Jag har gått ut! Med vad då? Med mitt eget stora JAG? Skryter om de svåra doktorsavhandlingar, som jag lyckats plöja mig igenom?
Ja. Men det gör jag inte om igen! Och jag tänker inte läsa Ulf Ekmans senaste bok heller.
En litenkort repetition. I gamla poesiböcker stod en vers som fastnade:
”Lär dig livets stora gåta Älska, glömma och förlåta”
Där kommer mitt intresse för teologi in. Så jag gick till Betlehemskyrkan den 17 december år 2013 för att få lyssna på olika tolkningar. Precis så för jag fattar, att Stefan Svärd inte tolkar på samma sätt som Sofia Camnerin om försoningen. Det var detta det skulle handla om hur samfund skall kunna fungera tillsammans med subjektiv och objektiv försoningslära.
Det jag inte visste var, att där fanns en lokal teolog. Inte från Stockholm med andra ord. Hon hade fattat försoningens mellanrum och inledde försoningsdagen med 25 minuter om förlåtelse på lägsta nivå. För så uppfattade jag Ingrid Svensson. För mig som är egotrippad var detta budskap i mitten av anförandet viktigt. Det finns förövare, som inte förstår hur illa de skadat! Det finns förövare, som aldrig ber om förlåtelse. Hur går det då med livets vackra gåta Älska GLÖMMA och förlåta? Om det inte går att glömma? Vad gör jag då med alla bibelställen, som jag stavat på i åratal?
”Såsom vi ock förlåta dem oss skyldiga äro…” ”…om I icke av hjärtat förlåter…” Matt 18:35
Jag går ut så klart och berättar för kleti och pleti, att detta skall inte glömmas utan åtgärdas! Det skall inte få finnas övergrepp inom psykiatrin i överkänsliga själar, som ger skador för livet! Det skall inte sopas under mattan heller, att det finns andliga våldtäkter inom kyrkor bakom stängda dörrar! Det skall inte sopas under mattan att barn farit illa på alla områden på institutioner för samhällsvård!
Så nu går jag ut oavsett vad vissa präster anser om oss kvinnor, som förkunnare av Guds ord. Det finns ett försoningens mellanrum i Kristi fullkomliga försoningsgärning på korset. Där får jag stå med mitt viljebeslut. Där får jag stanna den hetsiga, lättirriterade Gunnel Bergstrand och fortsätta förkunna att nåden räcker, att Kristi blod min synd min skuld betäcker.
Det är det enda jag har att lita på! Det räcker! That is enought!
Min konung drog ut i striden först av alla och offrade sitt blod i den striden! Han vann för evigt för min skull och din. GLÖM inte det! Fortsätt att älska och förlåta…
Min dikt gäller en konung, som kunde och kan förlåta och glömma. Så stor är Guds kärlek till hela världen, att han sände honom att presentera denna Guds kärlek för mig och dig.
Gunnels plats i rymden 
Jag tänker så här att förlåtelsen för oss människor (kanske inte heller för Gud) inte är att glömma utan att förlåta, minnas men inte räkna det onda minnet som en orsak att straffa den andre i all oändlighet. Det är för mycket begärt att man ska glömma en oförrätt, ingenstans står det i Bibeln att vi ska glömma. Det är förlåta vi ska. Glömmer man behövs ju ingen förlåtelse. Dessutom tycker jag det är viktigt att aldrig förmå andra att förlåta en oförrätt som jag aldrig upplevt. Det måste vara en människas eget beslut annars begår man övergrepp på den som tidigare utsatts för ett övergrepp.
Så förlåta kan man även om man inte glömmer.trauman är svåra att glömma, men med Guds hjälp kan vi få nåden att förlåta dem oss skyldiga äro.
Hej Alma-Lena!
Tack för din kommentar och hjälp! För mig är det märkligt, att det tog sådan tid att inse skillnaden mellan att förlåta och glömma. Du har precis rätt.
Jag vet inte hur jag skall gå vidare i mitt bloggade, om ingen hjälper mig med någon kommentar. Övergrepp inom psykiatrisk vård skall inte glömmas eller sopas under mattan! Nu är det andra som är i övre tonåren och får sin självkänsla krossad. Det är inte sjukvård!
Sen finns det barn och unga, som utsätts för andras maktmissbruk sexuellt. Och det finns maktmissbruk inom kyrkor och samfund på det andliga området.
Allt gott till dig!
önskar
Gunnel