Sången de sjöng

ja, den dagen var så lång,
himlen mörk och skogen trång,
barnet i sin ensamhet
gick och grät,

grät och tänkte: aldrig mer
jag min faders boning ser,
här i mörker, köld och nöd
blir jag död.

Just då så förtvivlat var
molnen vek, och solen klar
glänste fram – och i dess ljus
faderns hus!

Allt var nu på stunden gott,
allt stod nu som förr det stått,
samma hem och samme far,
allt var kvar!

Så, Guds barn, går ofta du
djupt i mörker, kanske nu,
vet ej vart du kommen är,
vart det bär.

Men så visst som Gud är kvar
och en evigt trofast far,
skall du än få ljus och tröst
vid hans bröst.

Text: Carl Olof Rosenius (Ur Söndagsskolans sångbok)Många gånger har jag undrat över var jag fått min teologi ifrån. Väldigt mycket gissar jag är från de vuxnas val av sånger i min barn och ungdomstid. Det bekymrar mig inte längre, att Carl Olof Rosenius tolkade försoningen med Gud lite annorlunda än Paul Peter Waldenström gjorde. Om ”kapellet” i Hjo skulle bli kulturminnesmärkt blir det enbart ekonomiska kostnader och besvär. Evighetsvärdet ser annorlunda ut.
Farmor gick en gång i tiden till missionshuset till höger och farfar till missionshuset till vänster. De ligger på samma tomt. Vilket år det senare började kallas Missionkyrkan, vet jag inte.

I min brevsamling skiljer det på hundra år från det att prästen Sven skrev hem till sin syster i Warola år 1823 och farmors brev till sin son år 1923. Det senare är inte så lätt att läsa. Mycket tydligare skrev den lärde
P. Waldenström. Det brevet är jag också rädd om i mitt arv från fäderna och mödrarna.