Trappan som inte finns längre

”En trappa leder någonstans.” Det var så hon blev lyrisk med tanke på det vackra Göteborg och alla trappor mellan de vackra stenhusen. Det räcker att få njuta av en spårvagnsresa i centrala stan. Det var gott om sten och duktiga arkitekter. Det gick en tydlig gräns mellan de rikas hus att bo i och de fattigas. Trätrapporna i bergen ruttnade ner så klart. Husen är rivna men jag minns en av skarvarna. En natt för många år sen i en svår livskris hade jag en dröm just i det området mellan fattiga och rika vid före detta Vasa Sjukhus mellan Landala och Vasastan.

Där fortsätter jag bloggandet om en stege, som når ända upp i himlen eller en trappa enligt översättningen i Bibel 2000. Alla mina bloggar hör ihop och en heter: ”Drömmen som gick i uppfyllelse”  Den skrevs 7 april 2011

Det finns vuxna personer, som förstör möjligheten för barn att få tro på himlen och förbindelsen dit. Det har jag också berättat om men ganska nyss i ”Tvåbenta böcker Del 2.”  En trappa leder någonstans. Mina leder uppåt som jag ser det och med facit i hand. I min ålder med svaga leder lite överallt är det lättare att sega sig uppåt än att gå nedåt. Kan det vara så att det är där orgeln kommer in? Drömmen om att få sjunga församlingssång till orgelspel igen…Vi gamla är inte tjatiga. Vi är gaggiga.

I frikyrkohem i början av 1900-talet var det nästan självklart med en orgel och Hultmanssånger. Det var nästan självklart att barnen eller i vart fall någon skulle lära sig att spela orgel. I min mors hem blev det både äldsta och yngsta dottern, som spelade hemma och i Missionshuset till sångerna. I mitt hem av alla sex syskonen blev det den yngsta. Både folkskolläraren som skulle vara kantor också och folkskollärarinnan gav lektioner.

Den sång som var lättast att lära sig spela var ”På vägen uppåt strävar jag och hinner högre dag för dag…”  Det var inte fråga om annat än att kämpa på. ”På bröllop jag bjudits av urtidens Gud I himmelens sköna palats. I dräkt o så vit med en blodtvagen svit Jag skyndar att taga min plats.”

Den vackra trappa till Högsbohöjd i Göteborg från Högsbo är borttagen. Den behövs inte längre för min del heller. Jag måste flytta därifrån i samband med totalrenoveringen av husen. Trappan är borttagen men vägen finns kvar.

Det är en konst att kunna prata om tre saker samtidigt. Just nu gäller det förbindelsen till himlen från jorden, en orgel och sången om inbjudan till Lammets bröllop.

Följ blodspåren