Försoningsstriden – Sida 2 – Gunnels plats i rymden

Moralisten

Sveriges Television sänder repris på tidigare sändningar. Nu har jag ingen TV längre men lyssnar på vad någon annan berättar. Så blev det med programmet:

”Siwert och sågklingan” Svt Play

Det gick tydligen för ett par år sen redan. Nu kunde jag följa programmet via datorn och minnena strömmade mot mig. Jag är inte som andra tydligen och fattar inte varför Siwert Öholm blev sågad vid fotknölarna som journalist under 30 år på svensk television. Har inte vi kristna också betalt TV-licens under alla år och rätt till program, som vi tycker om?

Programmet var mycket välgjort i sin vinkling med kristna som töntiga. Vi fick se en snutt ur det populära programmet från Umeå: ”Hela kyrkan sjunger” med Margot Borgström som musikalisk ledare. På min tidslinje på facebook har jag satt in länken till programmet. Inte nog med det. Någon dag senare fick vi möjlighet att se en intervju i mer privat regi med Annika Östberg. Hon satt ju 28 år som livstidsfånge i Kalifornien.

Och vad gör jag? Jo, alla mina minnen från hårdrocksmusiken och Black Sabbat med flera band sammanfaller med den period i USA, då Annika Östberg fastnade på droger och flum. Det var fråga om musik, kärlek och medvetandehöjande droger. Siwert var den store moralisten i Sverige, som varnade i svenska television. Vi andra hade ingen sådan kanal att varna i på 70-talet och 80-talet.

Så kom dagen då Annika Östlund fanns i Sverige och på Hinsebergs kvinnofängelse. Om jag inte minns fel fanns det en känd kritiker till att Annika Östlund fick komma till Bok & Biblioteksmässan år 2011. Hon var inte fri ännu. Varför tror jag det? Jo, för att få en sittplats i Svenska Kyrkans ”Hela Människan”, så måste jag gå minst en halvtimma tidigare och lyssna på det programmet. Det gjorde jag och kunde inte fattat något av deras val! Det var tydligen hårdbandsmusiker, som blev intervjuade om sin musik. Ångrade de sig inte? Var de inte de, som gjorde så mycket reklam för narkotika, satanism m.m. Jag fattade inget?

Så plötsligt sammanfaller alla minnen på föräldrar, som förlorade ett barn genom missbruk av hasch eller tyngre narkotika. Det kallades bara ”en tripp” men blev himmel eller helvete. Helvetet kallades ”snetändning” och var tydligen en ruskig skräckupplevelse. Annika Östbergs berättelse finns att läsa i hennes böcker. De svenska berättelserna sitter i mitt hjärta/hjärna.

Domsöndagen är över. Den söndag på kyrkoåret, som jag tycker om i valet av bibeltexter. Det kom en dag, då jag ordentliga (så kallade moralist) kom till insikt att också jag syndat. Texten finns att läsa i Nehemja kapitel 1. Summan av Guds ord är sanning och hans domar är rätta. Även den går över de skötsamma, som är med i kyrkans verksamhet. Livstids träldom om jag inte bekänner min synd och ber om nåd.

Nåd kan bara den högsta instans bevilja, som är kungen i Sverige. Nåd kan för en livstidsfånge bara begäras efter vissa år. Den kan avslås eller beviljas. Detta är juridik. Detta är teologi enligt Romarebrevet 7:24 – 8: 1-4. Rätta mig om jag har fel. I Kalifornien hette guvernören Arnold? Stämmer det att Annika Östberg och programledaren Tommy Dahlman blivit så tummis med honom, att de använde förnamnet? Länken finns på min tidslinje på Facebook.

Har jag rätt att året var 2011, då jag ville se och höra Annika Östbergs berättelse på Bok & Biblioteksmässan? Jag tror det för tiden var väl vald, att jag skulle slippa stanna i detta stora brus av röster genom alla olika högtalare. En timma senare skulle jag själv få stå på en låda i Förlaget Recitos scen och presentera min berättelse som bok.

Det är en annan historia. Annika Östberg fick min bok, när hon var på väg att signera sin. Vi tävlar inte om vem som behöver mest nåd av Gud!

”Ställ dig bredvid mig,” säger hon ”så kan vem som helst få förlåtelse.” Hon bor i Norrland, om inte jag fattat rätt. Jag bor här.

Ställ dig bredvid Jesus! Där är förlåtelsen. Han har betalt priset och både friköpt och återlöst oss – försonat oss med Gud.

”Han kommer till sörjande hjärtan och livet får annan gestalt…”

Soluret177

P.S. Den 27:e nov. Jag läser om igen Annika Östbergs bok: ”Se ljuset i det svarta” och märker att en viss kritik gällde hennes medverkan i ”Sommar” i P1, innan hon var helt fri och inte år 2011 på Bok & Biblioteksmässan i Göteborg. D.S.

