Det finns en tidning som heter Balans. Det finns en intresseförening för bipolär sjukdom. Intresseföreningar finns i hela Sverige. I Göteborg kanade jag in i en sådan förening på ett bananskal. Medlemsavgiften i IBIS är bara 100 kronor för ett år. När jag betalade för att lyssna på ett föredrag för två personer om stigmatisering, så blev det samma som en medlemsavgift. Om jag fattat rätt, så har psykiatrin i Göteborg anställt en präst. Conny föreläste om detta svåra i att bli stigmatiserad av en diagnos.
Bipolär är en livsfarlig sjukdom men som är behandlingsbar. Leukemi är också en sjukdom som både barn och unga kan dö genom men som är behandlingsbar. Alkoholism är en sjukdom. De kan inte ta sig själva i kragen och skaka av sig sjukdomen som regel men den är behandlingsbar enligt Minnesotamodellen och AA till exempel.
(Varför nämner jag inte LP och Räddningsmissionens arbete bland missbrukare? Jo, för att jag har skrivit så många bloggposter om räddning genom tro på Gud tidigare.)
Vad är friskt och vad är sjukt? Är det friskt att vara en livsnjutare och sjukt att tala om fakta? Var finns det en balans? I förra bloggposten hade jag fått löfte av Lena att berätta om hennes kamp att inte bli stigmatiserad av diagnosen bipolär. Så onödigt att vara så rädd som jag själv varit att ta itu med skammen från diagnostiseringen och behandlingen år 1956!
Nu är det som det är och jag är medlem i en intresseförening för bipolär sjukdom! Där har jag träffat ödmjuka, underbara människor som kämpat och kämpar mot sjukdomen och fördomar i samhället och okunskap. Så kom en dag då de måste acceptera hur sjukdomen påverkar livet och förutsättningarna. De går inte att leva som alla andra eller att jämföra sig med de helt friska! De har berättat för mig, att bipolär sjukdom är en livsfarlig sjukdom men den är behandlingsbar.
Respekt för dessa kämpande som dessutom är villiga att bjuda på sin kunskap och på sina olika erfarenhet hur sjukdomen kan uppträda!
Därför taggar jag till försoningsstriden också 🙂
Gunnels plats i rymden 