som regel men den är behandlingsbar enligt Minnesotamodellen och AA till exempel.

(Varför nämner jag inte LP och Räddningsmissionens arbete bland missbrukare? Jo, för att jag har skrivit så många bloggposter om räddning genom tro på Gud tidigare.)

Vad är friskt och vad är sjukt? Är det friskt att vara en livsnjutare och sjukt att tala om fakta? Var finns det en balans? I förra bloggposten hade jag fått löfte av Lena att berätta om hennes kamp att inte bli stigmatiserad av diagnosen bipolär. Så onödigt att vara så rädd som jag själv varit att ta itu med skammen från diagnostiseringen och behandlingen år 1956!

Nu är det som det är och jag är medlem i en intresseförening för bipolär sjukdom! Där har jag träffat ödmjuka, underbara människor som kämpat och kämpar mot sjukdomen och fördomar i samhället och okunskap. Så kom en dag då de måste acceptera hur sjukdomen påverkar livet och förutsättningarna. De går inte att leva som alla andra eller att jämföra sig med de helt friska! De har berättat för mig, att bipolär sjukdom är en livsfarlig sjukdom men den är behandlingsbar.

Respekt för dessa kämpande som dessutom är villiga att bjuda på sin kunskap och på sina olika erfarenhet hur sjukdomen kan uppträda!

Därför taggar jag till försoningsstriden också 🙂

Det röda snöret

Det kom ett mail, som jag får citera ur. Lena skrev:

”Jag följer Din blogg och läste sist att Du saknar kommentarer
Jag kommenterar aldrig i bloggar.

Har lite svårt att få till tyckande av din blogg eftersom jag inte är så bevandrat i bibeln.
Vet inte hur jag skall formulera mig.”

Ja, det märkliga var, att jag plötsligt fått över hundra besök på bloggen. Det märkliga var sökorden i min statistik: skökan i Jeriko, skökan i bibeln, Fånarna på Restad och så vidare.

Var finns frågan? Hur fortsätter jag att blogga? Hur tolkar jag en adress till ”Tidskriften Evangelium” i min statistik? Var det därför jag fick så många besök plötsligt? Där finns en blogg av Sofia Lilly Jönsson , redaktör för tidningen. Ett viktigt inlägg som jag tackade för…

Försåtlig ton i storkyrkoprästernas debattartikel

Under de år jag bloggat och läst olika prästers inlägg har jag saknat bibelundervisning mer och mer. Jag tycker fortfarande, att det var strongt gjort av prästen Ulla Karlsson, att gå ut med ett S.O.S. angående ”Guds rena lamm oskyldig På korset för oss slaktad…” och liknande psalmer. Hon ville ju, som vi minns, ha bort dessa hemska psalmer och pekade på att vi inte behöver något offer. Vi är bra som vi är.

Så vilken koppling har dess mest lästa bloggarna idag?

Lena och jag har träffat varandra på Stiftelsen Gyllenkroken i Göteborg efter det att filmen: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt” hade haft premiär för två år sen. Lena gick fram efteråt och gav mig en kram och frågade rakt på sak, om jag slutat att skämmas. Jag blev överrumplad av frågan. Då hade jag ingen kunskap om sjukdomen manodepressiv mer än teoretiskt eller hade fått någon förklaring till vad diagnosen manodepressiv psykos innebär. Det enda jag visste var hur minnena av vårdtiden fungerat i mitt liv och styrt mig. Sen dess har några sjuksköterskor varit villiga att berätta och svara på mina frågar per mail om sjukdomen och dessutom några medlemmar inom IBIS (Intresseföreningen för bipolär sjukdom) – medlemmar som inte är utbildade inom sjukvården, som vi är Lena och jag.

Så var så god! Det är bibeltexterna, som fått mig att överleva! Det är där jag funnit all tröst, att den osynlige guden kan mig bättre än skolade psykiater! Han vet vem jag är och hur jag fungerar! Han lovade Israel att hela deras oläkliga sår! Han lovade, att oavsett hur många löften han gett, så fick de sitt ”ja” och sen ”amen” i sonen Jesus Kristus! Oläklig är den skada du fått! Visst, så var det! Det gjorde fruktansvärt ont och såren började blöda gång på gång. Jag fick inte veta hur det skulle gå till med läkedom och inte heller hur lång tid det skulle ta.

I gamla och nya poesiböcker fanns versen: ”Lär dig livets vackra gåta älska, glömma och förlåta.” Där stupade jag gång på gång! Klarade, att inte känna agg till någon personal men klarade inte att glömma diagnoserna och behandlingen. Då var det bara att fortsätta att läsa bibeln och fortsätta att hålla fast vid Guds löften. Det har blivit många bloggposter sen dess och upprepningar. Nu tycker jag också att bloggarna om skökan i bibeln håller och om äktenskapsbryterskan och skillnaden eller både ock.

Jag vill också bli räddad och har hängt ut ”ett rött snöre”! Jag vill också tro på Abraham, Isak och Jakobs Gud och ingen annan! ”Du skall inga andra gudar hava jämte mig!” Älska Gud av hela ditt hjärta och din nästa som dig själv. Var det inte så Jesus sa, att det förnämsta budet är? Jag har inte kunnat älska mig själv efter de psykiska övergreppen år 1956. Tyvärr tvingades jag finna mig i deras stämplingar och leva med dem. Satan är tjatigare än jag är! Faktiskt. En ständig Åklagare inför Gud: ”Ska du inte ta itu med Gunnel snart? Det är väl inget konstigt, att hon tror på dig, så bra som hon haft det…”

Det är totalt omodernt i den församling, som jag tillhör att undervisa om blodets kraft, att ropa på blodet och att säga att man lever under blodets beskydd. Precis allt detta ”äckliga” tal om blodet ville prästen Ulla Karlsson ha bort ur påskens budskap.