Mod att leda Del 2

Ja, det var bara att söka via Google på ”Mod att leda”. Det finns olika sidor. Det finns olika vägar att nå vilka som leder. Så jag lade till ”Rick Warren” nyss. Hans namn har jag måst lära mig. Sen läste jag min egen bloggpost på nytt eftersom jag fått oväntad feedback.

Utan feedback är det svårt att fortsätta att blogga. Jo, jag kan fortsätta att läsa andras bloggar, som jag följde förut och sen plocka upp irritationsmoment. Men det intresserar mig inte längre. Jag har sett vilka som konverterat till RKK (Romerska katolska kyrkan). Jag vet vem som kan det mesta inom Svenska Kyrkan. Kvar var vad Hillsong står för och så mod att leda.

Söndagen den 18:e september fick jag tillfälle att ställa frågan till en musiker. Inget tillfälle får gå förlorat. Vi hade aldrig sett varandra förut och skulle hålla en gudstjänst tillsammans. Det har jag frågat långt tidigare i en bloggpost: ”Vem gör en gudstjänst?” Nu visste jag, att min fråga gick till en musiker och han berättade hur musiken är uppbyggd, var den kommer från och varför dessa upprepningar. Så klart jag måste fråga varför Hillsong har en sådan framgång bland yngre! Att musik och sång är medryckande det kan jag. Det stora problemet är, att jag skulle vilja vara med och sjunga lovsången till Gud. Men jag är exkluderad! Jag har inte dragit mig undan och är sur. Hör du det? Jag har ingen taktkänsla och kan inte engelska!

Snopet. Kvar är att jag har mod att leda. Inte till boken av Rick Warren utan till bibeln.

Jo, pingstvänner leder människor till Jesus. Det är bara det, att Jesus och ORDET är ett och givet av Gud och ledningen sker genom den helige Anden.

(Två förslag på lovsånger, som jag skulle vilja sjunga tillsammans med församlingen: Segertoner nummer 12 och 13. I Psalmer och Sånger är det samma nummer. ”Brist ut min själ i lovsångsljud…” och ”Min Gud när jag betänker vad du har gjort för mig…”)

Frispråkig eller fåordig

Dagen kom och dagen gick. Den började dramatiskt med att det inte kom någon färdtjänstbil. Svaret var, att jag kunde klaga på måndag. Ja, det var så dags, när dagen äntligen hade kommit!

Gud visste tydligen var jag stod utanför vår dörr till höghuset. Så ett par vänner skulle visst gå ut på promenad i det vackra vädret och jag hann med tåget tack vare dem. Och tack vare Gud… Ingen av oss anser något annat än att det var hans ingripande. Så dagen blev ett enda leende och tack till honom, som varit med de senaste sextio åren! För detta gällde gudstjänsten i Velandakyrkan. Inte kan det vara så vanligt, att en åttioåring ringer och ber att få komma och predika?

Ett kort referat av predikan blir ordet utvärdering, när livet ligger bakom. För så var det en dag för min far, när han var ensam och över 90 år. Han fanns som vanligt i sin verkstad vid hyvelbänken. Jag hade kommit hem och gick in där. Då kom summan av hans tankar. Jag har haft tre områden eller om han sa intressen: familjen, fabriken och församlingen. I vilken ordning han nämnde dem minns jag inte. Sen fick jag tänka själv. Han var inte frispråkig, som jag är. Han var fåordig.

Så var jag tillbaka i Göteborg och hade fått de tre orden. Detta var en utvärdering av ett liv, som gick mot sitt slut. Möbelfabriken hade inte varit någon framgång. Den brann ner i de allra värsta depressionsåren på 30-talet. Det fanns knappast några försäkringar. En granne fick till slut sin far att berätta om de svåra åren tillsammans med små eller stora barnfamiljer och arbetslöshet. Missionsförsamlingen dog ut år 1987 med min far som siste medlemmen och alla barnen och barnbarnen bodde alldeles för långt borta från honom. Det är normalt med utvärdering.

Så kom sista veckan i hans liv, då han inte fick vara frisk utan behövde läkarvård och en plats på sjukhuset. Jag kom på besök och han sa nästan direkt, där jag stod innanför dörren:

Läs för mig! Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör. På fönsterbrädan låg en av Gideoniternas Nya Testamentet med stora bokstäver men jag visste inte var detta stod att läsa och hittade inte textsammanhanget. Han kunde det utantill. Nu var det bara det väsentliga kvar. Vägen till Gud kunde han sen barnsben, att den är genom Jesus Kristus.

