Det är tidig söndagsmorgon. Jag njuter av att få läsa Tomas Sjödins krönika. Den väcker som vanligt massor av ”vibbar” trots innehållet och smärtan av ett diskbråck och förlusten av två älskade söner. Det är hög igenkänningsfaktor. (Det ordet har jag snappat upp ganska nyligen – igenkänningsfaktor.) Jag har också en kökssoffa av gamla slaget och dessutom kökspallarna till den. Torsten min storebrors barndomsvän kunde numren på möblerna från Nya Möbelfabriken u.p.a. Det hörde ett hörnskåp till serien också. Färgerna hade också nummer.
Så skönt att få dessa smärtor beskrivna på ett underhållande, litterärt sätt! Det fordrar ett varmt trägolv vill jag påstå. En hård sängbotten och en kökspall uppe i sängen fungerade vid mina ryggskott. Det är skillnad på diskbråck och ryggskott. Ryggskott är så vanligt, att det inte ger någon medkänsla. Kökspallen väcker massor av minnen för i botten står det Martin. Tydligen var det livsviktigt, att vi inte tog varandras kökspall vid måltiderna. De två pinnstolarna var för mor Anna och en annan vuxen, tre på kökssoffan och resten på dessa kökspallar vid måltiderna. I bärtider vände vi upp och ner på en av dem, satte en hög, rak Höganäskruka på botten, knöt en sliten kökshandduk med snöre runt de fyra benen och silade saften. Eftersom fläckarna av svart vinbär finns kvar så får minnena ett gratis skjuts.
Under de värsta åren med många ryggskott och svår värk skrev jag brev till Tomas Sjödin. Det ena efter det andra därför att hans beskrivning av Karl-Petters situation hjälpte mig. Han var älskad trots att han inte kunde stå på sina ben och aldrig någonsin kunna arbeta och göra rätt för sig. För där satt trösten för mig. Det sitter i ryggmärgen hemifrån att arbeta och göra rätt för sig. Undermedvetet. Det var jag själv som tyckte, att det var så hemskt att ligga dagtid på en hård soffa och inget göra. Detta när de gamla föräldrarna arbetade som vanligt.
Den stora skammen hade jag ”skammat” mig själv med! Och det är nu som jag verkligen skäms! I slutet av juni år 1967 fick jag mitt fösta stora ryggskott och var på rätt plats i rätt ögonblick och fick rätt undersökning och rätt diagnos av en mycket skicklig ortoped. Han var känd för att säga sanningen på en gång. Det var det, som blev så befriande skönt. Jag fick rätt diagnos! Det var acceptabelt. Det var inget att skämmas över! Så nu skäms jag över mina egna fördomar och indelningar i skamliga sjukdomar och mindre skamliga.
För mig blev det en liten, osynlig upprättelse att få rätt diagnos i förhållande till den dolda skammen jag aldrig blev av med. Jag kommer att skriva mer om Lenas kamp med hennes tillåtelse. Det finns mer än en Lena, som fått diagnosen bipolär sjukdom. Det är bara tre år, som jag lyssnat med fladdrande öron till dem som måste leva med sjukdomen bipolär: ”Hur har du klarat detta?” (När jag var 20 år hette sjukdomen manodepressiv psykos)
Märkligt att vi inte kommit längre år 2015 än graderingen och det tabubelagda angående psykiska sjukdomar jämfört med ett rejält ryggskott. Alla nerver går ju i samma kanal!
http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.2829505-tomas-sjodin-manniskor-gar-aldrig-over
Gunnels plats i rymden 
Finfin krönika, tack för länken!
Väl bekommet, Alma-Lena!