”Guds rena lamm oskyldig På korset för oss slaktad…”

Vi är bra som vi är, menar hon och behöver bara höjas upp från undervärdering. Så enkelt är inte livet att lyfta sig själv i kragen och beundra det fina inom mig.

Bibelns texter är sakliga och sanna. De säger, att jag är förlorad, om jag inte hänger ut ett rött snöre, som visar Gud var jag bor och vad jag tror på.

Det går en röd tråd genom hela bibeln, som påminner om blodet från det slaktade Lammet. De som följer Lammet, som blev en herde är räddade redan nu.

Humor

Ibland undrar jag varför det så sällan kommer en kommentar på min blogg. Skriver jag så totalt ointressant eller så obegripligt? Så jag får fortsätta prata för mig själv? Ilskan har lagt sig över Dag Sandahls blogg. Om det måste vara en man, som förkunnar Guds ord, så varför inte göra det då via bloggen? Om det är fel på pingstpastorers predikningar, så varför inte predika själv då via bloggen, Mikael Karlendal?

Från ”Anta utmaningen” en gemensam grupp på Facebook, som läser bibeln citerar jag Jonas Ahlsson:

”Typologi (grekiska typos ”form”, ”mönster”, ”prägel” och logos ”ord”) är läran om överensstämmelser mellan Gamla och Nya Testamentet, vilken grundar sig på uppfattningen att Nya Testamentet är en uppfyllelse av Gamla Testamentet. Tanken är att Gud låtit händelser i Gamla Testamentet äga rum på ett sådant sätt, att de förebildar det som skulle ske med Jesus. Man kan säga att typologin är ett slags profetia i handling.”

Den formuleringen tilltalar mig, som inte vet så mycket om olika tolkningsmodeller men ändå vill berätta vad bibelns texter har betytt i mitt liv. Så skrev jag om kollektiv synd och trodde i min enfald på en kommentar äntligen. Det händer i översikten, att någon länkar till sin egen blogg eller sitt eget namn. Utan att kommentera.

Hur gick det då efter bloggen om en kollektiv synd? Jo, någon hade klickat fram ett foto på mig från den 5 september 2013, som jag är så stolt över. En okänd målare var samtidigt på Restad Gård och målade fönstren på baksidan av före detta stormavdelningen på Restad Sjukhus. Jag bad honom ta ett foto av mig inne på denna rastgård.

Veckan efteråt den 12 september filmade projektledaren i Stiftelsen Gyllenkroken min berättelse från år 1956 som patient. Han som tog upp ljudet heter Martin – samma namn som en av mina bröder har och är en av huvudpersonerna i berättelsen.

Muren runt rastgården är öppnad för insyn. Det är precis det som behövs lite insyn i psykiatrisk vård av känsliga människor. Jag är frisk och pigg för övrigt. Som skrivet. Som filmat.

En hal trappa

Nu vill jag ha en tredje bloggpost om trappa. Det började med min irritation att ”stegen” i Jakobs dröm skulle heta ”trappa” i den nya bibelöversättningen Bibel 2000. Det var år 1998, som jag fick träffa en av flera bibelöversättare privat. Jag kunde inget och kan fortfarande inget av svårigheten att välja rätt ord på svenska från grundtexterna. Sen dess har det varit mycket av irritation inom mig för att jag inte har förkunskaper. Varför väntar de inte på mig? Jag vill ju hänga med och förstå!

Så har jag undrat mycket över hur kvinnliga pastorer och kvinnliga präster orkar med alla rätta tolkningar i svåra bibeltexter. Sagt och gjort. Jag skrev till ytterligare en kvinnlig präst och frågade hur hon orkar med allt motstånd från de rätt-tolkande prästerna. Och svaret kom:

”Jag är trygg i min kallelse och vill berätta om Jesus till människorna.”

Men det har inte jag varit utan lättirriterad – lätt att provocera. Där kommer den hala trappan in: ”På vägen uppåt skyndar jag och hinner högre dag för dag…” Jag har inte varit så här gammal förut och tappar ord så lätt. Idag kom ordet. Märker du? Först när jag citerade denna gamla sång visste jag att ett ord var fel. Kunde inte hitta det i minnet. Nu dök det upp. Jag strävar inte. Jag skyndar.

Trappan upp till soluret i Botaniska trädgården i Göteborg kan vara hal vintertid. Jag kan inget om detta solur. Det återstår att ta reda på. Vem vet, det kanske är något från hednatiden i Sverige? När Abram fick kallelse att dra ut från landet Ur, så var det från avgudadyrkare. De dyrkade bland annat solen – det skapade framför Skaparen. Calle Öst sjöng på sin tid: ”Vi skall fara bortom månen, vi skall fara bortom mars…”

En trappa leder någonstans men kallelsen leder ända fram bortom hela stjärnevärlden till och med. Nu är jag också trygg i min kallelse som kvinna. Männen får fortsätta att tro på ett ämbete endast för män.

”Jag vet på vem jag tror!”