Därför valde den texten mig! Tre ord att minnas men inget om någon möbelfabrik, som inte gick att sälja till slut eller en missionskyrka, som antagligen skulle komma att rivas efter honom…Tre ord att minnas efter mitt besök i söndags i Velandakyrkan: Vägen, sanningen, livet.

Där är poängen! Inte vad jag sagt utan vad Gud sagt i alla tider genom alla generationer och på alla platser. För han talar genom himlen och naturen, om det inte finns bibeltexter som bok eller förmedlat på annat sätt. Vägen till Gud är beskriven på olika sätt genom olika profeter och olika händelser. Vägen skulle hållas i ordning så att den jagade skulle hinna fram till en fristad i tid och bli räddad! Fristäderna skulle vara på båda sidor av Jordan och ligga strategiskt tre på varje sida. Den jagade skulle kunna hinna fram undan blodshämnaren. Ja, kalla honom gärna annat: ormen från urtiden, åklagaren Satan eller Djävulen. Han som jagar är en och den samme och fristaden är en och den samma Jesu kors för alla i alla tider.

Vilken lycka att få sjunga tillsammans om Jesu försoning! Hoppas att sången om Jesu blod inte tappar sin innebörd och bara blir ett mantra som upprepas med hjälp av trummor och strängaspel…

Fråga mig gärna vilket nummer sången om försoningsdagen har, som finns i Psalmer och Sånger eller i Segertoner.

Bibelhänvisningar den 5:e dagen efter: Joh 14:1-5, 5 Mos 19, (vägen) Jer 30:12 -17, Jes 43:18-19,(sanningen) Joh 11:25 – 25 och livet).

Nedräkningen har börjat – Dag 10

Vaknade kl 3 och tankarna malde som vanligt. Är detta rätt att påminna om? Är det rätt att bjuda in till en berättelse genom film som är 60 år gammal och tragisk?

En timma senare öppnar jag datorn och Facebook. Först i annonseringarna finns ett meddelande från Skåne. Jag är med i en sluten grupp mot bältesläggningar och tvångsinjektioner. Det som hände mig för 60 år sen händer unga tjejer idag inom Rättspsykiatrin bakom låsta dörrar på unga tjejer, som har självskadebeteende! De har ångest enligt sina egna upplevelser och får inte ifrågasätta något av behandlingen eller medicineringen!

Vi tar det från början. Det var sommaren 1987 och Hönökonferens. Jag hade fått hel sjukpension för min ryggskada. På grund av all värk gick det inte att arbeta längre. Den förtvivlan och ensamhet jag upplevde utanför tältdukarna går inte att beskriva. Så det icke hörbara för andra gick rakt upp till Gud:

”Kan jag inte få lite uppmuntran och få predika en gång?”

Tjugo meter längre fram vid det stora mötestältet satt två vänner. De blev glada över att se mig. Hon påstod, att det var länge sen jag varit hos dem. Ja, då måste jag berätta, att jag inte arbetade på Räddningsmissionen längre men…

Vad då men? Jo, hon var ordförande nu i Missionsförsamlingen i Velanda och jag erbjöd att komma och predika. Precis så är det att ha predikosjukan! Ruth skulle titta i sin kalender hemma och ringa mig sen. Det blev en söndag. Det blev flera söndagar och måndagar. Åren 1988 och flera försvann. Under de åren pågick den stora Psykiatrireformen. Medicinerna hade blivit så bra att alla inlåsta patienter över hela världen kunde skrivas ut för att ta medicinerna själva. Hemma? Ja, var de hemma någonstans efter alla år som inlåsta?

Hur skulle jag kunna glömma vad jag hade sett år 1956 av alla kroniskt sjuka och deras situation?

Varför måste jag tiga om att de finns psykiskt sjuka fortfarande som far illa i samhället?

Nedräkningen har börjat. Idag är dag 10. SOS från Malmö Rättspsykiatriska har nått mig. Någon kan göra något för de som lider. Jag har bett om att få predika en gång till i mitt liv i Velandakyrkan. Först skall vi se den film som är gjord inom Stiftelsen Gyllenkrokens kunskaper: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt”.

Vägen valde mig.

När såpbubblorna brast

I min ungdom var de en krets Sjuntorp, Velanda och Lindveden med en anställd pastor gemensamt. Det vanligaste var att en Missionsförsamling var ansluten till Svenska Missionsförbundet men det gick att vara fristående. Juridiken måste jag lära mig på grund av min hembygds lilla missionsförsamling. När det bara fanns tre medlemmar kvar kom ju frågan vem som skulle sköta fastigheten mitt i byn. Byborna var lika okunniga som jag var tydligen. Det är skillnad på att vara med i en församling med tretusen medlemmar eller att vara med där samtliga medlemmar fick plats i min bil.

(Missionskyrkan i Norra Björke Foto: Henrik Falkenberg, Köpenhamn år 1987)

Så i den stora församlingen fanns en utbildad jurist att fråga om hjälp. Förfallna missionshus eller kyrkor på landet är ingen trevlig syn. Ingen i Stockholm på Tegnergatan 8 reste runt och hade översyn. Så de tre i min hembygd fick ha två församlingsmöten efter varandra med en tid emellan där de skrev över fastigheten som gåva till Trollhättans Missionsförsamling. De å sin sida skulle bekräfta gåvan i två olika församlingsmöten. Kyrka och församling har samma ord i grekiska språket. Den som var van vid formuleringen i 1917 års bibelöversättning kanske inte ens reagerar. I Bibel 2000 står det ”kyrka”, där det stod ”församling” förut. Kanske en omärklig förskjutning men inte för mig. När min far dog, så dog inte kyrkan utan församlingen i Norra Björke inom Svenska Missionsförbundet. Det gjorde ont, att ingen ville ha förkunnelsen som varit där.

(Foto: Ruth Johansson, Velanda. Arne Frick, Trollhättan spelade in den sista gudstjänsten och Gunnel Bergstrand fick hjälp av Brita Andersson med alla blommor.)

Storebror Arne fick veta att det behövdes en sista gudstjänst innan rivningen. Vi hjälptes år med olika berättelser om hur en frikyrkoförsamling fungerar och varför det samlas in pengar till mission. Så en pensionerad missionär född i grannsocknen, Alice Sandblom, berättade om Kongo. Jag hade läst in mig på protokoll och kassaböcker från det att församlingen bildades. Innan dess hade jag sökt upp en av socknens äldre som kunde brytningstiden med Svenska Kyrkan i slutet av 1870-talet.

Rickard Wetterin hade blivit döv men hans fru Signe skrev ner alla mina frågor och Rickard berättade med sinne för detaljer och ordväxlingar mellan de som levt generationen före honom. Mina föräldrar var inflyttade år 1919 och 1921. Vi har inte en enda rottråd i socknen. Detta blev ett märkligt sorgearbete för mig, som min far fick vara med i innan han dog i maj 1987.

Så klart att det finns mycket gemensamt men varje socken kan ju hålla på sitt. Så ån som rann genom socknen heter Björkeån. När den lämnade Norra Björke fick den ett nytt namn men skolorna slogs ihop och barnen skjutsades och hade gemensam hembygdsdag i Åsaka.

Nu närmar jag mig poängen med att såpbubblorna brast. Det har ju många lärt sig under livets gång, att en kris river upp en annan tidigare kris. Så för mig som haft det så bra i mitt föräldrahem och i min hemsocken blev det svårt att behöva mista allt på en gång. Det var då en inflyttad/ingift från Trollhättan sa till mig:

”Häng me´ ûss!”

Och jag var just inne i en svart/vit period, när såpbubblorna brast. Som barn hade vi en avsågad trådrulle att blåsa såpbubblor genom. Nu måste jag bli vuxen och lämna allt bakom mig. Allt fint tillsammans med de andra i hemsocknen.

Men det andra då? Det som inte var fint? Varför måste jag tiga med det? Varför får vi inte tala om döden som kommer förr eller senare?

Nu är de döda båda två, som kom till en kvinnofrukost i Lindveden, då jag fått löfte om att berätta hur det kändes, när alla såpbubblor brast för mig efter år 1956. Gång på gång har jag fått höra:
”Men varför lämnar du inte detta bakom dig? Det är ju 50 år sen!”

Ja, nu är det 60 år sen och både Dagmar och Brita uppskattade tillsammans med de andra damerna i Lindvedens Missionskyrka, att jag berättade om övergrepp inom sinnessjukhusvården och vilka konsekvenser det fick för mig.

Efteråt började Dagmar berätta sitt för mig och gav mig boken. ”Vägen valde dig”. Och Brita fortsatte att ta emot mig i Norra Björke varje sommar, bjuda mig på middag och skogspromenad med svamp, som jag fick med mig till Göteborg. Ja, det vill säga, när åren gått blev den första sträckan till skogen med bil. Rörligheten blev begränsad för oss båda.

En kyrka kan vara vacker. En kyrkogård kan vara välskött. Vare sig det är dop, bröllop eller begravning så river det upp minnen.

Sorgen och glädjen de vandra tillsammans.

Till minne av Idas farmor Brita Andersson och min far David Bergstrand. Idas storebror förklarade för henne, att hon inte ens var ett år och Bergstrand nästan hundra. Det var år 1986 och är fina minnen att leva på. Och i denna blogg har jag en tagg som heter: ”Vägen valde mig”. Det är sant med Dag Hammarskölds uttryck: ”Vägen valde dig” men med perspektiv på ett långt liv, så kan jag se, att jag skulle igenom det som var ett svårt trauma en gång. Jag har vandrat tillsammans med honom som kallade sig Vägen, Sanningen och Livet. För dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa.

(Brita och Gunnar hjälpte mig att göra en avskedsfest i Missionskyrkan för mina fem äldre syskon och deras skolkamrater en gång i tiden. Brita till vänster, Kerstin och Anna-Lisa. Foto: Tore Welén)

Farväl Mkyrkan 001

Personlig utveckling

edit 19.09

Målsättningen är att läsa bibeln tillsammans efter någon bibelläsningsplan. Ibland sammanfaller de föreslagna bibeltexterna för dem som läser bibeln på ett år med dem som valt att läsa bibeln på två år. Jag är med i ANTA UTMANINGEN en sluten grupp på Facebook. Jag följer dessutom kristna debatter och bloggar. Via en Internationell Filmfestival i oktober 2015, så har jag mött människor från olika delar av världen, som farit illa inom psykiatris vård. Via Internet går det att hålla kontakt. Många såg filmen: ”Pat. är frisk och pigg förövrigt” på Stora Teatern i Göteborg. Manus kom ut som bok år 2011 i första upplagan.

I allt detta försöker jag påstå, att jag har utvecklats personligt i min tro!

Året efter 2011 kom boken: ”Människa du är någon!” Och den säljer fortfarande på Adlibris! Boken bygger på prästen Ulla Karlssons artiklar i Kyrkans Tidnings hemsida den 22 mars 2011 och predikningar med titeln: ”Plocka bort talet om synd, skuld och slaktade lamm”.

Vi två kvinnor har sammanstrålat på internät: hon som kunde bli präst och blev det och jag som ville bli pastor och inte kunde bli det. Jag är så tacksam för detta intensiva möte från min sida sett. I mitt bokmanus borde talet om blodet bort ”för ingen begriper vad du skriver”, som mina vänner påstod. Mitt svar upprepades: ”Då blir det ingen bok!”

Den personliga utvecklingen kan ske åt olika håll. Min personliga uppfattning är att undervisningen om blodets betydelse i bibeln borde finnas på teologiska fakulteter. Kan psalmer bli för gamla att sjunga? Ja, det verkar så i nutidens gudstjänster. Kan innehållet bli för gammalt?

Psalmen ”Guds rena lamm oskyldig på korset för oss slaktad…” är skriven före år 1529.

Paulus skriver till församlingen i Korint att talet om korset är en dårskap för dem som går förlorade, men för oss som blir räddade är det en Guds kraft. 1 Kor 1:18

Vem känner till N Decius (Tech) möjligtvis Olaus Petrus, som kanske ändrade lite år 1536 i psalmen ”Guds rena lamm oskyldig på korset för oss slaktad”? och senare ”…vår synd du haver tagit och dödens makt nedslagit”?

Nej, varje människa är ansvarig för sitt eget liv och Gud kräver inga offer. (Enligt Ulla Karlssons motivering att ta bort allt tal om blodet och offer. Vi är bra som vi är. Ur boken: ”Människa du är någon!”.)

Personlig utveckling kan ske i olika riktningar. Prästen Annika Borg var frimodig att föreslå den som vill att ta på sig korset, som ett halssmycke och göra en selfie (och sätta in på Facebook). Detta till stöd för alla förföljda kristna och till minne av de, som blivit dödade för sin tro på Jesus.

Detta går också att ha en annan uppfattning om från Svenska Kyrkans ledning. Min personliga uppfattning var att Ulla Karlsson var mycket modig som skrev och erkände, att hon inte fattar blodet och offrets innebörd på korset. Det är värre, när de högsta ledarna lägger ut en dimridå och inte erkänner Jesus som Guds son tydligt och öppet.

Det tog hela livet för mig att utvecklas i min personliga tro. Det var för min skull som Jesus dog. Min förträfflighet och mina försök att vara bra räcker inte långt.

Det minsta som jag kan göra är ju att bära det uppståndelsekors, som jag har. ”Talet om korset är en dårskap för dem som går förlorade, men för oss som räddas är det en Guds kraft.”

Öppet brev till mina ”barnbarn”

Kära ”barnbarn”!

Den som är i min ålder och lite över kan drabbas av sjukdom, komma igen och få panik att livet gick så fort över.

När min far var i 90-årsåldern förstod jag, att han sysslat med utvärdering i sina tankar. Vi bodde i en liten så kallad ”bonnhåla” utan bil. Så mina föräldrar var mycket begränsade till socknen. Min far kom fram till att han haft tre intressen med satsningar: familjen, församlingen och fabriken. Detta innebar en mycket stor familj på 30-talet under den svåraste depressionen i landet, en möbelfabrik som brann ner med dåliga försäkringar och en församling som inte växte och till slut dog ut med honom. Det visste han i sin utvärdering.

Nu har jag mött en pingspastor på Facebook, som är i detta stadium med utvärdering. Jag känner hans arbetsinsats sen slutet av 60-talet i gemensamt arbete bland unga missbrukare. Hans ena dotter sörjer i förväg, att föräldrarna skall dö. Precis som jag gjorde en gång. Banden skall klippas av och nästa generation är den äldre.

Så till poängen med oss gamla som gnällspikar på ungdomen ”nuförtiden”. Tänk, om det handlar om andebedömningens gåva? Tänk, om det är så att vi gamla tigit för länge utan att dela med oss? Han har fått frågan varför han inte tagit itu med ”detta” förut.

Pingstpastorer kan ju alla strömningar hit och dit och särskilt inom Pingströrelsen! Jag var ung och bara 19 år, när en äldre grät och berättade om delningen mellan medlemmar i samma församling på grund av andedopet och tungotalet. Då var det i ett missionshus, som hette Betania. Nu är det en pingstförsamling i samma Betania. Så onödiga strider under så många år! Jag fick historien år 1955. Då var jag så kallad evangelist.

Så såren finns i min kropp och själ ända sen den kvällen, då värdinnan grät och berättade. Har jag då rätt till min långa erfarenhet av frikyrkofolk som ekumen?
Kan det vara en gemensam andebedömning av pingstpastorn och mig, att det inte stämmer med rörelsen från Australien med högsta volym, strålkastare som spider olika färger och en dimridå innan evangeliet förkunnas? Har vi rätt att varna unga människor för dessa trix?

Var i bibeln hittar vi denna trend att rusa än hit och än dit efter det häftigaste? Hans församling hette Gilead men får inte ha anknytning till bibelns händelser där längre.

Några små morgonfunderingar. Jag saknar er!
Frid
önskar
Gunnel

Ingen parafras

parafras omskrivning, omdiktning, bearbetning… (Enligt Bonniers Ordbok 23)

Den som behärskar hebreiska, grekiska och arameiska har rätt att översätta testamentet till modernare språk. Det gäller bara för läsaren att jämföra med vad det står tidigare. Några olika svenska översättningar kan ge rätt innebörd av texten från sitt originalspråk. Men en parafras är en parafras och kan inte bli godkänd som översättning.

En tolkning är en tolkning som tolkare tycker olika om. Vissa konstnärers bilder fastnar på näthinnan och i minnet. Så var det med Werner Sällmans Kristusbilder för mig och många andra. (Warner Sallman 1892 – 1968)

Den kände Harry Carlsson, Tibro (HC-möbler), berättade för oss tonåringar år 1950 på ett läger om sitt möte med denna konstnär i Chicago. Hans förnamn Werner har blivit som ett efternamn Warner och det svenska påbråt verkar glömt numera. Hans mor var från Sverige och hans far från Åbo. Den Jesus han såg för sin inre syn en natt bearbetades och blev konst.

Eller också blev det en sångtext av någon annan: ”Jag ser i ordet hans sköna bild, hans sköna bild Han är så tålig Han är så mild Han är den bäste av alla.” (Nils Frykman 1886)

Bibelns beskrivning av den kommande Messias var, att hans utseende inte kunde behaga oss. Så nog finns det bearbetningar. Så klart jag tilltalades av Werner Sällmans vackra Jesus-bild och äger en kopia. Så klart att Nils Frykmans sånger påverkat mig också. Nu vill jag inte ha någon parafras.

De flesta kan lilla bibeln: ”Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde son på det att var och en som tror på honom icke skall förgås utan hava evig liv.” Nyare översättning ändrar inget! Kärleken är ju villkorad! Ja, det har jag fått höra mer än en gång i samtal på intranät. Vadå villkorad? Jo, man måste kunna tro!

Så till den vers som finns innan denna så ofta citerade: ”Och liksom Mose upphöjde ormen i öknen, så måste Människosonen bli upphöjd, för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv.” (Joh 3:14)

Så det är inte nog med tro på Jesus! Det gäller att tro på ormen i öknen också! Bibeln är ingen parafras. Den berättar rakt på sak om det omöjliga för människan och det möjliga för Gud. Bibeln beskriver kampen mellan kärlek eller död.

Så om jag fattat rätt var det en strid i himlen i pre-adamitisk tid. En av änglarna blev högmodig och satte sig upp mot Gud. Resten är historia med många namn. Vi känner igen ”ormen från urtiden”. När Israel som ett folk vandrade genom öknen mot det land som Herren lovat dem kom alla klagomål. Maten var för ensidig. Törsten var svår. Varför skulle de lyda vad Mose sagt dem? Hade han fört dem ut i öknen för att dö?

Där kommer berättelsen om deras trots, som fick Herren att tappa tålamodet. Han sände giftiga ormar. De blev sjuka. Många dog. (4 Mos. 21:4-9) När de förstod sambandet med olydnad och synd, vädjade de till Mose. Han i sin tur borde vädja för folket inför Herren. Ja, så vet vi, att Mose skulle göra en kopparorm och sätta upp på en påle. De som såg upp mot den blev friska. Glömt berättelsen? Aldrig kunnat den? Vilket som. Israels folk glömde detta under men bar med sig kopparormen i sin fortsatta vandring. Generation efter generation. Den historiska verkligheten blev inte bara en parafras utan en avgud kallad Nebustan.

Generation efter generation bar de med sig kopparormen men glömde historien! Det är ruskig läsning i bibeln om hur förbundsfolket lämnade Herrens undervisning och ledning. De blandade ihop sig med andra folk och började dyrka deras gudar! Så visst är det grymheter i Gamla Testamentet! Så visst är det lätt att tappa poängen om att allt var gott som Gud skapat! Så när som på ormen då i Edens lustgård – eller? Bibelns undervisning är att den trotsiga, högmodiga ängeln blivit utkastad från himlen men fortsatte trotsa Gud i ormens skepnad:

”Har Gud verkligen sagt…” (1 Mos. 3)

Jag upprepar. Tvivlet mot Herrens ord fortsätter tills Herren Gud tappade tålamodet och Mose fick i uppgift att göra en kopparorm och hänga upp på en påle. Den som blivit sjuk av giftiga ormar skulle se upp mot kopparormen och få sin hälsa tillbaka! Så enkelt! Börja om från början och lyssna och lyda Herrens ord! Med facit i hand vet vi, att detta är en profetia om Guds egen son Jesus, som skulle komma och ta på sig all skuld i vårt ställe. Vi klarar heller inte av att lyssna och lyda! Vi glömmer vad korset står för! Bildligt talat bär vi med oss kopparormen generation efter generation och låter den bli en avgud! Varför hänger Jesus kvar på korset annars på så många målningar? Eller uthuggen i trä? Han är ju inte kvar där på skammens påle!

”Förbannad är var och en som är upphängd på trä.” Gal 3:13 Profetian om Jesus som blev gjord till förbannelse för vår skull förebildades i en kopparorm en gång under ökenvandringen! Den korsfäste Jesus skall inte vi bära omkring och avguda! Jesus är inte en Nebustan! 2 Kungaboken kap 17 och 18

Nu närmar jag mig poängen. Min blogg är en ”jag”- berättelse väldigt ofta. En period hamnade jag i ett gammalt hjulspår i mitt berättande. Kan det vara så att mitt eget trauma blev som en kopparorm, som jag släpat med mig år efter år? Ibland tycker nog jag, att min bok, som dessutom blivit filmad, är riktigt bra:

”Pat. är frisk och pigg för övrigt”…

För övrigt är det den levande Jesus, som jag borde se på för att bli helad.

Glömt?

Naken eller avklädd

”Det är inte fråga om vad man säger utan hur man säger det.”

Hur många gånger har inte jag fått höra detta som en fin tillrättavisning. Jag borde formulera om mig! Och detta mer än en gång. I stället för att vara klumpig är det ju bättre att pröva lite finkänslighet?

Vi har åsiktsfrihet men risken är att bli avklädd offentligt och få stå naken inför alla. Det är förargelseväckande beteende att gå naken offentligt. Personen som provocerar kan få böter. Inom konst och litteratur är allt tillåtet. Det är tillåtet att kränka kristna. Det är tillåtet att skriva en hel bok om Gud efter egna eller andras halvsanningar. Det är tillåtet inom litteratur och konst att ta eviga sanningar ur sitt sammanhang och förvanska dem.

Det är skillnad på att vara naken eller bli avklädd inför folket. Det är tillåtet att gå naken i en demonstration. Den som tittar får skylla sig själv. Den som går på en utställning och tittar får också skylla sig själv hur provocerande än bildspråket är och kränkande för en kristen. Det är tillåtet att avbilda vatten och en duva och två nakna män.

Hur är det nu med poängen? Jo, det började med att två människor var nakna och inte skämdes inför varandra. Det fortsatte med en metafor för lögnens fader med flera olika namn framöver i texten. Han lurade först den ena, som kallas hen nu. Sen lurade nutidens hen den andre, som också heter hen nu.

Historien är tydlig för den som inte vill bli avklädd och naken inför allt folk. Historien är tydlig för den som vill bli klädd inför Gud. Välklädd.

Än så länge har vi yttrandefrihet i Sverige. Än så länge är det tillåtet att formulera om sig.

Tro det den som vill.

Arvet

Auktionen var över. Den dagen hade jag inga möjligheter att vara med och inget intresse heller. Det bara är så. Vi värderar och intresserar oss för olika ting.
En dag var jag så mycket bättre i min rygg, att jag kunde resa och besöka min morbror. De hade brutit upp han och moster och hade modern lägenhet i stan. Nye ägaren hade inte tillträtt och jag fick låna nycklarna till husen. Jag ville fotografera taken och dörrarna. Jag ville minnas barndomens hemlängtan efter mamma. Visserligen var jag där bara på sommarlov. Det ändrade inte min inställning och den kusliga vindstrappan var borta. Moderniserad, öppen ljus. Det som kallades andra våningen var öppen vind i min barndom med ett vindskontor åt varje håll. Morbror ”Larsa” rum låg till höger ut mot vägen. Så märkligt. Jag bara har fått för mig, att det var i det rummet den första hemliga nattvardsgången hölls utanför Svenska Kyrkan. Det kunde ju lika väl ha varit i rummet till vänster inåt trädgården, eftersom samlingen inte var tillåten. År 1876 var morfars äldre bror August initiativtagare till att en söndagsskola bildades. År 1884 bildades Missionsförsamlingen. Så var det kvar en oinredd vind mellan dessa två rum. Där tittade jag in och fick se en stor klumpig kista. De hade väl inte klarat av att bära ut den till auktionen och inte heller fått någon köpare. Den stod kvar där den stått alltid. Inte bara kistan minsann utan även det Guds ord, som funnits tillgängligt bland gårdens ägare. Kan man ärva en kista? Ja. Kan man ärva Guds ord? Nej. Bara bli påverkad…

Sagt och gjort. Jag lyfte upp dessa böcker och lade dem ovanpå för fotografering. Sen skulle jag ta med dem till stan och fråga min morbror hur detta gått till. Jag vet ju att ”religiösa” böcker blir över på auktioner. Kunde jag få min morfars böcker? En heter: ”Passionspredikningar jemte twå predikningar om tröst emot döden” av Doktor Martin Luther (Ny översättning av Cavallin)

Här är jag nu och undrar om man kan ärva Guds ord, som det står översatt eller genom förklaringar?

Profeterna

Så börjar tanken på att bjuda in till berättelsen av min kristna historia. Trappan har vittrat sönder. Läkten runt huset är bytt. Jag har ett gammalt foto där reparationen syns. Stugan är förmodligen från slutet av 1700-talet. Härifrån har det gått brev och hit har det kommit brev som svar. År 1982 fick jag kopior av dem och senare originalen. Den intressanta frågan var om profeterna, som gick i gårdarna. Redan år 1954 fick jag berättelsen om Roparna men hittade ingen mer information än distriktsföreståndare Nils Engmyrs berättelse. Sen dess har jag hittat boken ”Roparna” av David Carlsson.

Nu är det som det är. Det blir ingen mer fortsättning på http://www.brefvet.com. Vilken dag som helst släcks hemsidan ner. Psykiskt har jag mått bra av att få kunna använda min envishet. Arbeta och tjäna pengar har högre status än att ligga på sängen och tänka. Och stiga upp emellanåt och drömma om att få något gjort…

Ja, där kommer min association till alltings ursprung:

”Jag vet väl vilka tankar jag har för er,” säger Herren, ”nämligen friden och inte ofärdens till att ge er en framtid och ett hopp.”

Det var fritt ur minnet. Nu skall jag kolla översättningarna på svenska. Ha en bra dag och tag dig gärna lite tid att klicka runt i brefvet som kom.

En extra dag

Maria-dagen den 28:e februari var viktig i mitt föräldrahem. Det var min mors andra namn. Sen blev det min systers andra namn. Och jag ringde för att gratulera. Hennes fråga i samtalet var hur jag skulle använda dagen efter, när jag får en extra dag. Så hade inte jag tänkt. Vad var det för märkvärdigt med att få en extra dag? Den skulle väl försvinna som alla andra?

Det gjorde den också och jag rörde runt som vanligt bland minnen och foton. Fredagen var så fin med promenad i gamla Haga i Göteborg och en medvandrare, som ville lyssna. På Facebook hakar en tredje på med bildberättelser. Kommunikationen är blixtsnabb nu för tiden och en nyfunnen vän i USA kan klicka på ”Gilla” i samma stund, som fotot kom upp på Linda och mig. (Det heter något på engelska selfie?) Själv hann jag inte ens hem innan andra kunde se, att jag varit i Haga. Jag hinner inte med i denna takt! Hör du det? Inte nog med att jag släpat på 50-talet och 70-talet och 1800-talet. Jag skall kunna lämna det också mot min vilja.

Nu var det tillkännagivet. 1800-talet får jag ha för mig själv och ingen i min släkt har klickat på Gilla-knappen för att jag lämnar brefvet bakom mig.

Fast jag tycker det är tråkigt. Och det måste jag få tycka…